Historia eller legend?

Fick låna boken The Exodus Case (författare Lennart Möller) för ett par veckor sedan. The Exodus Case handlar nämligen om arkeologiska fynd som berör Bibelns tidigare delar, främst uttåget ur Egypten (även kallat Exodus). Det diskuteras om man kan hitta några spår i Egypten av ett främmande slavfolk från den tid hebreerna var bosatta där. Även platsen för berget Sinai, där Mose fick lagtavlorna, och var det stora folket kan ha korset Röda havet efter att ha lämnat Egypten.

Jag har hört talas om boken tidigare men faktiskt inte brytt mig om att läsa den. Trots att jag är intresserad av Bibeln på en närmast nördig nivå spelar faktiskt inte de historiska frågorna så stor roll för mig. Jag behöver inte ha bevis på att saker och ting verkligen har hänt eftersom de verkligt avgörande bibliska händelserna ändå aldrig kan bevisas, som Jesu uppståndelse. Inga arkeologiska bevis i världen kan övertyga någon om att Jesus verkligen är Guds son. Något helt annat måste hända innan man kan tro: att få ett möte med Gud själv. Däremot vet jag att den här typen av historiska och logiska bevis för vissa kan vara skillnaden mellan att tro och att inte göra det. Därför är också den här typen av böcker viktiga.

Jag tycker att boken innehåller många spännande teorier. Till exempel påminner den bibliske Josef väldigt mycket om den egyptiske närmast legendariska mannen (och senare guden) Imhotep. Och korallformationerna på ett specifikt ställe i Röda havet som misstänkt mycket liknar hjul, vagnar, och skelett. Det är spännande läsning, helt enkelt, för alla som är intresserade av historia. Men samtidigt tycker jag det blir lite frustrerande eftersom jag har för lite förkunskap för att kunna bedöma teorierna.Vad säger andra arkeologer om fynden? Finns det motargument? Jag kan inte riktigt bedöma bokens värde när det gäller att argumentera för Bibelns trovärdighet.

Om man är intresserad av de här frågorna är boken nog läsvärd, men utifrån mitt perspektiv och mina intressen är den inte mer än okej.

Mig äger ingen

Jag tycker titeln på Åsa Linderborgs bok är vacker. Mig äger ingen. Jag vet inte varför, det låter väldigt självständigt och jag tror ju egentligen inte på individualism och oberoende. Jag tror på gemenskap och beroende. Det är något med orden som klingar fint, bara.

Boken handlar om Åsas skildring av sin uppväxt. Hennes mamma lämnade Åsas pappa när Åsa var liten och hon bodde hos sin pappa tills hon var tonåring. Åsas uppväxt blir ganska annorlunda eftersom hennes pappa var ganska annorlunda. Han dricker hela tiden mycket, men med tiden blir alkoholen en allt större del av hans liv.

Jag gillar Åsas bok. Det gör jag främst eftersom hennes beskrivning av sin uppväxt inte är misär, förtvivlan och hopplöshet. Hennes pappa är alkoholiserad och på vissa sätt ganska udda. Men samtidigt älskar han sin dotter och lyckas förmedla det till henne. Åsas porträtt av sin pappa är kärleksfull. Hon berättar om hans goda sidor, och om hans sämre sidor, men hela tiden med respekt och i ett försök att förstå. Ett försök att förstå varför hennes far var som han var.

Åsa har sinne för detaljer, och det är dessa detaljer som gör hennes barndomsskildring levande. När hon beskriver hur hennes pappa hämtade henne på dagis sena vintereftermiddagar känns det nästan som att man är där. Åsa är inte bitter eller besviken över sin barndom, hon är till och med tacksam över sin uppväxt. Det är skönt att få läsa en barndomsskildring av ett alkoholisthem som inte gör den alkoholiserade föräldern till ett monster, utan till en människa med styrkor likaväl som svagheter. En viktig anledning till det är ju visserligen att det inte verkar ha förekommit något våld eller annan vanvård under Åsas barndom. Men ändå. Det är alltid skönt när människor framställs som människor.

Att nå fram

Har äntligen kommit in i något som liknar en läseperiod. Börjar till och med känna mig motiverad att fortsätta på min nobelpristagarlista. Eller kanske inte än. Hur som helst har jag läst Bert Stålhammars Syns jag? Hörs jag?. Titeln är lite rolig på något sätt, men den sätter sig i minnet i alla fall. Jag har läst retorik väldigt ytligt, men tänkte att det kunde vara roligt att lära sig lite mer eftersom jag ofta talar inför folk. Problemet med att skriva om ämnen som egentligen är praktiska och bygger på erfarenhet (ex bön, själavård) är att samma gamla slitna tips och fraser lätt tuggas om. Allt bygger på att man ger sig ut, försöker, och lär sig efter hand. Inte så att det är meningslöst med råd, men själva kunskapen räcker inte. Man måste praktisera den. Jag tycker att den här boken är helt okej. Den är lättläst och underhållande. Ändå faller den ibland i det-där-har-jag redan-hört-fällan. Allt är redan sagt i en mängd andra böcker. Det man ändå märker är att Stålhammar är en erfaren och förmodligen också duktig talare. Självklart är det intressant att lyssna till hans råd. Samtidigt ger boken ett intryck av att vara lite ostrukturerad. Kanske vill Stålhammar klämma in för mycket? Boken täcker in ganska många typer av tal och situationer och till slut vet man inte riktigt vad man har lärt sig. Stålhammar berättar också ett ganska stort antal anekdoter, vilket visserligen är underhållande, men det kan bli för mycket om målet är att faktiskt bli en bättre talare.

En intressant fråga som Stålhammar berör är vad som gör en god talare. Vad är det som gör att vissa bara får den där kontakten, kan fånga uppmärksamheten? Är det medfött, kan det läras in? Stålhammar ger inte direkt något svar, vilket han inte kan klandras för. Det är ju en mycket svår fråga. Men det är värt att fundera på. Varför fångar vissa talare vår uppmärksamhet, medan andra gör oss sömniga på en halv minut? Någon som har en idé?

Att tjäna

"De hade samlats till måltid, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus. Jesus visst att Fadern hade lagt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud, Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig...När han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen sade han till dem. "Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så."" (Joh 13:2-5, 12-17)

Få ställen i Bibeln fängslar mig så mycket som det här. Jesus vänder upp och ner på sina lärjungars värld när han böjer sig ner och tvättar deras fötter. Sedan frågar han dem om de förstår vad han har gjort med dem. "Jag har gett er ett exempel", säger Jesus. Ett kristet lärjungaskap måste ske på knä, med händerna i det smutsiga vattnet. Om Jesus inte är för fin för det, är vi sannerligen inte det heller. Sant lärjungaskap är kärlek i handling. Kärlek i handling är tjänande. Det största i Guds rike är att tjäna. Den som använder armbågarna har inte förstått vad det handlar om.

Galet

Det märks när jag hittar en bok som jag inte fastnar för. Det tar evigheter att läsa ut den. Men nu har jag då till slut tagit mig igenom Dostojevskijs Idioten. Tidigare har jag också läst Bröderna Karamazov och Brott och straff. Jag gillar Ryssland, tycker att det är ett spännande land med intressant historia och kultur, men jag förstår inte varför deras författare måste skriva så långa romaner. Grundproblemet är alla namn som gör det närmast omöjligt att hänga med, trots att det finns en namnlista i början. Ett annat problem är att alla karaktärer är så fantastiskt neurotiska. Man blir helt matt av alla känsloutbrott. Är det någon som har ett tips för hur man ska göra för att hänga med i svängarna?

Ändå kan jag inte låta bli att gilla Idioten på något sätt. Något i den fängslar mig. Jag tror att det beror på att jag fascineras av vad som händer när huvudpersonen, som alla kallar för idioten, lär känna människorna i den stad han har kommit till. Han förstår inte det sociala spelet och ränkerna som de andra håller på med. Han är totalt avsiktslös och försöker bara hålla sig väl med de andra. Detta gör att han genast blir misstänkliggjord - hans nyfunna vänner försöker hela tiden luska ut vilka baktankar han har och varför han handlar som han gör. När han inte kan förklara sig blir de frustrerade och arga eftersom de förutsätter att han är som de. I sin naivitet blir han utnyttjad och lurad, men fortsätter att tro sina vänner om gott. Hans oskyldighet gör att hans vänners falskhet blir desto mer tydlig. Även om de är karikatyrer, så är fenomenet allmänmänskligt. Vi är alla indragna i det sociala spelet. Kan vi inte läsa av vad som passar sig, kommer vi att uppfattas som avvikande. "Idioten" i boken är på något sätt en jesus-figur om än kanske lite för undfallande. Han visar kärlek utan förbehåll och det är någonting som hans omgivning varken känner igen eller förstår. Hemskt egentligen. Att inte känna igen kärleken när man finner den.

Luddig av nödvändighet?

Hittade den lilla boken Jag har inte sanningen, jag söker den på ett märkligt ställe häromdagen och insåg att jag inte har skrivit något om den på den här bloggen. Journalisten och författaren Ami Lönnroth i samtal med K G Hammar om hans syn på tro och kyrka. Man får en inblick i hans liv, framförallt sedan han blev prästvigd, hans tankar om de synpunkter han har fått under sin tid som ärkebiskop, och om hans stora beundran för Dag Hammarskjöld.

En av de saker jag tycker är intressant med Hammar är hans vägran att representera något annat än sig själv. Han vill inte representera någon kyrklig ståndpunkt eller åsikt trots att han är (numera var) ärkebiskop. Alla sådana förväntningar avsäger han sig. Anledningen till det är att hur tron ser ut för honom är något ytterst individuellt. Hur min tro ser ut gäller mig och ingen annan, det bör inte finnas någon strävan att passa in den i något trossystem eller enligt någon lära. Så här säger han i boken: "Man kan inte säga rätt tolkning och fel tolkning. Man bejakar att alla har sin tolkning. Tolkningen är rätt om den är personligt förankrad." Hans insikt om att det finns en mängd tolkningsvärldar som inte behöver överensstämma med varandra har fått honom att förstå att missionsbefallningen kan uppfattas som arrogant. Istället tänker han sig att Jesu ord att "göra folk till lärjungar" handlar om att själv försöka vara en lärjunge, inte att tvinga andra att bli det.

Tron är prövande och dialogisk till sin natur. Både den egna tron och kyrkans tro kan ständigt förändras. Därför ser inte Hammar något problem med att kyrkan ändrar hållning i vissa frågor, snarare är det helt naturligt och något positivt. Hammar verkar inte gilla den auktoritet som hans titel gav honom. Han vill riva ned hierarkier och piedestaler, avsäga sig tolkningsföreträdet. Under den heta Jesus-debatten våren 2003 upplevde Hammar att många tyckte att hans hållning var krånglig och otydlig eftersom han vägrade att svara på vad "kyrkan" stod för. Till och med de som inte säger sig ha en tro blev provocerade av att Hammars tro verkade flyta, att det inte var något fast som kunde prövas. "Det är bara förändring som kan bevara tron", säger Hammar.

Men trots sin påstådda luddighet är ändå Hammar bestämd på vissa punkter när det gäller Guds karaktär. Gud för Hammar är den som står på de svagas sida. Som är full av nåd och kärlek.
"Hammar: - Antingen binder man upp sig på sitt eget jag eller på någon annan...Och det som vi kallar oberoende är egentligen ett kolossalt beroende av att vara styrd av sina egna behov...Alla andra relationer kräver någonting. Gudsrelationen kräver inget av mig. Det är min bild av gudsrelation - den kräver inget av mig.
Lönnroth: - Men om den inte är krävande - vad är det då för nytta?
Hammar: - Det är just det som är poängen. Det handlar inte om nytta. Det är det som är kärlekens relation...
Lönnroth: Och hur vet man vad Gud vill?
Hammar: Det finns en potentialitet i varje människa att få kontakt med det andliga ursprung vi ändå har. Egentligen kommer allt andligt tilltal inifrån oss själva. Även när det är ett ord utifrån så måste det in och vända i hjärtat."

Hammar är rädd för den dogmatiska kristendomen. Som ska tvinga in i mallar, bestämma och styra över människor som kyrkan har gjort alltför mycket under historiens gång. Därför vill han inte säga att man måste tro på ett visst sätt för att vara kristen. Själv betonar han starkt att han minsann fortfarande söker sanningen trots sina många år som kristen, teolog och präst. Jag respekterar honom för att han inte vill använda sin position som en plattform för att bestämma hur andra ska tänka. Att han vill vara öppen för andra synsätt. Samtidigt förstår jag den frustration de som vill debattera eller diskutera med Hammar måste känna. Man vill ha motstånd, argument, man vill försöka förstå. Istället får man bara några kryptiska meningar till svar som skulle kunna betyda lite vad som helst. Visst låter det grymt bra, visst är karln vältalig, men vad menar han egentligen? Hammars syn på gudsrelationen som kravlös låter ju trevlig och mysig, men Bibeln visar på någonting annat. Visst är Gud enormt kärleksfull, men inte kravlös. Gud vill något med oss människor, och inte bara att vi ska känna oss bekräftade i oss själva. Det verkar som om Gud inte har några problem med att ställa vissa krav, oavsett om vi trivs med det eller inte. "Omvänd er!", sa Gud till Israels folk. "Omvänd er", var centralt i Jesu budskap när han vandrade på jorden. Gud ser inte mellan fingrarna när det gäller vår upproriskhet och vår ovilja att göra gott. Jag tror inte det behöver vara arrogant att predika evangeliet för alla folk. Det är ju inte detsamma som att tvinga någon, bara att berätta om det man har mött. Jag förstår att Hammar återigen är rädd för att människor ska känna sig pressade till något som de inte vill, men vi kan inte heller förneka att Jesus uppmanade oss till det. Jag har svårt att se hur "gör alla folk till lärjungar" kan betyda "försök bli så lika mig ni kan". Visst förutsätter de båda meningarna varandra, men det är inte samma sak. Om vi berättar budskapet om Jesus för människor utifrån kärlek och omsorg om dem, tror jag inte att det kan bli fel. Att inte tala om det skulle vara att beröva dem något av oerhörd betydelse, åtminstone ser jag det så.

Samtidigt som jag tycker att Hammar har fel på många punkter, så håller jag samtidigt med honom om mycket. Det är bra att avdramatisera det här med hierarkier och vara tydlig med att vi alla har rätt att försöka tolka och förstå det vi upplever, även om jag inte skulle ta det så långt som Hammar gör. Jag tror ändå att vi behöver en gemensam grund som vi kan enas kring, annars har jag svårt att se poängen med den kristna gemenskapen. Om vi inte kan samlas kring något, varför ska vi då samlas alls? Att det är trevligt att träffa folk tycker jag inte räcker riktigt. Då kan jag gå med i ett korplag istället. En otroligt viktig poäng jag ser hos Hammar är dock att vi aldrig blir färdiga med vår tro. Vi ska aldrig tro att vi inte har mer att lära, att vi vet allt. Visst kan det kännas tryggt att allt ligger på plats och det råder ordning överallt, men livet funkar inte så. Till slut inser vi att vi har fått surra fast alla saker vi äger vid golvet eftersom hela rummet är upp och ner, och då uppstår en troskris som kanske hade kunnat undvika om man hade vågat se verkligheten i vitögat lite tidigare. Det behöver inte betyda att allt flyter, men att man är öppen för den värld man ser.

Boken är läsvärd för alla som vill fundera över tro och vrida och vända, bända lite. Man måste inte hålla med om allt, det är Hammar den första att skriva under på.

Tio bud som uppenbarar Gud

Har precis läst ut Sanningen om Gud av Stanley Hauerwas och William Willimon. Den sistnämnde tycker jag för övrigt har ett väldigt coolt namn. Hans föräldrar måste verkligen ha jublat när de kom på det.

Att det tog sin lilla tid att läsa ut den är ett säkert tecken på att jag inte tyckte att den var så bra. Det jag verkligen tycker om slukar jag snabbare än kvickt. Så är också fallet med den här boken. Inte så att jag tyckte att den var dålig. Men den är väldigt ojämn. Författarna blandar djupsinniga insikter med ganska fyrkantiga uppfattningar som de inte motiverar eller argumenterar för överhuvudtaget. De bara slänger ut lite påståenden sådär på måfå, vevar runt med sin verbala käpp och hoppas den ska träffa rätt. Sedan handlar den tröttsamt mycket om USA, vilket kanske är förlåtligt med tanke på att den är skriven av amerikanska författare. Det blir lite moralistiskt ibland, vilket är väldigt onödigt med tanke på att bokens grundidé är väldigt bra.

Sanningen om Gud tar upp de tio budorden som Gud en gång gav till Mose på två stentavlor. Författarna går igenom buden ett efter ett och belyser på vilket sätt de utmanar vår tid. Buden är för Hauerwas och Willimon en hjälp för oss att förstå vem Gud är, mer än en hjälp för hur vi ska leva. Buden uppenbarar Guds natur och hjälper oss att, enligt deras egna ord, böja våra liv mot Gud. Buden lär oss att våra liv är en gåva som vi ödmjukt får ta emot från Gud. Inget vi har - vår tid, våra ägodelar, våra relationer - är något vi egentligen äger, utan någonting som vi har fått.

Boken avslutas med en vacker text om församlingens roll i att lära Guds folk vad buden handlar om:
""De heligas gemenskap" beskriver en gemenskap där det inte finns något nollsummespel. I stället uppbygger varje individs gåvor hela gemenskapen. Vi tror att vi genom den heliga Anden har blivit delaktiga i denna gemenskap redan nu. Söndagen är ett genrep inför evigheten. Ingen annanstans förkroppsligas en sådan gemenskap så tydligt som när vi delar Kristi kropp och blod i nattvarden, som därigenom blir Guds kärleksoffer för världen. I detta offer gör Gud det möjligt för oss att upphöra att offra varandra, och därigenom kan våra förvända begär börja vändas rätt...Där, framför altaret med händerna utsträckta, är vi tomma, öppna, mottagande, hungriga. Kyrkan har omformat oss från att vara de som jagar och griper efter till att vara de som i nåd får ta emot. Vårt begär har omdanats, våra liv har böjts mot den Gud som lovade salighet åt de hungrande."

Lokal dramatik

Här är man uppväxt på en ytterst liten plats på jorden, och så väljer någon att skriva en deckare som utspelar sig just där jag har tillbringat mina ungdomsår! Jag blir lite stolt av någon konstig anledning. Boken heter Midvinterblod och är skriven av Mons Kallentoft, som också råkar komma från samma ställe som jag. Boken inleds med ett ganska makabert mord (inte helt oväntat, det är ju ändå en deckare vi har att göra med). En man hittas död, upphängd i ett träd mitt ute på slätten. Hans kropp är svårt sargad. Mannen identifieras som Bollbengan, en känd profil på orten men samtidigt mycket ensam. Polisen Malin Fors får i uppdrag att utreda mordet, vilket inte visar sig vara helt enkelt. Hon blir indragen i hedniska sällskap och släktfejder och det blir inte lätt att veta vem som talar sanning och vem som inte gör det.

Jag gillar den här boken. Delvis för att det är så kul när man känner till varenda plats som beskrivs, men också för att det är en intressant historia. Framförallt tycker jag att den är läsvärd eftersom Kallentoft faktiskt har lagt ned en hel del arbete på språket. Hans beskrivningar är utförliga och hans språk närmar sig ofta det poetiska. Han berättar inte bara en historia, han förmedlar också en känsla. Sånt gillar jag.

Kan en porrstjärna älska?

Jenna Jameson är tydligen den mest kända porrskådisen någonsin, och Att älska som en porrstjärna är hennes självbiografi. Boken är galet lång, runt 600 sidor, och innehåller en massa bilder på Jenna i olika åldrar (och vinklar). Titeln skulle också kunna vara något i stil med: "Vad som händer när en känslomässigt skadad tonåring möter ännu mer känslomässigt skadade personer". Hennes mamma dör i cancer när hon är två år gammal och hennes pappa hämtar sig aldrig från den förlusten. Han låter Jenna och hennes bror flytta med runt om i USA till olika kvinnor som han söker tillfällig tröst hos. Hon förlorar sin oskuld till en kille som utnyttjar tillfället när hon är helt utslagen av alkohol. Senare blir hon också utsatt för en gruppvåldtäkt. Sexton år gammal blir hon tillsammans med en MC-kille och tatuerare som introducerar henne i drogernas värld. Under påtryckningar av sin pojkvän blir hon också strippa och därefter fortsätter hennes karriär med utvik och slutligen porrfilmer.

Det är svårt att ta in hur tufft liv den här tjejen har haft. Men boken framställer inte Jenna som ett offer, utan som en stark person som reser sig efter varje smäll som drabbar henne. Hon försöker intala läsarna att hon inte har påverkats av att bli våldtagen i ung ålder, utan att hon skulle ha blivit porrstjärna ändå. Att hon nu har kontroll över sitt liv och att det har vänt för henne. Det köper inte jag. Det finns en ytlighet i boken, jag lämnas kvar med en känsla av att här finns en massa obearbetade minnen, pusselbitar som inte har lagts på plats. Jenna beskriver till exempel hur god gemenskapen kunde bli vid porrfilmsinspelningarna. Denna information slängs in mitt emellan en mängd berättelser om den stenhårda konkurrensen mellan de medverkande tjejerna och regissörernas försök att utnyttja dem, de manliga skådespelarnas känslokyla och hur porrbranschen fortfarande är männens värld även om tjejerna är bäst betalda. Då låter talet om gemenskap i mina öron mest som ett försök att i efterhand glorifiera någonting som egentligen bara var illa.

Att älska som en porrstjärna är ganska dåligt skriven. Den innehåller många lösa trådar, är ganska rörig och alldeles för lång. Man kunde till exempel helt ha hoppat över de ändlösa dialogerna mellan Jenna, hennes bror och hennes pappa (även om man då fick en liten insyn i vilken osund familjesituation hon kom ifrån). Språket är dessutom onödigt snuskigt och grovt, men det är väl en del av grejen antar jag.

När jag hade läst den här kändes det som min hjärna var fylld med en massa skräp. Det här är inte en bok jag kan rekommendera. Jag tycker inte att den ger en bra inblick i porrbranschen eftersom det finns en ton i den som inte känns sann, och den är som sagt ganska seg.

Tron som bottenklang

Lennart Göth har talat med sex författare, poeter och låtskrivare som alla har någon form av gudstro i boken De tre tornrummen. Han är intresserad av att undersöka hur deras tro påverkar deras skrivande. Han intervjuar och reflekterar.

Det är spännande att få en inblick i dessa författares tankar om tro och deras skrivarprocess. Det man kan konstatera är att det ser väldigt olika ut. De intervjuade låter sin tro påverka på väldigt olika sätt. En del tycker att själva tanken på att de skulle ha ett budskap eller ärende i sitt författarskap känns obehaglig, medan andra säger rakt ut att de har det.

Att sammanfatta den här boken är svårt, för den innehåller så mycket olika tankar. Är man intresserad av att skriva är den helt klart läsvärd. Jag avslutar med ett intressant citat från författaren Kristian Lundberg, som handlar om relationen mellan tron och hans författarskap:

"Tillit och förtröstan. Allt hänger ihop. Och hade jag inte haft så stark grundkänsla i min tro, så tror jag inte att jag hade skrivit. Jag tror inte det. Men om jag inte hade skrivit så vete faan om jag hade vågat den tillit som jag nu har till Gud. De där sakerna är så intimt förknippade med varandra och med mig som person. Det är verkligen så. Jag kan inte plocka ut en beståndsdel. Jag kan inte heller säga att detta är bra eller dåligt, jag kan inte välja mellan dem. Det är bara min konstitution, som att jag har glasögon och andra människor är rödhåriga. Jag bara är på det sättet. Jag är inte glutenallergiker, jag fick det här istället."