Kloster - bättre än Prozac?

"Ett kloster är en skola, där Gud lär oss, hur vi skall bli lyckliga. Vår lycka består i att få del i Guds lycka, hans obegränsade frihets fullkomlighet, hans kärleks fullkomlighet." - Thomas Merton

Om frihet

"Jag var fri. Jag tillhörde Gud och inte mig själv; och att tillhöra honom är att vara fri. Vilken skillnad var det väl på det ena eller det andra stället, den ena eller andra kostymen - om bara ens liv tillhörde Gud, och om man överlät sig fullständigt i hans hand? Det enda som betydde någonting, var offret, överlåtelsen av den egna viljan. Resten var bara tillfälligt."

Så här beskriver Thomas Merton sina tankar i samband med att han tar steget att gå in i trappistklostret Our Lady of Gethsemani. Han vet inte om han kommer att bli mottagen i klostret, och blir han inte det väntar Andra världskriget på honom. Soldat eller munk - båda uppdragen var temporära, men att få tillhöra Gud och att leva i hans vilja var det övergripande, eviga tillståndet. Överlåten till Gud, oavsett hur livet ser ut. Att leva i vissheten att det finns ett högre mål, som är överordnat alla andra omständigheter och förhoppningar.

Jag har en lång väg kvar att gå.

Mänskligt om tro

På något sätt får kristna böcker lätt ett lite romantiskt skimmer över sig. Det måste liksom sluta bra, allting. Storyn blir: tidigare var det jobbigt, men nu är allt bra! Blue Like Jazz av Donald Miller är inte sån (den har förresten precis kommit ut på svenska - Blå som jazz). Jag har öst ut citat från den här boken på bloggen bara för att det finns så många bra, befriande sanningar i den. Och mycket igenkänning.

Jag känner igen mig i Donalds kamp, hans förvirring och hans längtan. Den där diffusa längtan efter att tron och den kristna gemenskapen skulle kunna vara så mycket mer, att något liksom inte riktigt stämmer. Att vi ibland presenterar Jesus som om vi försöker sälja en produkt. Att vi är alldeles för fernissade och välansade. Att vi räds skevhet, sorg och mänsklighet. Allt det som Jesus kom till världen för. Som han såg hos människan och älskade.

Så läs den här boken! Den gjorde mig glad och hoppfull.


Ytterligare ett par citat:

We see those cigarette advertisements with the rugged cowboy riding around alone on a horse, and we think that is strength, when, really, it is like setting your soul down on a couch and not exercising it. The soul needs to interact with other people to be healthy.

The most difficult lie I have ever contended with is this: Life is a story about me.

Helgonet utan kyrka

Jag har funderat en hel del på det här inlägget, men nu skriver jag det till slut. Det handlar om en mycket intressant person som jag har läst en del av. Som utmanar mig och gör mig tveksam på samma gång. Hon hette Simone Weil och levde under första halvan av 1900-talet. Redan som barn hade hon en stark medkänsla för människor som hade det sämre ställt än hon och när hon växte upp blev hon övertygad marxist. Simone hade en positiv, närmast romantiserad bild av arbetarklassen och ville gärna dela deras liv och arbetssituation. Det enda problemet var att hon hade dålig motorik och även i övrigt var fysiskt svag, vilket gjorde att hon inte kunde behålla de jobb hon fick. Trots att hon kom från en relativt välmående familj förnekade hon sig själv både ett vettigt boende och ordentligt med mat. Det liv hon levde tärde på henne. Hon drabbades av tuberkolos och blev intagen på ett hem för att vila upp sig. Hon vägrade dock att äta den mat hon behövde för att återhämta sig och till slut orkade hennes kropp inte längre. Hon avled 1943, 34 år gammal. Misstankar finns att hon led av anorexia nervosa, en sjukdom som då fortfarande var okänd. Av det hon har skrivit har jag läst Tyngden och nåden och Väntan på Gud.

Simone blev kristen efter ett par upplevelser av mystisk karaktär, och såg sig därefter som troende. Däremot döpte hon sig inte, utan valde att stanna utanför kyrkan under resten av livet. Detta berodde på det medlidande hon kände med alla de människor som fanns utanför kyrkan. Hon trodde att dopet skulle skapa en barriär mellan dessa odöpta och henne själv.

Att läsa det Simone har skrivit är en utmaning. För att överhuvudtaget kunna förstå något av det hon skriver måste man försöka gå in i hennes värld. Hon har ett eget språk och hennes sätt att tänka är väldigt annorlunda. Med tiden känner man igen hennes formuleringar och hennes olika anteckningar och texter tolkar varandra.

För mig framstår det som att Simone pendlade mellan geni och galenskap. Vissa detaljer i hennes liv låter mig ana att hon inte var riktigt frisk (för att uttrycka sig milt). Men en del av Simones texter säger verkligen någonting om Gud, något som öppnar mina ögon och hjälper mig att se saker i ett nytt ljus. Visst gick hon för långt i sin hängivenhet på många sätt, men samtidigt verkar hon ha varit ovanligt tillgänglig för Gud. Simones sätt att tänka utanför de givna ramarna kanske gjorde henne öppen att ta emot uppenbarelser som vi andra gallrar bort.

Chokladbibeln

We would eat chocolates and smoke cigarettes and read the Bible, which is the only way to do it, if you ask me...the Bible is so good with chocolate. I always thought the Bible was more of a salad thing, you know, but it isn't. It is a chocolate thing. - ur Blue Like Jazz

Guds nåd som bromskloss

Det är bara Guds nåd och kärlek som hindrat oss från att slita oss själva i stycken och förstöra hela hans skapelse för länge sedan. Människor tycks tro, att det faktum att det utkämpas så många krig är ett bevis på att det inte finns någon kärleksfull Gud. Tvärtom; betänk att den mänskliga rasen trots århundraden av synd, avundsjuka, begär, grymhet, hat, förtryck och orättfärdighet fortfarande kan resa sig och frambringa män och kvinnor som övervinner ont med gott, hat med kärlek, avundsjuka med kärlek till nästan, begär och grymhet med fromhet. Hur skulle allt dett kunna vara möjligt utan Guds nåderika kärlek? - Thomas Merton

Varför göra det enkelt för sig?

Ingen kan säga att Tolkien inte ansträngde sig för att göra sin fantasivärld trovärdig. Om man ritar kartor, kommer på helt nya språk och en hel bakgrundshistoria med en mängd människor som inte ens nämns i huvudböckerna, då har man gjort ett gediget jobb. Tolkien jobbade med den här mytologin hela sitt liv och den var inte klar ens vid hans död.

Jag har väl plöjt igenom Tolkien-trilogin ett antal gånger. Första gången gick det på ren vilja, måste jag bekänna. Det var helt enkelt för mycket detaljer och ingående beskrivningar för att jag skulle få flyt i läsandet. Men efter att ha läst den ett par gånger till måste jag säga att den är otroligt välskriven och att jag liksom sugs in i berättelsen. Den är så omfattande och innehåller så mycket att den känns verklig. Tyvärr förstör Tolkien möjligheten att uppskatta någon annan fantasy-litteratur eftersom ingenting går upp mot hans Midgård. Det är lite som att åka skidorna i Alperna för att sedan slänga sig ner i en pulkabacke. Allt annat känns bara som blekare kopior.

En berättelse kan ge mening på ett sätt som ord annars inte kan. Ofta säger en saga mer än ett föredrag. Den berättelse Tolkien skapade behandlar klassiska teman som vänskap, kärlek och kampen mot det onda. Den värld han målar upp är meningsfull eftersom den berör människans livsvillkor. Att Tolkien inte slutar att fascinera nya generationer är ett bevis på detta - vi behöver berättelser som bakgrundsklang till våra egna liv. En människas liv är alltför kort för att själv få tiden att finna den röda tråden, en väg som leder vidare och som sätter mig in i ett sammanhang.

Citat

Ett sårat hjärta får till sist sprickor nog för att livsrötter ska fästa och regnet hitta vägar ner i grunden. Rämnor i hjärtat släpper igenom ljus. Ju fler sprickor desto mer ljus. Hjärtat går inte sönder när det känns så, det förbereds för ljus. - Maria Küchen

Kultur möter kyrka

Tidsskriften NOD är jag väldigt glad över. Varje gång den dimper ner i min brevlåda blir allting lite roligare. Två saker som är bra med NOD:

1) Den är intressant
2) Den är snygg

Varje nummer speglar en aktuell samhällsföreteelse. Det senaste NOD diskuterar ateismens återkomst. Är religionen försvarbar förnuftsmässigt sett? Eller är det som Richard Dawkins och hans gäng hävdar - att alla som har en tro är drabbade av ett religiöst virus och oemottagliga för logiska argument? Andra nummer har berört ämnen som det narcissistiska samhället, kyrklös tro och kyrkans relation till mediasamhället.

NOD hjälper mig att reflektera över hur vårt samhälle ser ut och vad kyrkans roll kan tänkas vara just i vår tid. Visst ska kyrkan, precis som i alla tider, utgöra Kristi kropp på jorden. Men hur detta förkroppligande ser ut måste varje generation av kristna själva få upptäcka, med Guds hjälp.

Varje NOD-utgåva illustreras med bilder från en konstnär, som också presenteras i en artikel i samma nummer. Det är det som gör den så snygg. Och som en bonus får jag också känna mig lite kulturell, för jag kan ingenting om konst.

Det enda som är tråkigt med NOD är att alldeles för få människor känner till den. Alla som är det minsta intresserade av samhälls-, kulturs- och religionsfrågor borde verkligen börja läsa den omedelbart! NOD ger ett perspektiv på samhällsdebatten som inte finns någon annanstans.

Som ett knytnävsslag

Jag vet inte varför, men alla böcker jag har läst av Jonas Gardell har liksom gått rakt in. De har verkligen berört mig. Kanske är det hans nakna sätt att beskriva det sköra och mänskliga. Eller så är det hans skarpsynthet. Förmodligen är det lite av båda. Jag har nu äntligen fått tid att läsa Jenny, som är en fristående fortsättning på En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré. Dessa böcker är bland det bästa jag har läst. Jonas blandar det vardagliga, det högtstämda och det sorgliga. Det tycker jag om att han gör, för det är precis så livet är - ganska vardagligt och ganska ovardagligt på samma gång. Två andra böcker jag har läst, och som jag rekommenderar, är Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter, och Oskuld.

Det finns gånger när jag inte håller med Jonas, speciellt när han ger sig in på teologins område. Boken Om Gud tyckte jag inte var speciellt bra alls. Det var mest en upprepning av teologiska teorier, teorier som de senaste 30 åren både har blivit ifrågasatta och reviderade. Hans beskrivning av forskningsläget hade bäst före datum för 50 år sedan och hans argument och slutsatser i boken var inte särskilt övertygande heller. Men jag kan nog förlåta honom för det när jag läser det här citatet ur Jenny:

"Det var en gång en Jesus, och han kom till dem som var utstötta, och han sa: Om ni är ufon ska jag också vara ett ufo. Om ni är monster ska jag vara ett monster. Och han färgade håret svart och sminkade sig med mascara och kajal. Och han mobbades på skolgårdarna och på arbetsplatserna, och han hade klippkort på psyket, och han kunde inte sluta skaka, och när de slog honom sa han ingenting, och när de skymfade honom öppnade han inte sin mun. Du behöver inte tro mig idag, men tro mig imorgon. För den här Jesus kom till dem som var utstötta, och han sa inte: Ni förtjänar er utstötthet. Han sa inte: Sluta vara så konstiga, om ni bara ändrar er ska ni se att ni får vara med. Den här Jesus kom till dem som var utstötta, och han sa: Ni är välsignade. Han sa: Saliga är ni, för var och en av er har en ängel som i himlen ser sin faders ansikte. Ni är viktiga. Gud har räknat varje färgat strå på era huvuden."