Det vi egentligen vet

Människan bär Guds bild inom sig, dold men ändå synlig. Paradiset slumrar i vårt bråddjup. Vår bestämmelse är en annan än den som ofta dikterar våra liv. Vi är skapade för en värld där "rättfärdighet, frid och glädje" bor. Innerst inne, när allting stillnar, vet vi det. (Peter Halldorf, ur Andens folk) 

The Meaning of Sex

En ganska anspråksfull titel, om du frågar mig. Men den här boken är faktiskt ganska bra om man vill ha en introduktion till kristen sexualetik. Lite filosofiska teorier slänger författaren också in som en bonus. Ibland kan jag tycka att slutsatserna dras lite väl snabbt, jag hänger inte riktigt med i vändningarna. Speciellt när det gäller tesen att sex tillhör äktenskapet. Även om jag håller med i sak, tycker jag att argumentationen kunde vara bättre. Men avsnittet om preventivmedel och fertilitetsbehandlingar är utförligt och intressant, liksom det avslutande kapitlet Living in a Sex-Crazed World. Det handlar mycket om vilken roll församlingsgemenskapen kan spela när det handlar om allas vår svaghet på det sexuella området.

Den här boken är som sagt läsvärd som introduktion och ger en bra översikt. Men fler böcker på samma tema ligger och väntar på mig, hoppas att de kan ge ytterligare fördjupning.

Framöver

Min ambition att läsa samtliga Nobelpristagare är inte död, även om det går väldigt långsamt just nu. Alltför bra TV-serier sätter käppar i hjulet så att jag inte tar mig tid att läsa. För övrigt håller jag på att fördjupa mig i teologisk litteratur om kroppen och sexualiteten. Har läst boken "Till man och kvinna skapade han dem", skriven av en nunna som diskuterar förre påvens syn på sex. Bara det upplägget är ju intressant. Kanske återkommer jag med lite funderingar kring det här ämnet, måste bara tänka och läsa lite till.

Härligt med en kommentar som predikar!

Igår började jag läsa Erik Bernspångs kommentar över Apostlagärningarna. Den kom ut 1972, och boken har tillhört min mamma. I boken låg en studieplan som mamma har antecknat i, bara det är lite roligt. Kommentarer brukar ofta vara rätt torra och tekniska. Hälften av innehållet är sånt som bara forskare har nytta av. Den här kommentaren är annorlunda, för den låter lite som en old school predikan från ett väckelsemöte på 50-talet, ungefär. Den går igenom Apostlagärningarna avsnitt för avsnitt och förklarar sammanhanget och bakgrunden, vilket ju inte är så speciellt unikt. Men då och då kommer det in en förmaning till läsaren, som denna, apropå Andens utgjutelse på Pingstdagen:

"Hur är det med kraften från höjden i ditt liv? Är du ett hinder i din församling genom att du inte i tro tar emot vad Herren vill ge alla sina barn?"

Eller, apropå Jesu himmelsfärd:

"Ett syndafall, en sorg, ett problem kan skymma Jesus för oss. Det finns väl ingenting mellan honom och dig nu?"

Omsorg om läsarnas eviga väl, uppblandat med en gnutta skuld. Det kanske inte är så positivt. Men det finns också något radikalt med detta som jag gillar. Denna självprövning, uppmaningen till att stanna upp och fundera hur mitt liv med Gud ser ut egentligen. Det är uppfriskande i en tid när allt är så terapeutiskt och överslätande.

Mörkt

Elie Wiesel har skrivit en trilogi med titlarna Natten, Gryningen och Dagen. Alla tre är mörka skildringar på olika sätt. Den första berättar om hur en pojke och hans far blir förda till ett koncentrationsläger och allt fruktansvärt han får se: lidande, svek, dödsångest. Jag tycker alltid att det är väldigt obehagligt att läsa om utrotningen av judar och andra oönskade under andra världskriget. Det är svårt att ta in hur människor kan göra varandra så mycket ont, och hur man kan fortsätta med sitt liv efter en sådan erfarenhet. På något sätt gjorde de kanske inte det heller. Den sista delen av trilogin handlar just om det: hur koncentrationslägrens överlevare i själva verket är levande döda. De har tappat tron på livet, på glädjen, på meningen, på Gud. Vi får följa en man som har ett förhållande med en kvinna, ett förhållande som långsamt men säkert går mot sitt slut. "Det enda som räknas är ditt förflutna", säger hon till honom.

Mellandelen handlar om en ung man som får i uppdrag att döda en gisslan. Vi får följa honom den natten då han väntar på att kanske få slippa att utföra ordern han har fått, han plågas av sina tankar och längtar efter att kunna hata den man som han måste avrätta i gryningen.

Det låter ju inte muntert, och det är det inte heller. Jag kan inte utlova något lyckligt slut. Men Wiesels trilogi är värd att läsa. En del tunga böcker är värda att läsa. I filmer som skildrar andra världskrigets koncentrationsläger blir ofta allt bra när de allierade trupperna kommer och befriar fångarna. Men dessa människor var skakade i själva grundfundamenten i sina liv. De hade sett människans förmåga till ondska och grymhet. Kan livet någonsin bli vackert igen efter att ha gått igenom något sånt? Jag vill hoppas på det, men jag vågar inte säga säkert.

Den djupa inre överlåtelsen

Viktigt av Peter Halldorf om det andliga ledarskapet:

"Endast ett är nödvändigt för den som är kallad att vara en andlig ledare: den djupa inre överlåtelsen, den restlösa beroendet av Gud. Ett självutgivande liv, med ett ansikte som av kärlek och ömhet är vänt mot människor...är inte resultatet av en heroisk asketisk bedrift. Det följer av att Gud så till den grad beslagtagit det egna hjärtat att inget annat betyder något än troheten mot Kristus...Här blir sambandet mellan den inre friheten och en orädda hållningen påtaglig. Att inte styras av hänsyn till hur det man säger eller gör skall påverka den egna ställningen är avgörande i ett andligt ledarskap." (ur Andens folk)

Så svårt det är att vara en hel människa med ett helt fokus. Att tjäna Gud först och främst, inte människors förväntningar. Att vara trogen Kristus vad som än händer.

Ett år med Jesus

Min man är ett stort fan av Bo Brander, han tycker att han är en fenomenal predikant (eller "världsklass", som han uttrycker det). Det var en av anledningarna till att vi köpte den här boken, en annan anledning var att jag tyckte att boken byggde på ett intressant koncept. Brander och Göran Skytte har tillsammans skapat boken Ett år med Jesus (vi har den nya utgåvan, den gamla varianten var uppdelad i två volymer). I varje kapitel finns en predikan av Brander och Skyttes uppföljningsfrågor och funderingar som Brander svarar på. Tillsammans vandrar de igenom hela kyrkoåret. Som predikant är det alltid uppbyggligt att läsa och lyssna på andras predikningar, och Brander är en mycket god förkunnare. Den efterföljande diskussionsdelen är också intressant att läsa, det är lätt att predikningar bara glider förbi utan att sätta några spår. Ett gott samtal kring en predikans innehåll är ett bra steg på vägen mot att börja ta in det goda i predikan utan att för den skull okritiskt svälja allt. Ibland kan Skyttes frågor kännas naiva, men det är nog egentligen bra. Alla former av kommunikation riskerar ju att feltolkas, speciellt envägskommunikation som en predikan ofta är. I vår församling fick man under en period möjligheten att ställa uppföljningsfrågor via sms. Det är en grymt bra grej! Fram för ärliga samtal om tro vars syfte verkligen är att nå vidare och att försöka förstå mer om livet, döden och evigheten.

Evig vila i Kristus

Om man av någon anledning funderar på hur man som kristen ska förhålla sig till sabbatsfirandet, rekommenderar jag Sabbath in Christ av Dale Ratzlaff. Det är en noggrann genomgång av argumenten för och emot att fira sabbat och vad Bibeln säger om saken. Ratzlaffs grundtes är att vi i Kristus har gått in i den skapelsevila som Gud från början avsåg med mänskligheten - en evig vila i Kristus. Sabbaten var en tillfällig lag, tänkt att peka fram emot Kristus och hur vi nu alltid kan vila i Hans nåd. Vi har ingen vilodag (inte ens söndagen!), för i Kristus lever vi i evig sabbatsvila. Jag har inte funderat speciellt mycket över de här frågorna tidigare, men jag fick verkligen en djupare förståelse och en ny syn på sabbatsvilan!

Sommarens skörd

Jag har läst så många bra böcker i sommar! Det är ett säkert sommartecken när man får gå in på biblioteket och låna så mycket böcker man orkar bära. Åtminstone för mig är det så. Ibland vet man inte vad man ska läsa, bara. Det regnar inte läsvärda böcker över en, precis. Om jag får läsa för många dåliga böcker på rad blir jag kinkig. Men som sagt, denna sommar blev det hur bra som helst.

Första boken hette Fågelvägen (Ann-Marie MacDonald). Den handlade om en familj där pappan jobbar inom flygvapnet i Kanada på 60-talet. Pappan blir indragen i det kalla kriget när han tackar ja till att ta hand om en nyanländ flykting från Sovjet. Samtidigt får man också följa hans övriga familj: mamman, som så gärna vill ha ett barn till och på många sätt är den "perfekta" hustrun, dottern som får uppleva hur tufft det kan vara att komma till en ny skola och sonen som på grund av händelserna boken beskriver tar ett ödesdigert beslut. Den här sommaren förändrar totalt förutsättningarna för familjens liv tillsammans. En av dotterns klasskamrater blir brutalt mördad. Ingen av de vuxna förstår vem som skulle ha kunnat begå ett så grymt mord, men flickorna i klassen bär alla på en mörk hemlighet: vad som händer dem som får stanna kvar i skolan när de andra har gått hem.

Boktips

Fantastisk bok för alla som vill få en överblick över andliga klassiker: Andlig läsning (red Sune Fahlgen). Varje avsnitt börjar med en presentation över en författare som har betytt mycket för kristna genom historien. Varje kapitel innehåller förutom ett utdrag ur författarens bok också en bibeltext och frågor för reflektion. Den här boken är inget man skyndar sig igenom, varje mening bär på mycket innehåll. Vissa av de andliga förebilderna blir man ganska nöjd med efter att ha läst stycket, vissa blir man mer nyfiken på. Kyrkohistorien består av en stor mängd människor som har gått igenom mycket av det som vi går igenom just nu. Samtidigt som allt har förändrats, så har inget förändrats. Märkligt.