Att tjäna

"De hade samlats till måltid, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus. Jesus visst att Fadern hade lagt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud, Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig...När han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen sade han till dem. "Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så."" (Joh 13:2-5, 12-17)

Få ställen i Bibeln fängslar mig så mycket som det här. Jesus vänder upp och ner på sina lärjungars värld när han böjer sig ner och tvättar deras fötter. Sedan frågar han dem om de förstår vad han har gjort med dem. "Jag har gett er ett exempel", säger Jesus. Ett kristet lärjungaskap måste ske på knä, med händerna i det smutsiga vattnet. Om Jesus inte är för fin för det, är vi sannerligen inte det heller. Sant lärjungaskap är kärlek i handling. Kärlek i handling är tjänande. Det största i Guds rike är att tjäna. Den som använder armbågarna har inte förstått vad det handlar om.

Mer dom än tröst

Läste Jer kap 18 för ett tag sen, ett ganska känt kapitel som handlar om lerkärlet i krukmakarens händer. Uppväxt som jag är i kyrklig miljö, har jag ofta fått höra att Gud formar oss som leran formas i krukmakarens händer. Att om vi misslyckas kan vi få börja om. Men nu när jag läste avsnittet igen inser jag att det inte är riktigt så uppmuntrande. Det är snarare en varning och en dom till Israel (hela Jeremia är en enda lång rad av domsord):

Detta ord kom till Jeremia från Herren: Gå ner till krukmakarens hus. Där skall jag låta dig höra mina ord. Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det. Herrens ord kom till mig: Skulle inte jag kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. (Jer 18:1-10)

Det finns ju helt klart en möjlighet till omvändelse här. Men hur har det här kunnat bli en text av tröst? Det är bara möjligt om man inte läser de sista verserna. Budskapet är lite åt det här hållet: gör som jag vill, annars krossar jag er. Inte något man vill höra när man känner sig lite skör, precis. Hur svårt det än kan kännas att sådana här avsnitt finns i Bibeln, och hur gärna jag skulle vilja att Gud var liksom snällare, så för det med sig en insikt som jag tror är bra. Gud är inget gosedjur och inget påhitt. Gud är på allvar.

Jeremias plåga

"Aldrig får jag skratta tillsammans med glada vänner. Jag sitter ensam, tyngd av din hand, ty din vrede uppfyller mig. Varför måste jag ständigt plågas, varför är mitt sår obotligt? Det vill inte läka. En sinande bäck har du blivit för mig, ett vatten som sviker." (Jer 15:17-18)

Jeremia hade det inte lätt. Gud lät honom uttala profetior som gjorde honom starkt impopulär. Då, som nu, var folk i allmänhet inte sugna på att höra att de genom sitt sätt att leva traskade rakt emot sin egen undergång. Jesus talade om att hans efterföljare kommer att möta motstånd och förföljelse. Att budskapet om korset alltid kommer att provocera och utmana. Samtidigt: kan inte motståndet ibland vara Guds sätt att tala om för oss att vi är fel ute? Hur ska jag kunna avgöra om svårigheterna jag möter är naturliga konsekvenser av ett liv i efterföljelse, eller en signal om att Gud vill att jag ska göra någonting annat?

Poetiskt

Jag är förkrossad för att mitt folk är krossat,
jag är mörk av sorg, skräcken har gripit mig.
Finns ingen balsam i Gilead,
finns ingen läkare där?
Varför läker inte såren hos mitt arma folk?
O om mitt huvud vore en källa
och mitt öga en brunn med tårar,
då skulle jag gråta dag och natt
över de fallna i mitt folk. (Jer 8:21-9:1)

Visst kan man diskutera vilken svensk bibelöversättning som är bäst, men språkligt sett måste jag ändå säga att Bibel 2000 är överlägsen. Jeremias förtvivlan griper tag i mig.

Guds brustna hjärta

Har jag blivit till en öken för Israel, till ett mörkrets land? Varför säger mitt folk: "Vi går vart vi vill, vi kommer aldrig tillbaka till dig!" Inte glömmer en ung kvinna sina smycken eller en brud sin gördel? Men mitt folk har glömt mig i alla tider. (Jer 2:31-32)

Vår kärlek kan inte Gud kräva av oss, den kan vi bara ge av egen fri vilja. Men vår förmåga att älska är skadad, vi är varandra och vår Skapare mer trolösa än trogna. Vi bär alla på smärtsamma minnen, men jämfört med Gud är vår smärta begränsad. Gud, till skillnad från oss, älskar oupphörligt och utan begränsning. Därför bär Guds hjärta på de största, mest blödande såren.

I avskildheten

Med många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, så långt de nu kunde fatta det. Han talade bara i liknelser till dem, men när han hade blivit ensam med lärjungarna förklarade han allt. (Mark 4:33-34)

Tänk att få en sådan undervisning! Tänk att få liknelserna uttydda av Jesus själv, att få insikt i hemligheten om det kommande riket. Att få vara ensam med Kristus. Och en kort tid senare skulle dessa lärjungar slita ut sina sandaler och offra sina liv för att sprida budskapet.

I begynnelsen

Under ett par års tid har jag läst 1 Mosebok. Jag har predikat ifrån den och skrivit min uppsats om Jakobs brottning med Gud i kap 32. Jag har försökt att läsa de olika berättelserna utan att försöka analysera för mycket, att bara ta in dem och se vad de ytligt sett handlar om. Men jag har också försökt att se de stora penseldragen, vad berättelserna vill säga om människan och om Gud. Först och främst ville jag studera en bibelbok bara för dess egen skull, utan att egentligen använda det till något. Nu blev det ju så att jag har tagit teman från det jag har läst och lånat det till olika sammanhang, men det var inte avsikten från början. Det är så lätt att läsa med ett syfte, att använda bibelordet som ett instrument för att uppnå någonting. Kanske kan man inte helt komma ifrån det, men jag ville åtminstone försöka.

Bara skapelseberättelsen i de första tre kapitlen är otroligt rik på innehåll. Här finns hela ursprunget till vår existens, vårt syfte och orsaken till att världen är så mörk som den är. Gud skapade något gott, som människan valde att göra uppror mot. Adam och Eva kan omöjligt ha förstått vilka konsekvenser deras handling skulle få, precis som vi säkert inte heller anar hur destruktiva våra handlingar kan vara och hur inkrökta vi är i oss själva. Det första mordet kommer som ett brev på posten redan i det fjärde kapitlet. Sedan fortsätter det: syndaflod, våld och dysfunktionella relationer av alla möjliga slag. Människans vilsenhet är slående. Ofta kan hon inte gör något rätt ens om hon försöker, och försöker gör hon sällan.

Men mitt i allt detta utväljer Gud. Trots att allt är så krokigt och skört så är Guds väg rak. Bollen har satts i rörelse - Gud håller sin hand över historiens lopp. Gud väljer en åldrad man utan arvinge och säger att just han ska bli far till många. Abraham vill väl visserligen inte käfta med Gud, men ställer sig lite undrande till hur det ska vara möjligt. Och där börjar hela den fantastiska historien om Guds räddningsplan. Med ett stort frågetecken.

Glädje i Herren

Min glädje har jag i Herren,
jag jublar över min Gud,
ty han har klätt mig i segerns dräkt
och skrudat mig i rätttfärdighetens mantel,
som när brudgummen sätter på sig turbanen
och bruden pryder sig med sina smycken.
Liksom jorden får grödan att spira
och trädgården låter sådden skjuta upp,
så låter Herren Gud rättfärdigheten spira
och äran växa inför alla folk. (Jes 61:10-11)

Det finns ju så mycket att vara tacka Gud för. Som till exempel det enkla faktum att jag andas och att jag är frisk. Men inte tänker jag på det speciellt ofta. Det som gör mig glad är inte så ofta Gud heller, utan betydligt mer meningslösa saker, som att jag har köpt en lampa till vardagsrummet. Samtidigt kanske det finns någonting av tacksamhet och glädje i att njuta av sådana små saker. Gud är ju upphov till allt; all kreativitet som skapar vackra saker, men också den som har gett mig möjlighet att köpa dem. Men det skulle inte vara fel att någon gång rikta den glädje jag känner över att leva och finnas till i en medveten bön till Gud. Att träna mig i tacksamhet. Att kunna stämma in i texten i Jesaja mer helhjärtat: det är i Herren jag har min glädje. Gud är ju glädjens och godhetens ursprung, allt gott vi ser och upplever är bara uttryck för hans oändliga nåd och kärlek. Allt det som gör oss lyckliga borde göra oss mer dragna till ursprunget, Gud själv.

Gud gör någonting

Han lät dem höra en annan liknelse: "Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna." (Matt 13:31-32)

Ett litet frö. Omöjligt att se där det ligger planterat under lager av jord. Endast den som planterat fröet vet att det finns där. Det planterade gror och växer, länge osynligt. Men i det osynliga verkar hela tiden Gud.

Hans röst

Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster. (Joh 10:1-5)

Att följa Kristus är att alltmer lära känna hans röst. Att höra honom där han kommer gående. Att känna igenom honom, därför att jag med tiden har lärt känna honom. Om jag känner hans röst, kommer jag inte låta mig ledas vilse. Då kommer jag att följa honom som är Vägen själv.

Att älska sin nästa

" Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig." Matt 5:38-48

Det är inte speciellt ansträngande att vara vänlig mot den som är vänlig tillbaka. Det svåra är att visa kärlek till den som vill mig ont, motarbetar mig eller trycker ner mig. Det känns förresten inte bara svårt. Det känns också farligt och praktiskt taget omöjligt. Jesu kärlek är övermänskligt utgivande och hejdade sig inte ens vid korsets förnedring. Jesus kom utlämnad och svag till den här världen, men den kärlek han visade svepte fram som en stormflod och förintade själva döden. Han har älskat oss först, och med hans hjälp kan vi leva i den kärleken. Vad detta liv innebär konkret tror jag vi måste hjälpa varandra att klura ut. Kärlekens väg kan verka helt sinnessjuk för många, men min övertygelse är att den leder till liv.