Djungelliv för Guds skull

Jag har läst om en gammal klassiker, vars obehagliga detaljer fascinerade mig redan som tonåring - Driven av kärlek av Bruce Olson. Boken är lite av en kristen klassiker och handlar om en ung amerikan som drabbas av kärlek till motilonerna, ett indianfolk i Colombia. Problemet är bara att motilonfolket inte älskar honom, eller någon annan främling heller för den delen. De har hittills dödat alla som har försökt komma i kontakt med dem. Men efter många strapatser, sjukdomar och nära döden-upplevelser blir Bruce slutligen indianernas vän.

Boken är inte speciellt välskriven, men ändå spännande. Man måste ändå beundra Bruce för att han inte ger sig, och jag fascineras över hur Gud både leder Bruce, och har förberett motilonerna för hans ankomst. Han lyckas hitta anknytningspunkter i deras kultur för att berätta om Jesus för dem. Hur som helst tycker jag att den är läsvärd, dock inte för hypokondriker eftersom den ingående beskriver en del riktigt nasty sjukdomar och infektioner.

Det finns också en bok som kritiskt granskar Bruces arbete bland motilonerna: Driven av kärlek - eller? Av någon anledning tycker jag att den titeln är väldigt komisk, fråga mig inte varför. Har inte läst den, åtminstone inte än.

C S Lewis

En gång i tiden brukade jag hävda att jag var kär i honom. Då skulle alltid någon tråkmåns påpeka att han faktiskt var död.

Äsch. Detaljer.

Lewis var en begåvad författare med ett spännande livsöde. Biografin Jack av George Sayer är helt klart läsvärd. Lewis stred i Första världskriget och förlorade många han kände i skyttegravarna. Han tog i många år hand om mamman till en av sina stupade vänner. Senare i sitt liv gick han från att vara en intellektuell ateist till intellektuell kristen och har skrivit en mängd kristna böcker. Men det jag främst uppskattar med honom är att han inte heller har dragit sig för att skriva barnböcker (Narnia-serien) eller science fiction-böcker (Utflykt från tyst planet, Perelandra, Vredens tid). Han är liksom lite otippad.

Min absoluta favoritbok av Lewis är Anteckningar under dagar av sorg, som skrevs efter hustruns död i cancer. Det är en ocensurerad beskrivning av en mans sorg och ilska. Här är Lewis inte alls så kontrollerad och förnuftsstyrd som han annars är. Han härjar med Gud och värjer sig inte för att ställa upp obehagliga scenarion framför sig, som att Gud skulle vara en kosmisk sadist som inte alls vill oss människor väl. Jag tror att Gud låter visa sig i den ärliga kampen och i de rättframma frågorna, när vi vågar tala om vad vi känner. Boken låter oss ana att det även var så för Lewis, mitt i hans stora sorg.

Gripen av Mao

Andra böcker har hittills fått ligga o damma medan jag plöjer boken Mao: Den sanna historien, skriven av Jung Chang och Jon Halliday. Det är en detaljerad skildring av Maos liv och tid vid makten. Ibland blir det lite svårt att hänga med i svängarna i det politiska spelet som Maos Kina var indragen i, men speciellt den senare delen av boken har varit fängslande. Bokens titel är väl en aning anspråksfull, och gör mig lite misstänksam. Hur kan man säga att man sitter på den "sanna historien"? Men i orginal heter den Mao the Unknown Story, vilket ju faktiskt inte visar prov på lika mycket hybris som den svenska versionen.

Få böcker har gett mig lika mycket magont som den här. Om hälften av det jag hittills har läst är sant, är Mao ett skolexempel på en ond människa. Hans totala förakt för allt mänskligt liv (förutom sitt eget) gör mig helt kall inombords. Jag levde nog i föreställningen att de onda gubbar man ser på film, som vill ta över hela världen och skrattar sina ondskefulla skratt, inte finns i verkligheten. Men det gör dom visst. Åtminstone Mao var sådan. Man räknar med att 70 miljoner kineser dog under hans 27 år vid makten - i fredstid. Märkligt hur en människa kan hålla ett land med en befolkning på hundratals miljoner i skräck. Märkligt och skrämmande.