Läsdagbok

Härligt med en kommentar som predikar!

2011-10-08T13:55:00.004+02:00

Igår började jag läsa Erik Bernspångs kommentar över Apostlagärningarna. Den kom ut 1972, och boken har tillhört min mamma. I boken låg en studieplan som mamma har antecknat i, bara det är lite roligt. Kommentarer brukar ofta vara rätt torra och tekniska. Hälften av innehållet är sånt som bara forskare har nytta av. Den här kommentaren är annorlunda, för den låter lite som en old school predikan från ett väckelsemöte på 50-talet, ungefär. Den går igenom Apostlagärningarna avsnitt för avsnitt och förklarar sammanhanget och bakgrunden, vilket ju inte är så speciellt unikt. Men då och då kommer det in en förmaning till läsaren, som denna, apropå Andens utgjutelse på Pingstdagen:

"Hur är det med kraften från höjden i ditt liv? Är du ett hinder i din församling genom att du inte i tro tar emot vad Herren vill ge alla sina barn?"

Eller, apropå Jesu himmelsfärd:

"Ett syndafall, en sorg, ett problem kan skymma Jesus för oss. Det finns väl ingenting mellan honom och dig nu?"

Omsorg om läsarnas eviga väl, uppblandat med en gnutta skuld. Det kanske inte är så positivt. Men det finns också något radikalt med detta som jag gillar. Denna självprövning, uppmaningen till att stanna upp och fundera hur mitt liv med Gud ser ut egentligen. Det är uppfriskande i en tid när allt är så terapeutiskt och överslätande.

Mörkt

2010-08-25T20:47:00.002+02:00

Elie Wiesel har skrivit en trilogi med titlarna Natten, Gryningen och Dagen. Alla tre är mörka skildringar på olika sätt. Den första berättar om hur en pojke och hans far blir förda till ett koncentrationsläger och allt fruktansvärt han får se: lidande, svek, dödsångest. Jag tycker alltid att det är väldigt obehagligt att läsa om utrotningen av judar och andra oönskade under andra världskriget. Det är svårt att ta in hur människor kan göra varandra så mycket ont, och hur man kan fortsätta med sitt liv efter en sådan erfarenhet. På något sätt gjorde de kanske inte det heller. Den sista delen av trilogin handlar just om det: hur koncentrationslägrens överlevare i själva verket är levande döda. De har tappat tron på livet, på glädjen, på meningen, på Gud. Vi får följa en man som har ett förhållande med en kvinna, ett förhållande som långsamt men säkert går mot sitt slut. "Det enda som räknas är ditt förflutna", säger hon till honom.

Mellandelen handlar om en ung man som får i uppdrag att döda en gisslan. Vi får följa honom den natten då han väntar på att kanske få slippa att utföra ordern han har fått, han plågas av sina tankar och längtar efter att kunna hata den man som han måste avrätta i gryningen.

Det låter ju inte muntert, och det är det inte heller. Jag kan inte utlova något lyckligt slut. Men Wiesels trilogi är värd att läsa. En del tunga böcker är värda att läsa. I filmer som skildrar andra världskrigets koncentrationsläger blir ofta allt bra när de allierade trupperna kommer och befriar fångarna. Men dessa människor var skakade i själva grundfundamenten i sina liv. De hade sett människans förmåga till ondska och grymhet. Kan livet någonsin bli vackert igen efter att ha gått igenom något sånt? Jag vill hoppas på det, men jag vågar inte säga säkert.

Den djupa inre överlåtelsen

2010-08-24T20:44:00.002+02:00

Viktigt av Peter Halldorf om det andliga ledarskapet:

"Endast ett är nödvändigt för den som är kallad att vara en andlig ledare: den djupa inre överlåtelsen, den restlösa beroendet av Gud. Ett självutgivande liv, med ett ansikte som av kärlek och ömhet är vänt mot människor...är inte resultatet av en heroisk asketisk bedrift. Det följer av att Gud så till den grad beslagtagit det egna hjärtat att inget annat betyder något än troheten mot Kristus...Här blir sambandet mellan den inre friheten och en orädda hållningen påtaglig. Att inte styras av hänsyn till hur det man säger eller gör skall påverka den egna ställningen är avgörande i ett andligt ledarskap." (ur Andens folk)

Så svårt det är att vara en hel människa med ett helt fokus. Att tjäna Gud först och främst, inte människors förväntningar. Att vara trogen Kristus vad som än händer.

Ett år med Jesus

2010-08-24T20:24:00.002+02:00

Min man är ett stort fan av Bo Brander, han tycker att han är en fenomenal predikant (eller "världsklass", som han uttrycker det). Det var en av anledningarna till att vi köpte den här boken, en annan anledning var att jag tyckte att boken byggde på ett intressant koncept. Brander och Göran Skytte har tillsammans skapat boken Ett år med Jesus (vi har den nya utgåvan, den gamla varianten var uppdelad i två volymer). I varje kapitel finns en predikan av Brander och Skyttes uppföljningsfrågor och funderingar som Brander svarar på. Tillsammans vandrar de igenom hela kyrkoåret. Som predikant är det alltid uppbyggligt att läsa och lyssna på andras predikningar, och Brander är en mycket god förkunnare. Den efterföljande diskussionsdelen är också intressant att läsa, det är lätt att predikningar bara glider förbi utan att sätta några spår. Ett gott samtal kring en predikans innehåll är ett bra steg på vägen mot att börja ta in det goda i predikan utan att för den skull okritiskt svälja allt. Ibland kan Skyttes frågor kännas naiva, men det är nog egentligen bra. Alla former av kommunikation riskerar ju att feltolkas, speciellt envägskommunikation som en predikan ofta är. I vår församling fick man under en period möjligheten att ställa uppföljningsfrågor via sms. Det är en grymt bra grej! Fram för ärliga samtal om tro vars syfte verkligen är att nå vidare och att försöka förstå mer om livet, döden och evigheten.

Evig vila i Kristus

2010-08-24T15:02:00.003+02:00

Om man av någon anledning funderar på hur man som kristen ska förhålla sig till sabbatsfirandet, rekommenderar jag Sabbath in Christ av Dale Ratzlaff. Det är en noggrann genomgång av argumenten för och emot att fira sabbat och vad Bibeln säger om saken. Ratzlaffs grundtes är att vi i Kristus har gått in i den skapelsevila som Gud från början avsåg med mänskligheten - en evig vila i Kristus. Sabbaten var en tillfällig lag, tänkt att peka fram emot Kristus och hur vi nu alltid kan vila i Hans nåd. Vi har ingen vilodag (inte ens söndagen!), för i Kristus lever vi i evig sabbatsvila. Jag har inte funderat speciellt mycket över de här frågorna tidigare, men jag fick verkligen en djupare förståelse och en ny syn på sabbatsvilan!

Sommarens skörd

2010-08-19T20:42:00.005+02:00

Jag har läst så många bra böcker i sommar! Det är ett säkert sommartecken när man får gå in på biblioteket och låna så mycket böcker man orkar bära. Åtminstone för mig är det så. Ibland vet man inte vad man ska läsa, bara. Det regnar inte läsvärda böcker över en, precis. Om jag får läsa för många dåliga böcker på rad blir jag kinkig. Men som sagt, denna sommar blev det hur bra som helst.

Första boken hette Fågelvägen (Ann-Marie MacDonald). Den handlade om en familj där pappan jobbar inom flygvapnet i Kanada på 60-talet. Pappan blir indragen i det kalla kriget när han tackar ja till att ta hand om en nyanländ flykting från Sovjet. Samtidigt får man också följa hans övriga familj: mamman, som så gärna vill ha ett barn till och på många sätt är den "perfekta" hustrun, dottern som får uppleva hur tufft det kan vara att komma till en ny skola och sonen som på grund av händelserna boken beskriver tar ett ödesdigert beslut. Den här sommaren förändrar totalt förutsättningarna för familjens liv tillsammans. En av dotterns klasskamrater blir brutalt mördad. Ingen av de vuxna förstår vem som skulle ha kunnat begå ett så grymt mord, men flickorna i klassen bär alla på en mörk hemlighet: vad som händer dem som får stanna kvar i skolan när de andra har gått hem.

Boktips

2010-08-19T20:23:00.003+02:00

Fantastisk bok för alla som vill få en överblick över andliga klassiker: Andlig läsning (red Sune Fahlgen). Varje avsnitt börjar med en presentation över en författare som har betytt mycket för kristna genom historien. Varje kapitel innehåller förutom ett utdrag ur författarens bok också en bibeltext och frågor för reflektion. Den här boken är inget man skyndar sig igenom, varje mening bär på mycket innehåll. Vissa av de andliga förebilderna blir man ganska nöjd med efter att ha läst stycket, vissa blir man mer nyfiken på. Kyrkohistorien består av en stor mängd människor som har gått igenom mycket av det som vi går igenom just nu. Samtidigt som allt har förändrats, så har inget förändrats. Märkligt.

Höga Visan

2010-04-16T11:37:00.001+02:00

Strengthen me with raisins, refresh me with apples, for I am faint with love. His left arm is under my head, and his right arm embraces me. Daughters of Jerusalem, I charge you by the gazelles and by the does of the field: Do not arouse or awaken love until it so desires.

(Song of Songs 2:5-7)

Krokigt, men hemåt

2010-03-16T11:36:00.002+01:00

Jag är medveten om att jag gör alla fel man kan göra om man ska bli en känd bloggare. Inte skriver jag ofta eller speciellt aktuellt. Men någon måste ju vara en sån där opopulär bloggare också.

Flera böcker har jag läst på sistone, men tiden och orken har inte funnits att skriva om dem. En av böckerna är skriven av en gammal favorit: C S Lewis. Jag har tidigare skrivit om honom här. Den bok jag nu har läst är hyfsat nyöversatt och heter Kristens omvägar. Som man kan ana är det en modernare och omarbetad version av den gamla 1600-talsklassikern Kristens resa av John Bunyan som har inslag från C S Lewis egen resa mot tron och bemöter olika filosofiska och politiska strömningar som cirkulerade under första halvan av 1900-talet.

Historien tar sin början i landet Puritanien, där John växer upp. All i landet arrenderar sin mark av Patron, som när som helst kan säga upp kontraktet och som John därför lär sig att vara rädd för. Patron representeras av Förvaltarna, som talar om hur livet ska levas och predikar att Patron inte under några villkor får ifrågasättas. Men allt förändras en dag när John plötsligt får en vision om den förtrollade, avlägsna Ön. Han vet inte riktigt vad Ön är eller hur man kommer dit, men han kan inte släppa tanken på den utan ger sig iväg på en resa där han möter en rad olika personer som hjälper eller försöker hindra honom i hans sökande - ibland både och.

Kristens omvägar är intressant läsning, även om de debatter som Lewis levde mitt upp i ibland går mig över huvudet. Speciellt spännande är att Lewis har lånat från sitt eget liv, att han i stora drag beskriver sin egen resa från en barnatro som går förlorad till en återerövrad kristen tro. Hur Johns längtan efter den avlägsna ön driver honom att lämna allt han känner till för att söka den. Intressant är också hur det religiösa livet i Puritanien beskrivs. Alla som går till kyrkan tar på sig en mask som man sedan tar av sig när man går hem. Även förvaltarna bär masken, och en av dem viskar till John att han inte ska ta det här med Patron på något större allvar.

Det är lätt att tron blir en mask som vi bär vid vissa tillfällen och som vi sedan kan ta av oss och låta allt vara som vanligt. En from yta som inte har gått på djupet. Att visa upp en snygg fasad för sakens skull är egentligen främmande för den kristna tron - Jesus varnar till och med för att be långa böner för syns skull eller att visa sig präktig för att få uppmärksamhet. Att vara kristen är att följa Jesus oavsett om det uppskattas av folk eller inte. Bibeln talar om att vi som människor har förlorat vår ursprungliga mänsklighet. Att det liv vi lever är splittrat och skadat. Jesus kom för att hela och befria oss från den synd som tynger oss och hindrar oss från att vara sant mänskliga i sann relation till sin Skapare. Släng masken och börja leva!

Man kan alltid må bättre

2010-02-08T18:33:00.002+01:00

Vill ännu en gång slå ett slag för tidsskriften NOD, har tidigare skrivit om den här. Den senaste nummer handlar om lycka, eller "längtan efter ett ännu bättre liv". Numret skärskådar de senaste årens utgivningar av självhjälpsböcker, som nu ofta har just lycka som tema och sitt självklara livsmål. Vi har helt enkelt fått svårt att acceptera att vi inte alltid upplever lycka, att livet har sina dalar och höjder. Att vara nöjd är inte tillräckligt.

Frågan är om vi förväntar oss för mycket av livet? Insikten om att vi faktiskt mognar och blir rikare på erfarenhet motgångar får stå tillbaka för strävan efter att bli lycklig här och nu. Önskan om den ständiga lyckokicken kan bli en kramp som snarare gör dig mer olycklig. Hörde på nyhetsmorgon i morse att man hade gjort en undersökning där man hade delat upp testgruppen i två delar. Båda grupperna skulle lyssna på ett stycke klassisk musik. Den ena gruppen skulle försöka bli lyckligare medan de lyssnade, medan den andra inte fick någon instruktion alls. Det visade sig att den grupp som försökte bli lycklig snarare kände sig mer nedstämda efteråt. Så kan det vara!

Harry Potter

2010-01-18T20:42:00.005+01:00

Jag har varit helt bedrövlig på att skriva i den här bloggen, trots att jag faktiskt har haft en ganska intensiv läshöst. Anledningen är att jag har läst Harry Potter-serien, vilket faktiskt tog mig hela hösten ganska exakt. Jag lånade först bok nummer ett, men när jag märkte hur bra de var köpte jag hela serien istället, för att slippa vänta i bibliotekets lånekö och för att jag insåg att jag gärna skulle läsa dem flera gånger.

Det är svårt att säga fingret på varför Harry Potter-böckerna av J K Rowling är så fängslande, men jag drogs genast in i den här fantastiska magivärlden som Rowling har byggt upp. Man blir genast engagerad i den av sin familj smått utstötte Potter som vid elva års ålder får möjlighet att börja studera på Hogwarts magiskola. Det finns så många detaljer, färgstarka personligheter och underfundiga magiska prylar som ger liv åt huvudberättelsen, som i sig själv är väldigt bra. Det är inte ofta i mitt liv som jag nästan inte har vågat läsa vidare för att det är så spännande, men här hände det nästan i varje bok. Intrigen är så underfundig att det är svårt att räkna ut hur det ska sluta, och Potter och hans vänner kastas ständigt in i nya äventyr och utmaningar. Jag hade hört tidigare att serien bara blir mörkare och mörkare för varje bok, och det stämmer verkligen. Det är knappt att jag tycker att vissa delar av de sista berättelserna är lämpliga för barn. Många i Potters närhet dör eller bli allvarligt skadade och det onda och mörka får alltmer utrymme.

Det som är fascinerande med riktigt bra fantasy är dels att kunna leva sig in i en helt annan värld, men också att det är en skildring av vår egen värld fast i koncentrerad form. De onda är ondare, de goda är godare. Men ständigt finns den kamp mellan ont och gott som vi kan se i vår egen värld. Den är inte lika svartvit hos oss, men ständigt närvarande. Korruption, våld och maktmissbruk finns sida vid sida med osjälviskhet, kärlek och glädje. Vi människor vill gott, men det blir ändå ofta så fel. I böckerna om Harry Potter finns en underliggande berättelse om att det goda är värt att kämpa för, även när det verkar hopplöst, och att kärleken övervinner allt.

Bra Halldorf-citat

2009-11-21T23:14:00.004+01:00

"Vad vi menar med tradition har avgörande betydelse för hur vi uppfattar trons föryngring och därmed kyrkans förnyelse. Om vi med talet om tradition avser att allt var bättre förr kommer traditionen sannolikt att leda till att vi föråldras andligen. Föraktar vi traditionen som något stumt och musealt blir vi snart lekbollar för samtidens nycker och påhitt, avskurna från våra rötter. I bäggre fallen tilltar vårt främlingskap inför oss själva och inför den tro som vi kristna menar oss leva av."

"Heliga platser - och liv - formas genom medvetna val."

"Vi lider alla av de krafter som obarmhärtigt slungar oss mot ytan och som ingen av oss ensam förmår att stå emot. Hur kommer vi tillrätta med med vår rastlöshet? Med vårt kretsande kring oss själva? Vår trötthet efter alla fåfänga förnyelseförsök av våra liv och våra kyrkor? I brist på andliga vitala miljöer som kan bistå oss med den andliga förnyelsen tappar kyrkan geisten. Sådana miljöer låter sig inte organiseras fram genom kyrkliga beslut. De skapas av människor som vet sig kallade att gå en annan väg än den många går - och har modet att gå den."

"Vad lyssnar vi till hos en annan människa?
Är det vad hon säger?
Eller är det vad som får henne att tala?
När du talar till mig för att du vill vinna mig för din tro,
stänger jag mitt hjärta för dig.
När du talar till mig av kärlek,
har du redan vunnit mitt hjärta."

(ur Doften av helgon)

Enhetens helgon

2009-11-21T16:17:00.005+01:00

Har under ganska lång tid läst Doften av helgon av Peter Halldorf. Anledningen till att det tog lång tid var att det inte kändes som en bok man ska rusa igenom, trots att den egentligen inte är lång. Boken innehåller reflektioner och tankar om kyrkan, dess tradition och liv. Mest intressant tyckte jag det var när Halldorf delade med sig av sina egna upplevelser och sin egen resa mot det han står i idag. Halldorf har haft en stor inflytande i frikyrkans process att upptäcka sina rötter och därför tyckte jag det var spännande att få en liten inblick i hur han själv tänkte första gången han befann sig i ett koptiskt kloster i Egypten och hur han tänkte om sin pingstbakgrund. Halldorf presenterade också en hel del tänkvärt kring (fri)kyrkans framtid och behov av att erkänna att det finns mycket gott i de katolska och ortodoxa kyrkorna. Mer enhet, mindre splittring! Bra bok!

Sångernas sång

2009-11-14T23:15:00.004+01:00

Fick för mig att jag skulle titta lite närmare på Höga Visan och läste Song of Songs av Tremper Longman III, en kommentar i NICOT-serien (New International Commentary of the Old Testament). Serien passar speciellt för den som vill djupdyka in i texten, så det är förhållandevis tunga kommentarer. Jag gillar många av dem eftersom författarna blandar en översikt över forskningen med sitt eget bidrag och åtminstone en försiktig början till att överbrygga texten till nutid. Trots detta är det kanske ingen serie först och främst för den som vill hålla en predikan, snarare ett bibelstudium. Att vara bekant med grundspråket är heller ingen nackdel, även om det går att klara sig ändå. NICOT-serien är skriven av många olika författare, och därför måste man utvärdera var och en för sig. Att köpa hela serien direkt är inte att rekommendera eftersom alla delar inte är lika bra.

Jag var ganska nyfiken på vad man egentligen kan säga om Höga Visan, som är så poetisk och inte innehåller några teologiska teser, eller åtminstone inte på ytan. Hela det historiska sammanhanget är höljt i dunkel och tolkningshistorien upppvisar stor variation. Jag var noga med att hitta en kommentar som inte skulle förstå boken allegoriskt, det skulle vara för tröttsamt. Majoriteten av kyrkans teologer genom historien har nämligen förstått Höga Visan som en bild på Kristus och kyrkan istället för en beskrivning av kärleken mellan en man och en kvinna. Kanske blev det sensuella språket lite för mycket för en kyrka som många gånger hade en ganska komplicerad hållning till sexualitet.

Longman gör ett bra jobb. Han lyckas göra texten intressant och ser framförallt Höga Visan som en hyllning till kärleken och sexualiteten, som är given av Gud och något gott. Han gör paralleller till andra kärleksepos man känner till från samma område och försöker förstå bilderna och dramatiken. Faktiskt så fanns det en hel del att säga som kunde hjälpa till att förstå boken och dess bilder bättre. Kommentaren var också förhållandevis lättläst för att vara en kommentar, kanske beroende på Höga Visans poetiska karaktär. Rekommenderas!

Uppdatering

2009-11-14T11:46:00.002+01:00

Harry Potter - jag är helt fast! Hur kan man skriva så spännnande att man knappt vågar läsa vidare?

Det var ett tag sen....

2009-10-13T10:57:00.003+02:00

Har haft rätt mycket att göra och har inte hunnit läsa så mycket. För någon månad sedan läste jag ett par böcker av Jonas Gardell - Fröken Björks öden och äventyr och Frestelsernas berg. Det var inga höjdare. Däremot är jag numera helt fast i Harry Potter-serien! Har läst första boken och har numera köpt allihop så att jag ska slippa stå i kö på biblioteket. När jag får dem kommer jag att sluta jobba, sluta träffa vänner och läsa tills jag har läst ut dem!

Bra sagt, Yancey!

2009-08-12T15:46:00.000+02:00

Inte nog med att Gud tolererar klagan i våra böner: Bibeln fyller till och med i orden åt oss. Eugene Peterson har räknat ut att två tredjedelar av psaltarpsalmerna kan klassas som klagopsalmer. Bibeln hastar inte mot ett lyckligt slut.

Philip Yancey

Vem var du, mamma?

2009-08-12T15:36:00.003+02:00

Någon sade till mig att boken Tätt intill dagarna av Mustafa Can var en bra bok, och nu har jag läst den. Snabbt gick det, vilket oftast är en indikation på att boken är bra. Romanen/biografin (eller vad genren kan kallas) handlar om Cans mors liv. Hur hon förlorar sju barn och får behålla åtta. Hur hon flyttar från Kurdistan till Sverige. Hur hon lever genom sina barn. När Cans mor ligger på sin dödsbädd inser han att han aldrig riktigt förstått vem hon är. Hon har bara varit hans mor, men vem var hon egentligen? Han försöker fråga henne, fråga hennes släktingar hemma i Kurdistan. Berättelsen om Cans mors livsöde är fängslande.

Can använder ett dramatiskt språk. Han beskriver känslan av att ha lämnat sitt hemland för fattigdomens skull, för att komma till en annan fattigdom - ett land där man inte känner någon, inte kan språket, inte förstår kulturen. Cans mor levde många år i ett land som hon var främmande inför. Can har ett vackert språk, men ibland blir han nästan för dramatisk. Lite tröttande överdriven.

I övrigt kan jag bara säga att jag slukade boken. Den var vacker, gripande. Det är en mans kärleksbrev till sin döda mor.

Markuskommentar

2009-07-21T09:51:00.002+02:00

Jag har under något år läst Markusevangliet. Det är väl kanske inte mitt favoritevangelium, men det är mest lättläst. Allt berättas rakt på sak och utan krusiduller. Snabbt går det också.

När jag har studerat Markusevangeliet Morna Hookers (något olyckligt namn) kommentar The Gospel According to St Mark. Hon presenterar evangeliet, går igenom det vers för vers och presenterar viktiga begrepp och särdrag. Kommentaren har ett bra språk och det är lätt att följa med eftersom versnumret hela tiden finns ute i marginalen så att man vet var man befinner sig i det aktuella kapitlet. Citat från evangeliet står i fetstil vilket gör att det blir ännu lättare att hänga med. Hooker sammanfattar olika tolkningar av verserna på ett lättfattligt sätt och bidrar också med sin egen ståndpunkt. De olika avsnitten som tar upp speciella teman är informativa och tillför mycket till läsningen. En bra kommentar, helt enkelt!

Om Gardell?

2009-07-21T09:00:00.002+02:00

Som jag har skrivit tidigare är Jonas Gardell en av mina favoritförfattare, och jag har med intresse sett hur hans senaste bok Om Jesus har kommit högt upp på försäljningslistorna. Måste säga att jag är imponerad över hur någon lyckas sälja en så pass djuplodande teologisk bok i sådant antal. Visst beror det till stor del på att just Gardell har skrivit den, men det måste ju också finnas ett intresse av att få veta mer om vem Jesus är. Och sånt är ju kul för mig som tycker att Jesus är det bästa som har hänt.

Nu har jag läst hans bok. Jag har tidigare på den här bloggen sågat hans förra bok Om Gud och jag måste säga att Gardell har lyckats bättre den här gången. Han går igenom Jesu historia och liv, han följer Jesus hela vägen ända fram till korset och uppståndelsen. Han ger en teologisk bakgrund men lyckas också väva in personliga reflektioner. Vissa partier är gripande och vackra och jag påminns om hur mycket jag tycker om Gardell sätt att skriva. Men jag håller ofta inte med honom, så är det bara. Jag blir irriterad över att han framställer teologiska uppfattningar som fakta, när de bara är teorier och mycket omdebatterade. Jag blir irriterad när han betonar att evangelierna är skrivna långt efter Jesu död för att underminera deras trovärdighet och hänvisa till oönskade partier som tillägg. Vi får inga fotnoter, inga hänvisningar till varifrån han har hämtat sin fakta förutom en litteraturlista i slutet på boken. Gardell inleder med att säga att man inte ska tro allt han skriver, att han har sitt perspektiv och sin agenda som alla andra. Och det är ju sympatiskt av honom. Men ändå får läsaren ingen information om var han får sina påståenden ifrån utan allt presenteras som självklara fakta. Som teolog är det frustrerande att veta att folk kommer att läsa den här boken och tro att det han skriver är något som alla teologer självklart håller med om.

Jesus framställs i Gardells bok som en aning förvirrad och kanske lite naiv. Han trodde att gudsriket skulle komma, men så fel han hade! Ändå verkar Jesus vara otroligt viktig för Gardell, och det har jag svårt att få ihop med hans framställning av den något vilsne mannen som råkar dö på ett kors. Gardell betonar också att vi omöjligt kan veta något alls om Jesus eftersom evangelierna är så otillförlitliga, vilket ger honom fritt spelrum att spekulera som han vill och strunta i de delar som är obekväma. Den verkliga Jesus får vi inte riktigt grepp om, hävdar Gardell, ett påstående som han delar med inte så få bibelforskare. Jag håller inte med om det. Jag tycker att bilden som vi får av Jesus i evangelierna är så tydlig som vi skulle kunna förvänta oss. Vi får reda på vad han gjorde, vad hans budskap var. Vi får veta att han tog sig tid att möta människor. Att han uppmanade till att älska Gud och sin nästa. Konturerna av Jesus är ganska tydliga. Visst skrevs evangelierna efter Jesu död, men ändå inom en tidsrymd på kanske sextio år. Kyrkans tradition hävdar att det faktiskt var ögonvittnen som skrev dem, alternativt människor som hade mött ögonvittnen. Författarna verkar också ha tagit del av muntliga traditioner om Jesus, och dessa skrevs ned för att de inte skulle glömmas bort med tiden. I en tid där få kunde läsa hade det muntliga traderandet en viktig roll, och att berättelser kunde bevaras i det närmaste intakta under lång tid är inte otroligt. Man kan ju självklart hävda att kyrkans tradition tar miste, men samtidigt fanns det en rad andra evangelier i omlopp som inte godtogs eftersom de inte levde upp till kraven och inte var en del av kyrkans liv. Människorna på den här tiden var inte naiva. De kände till att det fanns förfalskade dokument och vakade därför noga över sin tradition. Eftersom det florerade så mycket villoläror och texter uppstod kanonförteckningar, som visserligen varierade i innehåll men som ändå omfattade större delen av Nya Testamentets böcker. Allt detta hade man sedan i åtanke när man slutligen fastställde kanon på 400-talet.

Vill man, så finns det alla möjligheter att tvivla på det Bibeln säger. Men att de evangelier vi läser faktiskt ligger ganska nära orginalet finns det goda skäl att tro. Och eftersom kyrkan också godtog dem måste de dessutom ha stämt överens med dess lära. Vi ska också komma ihåg att det evangelium man tror var tidigast, Markusevangeliet, förmodligen är skrivet redan någon gång på 60-talet då många ögonvittnen fortfarande måste ha varit i livet.

Jag hejar ju på Jonas Gardell, jag tycker han är fantastisk som författare. Men jag är inte lika imponerad av honom som teolog. Till exempel måste han börja använda fotnoter om han ska påstå saker som just är påståenden och inte självklara. Han måste bli tydligare med var han får sin fakta ifrån.

Historia eller legend?

2009-06-16T16:10:00.003+02:00

Fick låna boken The Exodus Case (författare Lennart Möller) för ett par veckor sedan. The Exodus Case handlar nämligen om arkeologiska fynd som berör Bibelns tidigare delar, främst uttåget ur Egypten (även kallat Exodus). Det diskuteras om man kan hitta några spår i Egypten av ett främmande slavfolk från den tid hebreerna var bosatta där. Även platsen för berget Sinai, där Mose fick lagtavlorna, och var det stora folket kan ha korset Röda havet efter att ha lämnat Egypten.

Jag har hört talas om boken tidigare men faktiskt inte brytt mig om att läsa den. Trots att jag är intresserad av Bibeln på en närmast nördig nivå spelar faktiskt inte de historiska frågorna så stor roll för mig. Jag behöver inte ha bevis på att saker och ting verkligen har hänt eftersom de verkligt avgörande bibliska händelserna ändå aldrig kan bevisas, som Jesu uppståndelse. Inga arkeologiska bevis i världen kan övertyga någon om att Jesus verkligen är Guds son. Något helt annat måste hända innan man kan tro: att få ett möte med Gud själv. Däremot vet jag att den här typen av historiska och logiska bevis för vissa kan vara skillnaden mellan att tro och att inte göra det. Därför är också den här typen av böcker viktiga.

Jag tycker att boken innehåller många spännande teorier. Till exempel påminner den bibliske Josef väldigt mycket om den egyptiske närmast legendariska mannen (och senare guden) Imhotep. Och korallformationerna på ett specifikt ställe i Röda havet som misstänkt mycket liknar hjul, vagnar, och skelett. Det är spännande läsning, helt enkelt, för alla som är intresserade av historia. Men samtidigt tycker jag det blir lite frustrerande eftersom jag har för lite förkunskap för att kunna bedöma teorierna.Vad säger andra arkeologer om fynden? Finns det motargument? Jag kan inte riktigt bedöma bokens värde när det gäller att argumentera för Bibelns trovärdighet.

Om man är intresserad av de här frågorna är boken nog läsvärd, men utifrån mitt perspektiv och mina intressen är den inte mer än okej.

Mig äger ingen

2009-06-14T17:22:00.004+02:00

Jag tycker titeln på Åsa Linderborgs bok är vacker. Mig äger ingen. Jag vet inte varför, det låter väldigt självständigt och jag tror ju egentligen inte på individualism och oberoende. Jag tror på gemenskap och beroende. Det är något med orden som klingar fint, bara.

Boken handlar om Åsas skildring av sin uppväxt. Hennes mamma lämnade Åsas pappa när Åsa var liten och hon bodde hos sin pappa tills hon var tonåring. Åsas uppväxt blir ganska annorlunda eftersom hennes pappa var ganska annorlunda. Han dricker hela tiden mycket, men med tiden blir alkoholen en allt större del av hans liv.

Jag gillar Åsas bok. Det gör jag främst eftersom hennes beskrivning av sin uppväxt inte är misär, förtvivlan och hopplöshet. Hennes pappa är alkoholiserad och på vissa sätt ganska udda. Men samtidigt älskar han sin dotter och lyckas förmedla det till henne. Åsas porträtt av sin pappa är kärleksfull. Hon berättar om hans goda sidor, och om hans sämre sidor, men hela tiden med respekt och i ett försök att förstå. Ett försök att förstå varför hennes far var som han var.

Åsa har sinne för detaljer, och det är dessa detaljer som gör hennes barndomsskildring levande. När hon beskriver hur hennes pappa hämtade henne på dagis sena vintereftermiddagar känns det nästan som att man är där. Åsa är inte bitter eller besviken över sin barndom, hon är till och med tacksam över sin uppväxt. Det är skönt att få läsa en barndomsskildring av ett alkoholisthem som inte gör den alkoholiserade föräldern till ett monster, utan till en människa med styrkor likaväl som svagheter. En viktig anledning till det är ju visserligen att det inte verkar ha förekommit något våld eller annan vanvård under Åsas barndom. Men ändå. Det är alltid skönt när människor framställs som människor.

Att nå fram

2009-03-31T22:15:00.003+02:00

Har äntligen kommit in i något som liknar en läseperiod. Börjar till och med känna mig motiverad att fortsätta på min nobelpristagarlista. Eller kanske inte än. Hur som helst har jag läst Bert Stålhammars Syns jag? Hörs jag?. Titeln är lite rolig på något sätt, men den sätter sig i minnet i alla fall. Jag har läst retorik väldigt ytligt, men tänkte att det kunde vara roligt att lära sig lite mer eftersom jag ofta talar inför folk. Problemet med att skriva om ämnen som egentligen är praktiska och bygger på erfarenhet (ex bön, själavård) är att samma gamla slitna tips och fraser lätt tuggas om. Allt bygger på att man ger sig ut, försöker, och lär sig efter hand. Inte så att det är meningslöst med råd, men själva kunskapen räcker inte. Man måste praktisera den. Jag tycker att den här boken är helt okej. Den är lättläst och underhållande. Ändå faller den ibland i det-där-har-jag redan-hört-fällan. Allt är redan sagt i en mängd andra böcker. Det man ändå märker är att Stålhammar är en erfaren och förmodligen också duktig talare. Självklart är det intressant att lyssna till hans råd. Samtidigt ger boken ett intryck av att vara lite ostrukturerad. Kanske vill Stålhammar klämma in för mycket? Boken täcker in ganska många typer av tal och situationer och till slut vet man inte riktigt vad man har lärt sig. Stålhammar berättar också ett ganska stort antal anekdoter, vilket visserligen är underhållande, men det kan bli för mycket om målet är att faktiskt bli en bättre talare.

En intressant fråga som Stålhammar berör är vad som gör en god talare. Vad är det som gör att vissa bara får den där kontakten, kan fånga uppmärksamheten? Är det medfött, kan det läras in? Stålhammar ger inte direkt något svar, vilket han inte kan klandras för. Det är ju en mycket svår fråga. Men det är värt att fundera på. Varför fångar vissa talare vår uppmärksamhet, medan andra gör oss sömniga på en halv minut? Någon som har en idé?

Att tjäna

2009-03-27T11:03:00.003+01:00

"De hade samlats till måltid, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus. Jesus visst att Fadern hade lagt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud, Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig...När han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen sade han till dem. "Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så."" (Joh 13:2-5, 12-17)

Få ställen i Bibeln fängslar mig så mycket som det här. Jesus vänder upp och ner på sina lärjungars värld när han böjer sig ner och tvättar deras fötter. Sedan frågar han dem om de förstår vad han har gjort med dem. "Jag har gett er ett exempel", säger Jesus. Ett kristet lärjungaskap måste ske på knä, med händerna i det smutsiga vattnet. Om Jesus inte är för fin för det, är vi sannerligen inte det heller. Sant lärjungaskap är kärlek i handling. Kärlek i handling är tjänande. Det största i Guds rike är att tjäna. Den som använder armbågarna har inte förstått vad det handlar om.

Galet

2009-03-23T16:42:00.003+01:00

Det märks när jag hittar en bok som jag inte fastnar för. Det tar evigheter att läsa ut den. Men nu har jag då till slut tagit mig igenom Dostojevskijs Idioten. Tidigare har jag också läst Bröderna Karamazov och Brott och straff. Jag gillar Ryssland, tycker att det är ett spännande land med intressant historia och kultur, men jag förstår inte varför deras författare måste skriva så långa romaner. Grundproblemet är alla namn som gör det närmast omöjligt att hänga med, trots att det finns en namnlista i början. Ett annat problem är att alla karaktärer är så fantastiskt neurotiska. Man blir helt matt av alla känsloutbrott. Är det någon som har ett tips för hur man ska göra för att hänga med i svängarna?

Ändå kan jag inte låta bli att gilla Idioten på något sätt. Något i den fängslar mig. Jag tror att det beror på att jag fascineras av vad som händer när huvudpersonen, som alla kallar för idioten, lär känna människorna i den stad han har kommit till. Han förstår inte det sociala spelet och ränkerna som de andra håller på med. Han är totalt avsiktslös och försöker bara hålla sig väl med de andra. Detta gör att han genast blir misstänkliggjord - hans nyfunna vänner försöker hela tiden luska ut vilka baktankar han har och varför han handlar som han gör. När han inte kan förklara sig blir de frustrerade och arga eftersom de förutsätter att han är som de. I sin naivitet blir han utnyttjad och lurad, men fortsätter att tro sina vänner om gott. Hans oskyldighet gör att hans vänners falskhet blir desto mer tydlig. Även om de är karikatyrer, så är fenomenet allmänmänskligt. Vi är alla indragna i det sociala spelet. Kan vi inte läsa av vad som passar sig, kommer vi att uppfattas som avvikande. "Idioten" i boken är på något sätt en jesus-figur om än kanske lite för undfallande. Han visar kärlek utan förbehåll och det är någonting som hans omgivning varken känner igen eller förstår. Hemskt egentligen. Att inte känna igen kärleken när man finner den.

Luddig av nödvändighet?

2009-01-05T22:33:00.004+01:00

Hittade den lilla boken Jag har inte sanningen, jag söker den på ett märkligt ställe häromdagen och insåg att jag inte har skrivit något om den på den här bloggen. Journalisten och författaren Ami Lönnroth i samtal med K G Hammar om hans syn på tro och kyrka. Man får en inblick i hans liv, framförallt sedan han blev prästvigd, hans tankar om de synpunkter han har fått under sin tid som ärkebiskop, och om hans stora beundran för Dag Hammarskjöld.

En av de saker jag tycker är intressant med Hammar är hans vägran att representera något annat än sig själv. Han vill inte representera någon kyrklig ståndpunkt eller åsikt trots att han är (numera var) ärkebiskop. Alla sådana förväntningar avsäger han sig. Anledningen till det är att hur tron ser ut för honom är något ytterst individuellt. Hur min tro ser ut gäller mig och ingen annan, det bör inte finnas någon strävan att passa in den i något trossystem eller enligt någon lära. Så här säger han i boken: "Man kan inte säga rätt tolkning och fel tolkning. Man bejakar att alla har sin tolkning. Tolkningen är rätt om den är personligt förankrad." Hans insikt om att det finns en mängd tolkningsvärldar som inte behöver överensstämma med varandra har fått honom att förstå att missionsbefallningen kan uppfattas som arrogant. Istället tänker han sig att Jesu ord att "göra folk till lärjungar" handlar om att själv försöka vara en lärjunge, inte att tvinga andra att bli det.

Tron är prövande och dialogisk till sin natur. Både den egna tron och kyrkans tro kan ständigt förändras. Därför ser inte Hammar något problem med att kyrkan ändrar hållning i vissa frågor, snarare är det helt naturligt och något positivt. Hammar verkar inte gilla den auktoritet som hans titel gav honom. Han vill riva ned hierarkier och piedestaler, avsäga sig tolkningsföreträdet. Under den heta Jesus-debatten våren 2003 upplevde Hammar att många tyckte att hans hållning var krånglig och otydlig eftersom han vägrade att svara på vad "kyrkan" stod för. Till och med de som inte säger sig ha en tro blev provocerade av att Hammars tro verkade flyta, att det inte var något fast som kunde prövas. "Det är bara förändring som kan bevara tron", säger Hammar.

Men trots sin påstådda luddighet är ändå Hammar bestämd på vissa punkter när det gäller Guds karaktär. Gud för Hammar är den som står på de svagas sida. Som är full av nåd och kärlek.
"Hammar: - Antingen binder man upp sig på sitt eget jag eller på någon annan...Och det som vi kallar oberoende är egentligen ett kolossalt beroende av att vara styrd av sina egna behov...Alla andra relationer kräver någonting. Gudsrelationen kräver inget av mig. Det är min bild av gudsrelation - den kräver inget av mig.
Lönnroth: - Men om den inte är krävande - vad är det då för nytta?
Hammar: - Det är just det som är poängen. Det handlar inte om nytta. Det är det som är kärlekens relation...
Lönnroth: Och hur vet man vad Gud vill?
Hammar: Det finns en potentialitet i varje människa att få kontakt med det andliga ursprung vi ändå har. Egentligen kommer allt andligt tilltal inifrån oss själva. Även när det är ett ord utifrån så måste det in och vända i hjärtat."

Hammar är rädd för den dogmatiska kristendomen. Som ska tvinga in i mallar, bestämma och styra över människor som kyrkan har gjort alltför mycket under historiens gång. Därför vill han inte säga att man måste tro på ett visst sätt för att vara kristen. Själv betonar han starkt att han minsann fortfarande söker sanningen trots sina många år som kristen, teolog och präst. Jag respekterar honom för att han inte vill använda sin position som en plattform för att bestämma hur andra ska tänka. Att han vill vara öppen för andra synsätt. Samtidigt förstår jag den frustration de som vill debattera eller diskutera med Hammar måste känna. Man vill ha motstånd, argument, man vill försöka förstå. Istället får man bara några kryptiska meningar till svar som skulle kunna betyda lite vad som helst. Visst låter det grymt bra, visst är karln vältalig, men vad menar han egentligen? Hammars syn på gudsrelationen som kravlös låter ju trevlig och mysig, men Bibeln visar på någonting annat. Visst är Gud enormt kärleksfull, men inte kravlös. Gud vill något med oss människor, och inte bara att vi ska känna oss bekräftade i oss själva. Det verkar som om Gud inte har några problem med att ställa vissa krav, oavsett om vi trivs med det eller inte. "Omvänd er!", sa Gud till Israels folk. "Omvänd er", var centralt i Jesu budskap när han vandrade på jorden. Gud ser inte mellan fingrarna när det gäller vår upproriskhet och vår ovilja att göra gott. Jag tror inte det behöver vara arrogant att predika evangeliet för alla folk. Det är ju inte detsamma som att tvinga någon, bara att berätta om det man har mött. Jag förstår att Hammar återigen är rädd för att människor ska känna sig pressade till något som de inte vill, men vi kan inte heller förneka att Jesus uppmanade oss till det. Jag har svårt att se hur "gör alla folk till lärjungar" kan betyda "försök bli så lika mig ni kan". Visst förutsätter de båda meningarna varandra, men det är inte samma sak. Om vi berättar budskapet om Jesus för människor utifrån kärlek och omsorg om dem, tror jag inte att det kan bli fel. Att inte tala om det skulle vara att beröva dem något av oerhörd betydelse, åtminstone ser jag det så.

Samtidigt som jag tycker att Hammar har fel på många punkter, så håller jag samtidigt med honom om mycket. Det är bra att avdramatisera det här med hierarkier och vara tydlig med att vi alla har rätt att försöka tolka och förstå det vi upplever, även om jag inte skulle ta det så långt som Hammar gör. Jag tror ändå att vi behöver en gemensam grund som vi kan enas kring, annars har jag svårt att se poängen med den kristna gemenskapen. Om vi inte kan samlas kring något, varför ska vi då samlas alls? Att det är trevligt att träffa folk tycker jag inte räcker riktigt. Då kan jag gå med i ett korplag istället. En otroligt viktig poäng jag ser hos Hammar är dock att vi aldrig blir färdiga med vår tro. Vi ska aldrig tro att vi inte har mer att lära, att vi vet allt. Visst kan det kännas tryggt att allt ligger på plats och det råder ordning överallt, men livet funkar inte så. Till slut inser vi att vi har fått surra fast alla saker vi äger vid golvet eftersom hela rummet är upp och ner, och då uppstår en troskris som kanske hade kunnat undvika om man hade vågat se verkligheten i vitögat lite tidigare. Det behöver inte betyda att allt flyter, men att man är öppen för den värld man ser.

Boken är läsvärd för alla som vill fundera över tro och vrida och vända, bända lite. Man måste inte hålla med om allt, det är Hammar den första att skriva under på.

Tio bud som uppenbarar Gud

2008-12-20T18:32:00.005+01:00

Har precis läst ut Sanningen om Gud av Stanley Hauerwas och William Willimon. Den sistnämnde tycker jag för övrigt har ett väldigt coolt namn. Hans föräldrar måste verkligen ha jublat när de kom på det.

Att det tog sin lilla tid att läsa ut den är ett säkert tecken på att jag inte tyckte att den var så bra. Det jag verkligen tycker om slukar jag snabbare än kvickt. Så är också fallet med den här boken. Inte så att jag tyckte att den var dålig. Men den är väldigt ojämn. Författarna blandar djupsinniga insikter med ganska fyrkantiga uppfattningar som de inte motiverar eller argumenterar för överhuvudtaget. De bara slänger ut lite påståenden sådär på måfå, vevar runt med sin verbala käpp och hoppas den ska träffa rätt. Sedan handlar den tröttsamt mycket om USA, vilket kanske är förlåtligt med tanke på att den är skriven av amerikanska författare. Det blir lite moralistiskt ibland, vilket är väldigt onödigt med tanke på att bokens grundidé är väldigt bra.

Sanningen om Gud tar upp de tio budorden som Gud en gång gav till Mose på två stentavlor. Författarna går igenom buden ett efter ett och belyser på vilket sätt de utmanar vår tid. Buden är för Hauerwas och Willimon en hjälp för oss att förstå vem Gud är, mer än en hjälp för hur vi ska leva. Buden uppenbarar Guds natur och hjälper oss att, enligt deras egna ord, böja våra liv mot Gud. Buden lär oss att våra liv är en gåva som vi ödmjukt får ta emot från Gud. Inget vi har - vår tid, våra ägodelar, våra relationer - är något vi egentligen äger, utan någonting som vi har fått.

Boken avslutas med en vacker text om församlingens roll i att lära Guds folk vad buden handlar om:
""De heligas gemenskap" beskriver en gemenskap där det inte finns något nollsummespel. I stället uppbygger varje individs gåvor hela gemenskapen. Vi tror att vi genom den heliga Anden har blivit delaktiga i denna gemenskap redan nu. Söndagen är ett genrep inför evigheten. Ingen annanstans förkroppsligas en sådan gemenskap så tydligt som när vi delar Kristi kropp och blod i nattvarden, som därigenom blir Guds kärleksoffer för världen. I detta offer gör Gud det möjligt för oss att upphöra att offra varandra, och därigenom kan våra förvända begär börja vändas rätt...Där, framför altaret med händerna utsträckta, är vi tomma, öppna, mottagande, hungriga. Kyrkan har omformat oss från att vara de som jagar och griper efter till att vara de som i nåd får ta emot. Vårt begär har omdanats, våra liv har böjts mot den Gud som lovade salighet åt de hungrande."

Lokal dramatik

2008-12-12T12:27:00.003+01:00

Här är man uppväxt på en ytterst liten plats på jorden, och så väljer någon att skriva en deckare som utspelar sig just där jag har tillbringat mina ungdomsår! Jag blir lite stolt av någon konstig anledning. Boken heter Midvinterblod och är skriven av Mons Kallentoft, som också råkar komma från samma ställe som jag. Boken inleds med ett ganska makabert mord (inte helt oväntat, det är ju ändå en deckare vi har att göra med). En man hittas död, upphängd i ett träd mitt ute på slätten. Hans kropp är svårt sargad. Mannen identifieras som Bollbengan, en känd profil på orten men samtidigt mycket ensam. Polisen Malin Fors får i uppdrag att utreda mordet, vilket inte visar sig vara helt enkelt. Hon blir indragen i hedniska sällskap och släktfejder och det blir inte lätt att veta vem som talar sanning och vem som inte gör det.

Jag gillar den här boken. Delvis för att det är så kul när man känner till varenda plats som beskrivs, men också för att det är en intressant historia. Framförallt tycker jag att den är läsvärd eftersom Kallentoft faktiskt har lagt ned en hel del arbete på språket. Hans beskrivningar är utförliga och hans språk närmar sig ofta det poetiska. Han berättar inte bara en historia, han förmedlar också en känsla. Sånt gillar jag.

Kan en porrstjärna älska?

2008-11-06T09:31:00.002+01:00

Jenna Jameson är tydligen den mest kända porrskådisen någonsin, och Att älska som en porrstjärna är hennes självbiografi. Boken är galet lång, runt 600 sidor, och innehåller en massa bilder på Jenna i olika åldrar (och vinklar). Titeln skulle också kunna vara något i stil med: "Vad som händer när en känslomässigt skadad tonåring möter ännu mer känslomässigt skadade personer". Hennes mamma dör i cancer när hon är två år gammal och hennes pappa hämtar sig aldrig från den förlusten. Han låter Jenna och hennes bror flytta med runt om i USA till olika kvinnor som han söker tillfällig tröst hos. Hon förlorar sin oskuld till en kille som utnyttjar tillfället när hon är helt utslagen av alkohol. Senare blir hon också utsatt för en gruppvåldtäkt. Sexton år gammal blir hon tillsammans med en MC-kille och tatuerare som introducerar henne i drogernas värld. Under påtryckningar av sin pojkvän blir hon också strippa och därefter fortsätter hennes karriär med utvik och slutligen porrfilmer.

Det är svårt att ta in hur tufft liv den här tjejen har haft. Men boken framställer inte Jenna som ett offer, utan som en stark person som reser sig efter varje smäll som drabbar henne. Hon försöker intala läsarna att hon inte har påverkats av att bli våldtagen i ung ålder, utan att hon skulle ha blivit porrstjärna ändå. Att hon nu har kontroll över sitt liv och att det har vänt för henne. Det köper inte jag. Det finns en ytlighet i boken, jag lämnas kvar med en känsla av att här finns en massa obearbetade minnen, pusselbitar som inte har lagts på plats. Jenna beskriver till exempel hur god gemenskapen kunde bli vid porrfilmsinspelningarna. Denna information slängs in mitt emellan en mängd berättelser om den stenhårda konkurrensen mellan de medverkande tjejerna och regissörernas försök att utnyttja dem, de manliga skådespelarnas känslokyla och hur porrbranschen fortfarande är männens värld även om tjejerna är bäst betalda. Då låter talet om gemenskap i mina öron mest som ett försök att i efterhand glorifiera någonting som egentligen bara var illa.

Att älska som en porrstjärna är ganska dåligt skriven. Den innehåller många lösa trådar, är ganska rörig och alldeles för lång. Man kunde till exempel helt ha hoppat över de ändlösa dialogerna mellan Jenna, hennes bror och hennes pappa (även om man då fick en liten insyn i vilken osund familjesituation hon kom ifrån). Språket är dessutom onödigt snuskigt och grovt, men det är väl en del av grejen antar jag.

När jag hade läst den här kändes det som min hjärna var fylld med en massa skräp. Det här är inte en bok jag kan rekommendera. Jag tycker inte att den ger en bra inblick i porrbranschen eftersom det finns en ton i den som inte känns sann, och den är som sagt ganska seg.

Tron som bottenklang

2008-11-06T09:05:00.003+01:00

Lennart Göth har talat med sex författare, poeter och låtskrivare som alla har någon form av gudstro i boken De tre tornrummen. Han är intresserad av att undersöka hur deras tro påverkar deras skrivande. Han intervjuar och reflekterar.

Det är spännande att få en inblick i dessa författares tankar om tro och deras skrivarprocess. Det man kan konstatera är att det ser väldigt olika ut. De intervjuade låter sin tro påverka på väldigt olika sätt. En del tycker att själva tanken på att de skulle ha ett budskap eller ärende i sitt författarskap känns obehaglig, medan andra säger rakt ut att de har det.

Att sammanfatta den här boken är svårt, för den innehåller så mycket olika tankar. Är man intresserad av att skriva är den helt klart läsvärd. Jag avslutar med ett intressant citat från författaren Kristian Lundberg, som handlar om relationen mellan tron och hans författarskap:

"Tillit och förtröstan. Allt hänger ihop. Och hade jag inte haft så stark grundkänsla i min tro, så tror jag inte att jag hade skrivit. Jag tror inte det. Men om jag inte hade skrivit så vete faan om jag hade vågat den tillit som jag nu har till Gud. De där sakerna är så intimt förknippade med varandra och med mig som person. Det är verkligen så. Jag kan inte plocka ut en beståndsdel. Jag kan inte heller säga att detta är bra eller dåligt, jag kan inte välja mellan dem. Det är bara min konstitution, som att jag har glasögon och andra människor är rödhåriga. Jag bara är på det sättet. Jag är inte glutenallergiker, jag fick det här istället."

Mer än nog

2008-10-30T17:46:00.003+01:00

"De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma. Men man såg att de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och hann för dem. När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande, med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge...Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan tog han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick. Alla åt och blev mätta, och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. Det var fem tusen män som hade ätit." (Mark 6:32-34, 41-44)

Gud ger och förser oss, i överflöd. Gud ger till dem som söker. Alla blir mätta, och det finns mer att få. Generositeten är gudomlig. Snålheten, tanken att jag ska klamra mig fast vid det som är mitt, är i grunden ett missförstånd. Inget är mitt, allt är Guds. Det jag delar med mig av försvinner inte, det välsignas och blir mer än det var när jag höll fast vid det.

Selma for president

2008-10-28T10:26:00.004+01:00

Jag har lovordat Selma Lagerlöf tidigare, och jag tänker inte sluta med det. Läste Kejsaren av Portugallien för ett tag sedan. Det är en hjärtslitande historia om Jan som är allmänt missnöjd med sitt liv. Jan är inte nöjd med att vara torpare, han är inte nöjd med hur andra ser på honom, och han är inte nöjd med sin fru. Och nu ska han till råga på allt få barn, något han inte är det minsta sugen på. Han får sitta ute i ösregnet och vänta under tiden som förlossningen pågår. Blöt och sur stövlar han sedan in i stugan, för att bli drabbad av den stora kärleken. Jan blir upp över öronen förälskad i sin nyfödda dotter. Kärleken förändrar honom och gör honom mjukare. Hon är solen i hans liv, den lilla flickan Klara Fina Gulleborg.

Flickan växer upp till en vacker ung kvinna som drar blickarna till sig på bygden. Jan är så stolt och glad över sin dotter att han inte vet vart han ska ta vägen. Men så drabbas Klara Finas föräldrar av en katastrof - de blir tvungna att betala en stor summa pengar om de ska kunna bo kvar i sin stuga. Klara Fina erbjuder sig att ge sig ut i stora världen för att ta tjänst i staden. Jan blir gripen av att hans dotter offrar sig för sina föräldrar på det sättet, innan han börjar ana att det är äventyrslystnad snarare än kärlek som driver henne.

Flickan ger sig av för några månaders tid. Men breven kommer inte tätt, och snart hör hennes föräldrar inte av henne alls. Illvilliga rykten börjar gå om att allt inte står rätt till och att Klara Fina har råkat "i olycka". Det viskas och tasslas i byn. Ju mer tydligt det börjar bli för alla att något har hänt Klara Fina i staden, ju mer börjar Jan försvinna in i sin egen fantasivärld. I den världen har Klara Fina blivit kejsarinna av Portugallien och hennes höga ställning gör att det är svårt för henne att besöka föräldrarna eller meddela dem något. Men Jan ser tecken och budskap överallt. Klara Fina har inte övergett honom.

Jans kärlek till sin dotter är gripande och överväldigande. Smärtan över att hon har råkat illa ut blir för stor för honom. Men vad händer när han möter sin dotter igen och konfronteras med verkligheten? Och är Jan så galen som alla tror, eller är han den ende friske i en sjuk värld?

Syns han inte finns han inte - och jag tänker blunda!

2008-10-10T12:28:00.002+02:00

I somras läste jag ärkeateisten Richard Dawkins Illusionen om Gud. Vad jag har förstått har han fått en hel del kritik för den boken, både av kristna och sina egna. Och han sparar inte på krutet precis. Religionen har bara inneburit förtryck och ond bråd död. Religiösa (Dawkins inriktar sig främst på kristna) är mindre begåvade, vägrar att lyssna till förnuftet (det vill säga förnuftet hos ateistiska vetenskapsmän) och förtrycker de som inte har samma åsikt (det vill säga ateistiska vetenskapsmän). Kristna vetenskapsmän, som har mycket kunskap inom naturvetenskap men ändå tror på Gud, irriterar Dawkins något enormt. Det är tydligt att det här med religion är personligt för Dawkins. Han ogillar det starkt och skulle helst vilja utrota denna förlegade kvarleva från människans barndom från jordens yta. Han är helt övertygad om att världen skulle bli en bättre plats utan religionen.

Här är några saker som jag stör mig på hos Dawkins:
1. Att han för ett korståg mot religionen. Han är så ivrig att smutskasta alla världens troende (som är i förkrossande majoritet) att han, som anser sig stå i de förnuftigas skara, lämnar vett och sans och nyans bakom sig. Han ägnar till och med tid åt att försöka argumentera för att Hitler faktiskt var troende kristen, och därmed försöka lägga skulden för förintelsen på kristendomen. Mao, förmodligen den värsta massmördaren historien känner till och övertygad ateist, nämner han inte alls. Dawkins erkänner att Stalin förmodligen var ateist, men det var ju ändå inte så många som dog under hans regim jämfört med Hitler. Frågan är om det går att jämföra antal döda och på så sätt kunna avgöra vem som är mest moralisk. Dawkins säger också att det är fel att utgå ifrån att exempelvis Stalin utförde sina massmord för att han var ateist vilket jag helt och fullt håller med om. Men varför håller han ändå fast vid att kristna regenter och andra makthavare har begått brott mot mänskligheten för att de var kristna? Det kanske är dags för Dawkins att inse att det både finns omoraliska kristna och omoraliska ateister, vilket förresten bekräftar den kristna världsbilden. Vi är Guds avbild men samtidigt kapabla till fruktansvärda handlingar. Storverk och djävulsk grymhet ryms båda inom oss. Att försöka avgöra vilken ideologi eller religion som har flest människoliv på sitt samvete leder oss ingenstans och ger oss inget svar på vad som är sant om världen och Guds existens.

2. Att han talar om väst som om det var det enda som fanns. Visserligen slänger han in en brasklapp i början av boken där han talar om att han riktar sig till en publik i väst och därför fokuserar på kristendomen och vetenskapen i väst. Men frågan är om det är möjligt att göra det i en värld forskning där forskning bedrivs i det närmaste överallt och där vi är mer beroende och tätare knutna till varandra än någonsin. I väst kanske det verkar som om ateismen har ett visst inflytande, men globalt sett är det långt ifrån så. Därför blir det lite otäckt när Dawkins antyder att ateister är mer intelligenta än religiösa. Betyder det att den vite mannen återigen står för förnuft och civilisering? Att han tycker det är dags för ateismen att kolonisera världen?

3. Dawkins otroligt svaga teori om att det religiösa hos människan är en biprodukt av evolutionen. De flesta barn verkar ha en medfödd uppfattning om att allting har ett syfte, att allt finns till av en orsak. Tidigare i människans historia har det enligt Dawkins funnits ett värde i att betrakta omgivningen på det här sättet. Om vi mötte ett farligt djur fanns det ingen mening med några djupare funderingar över instinkter eller fysikaliska lagar, utan det enda som hjälpte oss var tanken: "Det vill anfalla mig!". Evolutionen har därför gjort vår hjärna mer mottaglig för religion, det vill säga att tro att allting har ett syfte eller orsak. Den "religiösa" genen gynnar oss inte och har aldrig gjort det, men det smyger sig in som ett virus i våra hjärnor som är konstruerade för att överleva. Vilken tur för Dawkins och andra upphöjda vetenskapsmän att de inte har blivit drabbade av detta fruktansvärda virus! Dawkins må vara intelligent, men han har inte använt sin hjärna speciellt mycket när han konstruerade den här teorin. Han har låtit sin ovilja mot religionen styra alltför mycket. Kristendomen skulle säga att Gud har lagt ner den här tendensen hos människan att söka efter mening och sammanhang. Det nämner Dawkins, men eftersom Gud inte finns och det därför inte kan vara sant, avfärdar han det bara kort.

Nu tycker jag visserligen inte att allt i Dawkins bok var skräp, även om det kan låta så. Han går igenom bevisen för Guds existens och att Bibeln inte alls är speciellt "moralisk" med våra mått mätt. Han har en del intressanta invändningar och argument som en kristen kan ha nytta av att ta till sig. Även om jag tycker att Dawkins kritik rätt ofta blir överdriven gillar jag samtidigt att han inte slätar över sitt motstånd mot religionen. Han tycker det är sorgligt att människor lever i den här lögnen istället för att ansluta sig till vetenskapens världsbild. Han har en mission att förbättra världen och en egen religion att sprida. Jag gillar att folk står för vad de tror på och vågar uttrycka det. Att han blir lika intolerant och onyanserad som den värsta fundamentalist märker han nog inte själv, eller så bryr han sig inte om det. Richard Dawkins, jag vet att du och jag inte håller med varandra och att du tycker att jag har ett virus i hjärnan, men Jesus har dött för dig också, vare sig du vill eller inte.

Världens mest amerikanska USA-kritiker

2008-10-01T17:36:00.004+02:00

Har länge tänkt läsa Shaine Claiborne, men nu har jag gjort det. Eller det var ett tag sen, på smått livsfarliga bussresor i Turkiet utan säkerhetsbälten och med en betongsten på gaspedalen (bildligt talat, då). Där läste jag Irresistible Revolution - Living as an Ordinary Radical. Och titeln avslöjar just vad Claibornes tes är: alla kristna är hela vanliga radikaler (eller borde vara det). Det ska vara helt normalt att kämpa för fattigas och utsattas rättigheter, att dela sitt liv med dem. Han kämpar själv, Claiborne. Han är med på kampanjer, manifestationer och demonstrationer. Han lever i ett kollektiv med en mängd olika människor, varav vissa har varit hemlösa i perioder. Han syr sina egna kläder (en mening man sedan Glenn Killing i manegen aldrig kan säga utan att tänka på Lena PH) och ställer sig negativ till överflödskonsumtionen vi i väst ägnar oss åt. Claiborne är långt ifrån den amerikanska drömmen. Samtidigt är han så amerikansk på ett sätt som är svårt att sätta fingret på. Kanske är det att hans formuleringar är lika slagfärdiga som vilken reklamslogan som helst. Eller att hans lösningar på problemen ibland känns så enkla på något vis: så här ska du vara om du är kristen. Punkt. Att han inte har några problem med att berätta om sig själv och allt bra som han har gjort under sitt förhållandevis korta liv. Eller kanske det att han radikalt går hela vägen till skillnad från oss här i mellanmjölkens land.

Min stora fråga när jag läste boken var: vad ska jag göra med det här? Boken störde mig på något sätt. Jag kände att jag inte riktigt höll med om att man måste leva som Claiborne för att vara en sann efterföljare till Jesus. Samtidigt undrade jag om anledningen till att jag inte höll med var för att det var bekvämast för mig själv att inte göra det. Jag vill ju leva rätt. Jag vill inte glömma bort att Jesus sökte upp de utsatta. Jag vill omsätta min tro i praktiken. Vad innebär det för mitt sätt att bo, att konsumera, hur och med vilka jag umgås? När vi kommer till de här frågorna behöver jag Jesus mer än någonsin, och Andens vishet. Hur kan jag med mitt liv, min bakgrund och mina förutsättningar förkroppsliga Guds kärlek till människan? Värt att fundera på. Så visst har Claiborne lyckats i sitt uppsåt. Han har fått mig att tänka.

Några citat från boken till avslutning:

"The gospel is good news for sick people and is disturbing for those who think they've got it all together. Some of us have been told our whole lives that we are wretched, but the gospel reminds us that we are beautiful. Others of us have been told our whole lives that we are beautiful, but the gospel reminds us that we are also wretched. The church is a place where we can stand up and say we are wretched, and everyone will nod and agree and remind us that we are also beautiful."

"When we have new eyes, we can look into the eyes of those we dont even like and see the One we love. We can see God's image in everyone we encounter...we are made of the same dust. We cry the same tears. No one is beyond redemption. And we are free to imagine a revolution that sets both the oppressed and the oppressors free."

"Joy and celebration don't usually mark progressive social justice circles, or conservative Christian circles, for that matter. But the Jesus movement is a revolution that dances. Celebration is at the very core of our kingdom, and hopefully that celebration will make its way into the darkest corners of our world - the ghettos and refugee camps, and the palaces and prisons. May the whispers of hope reach the ears of hope-hungry people in the shadows of our world."

Sant tror jag

2008-10-01T17:21:00.002+02:00

Människan blir det hon ser. Ingen kan få en skymt av Gud och förbli oförändrad. - Peter Halldorf

Helt subjektivt

2008-09-05T17:19:00.002+02:00

Började i Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek och märkte att jag inte kom någonstans. Det är så tydligt när jag hittar en bok som jag verkligen gillar. Då kan jag bara inte sluta läsa. När jag däremot läser en bok som jag inte tycker om kan jag bara inte med att fortsätta. Jag börjar läsa något annat istället, eller så börjar jag virka eller träna eller överkonsumera Family Guy. Tidigare hade jag något krav på mig att jag alltid skulle läsa ut alla böcker som jag började i, men har numera kommit fram till att mitt liv är för kort.

Enligt Elfriede själv (källa Wikipedia) kan hennes böcker egentligen inte översättas, eftersom hennes sätt att skriva är alltför sammankopplat med det tyska språket. Kanske är det därför jag inte gillade boken, det var nämligen just språket jag hade svårast för. Men jag tyckte inte heller att det hände något. Sammanfattningsvis: jag fastnade inte. Mer avancerade anledningar till att jag dissar Pianolärarinnan kan jag inte komma på. Å andra sidan är det här min egen blogg, så jag kan dissa hur mycket jag vill, med eller utan god anledning.

Jesusmöte

2008-09-05T17:04:00.004+02:00

Jag har tagit mig igenom en hel del böcker i somras, men inte märks det på den här bloggen, inte. Det finns en hel del att kommentera och fundera över. Exempelvis har jag läst En korsfäst Gud av Hans Johansson, en svensk teolog som i våras togs ifrån oss alltför tidigt. Detta är en bok som är värd att läsa fler gånger. Hans har i sin bok porträtterat elva personer som mötte Jesus i samband med hans död. Vilka var de, hur tänkte de, vilken påverkan hade Jesus i deras liv? Men Hans stannar inte där. Han går ett steg och låter berättelserna ställa frågor in i hans eget liv. Och det är verkligen det jag gillar med den här boken. Det är teologi när det är som bäst! Först en noggrann läsning och meditation av en bibeltext, för att sedan fundera över vad som händer i mig när jag läser. Sann teologi är ett möte med Guds Ord, under bön. Sann teologi är liv och förändrar mig på djupet.

Ett citat från boken:
"Att följa Jesus på korsets väg är att vallfärda i oansenlighet. Det är att hålla dem han lider med i åminnelse, särskilt dem som glöms, människor som förpassats till ett osynligt liv på anonyma institutioner, som politisk propaganda förklarat onämnbara, ickeexisterande, som fastnat i traumatisk sorg, avskurna och isolerande från omvärlden. Mycket lidande är gömt och glömt."

Dans med dig

2008-08-13T22:20:00.002+02:00

"I varje relation uppstår en sorts dans mellan det egna jaget och den andra personen." - Philip Yancey

Den här meningen fastnade hos mig i Yances bok Bön. Jag gillade bilden. Att relationer människor emellan eller mellan människa och Gud är som en slags dans. Dynamisk, fartfylld, full av liv. Det som den andra parten gör påverkar mig, på gott och ont. Den andres händer kan hålla mjukt om mig eller trampa sönder mina tår. Vi kan hjälpa varandra att svänga runt eller komma i otakt. Det kan vara fantastiskt och frustrerande. Men tänk vilken gåva det är att den här dansen ens finns! Att vi kan få låta oss påverkas och bli bekräftade i någon annans blick.

Uppenbarelser utöver det vanliga

2008-07-10T11:02:00.003+02:00

Har precis läst ut Christin Salanders roman Redan nu men ännu inte. Den är inte tjock, så det gick snabbt att läsa. Boken handlar om en ung tjej, Cissi, som får uppleva att Gud söker henne. Och inte lite, heller. Hennes upplevelser är väldigt starka, i klass med de gammaltestamentliga profeterna. Det är ljusa gestalter, broar och dörrar som når ända upp i himlen. Och hela tiden försöker Cissi förstå vad det egentligen är som händer, och vem det är som vill ha kontakt med henne.

Det jag gillade allra mest med boken var de här uppenbarelserna, just för att de är så pass extrema. Det Cissi får vara med om är starka andliga visioner, hon är en modern mystiker. De ger berättelsen ett magiskt skimmer, precis som böckerna om Narnia (som författaren för övrigt är inspirerad av). Jag gillar tanken att Gud visar sig för människor så påtagligt och personligt. Cissi blir överväldigad och överbevisad om Guds kärlek och Guds längtan efter henne. Salander beskriver Cissis upplevelser på ett vackert och poetiskt sätt. Det är fantasifullt och realistiskt på samma gång.

En berättelse som den här är svår att skriva. Det är inte lätt att själv vara kristen, liksom stå på andra sidan, och försöka beskriva hur någon tänker som börjar hitta vägen till Gud. Ibland kändes dialogerna och ordvalen lite onaturliga. Flera gånger stannade jag upp och tänkte: "Skulle man verkligen uttrycka sig så här, känna så här?". Men jag tycker Redan nu men ännu inte är värd att läsa, oavsett livshållning och tro. Särskilt för det språk som används vid Cissis gudsmöten.

Mer dom än tröst

2008-07-10T10:44:00.006+02:00

Läste Jer kap 18 för ett tag sen, ett ganska känt kapitel som handlar om lerkärlet i krukmakarens händer. Uppväxt som jag är i kyrklig miljö, har jag ofta fått höra att Gud formar oss som leran formas i krukmakarens händer. Att om vi misslyckas kan vi få börja om. Men nu när jag läste avsnittet igen inser jag att det inte är riktigt så uppmuntrande. Det är snarare en varning och en dom till Israel (hela Jeremia är en enda lång rad av domsord):

Detta ord kom till Jeremia från Herren: Gå ner till krukmakarens hus. Där skall jag låta dig höra mina ord. Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det. Herrens ord kom till mig: Skulle inte jag kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. (Jer 18:1-10)

Det finns ju helt klart en möjlighet till omvändelse här. Men hur har det här kunnat bli en text av tröst? Det är bara möjligt om man inte läser de sista verserna. Budskapet är lite åt det här hållet: gör som jag vill, annars krossar jag er. Inte något man vill höra när man känner sig lite skör, precis. Hur svårt det än kan kännas att sådana här avsnitt finns i Bibeln, och hur gärna jag skulle vilja att Gud var liksom snällare, så för det med sig en insikt som jag tror är bra. Gud är inget gosedjur och inget påhitt. Gud är på allvar.

Personlig tro

2008-07-03T09:29:00.005+02:00

Har på inrådan av en vän läst Barmhärtig och sårbar av Christina Grenholm. Det är en ganska annorlunda bok. Man skulle kunna säga att det är ett teologiskt manifest, men den är lika mycket en berättelse om en personlig resa i den kristna tron. Inget torrt akademiskt språk med andra ord. Lättläst men inte ytligt. Grenholm betonar Jesu sårbarhet och mänsklighet. Att han blev född av en kvinna, att han är gränslöst barmhärtig. Viktiga teman som rör sig kring den absoluta kärnan av hur Bibeln framställer Jesus.

Därmed inte sagt att jag inte har några invändningar. Det som stör mig lite är till exempel när Grenholm pratar om Jesus som både Gud och människa. Här kommer ett citat:
"Vad betyder detta "mer än"? För mig betyder det att Jesus blir mer konkret och jordnära än många andra förkunnare och goda människor. Det räcker inte med att Jesus visar något han förstått genom gudomlig ingivelse. Då mister han sin kontakt med jorden och svävar en halv decimeter ovanför. Ändå kan jag inte föreställa mig Guds människoblivande som en tillblivelse utan en mans medverkan. Då blir Guds förkroppsligande konkret på fel sätt. Det hemlighetsfulla försvinner."

Kalla mig konservativ och fundamentalistisk. Men blir det inte svårt att tänka sig att Jesus var Gud om det inte var den helige Ande som befruktade Maria, utan en vanlig man? Visst låter det lite galet och visst riskerar man att hamna i att Jesus skulle vara någon slags halvgud, men är det inte mycket som är lite galet när man pratar om Jesus? Varför blir det fel att tänka sig att Jesus inte hade någon jordisk biologisk far? Varför anser Grenholm att Guds förkroppsligande då blir "konkret på fel sätt" och att "det hemlighetsfulla försvinner"? Kyrkan slog ändå hyfsat tidigt fast att Jesus till sin natur var fullt ut Gud och fullt ut människa. Kan man tänka sig en större hemlighet än det? Det kommer i alla fall jag få ägna resten av mitt liv åt att fundera över.

Jag förstår inte heller varför Jesu under ska bortförklaras eller tolkas symboliskt. Jag tänker mig att de under Jesus gjorde har många bottnar. Att de har en stark symbolisk innebörd, men också att en historisk grund. Annars blir Guds handlande mest teori och symbolik, och är det inte precis det som Grenholm vill undvika? Hon vill ju ha en Jesus som är nära och kroppslig. Jag tror på en Gud som handfast griper in i historien på en mängd olika sätt. När Jesus gick på vattnet var det ett tydligt budskap till hans lärjungar att han var Herre över kaosmakterna. Men han kom också kroppsligen till dem, närmade sig dem och utmanade Petrus att närma sig honom. Petrus fick då uppleva att han, med blicken fäst på sin Mästare, kunde göra det som var omöjligt. Men också att han var fullständigt beroende av Jesus för att göra det.

Jag avslutar med ett citat från boken som jag gillade mycket:
"Vi kan aldrig komma underfund med livets väsentligheter på egen hand. Liv är möten. Trons samtal kan föras på förunderliga djup med gemensamma texter som grund. Det är inte bara så, att kristna har samma Bibel i sina hyllor. Genom det upprepande läsandet och hörandet av bibeltexterna vävs de så småningom samman med ens personliga liv. Det betyder inte att de alltid stryker en medhårs. Tvärtom ger de nya tankar, utmaningar och frågor."

Djungelliv för Guds skull

2008-07-03T09:14:00.003+02:00

Jag har läst om en gammal klassiker, vars obehagliga detaljer fascinerade mig redan som tonåring - Driven av kärlek av Bruce Olson. Boken är lite av en kristen klassiker och handlar om en ung amerikan som drabbas av kärlek till motilonerna, ett indianfolk i Colombia. Problemet är bara att motilonfolket inte älskar honom, eller någon annan främling heller för den delen. De har hittills dödat alla som har försökt komma i kontakt med dem. Men efter många strapatser, sjukdomar och nära döden-upplevelser blir Bruce slutligen indianernas vän.

Boken är inte speciellt välskriven, men ändå spännande. Man måste ändå beundra Bruce för att han inte ger sig, och jag fascineras över hur Gud både leder Bruce, och har förberett motilonerna för hans ankomst. Han lyckas hitta anknytningspunkter i deras kultur för att berätta om Jesus för dem. Hur som helst tycker jag att den är läsvärd, dock inte för hypokondriker eftersom den ingående beskriver en del riktigt nasty sjukdomar och infektioner.

Det finns också en bok som kritiskt granskar Bruces arbete bland motilonerna: Driven av kärlek - eller? Av någon anledning tycker jag att den titeln är väldigt komisk, fråga mig inte varför. Har inte läst den, åtminstone inte än.

Guds samtidiga närvaro och frånvaro

2008-07-03T09:09:00.005+02:00

Ack, hur hög är du inte i höjden, hur djup i djupen! Ingenstans gömmer du dig, men vi har möda att finna dig.

Augustinus

I like

2008-07-03T09:05:00.003+02:00

"Theosis motsvarar vad som också brukar beskrivas som det helgade livet. Men även ordet "helgelse" har i religiöst språkbruk ibland fått konnotationer som begränsar förståelsen. För att inte tala om ordet "frälsning"! Fädernas stora förtjänst ligger i att de gör inkarnationen till utgångspunkt och prövosten för all andlighet. Det är i en mening aldrig en fråga om att bli mer andlig - all andlig utveckling handlar om att bli mer mänsklig."

Peter Halldorf

Jeremias plåga

2008-06-14T12:36:00.003+02:00

"Aldrig får jag skratta tillsammans med glada vänner. Jag sitter ensam, tyngd av din hand, ty din vrede uppfyller mig. Varför måste jag ständigt plågas, varför är mitt sår obotligt? Det vill inte läka. En sinande bäck har du blivit för mig, ett vatten som sviker." (Jer 15:17-18)

Jeremia hade det inte lätt. Gud lät honom uttala profetior som gjorde honom starkt impopulär. Då, som nu, var folk i allmänhet inte sugna på att höra att de genom sitt sätt att leva traskade rakt emot sin egen undergång. Jesus talade om att hans efterföljare kommer att möta motstånd och förföljelse. Att budskapet om korset alltid kommer att provocera och utmana. Samtidigt: kan inte motståndet ibland vara Guds sätt att tala om för oss att vi är fel ute? Hur ska jag kunna avgöra om svårigheterna jag möter är naturliga konsekvenser av ett liv i efterföljelse, eller en signal om att Gud vill att jag ska göra någonting annat?

Kära Boye

2008-06-11T23:57:00.001+02:00

Det sägs att förälskelsen är blind, därför att den ser och värdesätter på annat sätt än de andra. Men är det inte den - och bara den - som ser? - Karin Boye

Uråldrig självbiografi

2008-06-11T23:43:00.003+02:00

Äntligen (får jag nog ändå säga) har jag läst ut Augustinus Bekännelser. Det har tagit lång tid, bland annat för att jag till en början valde att bara läsa en liten bit i taget. Augustinus beskriver sin väg till en kristen tro, invävt i teologiska och filosofiska funderingar. Denna bok är sannerligen en klassiker, skriven för en sisådär 1700 år sedan. Det är respekt.

Ändå måste jag säga att jag inte riktigt förstår varför den har blivit så berömd. Visst är det intressant ibland, men ofta blir Augustinus ganska tjatig. Han beskriver om vilken ond människa han var innan sin omvändelse, hur allt han gjorde var ondskefullt. Kanske tänker jag fel, men jag blir lite skeptisk mot en sådan svartvit beskrivning. Vad vet jag, kanske var Augustinus ond utöver det vanliga? Men när han beskriver hur han i sin ungdom begick nattsvarta dåd som att palla äpplen verkar det ändå som att han inte var någon Hitler precis. Eller är det helt enkelt så att Augustinus tar synden på större allvar än jag?

Sen gillar jag inte Augustinus upphöjda, oberörda gudsbild. Hur Gud sitter på distans och varken förändras eller låter sig bevekas. Det har jag väldigt svårt att förena med Bibelns bild av Gud - där presenteras alla möjliga känslor - Gud både älskar, är svartsjuk, glad och sörjer. Visst är det lite mindre "gudlikt" att låta sig sig beröras på det sättet. Men det är väl vårt problem, inte Guds. Gud är ju. Varken mer eller mindre.

Men ibland blir det riktigt bra. Ibland gnistrar formuleringarna till. Då gillar jag Augustinus.

"Men den sjunde dagen är utan afton, den har ingen solnedgång; den har du helgat till att vara i evighet. När det i din bok heter att du efter ditt verk - som är mycket gott - fastän du gjorde det utan att avbryta din vila vilade på den sjunde dagen, då förkunnar detta ord för oss att även vi efter vårt verk - som eftersom vi fått det av dig är mycket gott - på det eviga livets sabbat skall vila i dig."

Tänkvärt av Crona

2008-04-28T17:01:00.002+02:00

Att förknippa sexualitet med synen av en kvinna vars liv till stor del går ut på att motarbeta sin fysiska lust vore naturligtvis orimligt. Ända är detta precis det som händer, hela tiden.
(Åsa Crona)

Hur ser en attraktiv kropp ut? Vem har lärt oss det?

Känslostormar

2008-04-27T18:13:00.003+02:00

Det är konstigt hur snabbt det kan gå att läsa färdigt en bok när jag väl gillar den. Har haft lite oflyt på senaste tiden, liksom. Flera böcker har jag inte orkat mig igenom, men Karin Boyes Kris tyckte jag var trevlig. Eller trevlig, den är ganska ångestfylld. Men språket är otroligt vackert. Som när huvudkaraktären, lärarkandidaten Malin Forst, inser att hon är förälskad i sin skolkamrat Siv:

"Full av skygg vördnad vaknade Malin upp till nya dagar på ett helt nytt plan av verkligheten. Tingen hade fått djup färg och stigit henne nära, de kallade och fängslade. Vägen upp till seminariet från Södra stationen var redan den var morgon ett svårbegripligt äventyr, vårsolens morgonsken över hyreskasernernas gavlar avslöjade en värld av djup värme och hög klarhet och mättad med större betydelse än ord kunde ge. Det var som om alla skimmer och sken och dagrar närmade sig med en plötslig, knappt förnimbar och snabbt försvinnande blomdoft, fulla av mjukt och hemlighetsfullt naturliv som rågade rosenkorgar, och hon höll andan, och hennes hjärta stod stilla, då hon försökte fånga det ögonblickliga ogripbara löftet i deras doft."

Malin är en from ung kvinna som plötsligt förlorar sin längtan efter att göra Guds vilja. Våndan inför detta faktum driver henne mot sammanbrott, men den spirande förälskelsen till Siv räddar henne från att förtvivla helt, trots att Malin endast beundrar henne på avstånd. I berättelsen om Malin flikas kapitel med fristående dialoger in, till exempel mellan Humanisten, Teologen och Medicinaren. Ibland är kopplingen till huvudberättelsen tydlig i dialogerna, ibland inte. Skulle nog behöva läsa boken igen för att fatta helt hur boken är uppbyggd. Den tilltalade mig i alla fall.

För fransktalande

2008-04-24T12:23:00.004+02:00

Ici-Bas
Ici-bas tous les lilas meurent,
Tous les chants des oiseaux sont courts;
Je rêve aux étés qui demeurent
Toujours...

Ici-bas les lèvres effleurent
Sans rien laisser de leur velours;
Je rêve aux baisers qui demeurent
Toujours...

Ici-bas tous les hommes pleurent
Leurs amitiés ou leurs amours;
Je rêve aux couples qui demeurent
Toujours...

(Sully Prudhomme)

Han skriver rätt fina dikter, den förste litteratur-nobelpristagaren någonsin. Men nu orkar jag inte läsa mer. Har läst för lite poesi för att kunna avgöra hur bra det här är egentligen. Men som sagt, ganska fint.

Kopiornas uppror

2008-04-21T17:52:00.002+02:00

För andra gången har jag läst Kopiornas uppror av Åsa Crona. Och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den. Men jag tror att jag tycker att den åtminstone är läsvärd.

Kopiornas uppror handlar om bantningshets och utseendefixering. Om att hellre leva upp till en bild, en yta, än att leva ett verkligt liv. Ett citat från boken: "En kopia är någon som i det längsta vill tro att hon också kan få hela härligheten - via bilden. Hennes motiv är starkt. En kopia är någon som ställer sig framför spegeln, inte bara med frågan: Är jag lik bilden? Utan som likställer den frågan med: Finns jag? Ur den aspekten är det inget konstigt att kroppens förändring efter ett extra paket glass kan bli en världsfråga för den som befinner sig i kroppen."

Kopiornas uppror är skriven på 90-talet, när debatten om banting och ätstörningar var som mest intensiv. Nu ser jag inte så mycket av den diskussionen i samhällsdebatten, även om problemet säkerligen inte har blivit mindre. Kraven på en perfekt yta kan kväva vem som helst, speciellt eftersom idealet är praktiskt taget ouppnåeligt även för de mest välformade. Här tycker jag att Cronas bok är intressant, eftersom hon pratar om vikten av att vara ett orginal istället för en kopia. Att frigöra sig från en destruktiv fokusering på sin egen kropp och istället koncentrera sig på det som gör mig lycklig och gör livet värt att leva. Att man måste bli ett orginal för att verkligen kunna möta en annan människa - annars blir det bara två bilder som möts. Ibland kan dock även hennes mål - att frigöra sig från bilden - kännas krävande och ouppnåelig. Kan man verkligen bli fri från skönhetshetsen? Hur ska det gå till? Räcker det med att bli medveten om hur sjuka idealen är, eller behöver vi en mer genomgripande förändring av samhällets värderingar?

Crona argumenterar ganska mycket utifrån en rad romaner och tidningsartiklar, vilket i och för sig är intressant, men också lite spretigt. Det blir lite lösryckta kommentarer här och där. Jag antar att hon försöker att sammanfatta samhällsklimatet, och kanske finns det inget bättre sätt att göra det. Men jag kan få lite svårt att få en överblick av boken eftersom den rymmer så många olika tankar och analyser.

Men Crona fick mig att börja fundera på skönheten som begrepp. Är det något universellt, eller lär vi oss vad som är vackert? Skönhet för mig kan vara så mycket. Harmoni, frihet, behagfullhet. Ett sätt att vara och röra sig. Kärleken förskönar - den jag älskar bli vacker. Industriell, massproducerad skönhet är lätt att kategorisera i "snygg-facket", men är inte intressant. Egentligen ganska ointressant. Det som är spännande är att hitta skönheten i det sköra, svaga, skeva. En fårad hand som läggs över min. Ett skyggt ögonkast. Inre skönhet och erfarenhet som strålar ut från en kropp som aldrig skulle tillåtas exponeras på catwalken. Tänk att kunna ändra blicken så att vi verkligen kan se varandras skönhet! Att få blick för att vår unikhet gör oss vackra.

Poetiskt

2008-04-21T11:58:00.003+02:00

Jag är förkrossad för att mitt folk är krossat,
jag är mörk av sorg, skräcken har gripit mig.
Finns ingen balsam i Gilead,
finns ingen läkare där?
Varför läker inte såren hos mitt arma folk?
O om mitt huvud vore en källa
och mitt öga en brunn med tårar,
då skulle jag gråta dag och natt
över de fallna i mitt folk. (Jer 8:21-9:1)

Visst kan man diskutera vilken svensk bibelöversättning som är bäst, men språkligt sett måste jag ändå säga att Bibel 2000 är överlägsen. Jeremias förtvivlan griper tag i mig.

Ett missionärsbarnbarn

2008-04-09T21:17:00.004+02:00

Vissa böcker slukar man bara. Jag är leopardpojkens dotter av Johanna Nilsson är en sån bok. Jag köpte den på bokrean för att jag kände på mig att jag skulle tycka om den. Det gjorde jag också.

Johanna skriver om sin farmor och farfar som tillbringade större delen av sitt liv som missionärer i Kongo och hennes pappa växte upp där. Jag har hört många missionärer berätta om sina erfarenheter på fältet och känner många missionärsbarn, men den här romanen skildrar allting ifrån ett lite annat perspektiv eftersom det är någon som inte riktigt delar den kristna övertygelsen som försöker återberätta och förstå. Johanna går igenom sina farföräldrars liv och reflekterar över deras val och motiv. Varför åkte de? Trodde de så starkt att Gud hade kallat dem? Var det värt uppoffringarna? Hur har det präglat hennes pappas liv? Och hennes eget?

Två av de tre barnen blev tvungna att stanna kvar i Sverige för att kallet att missionera var viktigare. Båda två föräldrarna arbetade mycket hårt och var borta från varandra i långa perioder. Det finns människor i Kongo som fortfarande kommer ihåg deras livsverk, medan två av deras barn knappt fick chansen att lära känna sin mamma och pappa.

Kan det vara rätt att offra sina barn på missionens altare? Kräver Gud sådana offer? Det är en fråga som Johanna ställer i sin bok. Många har offrat sina familjer i Guds namn. För att de har upplevt att kallet har gått före, att tjänsten inför Gud har varit viktigare. Men vad händer med ett barns gudsbild när föräldern är frånvarande för att Gud vill ha det så? Varför är det så lätt att sätta nära relationer på undantag framför ett arbete eller ett livskall? Hur ska man kunna ta hand om andra människor om man inte kan ta hand om sin egen familj? Det skrämmer mig att det har skett så ofta i historien att det snarare har varit regel än undantag. Visst var det vanligare och mer accepterat förr. Visst har tiderna förändrats. Men fortfarande tror jag det är lätt att prioritera arbetet och den bekräftelse som det ger framför familjen. Jag har svårt att tänka mig att det någonsin kan behaga Gud. Gud som ser i det fördolda. Som säger att barnen är störst i himmelriket.

Om bibeltolkning

2008-03-16T18:47:00.002+01:00

Min vän Malin lånade ut ett gäng böcker för ett tag sedan som hon tyckte att jag skulle läsa. Har inte riktigt tagit mig igenom alla än. En av dem var en antologi vid namn Tolkning för livet - Åtta teologer om Bibelns auktoritet (Anne-Louise Eriksson red). Jag håller med om mycket av det som står där, men inte allt. Det bästa med boken var att jag började fundera själv på min bibelsyn och varför jag överhuvudtaget ska läsa Bibeln.

Att försöka förstå det som står i Bibeln är inte alltid en enkel sak. Själv vill jag se det kristna livet som en resa mot Gud, där vi ständigt får pröva och ompröva saker. Vi är inte färdiga, vi har inte hela bilden, vi behöver vara ödmjuka inför det vi möter i livet. Samtidigt kan inte allt vara flytande och öppet för tolkning. Någonting i mitt liv måste vara fast och jag måste ha något som utgångspunkt. Anledningen till att jag tror det är att vi ändå alltid utgår ifrån något, även om vi säger att vi inte gör det. Alltså har jag två alternativ: jag kan välja en grund att bygga mitt liv på eller avstå från att välja och därmed låta betydligt mer subtila krafter styra mitt sätt att tänka och betrakta världen. Självklart är dessa alternativ inte så renodlade som jag här framställer dem. Även om vi väljer utgångspunkt kommer vi att påverkas av saker som står i ett visst motsatsförhållande till den utgångspunkten. Vårt tänkande kommer alltid att vara en blandning av medvetna val och omedveten påverkan. Men min huvudpoäng kvarstår: vi har alltid en utgångspunkt. Det mest förrädiska är att tro att de värderingar och det tankesätt jag har står över influenser och att mitt sätt att se på världen därmed är fullt ut rationell och objektiv.

Jag står i en kristen tradition som är starkt rotad i Bibeln och ser det som Guds ord till människan. Samtidigt vet jag att det inte är så enkelt att jag bara kan läsa "som det står". Texten är gammal, jag lever nu. Det finns ett gap mellan bibelordet och mig som måste överbryggas. Min kultur, bakgrund och uppväxt får mig att förstå och reagera på orden jag läser på ett visst sätt. Jag kan till viss del undvika missförstånd genom att lära mig mer om det (eller de) sammanhang där Bibeln är skriven. Men trots att jag kan stöta på vissa svårigheter i min bibelläsning ser jag ändå Bibeln som ett rättesnöre för mitt liv. Den är inte bara en bok som vilken som helst. Den har en auktoritet i mitt liv, en auktoritet som jag har valt. Bibeln är utgångspunkten för mitt sätt att se och tolka världen. Därför kan jag inte håller med om det som Thomas Ekstrand skriver i Tolkning för livet:

"Vad Jesus tänkte eller gjorde behöver inte utgöra den enda källan för teologisk reflektion. Om teologi uppfattas på det sätt som jag föreslagit i den här artikeln, är det inte alls personen Jesus som är auktoritativ i sig. Teologins giltighet beror inte av varifrån den kommer, utan av hur väl den fungerar för oss. Men det utesluter inte att sådant som den historiske Jesus sagt och gjort kan vara värdefullt för oss att ta till oss, på samma sätt som vi kan finna värdefullt teologiskt material hos Platon, Paulus eller den heliga Birgitta."

Jag inser att det kan vara svårt att finna historiskt belägg för allt det evangelierna säger om Jesus. Jag har inga garantier för att det jag läser är sant. Men i berättelserna om Jesus finner jag en person som fascinerar mig. En person som jag dessutom tror mig ha mött och talar med varje dag. Som talar in i mitt liv, inte hörbart, men i mina känslor och tankar. Mitt liv är ett ständigt samtal med bibelordet, min gudsrelation och min omvärld. Dessa tre ger ljus åt och befruktar varandra. Och i slutändan handlar allt om tro. Jag kan inte veta att det som står om Jesus är sant, men jag tror att Gud ville förmedla något om sig själv till oss människor. Jag tror att Gud har skyddat sitt ord, så att vi kan bli befriade genom det. Om Jesus inte har funnits, eller inte förkunnade om det kommande riket, om Jesus aldrig dog och uppstod för vår skull, har det avgörande konsekvenser för mitt liv. Då skulle jag behöva ompröva allt, eftersom den person som sa sig vara vägen till Gud i själva verket var någon helt annan. Om Bibeln, som påstår sig vara inspirerad av Gud, i själva verket är en bok med lite underfundiga, fina, och ibland svårbegripliga tankar skulle jag behöva läsa Bibeln på ett helt annat sätt än jag gör idag. För om det bara är vad som "fungerar" som är måttstocken på vad som är värt att ta till sig, så kan jag ju läsa vilken vettig bok som helst. Eller så kan jag bara sätta mig ner och tänka en stund. Då behöver jag inte Jesus. Bibeln hävdar att jag verkligen behöver ta mitt kors och följa Honom som har gått före. Att jag är i desperat behov av Jesus. Hur kan jag ta till mig något av det som står i Bibeln om det inte är sant? Om hälften av det som står där måste sållas ut som tokerier som inte betyder något?

Men inte nog med det. Om jag plockar ut de delar som jag själv anser vara värdefulla försvinner något av det som jag tycker är allra mest spännande med Bibeln: brottningskampen. Jag vill utmanas, provoceras och formas av det jag läser, inte bara bli tröstad och bekräftad. Jag tror inte att jag har alla rätt. Jag tror inte att den kultur jag lever i har alla rätt. Jag tror att endast Gud är Sanningen och att Bibeln är Guds ord och därför behöver jag låta mig formas av det som står där. Aldrig utan frågor eller kamp, men ändå låta det ske. Jag väljer Bibeln som utgångspunkt och låter den belysa de erfarenheter jag har istället för att låta mina erfarenheter vara måttstocken för vad jag upplever vara värdefullt i Bibeln.

Kanske återkommer jag i denna fråga. Jag tror att jag har mer att säga.

Bildens makt

2008-03-16T18:31:00.002+01:00

Är man kvinna i vår kultur kan man inte gå ut på gatan, man kan inte slå upp en tidning eller sätta på TV:n utan att konfronteras med en bild av en kvinnokropp - eller, kanske snarare, delar av en kvinnokropp - som har vissa likheter med ens egen kropp, även om den inte riktigt ser ut som den. Det gäller i allt högre grad även män. När den masskulturella bilden inte finns närvarande rent fysiskt spelar den en viktig - ibland avgörande - roll i det sociala livet. Och bilden tränger sig inte bara in i förhållandet mellan människor utan också mellan människor och deras kroppar.

Kopia är en person som ser sig själv utifrån - som andra ser henne. Det är därför kopian blir så opålitlig - för att hon egentligen inte ser på andra, utan annan avsikt än att i den andra se sig själv... Kopia blir den som bestämmer sig för att det omedelbara intrycket är det enda som finns. Kopia är man om man tror att man måste bli vald av världen innan man själva har rätt att välja världen.

(Ur Kopiornas uppror)

Guds brustna hjärta

2008-03-13T10:55:00.003+01:00

Har jag blivit till en öken för Israel, till ett mörkrets land? Varför säger mitt folk: "Vi går vart vi vill, vi kommer aldrig tillbaka till dig!" Inte glömmer en ung kvinna sina smycken eller en brud sin gördel? Men mitt folk har glömt mig i alla tider. (Jer 2:31-32)

Vår kärlek kan inte Gud kräva av oss, den kan vi bara ge av egen fri vilja. Men vår förmåga att älska är skadad, vi är varandra och vår Skapare mer trolösa än trogna. Vi bär alla på smärtsamma minnen, men jämfört med Gud är vår smärta begränsad. Gud, till skillnad från oss, älskar oupphörligt och utan begränsning. Därför bär Guds hjärta på de största, mest blödande såren.

En lidande Gud

2008-02-25T15:01:00.004+01:00

"Jesus måste, precis som Abraham, vandra "gudsförgätenhetens väg". Han ropade: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" När Jesus bands, var det ingen röst som ropade för att hindra repen att dras åt. När spikarna drevs in i hans kropp, fanns det ingen kraft som höll dem tillbaka. Den gången fanns det inget ersättningsoffer. Den gången var det Sonen som fick dö. Och den gången sörjde fadern. Men så kom den tredje dagen - precis som den skall komma en dag för dig och mig. Fram till dess, ge inte upp." - John Ortberg

Ondskan och lidandet kan vara obarmhärtigt som vässat stål mot naken hud. Men Gud står inte över lidandet, utan har stigit ner mitt i det. Lidandet är obarmhärtigt, med Gud är gränslöst barmhärtig.

En sista från Bjørnson

2008-02-25T14:59:00.002+01:00

Jeg satt og ventet så mangen kveld
og så dit bort under graneheien;
men skygge gjorde det mørke fjell,
og du, du fant ikke veien.

Bjørnstjerne Bjørnson

Vacker sorgligt

2008-02-25T14:14:00.005+01:00

Siste smerte

Å, nå har jeg lært det
hva jeg fryktet først,
at den siste smerte,
den er også størst.
Kan ei mer arbeide,
har ei krefter nok.

Kan ei mer arbeide,
har ei krefter nok,
kan ei lengre veide
mine tankers flokk.
De er over fjellet,
samles aldri mer.

De er over fjellet,
samles aldri mer.
Og jeg selv på hellet
imot graven ner,
og jeg selv på hellet
imot graven ner.

Bjørnstjerne Bjørnson,
skriven fyra år före hans död.

Blä för romantik

2008-02-13T19:08:00.003+01:00

Jag har haft lite otur med mina skönlitterära upplevelser på sistone. Har sett några Jane Austen-filmer och tänkt att de böckerna skulle jag nog inte tycka om. Men Jane Austen hör ju till klassikerna, så därför ville jag ju ändå försöka läsa någon bok. Började därför i Förnuft och känsla.

Jag gillade den inte.

Förstår inte varför det är så roligt att läsa om folk vars enda sysselsättning är att umgås på väldigt stela sätt och bli ihop-parade med varandra. Där könsidealen är så stereotypa att jag tror att Austen skämtar, innan jag inser att det gör hon ju inte. Alla kvinnor är unga och naiva eller gamla och lite småtokiga. Alla män är starka och manliga, förutom de som är omanliga, och dem blir ingen av de naiva töserna kära i. De romantiska förvecklingar som uppstår är väldigt tråkiga att läsa. Eftersom det här är det enda som Austens böcker handlar om måste hon tycka att det här är det enda som är värt att skriva om och att det är uppvaktning och flörtande som livet går ut på.

Deprimerande. Ge mig lite verklig smärta så att jag blir glad igen.

Svår att greppa

2008-02-13T18:58:00.006+01:00

Er hun barn? Er hun kvinne?
Det er vanskelig å finne.

Vil du kvinnen ha i garnet,
da du fanger bare barnet.

Og når barnet du vil vinne,
ja, da flykter det som kvinne.

(Bjørnstjerne Bjørnson)

I avskildheten

2008-02-10T14:08:00.001+01:00

Med många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, så långt de nu kunde fatta det. Han talade bara i liknelser till dem, men när han hade blivit ensam med lärjungarna förklarade han allt. (Mark 4:33-34)

Tänk att få en sådan undervisning! Tänk att få liknelserna uttydda av Jesus själv, att få insikt i hemligheten om det kommande riket. Att få vara ensam med Kristus. Och en kort tid senare skulle dessa lärjungar slita ut sina sandaler och offra sina liv för att sprida budskapet.

I begynnelsen

2008-02-03T22:26:00.001+01:00

Under ett par års tid har jag läst 1 Mosebok. Jag har predikat ifrån den och skrivit min uppsats om Jakobs brottning med Gud i kap 32. Jag har försökt att läsa de olika berättelserna utan att försöka analysera för mycket, att bara ta in dem och se vad de ytligt sett handlar om. Men jag har också försökt att se de stora penseldragen, vad berättelserna vill säga om människan och om Gud. Först och främst ville jag studera en bibelbok bara för dess egen skull, utan att egentligen använda det till något. Nu blev det ju så att jag har tagit teman från det jag har läst och lånat det till olika sammanhang, men det var inte avsikten från början. Det är så lätt att läsa med ett syfte, att använda bibelordet som ett instrument för att uppnå någonting. Kanske kan man inte helt komma ifrån det, men jag ville åtminstone försöka.

Bara skapelseberättelsen i de första tre kapitlen är otroligt rik på innehåll. Här finns hela ursprunget till vår existens, vårt syfte och orsaken till att världen är så mörk som den är. Gud skapade något gott, som människan valde att göra uppror mot. Adam och Eva kan omöjligt ha förstått vilka konsekvenser deras handling skulle få, precis som vi säkert inte heller anar hur destruktiva våra handlingar kan vara och hur inkrökta vi är i oss själva. Det första mordet kommer som ett brev på posten redan i det fjärde kapitlet. Sedan fortsätter det: syndaflod, våld och dysfunktionella relationer av alla möjliga slag. Människans vilsenhet är slående. Ofta kan hon inte gör något rätt ens om hon försöker, och försöker gör hon sällan.

Men mitt i allt detta utväljer Gud. Trots att allt är så krokigt och skört så är Guds väg rak. Bollen har satts i rörelse - Gud håller sin hand över historiens lopp. Gud väljer en åldrad man utan arvinge och säger att just han ska bli far till många. Abraham vill väl visserligen inte käfta med Gud, men ställer sig lite undrande till hur det ska vara möjligt. Och där börjar hela den fantastiska historien om Guds räddningsplan. Med ett stort frågetecken.

Predikan i skönlitterär förklädnad

2008-01-27T23:02:00.001+01:00

Har en hel mängd blogginlägg som bara ligger och väntar, det är bara tiden som sätter hinder - måste få tid nog att samla mina tankar för att kunna formulera mig. Här kommer ett i alla fall.

Började i Paul Coelhos bok Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät. Läste kanske halva boken, sen tröttnade jag. Har inte läst något annat av Paul Coelho och har egentligen hört mest gott om hans författarskap, så därför blev jag lite besviken. Den här romanen är en kärlekshistoria som utspelar sig under en veckas tid. I en kort inledning skriver Coelho om vad han vill säga med boken. Ett dåligt grepp enligt mig. Om det inte framgår tillräckligt tydligt i själva berättelsen har man misslyckats. Dessutom förstår jag inte hur han kan vara orolig för hur budskapet inte har gått fram, när det formligen trumpetas ut genom hela boken. Kärlekshistorien varvas nämligen med avsnitt som egentligen är ett sammelsurium av självklara livsvisdomar i stil med: "det är bra att älska varandra", och "ta vara på ögonblicket" som mixas ihop till någon slags existentiell röra.

Jag gillar inte predikningar i romanform. Jag gillar inte när budskapet blir så löjligt övertydligt att själva berättelsen helt kommer i bakgrunden. För att ingen ska kunna undgå vad författarens syfte är renodlas karaktärerna så att de blir klichéartade och tråkiga. Boken Da Vinci-koden och filmen Såsom i himmelen är två andra exempel på detta otyg. Jag gillar inte heller kristna försök på det här området. Man blir så mån om att ingen ska missförstå någonting och få "fel" tro att man blir övertydlig. Det är inte fel i sig att vara tydlig när det gäller tro, men skönlitteratur och andra konstformer är fel forum! När utrymmet för tolkning och reflektion försvinner blir det alldeles för förenklat och det slutar bara med att jag sitter och funderar på om jag är en dålig kristen eftersom mitt liv inte är sådär enkelt och guldkantat. Det blir för kletigt och gulligt. Och framförallt tråkigt.

Jag är visst lite på upp-till-kamp-humör. Ska gå och lägga mig, sova ut, och försöka bli snällare till nästa gång.

Glädje i Herren

2008-01-16T14:53:00.001+01:00

Min glädje har jag i Herren,
jag jublar över min Gud,
ty han har klätt mig i segerns dräkt
och skrudat mig i rätttfärdighetens mantel,
som när brudgummen sätter på sig turbanen
och bruden pryder sig med sina smycken.
Liksom jorden får grödan att spira
och trädgården låter sådden skjuta upp,
så låter Herren Gud rättfärdigheten spira
och äran växa inför alla folk. (Jes 61:10-11)

Det finns ju så mycket att vara tacka Gud för. Som till exempel det enkla faktum att jag andas och att jag är frisk. Men inte tänker jag på det speciellt ofta. Det som gör mig glad är inte så ofta Gud heller, utan betydligt mer meningslösa saker, som att jag har köpt en lampa till vardagsrummet. Samtidigt kanske det finns någonting av tacksamhet och glädje i att njuta av sådana små saker. Gud är ju upphov till allt; all kreativitet som skapar vackra saker, men också den som har gett mig möjlighet att köpa dem. Men det skulle inte vara fel att någon gång rikta den glädje jag känner över att leva och finnas till i en medveten bön till Gud. Att träna mig i tacksamhet. Att kunna stämma in i texten i Jesaja mer helhjärtat: det är i Herren jag har min glädje. Gud är ju glädjens och godhetens ursprung, allt gott vi ser och upplever är bara uttryck för hans oändliga nåd och kärlek. Allt det som gör oss lyckliga borde göra oss mer dragna till ursprunget, Gud själv.

Pappa försvunnen

2008-01-04T16:24:00.000+01:00

Jag har ett tag tänkt att jag skulle läsa Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Vet egentligen inte så mycket om den, förutom att en vän sa att den var bra. Men istället fick jag Khemiris andra bok Montecore - en unik tiger i present av ett par kompisar, och började läsa den för ett par veckor sedan. Det första man lägger märke till är att språket är säreget. Ord används i sammanhang där man inte brukar se dem, och nya uttryck bildas, vilket ibland får komiska resultat. I början tyckte jag språket var jobbigt. Efter en stund vande jag mig. Sedan älskade jag det. Bara alla ordvändningar och målande beskrivningar gör Montecore läsvärd.

Berättelsen skildras från två olika perspektiv. Det är en man med tunisiskt ursprung som står i centrum, och berättarna är en nära vän och mannens äldste son, Jonas själv. Tillsammans ska de nu skriva en roman om mannen, som numera är frånvarande från båda berättarnas liv. Därför blir historien en blandning av gamla minnen, som bara ibland överensstämmer med varandra.

Något som grep tag i mig är hur faderns vilja att passa in och anses som en "riktig" svensk kontrasteras mot Jonas dragning till sina tunisiska rötter och en invandraridentitet. Det som fadern vill tvätta bort söker sig sonen till. En anledning till Jonas reaktion mot Sverige och synen på invandrare är också att han ser hur hans pappa aldrig riktigt blir accepterad i sitt nya hemland, hur mycket han än anstränger sig.

Två Bjørnson-dikter

2008-01-04T16:11:00.001+01:00

Moderens sang
Herre, ta i din sterke hånd
barnet som leker ved stranden!
Send du din verdige helligåand,
at det kan leke selvannen!
Vennet er dypt og bunnen glatt;
Herre, får han først i armen fatt,
drukner det ikke, men lever,
til du det nåde-rik hever.

Moderen sitter i tunge savn,
vet ikke hvor det farer,
ganger for døren, roper dets navn,
hører slett ikke det svarer.
Tenker som så: Hvor enn det er,
han og du er det alltid nær;
Jesus, dets lille broder,
følger det hjem till moder.

Elsk din neste
Elsk din neste, du kristensjel,
tred ham ikke med jernsko-hæl,
ligger han enn i støvet!
Alt som lever, er underlagt
kjærlighetens gjenskaper-makt,
bliver den bare prøvet.

Nytt projekt!

2008-01-02T22:37:00.000+01:00

Nytt år, nya påfund! Nu har jag kommit igång med någonting som jag har tänkt göra länge, nämligen läsa alla Nobelpristagare. Det kommer nog ta sin lilla tid, men jag är ju ung och fräsch, så jag ska väl hinna med det före ålderns höst. Det visade sig vara lite knepigt att få tag på de allra tidigaste från 1900-talets början. Så det blev Bjørnstjerna Bjørnson, pristagare nummer tre, till att börja med. Fin poesi, på norska. Fattar inte speciellt mycket, men det är vackert!

Önska mig lycka till!

Andlig disciplin

2008-01-02T22:30:00.000+01:00

Disciplin är väl inte ett av mina favoritord (kanske borde vara det). Men jag har länge försökt att kämpa emot min odisciplinerade natur för att anskaffa andliga vanor. Ibland har det gått okej, ibland inte alls. Det finns en bok om ämnet som är väldigt bra - enkel utan att det förlorar i djup: Livet jag längtar efter av John Ortberg. Jag har säkert läst boken en sisådär fem gånger, varav tre i olika cellgrupper jag har varit med i. Det blir alltid intressanta diskussioner, för det här med personlig tid med Gud är nog många kristnas dåliga samvete. Man vill, men man får inte riktigt till det. Ortberg skriver utan att bli präktig, och han är väldigt praktisk. Jag kan tyvärr inte säga att jag direkt följer hans råd, men det kan jag väl inte skylla honom för, antar jag. Inspirerad blir jag i alla fall.

Jag har också läst hans bok Kärleken jag längtar efter. Det var länge sedan, så jag kommer inte ihåg så mycket. Det enda jag minns är att jag inte tyckte den var lika bra som Livet jag längtar efter.

Donald Miller-citat igen

2008-01-02T22:24:00.000+01:00

The goofy thing about Christian faith is that you believe it and don't believe it at the same time. It isn't unlike having an imaginary friend. I believe in Jesus; I believe He is the Son of God, but every time I sit down to explain this to somebody I feel like a palm reader, like somebody tho works at a circus or a kid who is always making things up or somebody at a Star Trek convention who hasn't figured out the show isn't real. Until. When one of my friends becomes a Christian, which happens about every ten years because I am such a sheep about sharing my faith, the experience is euphoric. I see in their eyes the trueness of the story.

Gud gör någonting

2007-12-21T11:40:00.001+01:00

Han lät dem höra en annan liknelse: "Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna." (Matt 13:31-32)

Ett litet frö. Omöjligt att se där det ligger planterat under lager av jord. Endast den som planterat fröet vet att det finns där. Det planterade gror och växer, länge osynligt. Men i det osynliga verkar hela tiden Gud.

Gud - alltid större

2007-12-10T21:17:00.000+01:00

Ur Bekännelser: "Vad är du då, min Gud? Vad annat än Gud, Herren? Ty vem är Herren förutom Herren, och vem är Gud förutom Gud? Du som är den högste i godhet, makt, ja allmakt, i barmhärtighet och rättrådighet, du som är den mest förborgade och den mest uppenbare, den skönaste och den starkaste, påtaglig är du och ogripbar. Oföränderlig förändrar du allt, aldrig ny gör du allting nytt, aldrig åldrad låter du de högmodiga åldras utan att förstå - du som ständigt verkar, ständigt vilar; du som samlar fastän du ingenting saknar; du som fyller, skyddar och bär, skapar, livnär och fullkomnar; du som söker, fastän dig ingenting fattas. Du brinner av kärlek, men förtäres inte; du hävdar din rätt till oss, men oroas inte; ångrar, men bedrövas inte; vredgas, men behåller ditt lugn. Dina företag ändras, men inte din föresats. Det du finner tar du tillvara, fastän du aldrig förlorat det. Aldrig vanlottad gläds du åt din vinning, aldrig sniken kräver du din ränta. Får du för mycket, så att du blir skyldig - vem äger väl något som inte är ditt? Utan att vara skyldig gäldar du skulder; utan att lida förlust efterskänker du skulder. Och vad har vi nu sagt, min Gud, mitt liv, min längtan? Vad kan någon överhuvudtaget säga när han talar om dig? Men ve dem som inte talar om dig - om än aldrig så mångordiga är de stumma."

Människor är mångfasetterade. De skiner och glimmar på olika sätt i olika ljus och ingen av oss kan hävda att vi fullt ut förstår någon annan. Hur mycket mer kan inte det sägas om Gud? Vem kan greppa Guds storhet och kärlek, Guds planer och tankar? Ändå måste vi ge oss på det omöjliga: tala om det som är vårt hopp och vårt ursprung.

Merton

2007-12-03T18:44:00.000+01:00

Är inte så rutinerad på Thomas Merton, har bara läst hans självbiografi Kallad till tystnad och Liv och helighet. Han ska tydligen ha skrivit en gäng böcker till. Thomas Merton gick in i en av de strängaste klosterordnarna som finns när han var någonstans runt trettio. Bland munkarna i klostret råder i det närmaste total tystnad.

Det är intressant att fundera på vad som händer med en människa som inte kommunicerar med talade ord till sin omgivning. Förutom att det kräver stor andlig mognad för att inte bli skogstokig, måste det ju också lämna stort utrymme för Gud att tala. De andliga skatter som Merton fick ta del av förde han vidare i skrift. Han skriver kompakt, koncentrerat. Varje ord verkar vara omsorgsfullt valt och meningsbärande.

I Kallad till tystnad kunde jag ibland störa mig på att Merton var så väldigt katolsk. Inte så konstigt egentligen, men han var lite onödigt negativ mot andra grenar av kristendomen. Det enda rätta är Kyrkan med stort K, verkar han mena. Det blir en lite förenklad syn av den katolska kyrkan. Visserligen är det den kyrka som har längst traditioner, men den behöver inte för den skull på alla punkter vara den mest ursprungliga eller sanna.

Men trots denna invändning tycker jag att Mertons böcker är helt fantastiska, med ett djup som man inte så ofta möter. Jag kommer garanterat att läsa mer av honom.

Den oemotståndliga revolutionen

2007-11-27T13:18:00.000+01:00

"Jag vet att det finns människor som säger: "Mitt liv var så misslyckat. Jag drack, festade och hade sex...därefter mötte jag Jesus och hela mitt liv ordnades upp." Gud välsigne dessa människor. Men jag hade allt i ordning. Förut var jag cool. Och då mötte jag Jesus, och han förstörde mitt liv."

Jag blev så glad när jag läste det här i tidningen Ikon under lunchen idag, skrivet av Shane Claiborne. För jag tror att det är precis så det kan vara att bli kristen och ta sitt lärjungaskap på allvar. Våra omvändelseberättelser blir så lätt framgångssagor - "då var det skit, men nu är allt bra". Men allt blir ju inte bra eller enkelt. Plötsligt har jag ju inte bara mig själv att ta hänsyn till längre. Jag har en relation till en Gud som bråkar med mig titt som tätt och vill att jag ska förändras och älska mer. Jag är plötsligt ansvarig inför den Högste, Skaparen av himmel och jord. Det är inget att vara glättig över. Det är fullständigt skräckinjagande. Att mista sitt liv är att rädda det.

Kloster - bättre än Prozac?

2007-11-26T11:24:00.001+01:00

"Ett kloster är en skola, där Gud lär oss, hur vi skall bli lyckliga. Vår lycka består i att få del i Guds lycka, hans obegränsade frihets fullkomlighet, hans kärleks fullkomlighet." - Thomas Merton

Om frihet

2007-11-26T11:03:00.000+01:00

"Jag var fri. Jag tillhörde Gud och inte mig själv; och att tillhöra honom är att vara fri. Vilken skillnad var det väl på det ena eller det andra stället, den ena eller andra kostymen - om bara ens liv tillhörde Gud, och om man överlät sig fullständigt i hans hand? Det enda som betydde någonting, var offret, överlåtelsen av den egna viljan. Resten var bara tillfälligt."

Så här beskriver Thomas Merton sina tankar i samband med att han tar steget att gå in i trappistklostret Our Lady of Gethsemani. Han vet inte om han kommer att bli mottagen i klostret, och blir han inte det väntar Andra världskriget på honom. Soldat eller munk - båda uppdragen var temporära, men att få tillhöra Gud och att leva i hans vilja var det övergripande, eviga tillståndet. Överlåten till Gud, oavsett hur livet ser ut. Att leva i vissheten att det finns ett högre mål, som är överordnat alla andra omständigheter och förhoppningar.

Jag har en lång väg kvar att gå.

Mänskligt om tro

2007-11-11T21:41:00.000+01:00

På något sätt får kristna böcker lätt ett lite romantiskt skimmer över sig. Det måste liksom sluta bra, allting. Storyn blir: tidigare var det jobbigt, men nu är allt bra! Blue Like Jazz av Donald Miller är inte sån (den har förresten precis kommit ut på svenska - Blå som jazz). Jag har öst ut citat från den här boken på bloggen bara för att det finns så många bra, befriande sanningar i den. Och mycket igenkänning.

Jag känner igen mig i Donalds kamp, hans förvirring och hans längtan. Den där diffusa längtan efter att tron och den kristna gemenskapen skulle kunna vara så mycket mer, att något liksom inte riktigt stämmer. Att vi ibland presenterar Jesus som om vi försöker sälja en produkt. Att vi är alldeles för fernissade och välansade. Att vi räds skevhet, sorg och mänsklighet. Allt det som Jesus kom till världen för. Som han såg hos människan och älskade.

Så läs den här boken! Den gjorde mig glad och hoppfull.

Ytterligare ett par citat:

We see those cigarette advertisements with the rugged cowboy riding around alone on a horse, and we think that is strength, when, really, it is like setting your soul down on a couch and not exercising it. The soul needs to interact with other people to be healthy.

The most difficult lie I have ever contended with is this: Life is a story about me.

Helgonet utan kyrka

2007-11-09T15:50:00.000+01:00

Jag har funderat en hel del på det här inlägget, men nu skriver jag det till slut. Det handlar om en mycket intressant person som jag har läst en del av. Som utmanar mig och gör mig tveksam på samma gång. Hon hette Simone Weil och levde under första halvan av 1900-talet. Redan som barn hade hon en stark medkänsla för människor som hade det sämre ställt än hon och när hon växte upp blev hon övertygad marxist. Simone hade en positiv, närmast romantiserad bild av arbetarklassen och ville gärna dela deras liv och arbetssituation. Det enda problemet var att hon hade dålig motorik och även i övrigt var fysiskt svag, vilket gjorde att hon inte kunde behålla de jobb hon fick. Trots att hon kom från en relativt välmående familj förnekade hon sig själv både ett vettigt boende och ordentligt med mat. Det liv hon levde tärde på henne. Hon drabbades av tuberkolos och blev intagen på ett hem för att vila upp sig. Hon vägrade dock att äta den mat hon behövde för att återhämta sig och till slut orkade hennes kropp inte längre. Hon avled 1943, 34 år gammal. Misstankar finns att hon led av anorexia nervosa, en sjukdom som då fortfarande var okänd. Av det hon har skrivit har jag läst Tyngden och nåden och Väntan på Gud.

Simone blev kristen efter ett par upplevelser av mystisk karaktär, och såg sig därefter som troende. Däremot döpte hon sig inte, utan valde att stanna utanför kyrkan under resten av livet. Detta berodde på det medlidande hon kände med alla de människor som fanns utanför kyrkan. Hon trodde att dopet skulle skapa en barriär mellan dessa odöpta och henne själv.

Att läsa det Simone har skrivit är en utmaning. För att överhuvudtaget kunna förstå något av det hon skriver måste man försöka gå in i hennes värld. Hon har ett eget språk och hennes sätt att tänka är väldigt annorlunda. Med tiden känner man igen hennes formuleringar och hennes olika anteckningar och texter tolkar varandra.

För mig framstår det som att Simone pendlade mellan geni och galenskap. Vissa detaljer i hennes liv låter mig ana att hon inte var riktigt frisk (för att uttrycka sig milt). Men en del av Simones texter säger verkligen någonting om Gud, något som öppnar mina ögon och hjälper mig att se saker i ett nytt ljus. Visst gick hon för långt i sin hängivenhet på många sätt, men samtidigt verkar hon ha varit ovanligt tillgänglig för Gud. Simones sätt att tänka utanför de givna ramarna kanske gjorde henne öppen att ta emot uppenbarelser som vi andra gallrar bort.

Chokladbibeln

2007-11-01T21:16:00.001+01:00

We would eat chocolates and smoke cigarettes and read the Bible, which is the only way to do it, if you ask me...the Bible is so good with chocolate. I always thought the Bible was more of a salad thing, you know, but it isn't. It is a chocolate thing. - ur Blue Like Jazz

Guds nåd som bromskloss

2007-10-31T23:29:00.001+01:00

Det är bara Guds nåd och kärlek som hindrat oss från att slita oss själva i stycken och förstöra hela hans skapelse för länge sedan. Människor tycks tro, att det faktum att det utkämpas så många krig är ett bevis på att det inte finns någon kärleksfull Gud. Tvärtom; betänk att den mänskliga rasen trots århundraden av synd, avundsjuka, begär, grymhet, hat, förtryck och orättfärdighet fortfarande kan resa sig och frambringa män och kvinnor som övervinner ont med gott, hat med kärlek, avundsjuka med kärlek till nästan, begär och grymhet med fromhet. Hur skulle allt dett kunna vara möjligt utan Guds nåderika kärlek? - Thomas Merton

Varför göra det enkelt för sig?

2007-10-30T09:12:00.000+01:00

Ingen kan säga att Tolkien inte ansträngde sig för att göra sin fantasivärld trovärdig. Om man ritar kartor, kommer på helt nya språk och en hel bakgrundshistoria med en mängd människor som inte ens nämns i huvudböckerna, då har man gjort ett gediget jobb. Tolkien jobbade med den här mytologin hela sitt liv och den var inte klar ens vid hans död.

Jag har väl plöjt igenom Tolkien-trilogin ett antal gånger. Första gången gick det på ren vilja, måste jag bekänna. Det var helt enkelt för mycket detaljer och ingående beskrivningar för att jag skulle få flyt i läsandet. Men efter att ha läst den ett par gånger till måste jag säga att den är otroligt välskriven och att jag liksom sugs in i berättelsen. Den är så omfattande och innehåller så mycket att den känns verklig. Tyvärr förstör Tolkien möjligheten att uppskatta någon annan fantasy-litteratur eftersom ingenting går upp mot hans Midgård. Det är lite som att åka skidorna i Alperna för att sedan slänga sig ner i en pulkabacke. Allt annat känns bara som blekare kopior.

En berättelse kan ge mening på ett sätt som ord annars inte kan. Ofta säger en saga mer än ett föredrag. Den berättelse Tolkien skapade behandlar klassiska teman som vänskap, kärlek och kampen mot det onda. Den värld han målar upp är meningsfull eftersom den berör människans livsvillkor. Att Tolkien inte slutar att fascinera nya generationer är ett bevis på detta - vi behöver berättelser som bakgrundsklang till våra egna liv. En människas liv är alltför kort för att själv få tiden att finna den röda tråden, en väg som leder vidare och som sätter mig in i ett sammanhang.

Citat

2007-10-17T18:15:00.002+02:00

Ett sårat hjärta får till sist sprickor nog för att livsrötter ska fästa och regnet hitta vägar ner i grunden. Rämnor i hjärtat släpper igenom ljus. Ju fler sprickor desto mer ljus. Hjärtat går inte sönder när det känns så, det förbereds för ljus. - Maria Küchen

Kultur möter kyrka

2007-10-17T17:48:00.000+02:00

Tidsskriften NOD är jag väldigt glad över. Varje gång den dimper ner i min brevlåda blir allting lite roligare. Två saker som är bra med NOD:

1) Den är intressant
2) Den är snygg

Varje nummer speglar en aktuell samhällsföreteelse. Det senaste NOD diskuterar ateismens återkomst. Är religionen försvarbar förnuftsmässigt sett? Eller är det som Richard Dawkins och hans gäng hävdar - att alla som har en tro är drabbade av ett religiöst virus och oemottagliga för logiska argument? Andra nummer har berört ämnen som det narcissistiska samhället, kyrklös tro och kyrkans relation till mediasamhället.

NOD hjälper mig att reflektera över hur vårt samhälle ser ut och vad kyrkans roll kan tänkas vara just i vår tid. Visst ska kyrkan, precis som i alla tider, utgöra Kristi kropp på jorden. Men hur detta förkroppligande ser ut måste varje generation av kristna själva få upptäcka, med Guds hjälp.

Varje NOD-utgåva illustreras med bilder från en konstnär, som också presenteras i en artikel i samma nummer. Det är det som gör den så snygg. Och som en bonus får jag också känna mig lite kulturell, för jag kan ingenting om konst.

Det enda som är tråkigt med NOD är att alldeles för få människor känner till den. Alla som är det minsta intresserade av samhälls-, kulturs- och religionsfrågor borde verkligen börja läsa den omedelbart! NOD ger ett perspektiv på samhällsdebatten som inte finns någon annanstans.

Som ett knytnävsslag

2007-10-10T15:24:00.000+02:00

Jag vet inte varför, men alla böcker jag har läst av Jonas Gardell har liksom gått rakt in. De har verkligen berört mig. Kanske är det hans nakna sätt att beskriva det sköra och mänskliga. Eller så är det hans skarpsynthet. Förmodligen är det lite av båda. Jag har nu äntligen fått tid att läsa Jenny, som är en fristående fortsättning på En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré. Dessa böcker är bland det bästa jag har läst. Jonas blandar det vardagliga, det högtstämda och det sorgliga. Det tycker jag om att han gör, för det är precis så livet är - ganska vardagligt och ganska ovardagligt på samma gång. Två andra böcker jag har läst, och som jag rekommenderar, är Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter, och Oskuld.

Det finns gånger när jag inte håller med Jonas, speciellt när han ger sig in på teologins område. Boken Om Gud tyckte jag inte var speciellt bra alls. Det var mest en upprepning av teologiska teorier, teorier som de senaste 30 åren både har blivit ifrågasatta och reviderade. Hans beskrivning av forskningsläget hade bäst före datum för 50 år sedan och hans argument och slutsatser i boken var inte särskilt övertygande heller. Men jag kan nog förlåta honom för det när jag läser det här citatet ur Jenny:

"Det var en gång en Jesus, och han kom till dem som var utstötta, och han sa: Om ni är ufon ska jag också vara ett ufo. Om ni är monster ska jag vara ett monster. Och han färgade håret svart och sminkade sig med mascara och kajal. Och han mobbades på skolgårdarna och på arbetsplatserna, och han hade klippkort på psyket, och han kunde inte sluta skaka, och när de slog honom sa han ingenting, och när de skymfade honom öppnade han inte sin mun. Du behöver inte tro mig idag, men tro mig imorgon. För den här Jesus kom till dem som var utstötta, och han sa inte: Ni förtjänar er utstötthet. Han sa inte: Sluta vara så konstiga, om ni bara ändrar er ska ni se att ni får vara med. Den här Jesus kom till dem som var utstötta, och han sa: Ni är välsignade. Han sa: Saliga är ni, för var och en av er har en ängel som i himlen ser sin faders ansikte. Ni är viktiga. Gud har räknat varje färgat strå på era huvuden."

Hans röst

2007-10-07T22:47:00.001+02:00

Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster. (Joh 10:1-5)

Att följa Kristus är att alltmer lära känna hans röst. Att höra honom där han kommer gående. Att känna igenom honom, därför att jag med tiden har lärt känna honom. Om jag känner hans röst, kommer jag inte låta mig ledas vilse. Då kommer jag att följa honom som är Vägen själv.

Dödssynderna igen

2007-10-04T22:12:00.000+02:00

Okej, låt mig tipsa om en bra bok om dödssynderna den här gången: 7 dödssynderna av Inga-Märtha Ericsson. Den inleds med en bra historisk bakgrund, vilket kan vara bra eftersom vi inte använder begreppet dödssynd i den protestantiska traditionen speciellt mycket. Det är bara i min församling som vi pratar om det hela hösten...inte så tungt som det låter, men kul.

Hur som helst, boken ger både en bra bakgrund och en god presentation över de olika synderna - vad de innebär och vad de får för konsekvenser. Kort sagt kan man säga att dödssynderna ofta är en förvridning av vår djupaste längtan och behov. Detta kan göra det svårt att avgöra vad som är en sund och naturlig inställning, och vad som blir en börda och ett hinder för relationen till Gud. Frosseri är ett bra exempel. Förmågan att äta och att njuta av mat är Guds gåva till oss människor. Men vi kan också äta på ett sätt som är destruktivt för våra kroppar, och roffa åt oss så att andra blir utan. Mat är egentligen bara ett exempel på frosseri, det kan handla om överkonsumtion på alla tänkbara områden. Så att njuta av det vi har i livet är gott, men detta goda kan också förvändas till något ont. En balans som är lätt att rubba. Men det jag också gillar med Inga-Märthas bok är att hon också ger praktiska råd för att komma ur ett sätt att leva som belastar oss. Praktiska råd är bra. Teoretiskt svävande böcker kan också vara trevligt, men det är inte så handgripligt.

En GT-teolog

2007-09-27T12:03:00.000+02:00

Jag har länge hållit på och läst en kommentar över 1 Mosebok (Genesis) som är skriven av en finfin teolog - Walter Brueggemann. I en kurs har jag också läst Theology of the Old Testament. Den var inte så lätt att tugga sig igenom, men väldigt intressant. Den finns också i en starkt nedkortad variant utgiven på svenska, som heter I de rotlösas land. Den innehåller en del av huvudtankarna i hans GT-teologi, för den som inte orkar läsa hundratals sidor knepig engelska. I de rotlösas land är inte heller enkel precis, även om svenskan gör det lättare. Men vill man på allvar sätta sig in i Brueggemanns värld så bör man dock ta sig igenom tegelstensboken.

Jag gillar Brueggemann för att han kombinerar två perspektiv: det litterära och det kritiska. Sedan lyckas han också göra teologi av det hela, vilket inte är helt vanligt bland bibelforskare. Med det menar jag att han faktiskt lyckas säga något om Guds väsen. Han ger också en bild av de människor som inspirerade av Gud själv förde vidare och skrev ner sina upplevelser och erfarenheter i det som skulle bli den äldre delen av vår Bibel. Kortfattat skulle man kunna säga att Brueggemanns tes i Theology of the Old Testament är att Israels folk använde sina erfarenheter av hur Gud uppenbarar sig för att skapa en värld som samtidigt fungerade som en motbild till de omgivande folkens sätt att se på världen. En ganska postmodern tes, med andra ord. Den fråga man kan ställa till Brueggemann (och till hela postmodernismen) är väl hur vi kan avgöra vad som är sant om världen när det existerar så många parallella världsåskådningar som på något sätt är logiska inom sin egen sfär. När allt blir "erfarenheter" som inte kan ifrågasättas eller ställas mot något som kan kallas "sanning". Svaret skulle väl kanske bli att sökandet efter sanningen är ett hopplöst projekt. Men trots att vår tro på sanningen verkar ha dött håller vi alla vissa saker för sanna; vi tror exempelvis att tyngdlagar objektivt existerar och de allra flesta människor blir väldigt upprörda över orättvisor. Dessutom är väl även påståendet att allt är relativt också en "sanning" att leva efter.

Människan söker på något sätt alltid efter sanning och mening. Bara för att vi inte når ända fram, behöver inte sökandet vara meningslöst. Jag tror på en Gud som leder oss närmare sig själv.

Om dygd och dödssynd

2007-09-21T16:25:00.000+02:00

Boken När blev det fel med dygder? av Peter Kreeft läser jag på grund av att vi i vår församling kommer att predika om dödssynderna (upplyftande, jag vet). Kalla mig ytlig, men jag var skeptisk till den här boken från början på grund av titeln. Den är lite konstig och opoetisk. Vem har till exempel sagt att det är fel med dygder? Att det numera inte är så populärt att vara dygdig kanske kan stämma, men få skulle nog verkligen säga att det är fel. Men nu köpte jag ändå den här boken på grund av mitt jobb. Den är utgiven av Livets Ords Förlag, men har en Artos-layout (lika med snygg), vilket jag måste säga är oväntat, men kanske bara grundar sig i mina fördomar om Livets Ords bokutgivning.

Jag bestämde mig för att försöka slänga mina förutfattade meningar på sophögen. Jag har läst drygt halva boken, och den har hittills främst gjort mig irriterad. Kreeft börjar med att såga hela vår kultur och civilisation och skriva sida upp och sida ner om hur mycket värre allt har blivit de senaste 300 åren (sedan upplysningen, vill säga). Att jag stör mig på det beror inte på att jag tycker att vi lever i det perfekta samhället, utan att jag verkligen inte håller med om att samhället är mer förtappat idag än tidigare. Människan har i alla tider grundligt misslyckats med att vara dygdig och kärleksfull. Som jag förstår Kreeft anser han att människan före upplysningen bättre kände till vad ett gott kristet liv innebar. Det kan väl ifrågasättas, eftersom det i kyrkorna under lång tid predikades på latin och en mycket liten del av befolkningen hade tillgång till en Bibel. Det verkar som om Kreeft ansåg att människorna var mer goda på den tiden, hur han nu kan veta det.

Bokens andra del handlar om dygderna. Den är mer intressant, men hittills är jag inte jätteimponerad. Ibland slänger Kreeft in påståenden som jag inte alls håller med om, utan att ge något belägg för dem. Irriterande. Det jag läser just nu är en jämförelse mellan saligprisningarna och dödssynderna, vilket är det hittills bästa i boken. Kanske hämtar den upp sig på slutet?

C S Lewis

2007-09-17T21:13:00.000+02:00

En gång i tiden brukade jag hävda att jag var kär i honom. Då skulle alltid någon tråkmåns påpeka att han faktiskt var död.

Äsch. Detaljer.

Lewis var en begåvad författare med ett spännande livsöde. Biografin Jack av George Sayer är helt klart läsvärd. Lewis stred i Första världskriget och förlorade många han kände i skyttegravarna. Han tog i många år hand om mamman till en av sina stupade vänner. Senare i sitt liv gick han från att vara en intellektuell ateist till intellektuell kristen och har skrivit en mängd kristna böcker. Men det jag främst uppskattar med honom är att han inte heller har dragit sig för att skriva barnböcker (Narnia-serien) eller science fiction-böcker (Utflykt från tyst planet, Perelandra, Vredens tid). Han är liksom lite otippad.

Min absoluta favoritbok av Lewis är Anteckningar under dagar av sorg, som skrevs efter hustruns död i cancer. Det är en ocensurerad beskrivning av en mans sorg och ilska. Här är Lewis inte alls så kontrollerad och förnuftsstyrd som han annars är. Han härjar med Gud och värjer sig inte för att ställa upp obehagliga scenarion framför sig, som att Gud skulle vara en kosmisk sadist som inte alls vill oss människor väl. Jag tror att Gud låter visa sig i den ärliga kampen och i de rättframma frågorna, när vi vågar tala om vad vi känner. Boken låter oss ana att det även var så för Lewis, mitt i hans stora sorg.

En profet

2007-09-08T14:11:00.000+02:00

Det finns få böcker jag har läst så många gånger som Vägvisare av Magnus Malm. Den handlar om kristet ledarskap, och har betytt mycket i de olika ledaruppgifter jag har befunnit mig i. En central tanke i boken är risken att man identifierar sig själv som ledare så mycket att man glömmer bort att man är människa. Att man försöker sminka över sina brister och dölja sina svagheter. Den risken tror jag alla kristna ledare - nej förresten alla kristna - behöver vara medvetna om. Jag behöver verkligen det, i alla fall. Jag behöver jobba på att vara genuin i alla situationer och inte bli beroende av uppmärksamheten och bekräftelsen. Att följa den väg min Mästare har kallat mig till. Inte lätt alls. Men en livslång utmaning.

Jag ser Malm som en profet. Han är ofta ganska sträv, stryker aldrig medhårs, men orden träffar liksom rakt i magen. Han har en skärpa som jag gillar, även om det kan vara jobbigt att läsa det han skriver. Jag har förutom Vägvisare också läst Under mandelträdet, I lammets tecken, Bildfaktorn och Viskningar från katakomberna. Alla berör de på något sett gudsbild, identitet och den kristna församlingens framtid. Viktiga böcker för en viktig tid.

Motsatsen till oberördhet

2007-09-07T09:20:00.000+02:00

"Judarnas påskfest närmade sig, och Jesus gick upp till Jerusalem. I templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: "Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall." Och hans lärjungar kom ihåg att det står skrivet: Lidelsen för ditt hus skall förtära mig."
Johannesevangeliet 2:13-17

Du kunde inte se dem sitta där. Sitta i templet och kommersialisera gudstjänsten och bönen, slå mynt av det som var tänkt att vara helig förundran. Du var aggressiv, ja våldsam i din iver att få bort köpmännen. Lidelsen för din faders hus förtärde dig.

Tack käre Jesus för att du inte är oberörd. För att din kärlek driver dig till handling.

Feministklassiker

2007-09-06T10:45:00.001+02:00

Två böcker som har varit en del i min process att tänka annorlunda kring kvinnans situation har varit Det andra könet av Simone de Beauvoir och Under det rosa täcket av Nina Björk. Den förra boken var främst intressant att läsa för att den har påverkat så många feminister och deras sätt att tänka. Den gav mig en grundförståelse för feminismen och dess språk. Den kändes viktig, men jag tyckte samtidigt att den på många sätt beskrev ett samhälle som inte längre finns. Nina Björks bok förändrade mig mer. Den fick mig att tänka om, och se många saker i ett nytt ljus. Björk kritiserar något som hon kallar för livmodersfeminism, som betonar skillnaderna mellan man och kvinna och som kämpar för att uppvärdera det kvinnliga. Mot detta hävdar Björk att vi alla först och främst är människor. Att kategorisera varandra efter kön är mindre viktigt, eller till och med oviktigt. Stereotyper som "kvinnor är omhändertagande" eller "män är agressiva" är felaktiga och hämmande för individen. Under det rosa täcket har hjälpt mig att se allas vår benägenhet att kategorisera varandra och bedöma varandra utefter dessa kategorier. Samtidigt har den förstört livet för mig. Numera kan jag aldrig gå runt på en avdelning för babykläder utan att bli riktigt sur över alla pluttiga klänningar för flickor och coola, kaxiga byxor för pojkar. Jag kan knappt se en enda romantisk film utan att gå i taket över de stereotypa könsrollerna. Men det är väl ett pris jag får betala.

Sagotanten

2007-09-04T09:40:00.000+02:00

Läste några sidor i Selmas Nils Holgerssons underbara resa igår kväll. Boken har en övergripande handling, men är egentligen en samling sagor och berättelser. Jag älskar sagor och jag älskar Selmas sätt att skriva. Det gammalmodiga språket är ett annat plus; karaktärerna pratar som om de var tagna från en gammal pilsnerfilm. I den här boken (kanske också i andra, har inte tänkt på det tidigare), är naturen besjälad. Floder, djur och träd har tankar och känslor, vilket gör att det nästan blir lite otäckt när människorna ger sig ut till sjön där Nils befinner sig och försöker skjuta änder, vilka både har förmågan att tala och bli rädda. Jag har tidigare läst Gösta Berglings saga och Jerusalem, och båda böckerna rekommenderas starkt. Gösta Berglings saga har lite samma karaktär som berättelsen om Nils Holgersson. Det är egentligen bara en samling sägner och folksagor och det enda som håller ihop boken är att samma personer hela tiden är inblandade. Man kan också sammanfatta bokens handling med att säga att Gösta Bergling gång på gång blir dödligt förälskad i olika kvinnor, som han friar till för att sedan ganska snart ångra sig. Jerusalem är en fascinerande beskrivning av religiös fanatism, rötter och släktband, och varm gudslängtan. Det jag gillar är att Selma inte kantrar i beskrivningen av sekten som utvandrar till det heliga landet. Ofta brukar böcker om religiösa rörelser antingen framställa människorna som känslokalla och dömande, eller idealisera dem som övermänskligt goda helgon. Selma beskriver båda dessa sidor, vilket gör att karaktärerna känns trovärdiga och mänskliga.

Att älska sin nästa

2007-09-02T15:50:00.001+02:00

" Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig." Matt 5:38-48

Det är inte speciellt ansträngande att vara vänlig mot den som är vänlig tillbaka. Det svåra är att visa kärlek till den som vill mig ont, motarbetar mig eller trycker ner mig. Det känns förresten inte bara svårt. Det känns också farligt och praktiskt taget omöjligt. Jesu kärlek är övermänskligt utgivande och hejdade sig inte ens vid korsets förnedring. Jesus kom utlämnad och svag till den här världen, men den kärlek han visade svepte fram som en stormflod och förintade själva döden. Han har älskat oss först, och med hans hjälp kan vi leva i den kärleken. Vad detta liv innebär konkret tror jag vi måste hjälpa varandra att klura ut. Kärlekens väg kan verka helt sinnessjuk för många, men min övertygelse är att den leder till liv.

Gudsmöte

2007-08-31T22:21:00.000+02:00

Tillbringade en del av eftermiddagen på en buss och passade på att läsa lite i Anteckningar efter en frontalkrock med Gud av Maria Küchen. Genom korta funderingar tar hon oss med på sin resa mot Gud. Eller, själv beskriver hon livet med Gud som att vara i en torktumlare. Det är ganska virrigt och rörigt ibland, tills man blir utdragen ur maskinen. Vandringen är inte en resa i ständigt framåtskridande med Gud som mål, mer som en omtumlande färd där, när torkprogrammet är över, ingenting mer kommer att vara sig likt. Vet inte varför, men boken har inte berört mig så mycket förrän just idag. Kanske inte så konstigt. Jag är trött och står själv inför en stor förändring i mitt liv; ska både få nytt jobb och bo i en ny stad. Ibland är det inte lika lätt att värja sig för bokens textrader. Ibland är tröskeln lägre.

Moberg i mitt hjärta

2007-08-31T12:32:00.000+02:00

Måste bara berätta om sommarens stora läsupplevelse. Har länge tänkt att ta mig igenom Vilhelm Mobergs Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige. Nu har det blivit av, och jag måste säga att de överträffade mina förväntningar. Kan ofta tycka att eländeshistorier från svunna tider kan bli lite väl mycket. Men Moberg sätter berättelsen om den lilla gruppen som lämnar Sverige i ett större perspektiv. Man får en inblick i vilken väldig folkomflyttning utvandringen var, och får veta mer om USA:s tidiga historia. Samtidigt rycktes jag med i Kristinas och Karl-Oskars kamp för sin familjs överlevnad. Böckerna utspelar sig runt mitten på 1800-talet, och det är slående hur totalt annorlunda livsvillkoren var på den tiden. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på att för många människor i mindre priviligierade delar av världen har inte förutsättningarna förändrats speciellt mycket. Shame on us.

Gripen av Mao

2007-08-31T10:22:00.000+02:00

Andra böcker har hittills fått ligga o damma medan jag plöjer boken Mao: Den sanna historien, skriven av Jung Chang och Jon Halliday. Det är en detaljerad skildring av Maos liv och tid vid makten. Ibland blir det lite svårt att hänga med i svängarna i det politiska spelet som Maos Kina var indragen i, men speciellt den senare delen av boken har varit fängslande. Bokens titel är väl en aning anspråksfull, och gör mig lite misstänksam. Hur kan man säga att man sitter på den "sanna historien"? Men i orginal heter den Mao the Unknown Story, vilket ju faktiskt inte visar prov på lika mycket hybris som den svenska versionen.

Få böcker har gett mig lika mycket magont som den här. Om hälften av det jag hittills har läst är sant, är Mao ett skolexempel på en ond människa. Hans totala förakt för allt mänskligt liv (förutom sitt eget) gör mig helt kall inombords. Jag levde nog i föreställningen att de onda gubbar man ser på film, som vill ta över hela världen och skrattar sina ondskefulla skratt, inte finns i verkligheten. Men det gör dom visst. Åtminstone Mao var sådan. Man räknar med att 70 miljoner kineser dog under hans 27 år vid makten - i fredstid. Märkligt hur en människa kan hålla ett land med en befolkning på hundratals miljoner i skräck. Märkligt och skrämmande.