Det var ett tag sen....

Har haft rätt mycket att göra och har inte hunnit läsa så mycket. För någon månad sedan läste jag ett par böcker av Jonas Gardell - Fröken Björks öden och äventyr och Frestelsernas berg. Det var inga höjdare. Däremot är jag numera helt fast i Harry Potter-serien! Har läst första boken och har numera köpt allihop så att jag ska slippa stå i kö på biblioteket. När jag får dem kommer jag att sluta jobba, sluta träffa vänner och läsa tills jag har läst ut dem!

Bra sagt, Yancey!

Inte nog med att Gud tolererar klagan i våra böner: Bibeln fyller till och med i orden åt oss. Eugene Peterson har räknat ut att två tredjedelar av psaltarpsalmerna kan klassas som klagopsalmer. Bibeln hastar inte mot ett lyckligt slut.

Philip Yancey

Vem var du, mamma?

Någon sade till mig att boken Tätt intill dagarna av Mustafa Can var en bra bok, och nu har jag läst den. Snabbt gick det, vilket oftast är en indikation på att boken är bra. Romanen/biografin (eller vad genren kan kallas) handlar om Cans mors liv. Hur hon förlorar sju barn och får behålla åtta. Hur hon flyttar från Kurdistan till Sverige. Hur hon lever genom sina barn. När Cans mor ligger på sin dödsbädd inser han att han aldrig riktigt förstått vem hon är. Hon har bara varit hans mor, men vem var hon egentligen? Han försöker fråga henne, fråga hennes släktingar hemma i Kurdistan. Berättelsen om Cans mors livsöde är fängslande.

Can använder ett dramatiskt språk. Han beskriver känslan av att ha lämnat sitt hemland för fattigdomens skull, för att komma till en annan fattigdom - ett land där man inte känner någon, inte kan språket, inte förstår kulturen. Cans mor levde många år i ett land som hon var främmande inför. Can har ett vackert språk, men ibland blir han nästan för dramatisk. Lite tröttande överdriven.

I övrigt kan jag bara säga att jag slukade boken. Den var vacker, gripande. Det är en mans kärleksbrev till sin döda mor.

Markuskommentar

Jag har under något år läst Markusevangliet. Det är väl kanske inte mitt favoritevangelium, men det är mest lättläst. Allt berättas rakt på sak och utan krusiduller. Snabbt går det också.

När jag har studerat Markusevangeliet Morna Hookers (något olyckligt namn) kommentar The Gospel According to St Mark. Hon presenterar evangeliet, går igenom det vers för vers och presenterar viktiga begrepp och särdrag. Kommentaren har ett bra språk och det är lätt att följa med eftersom versnumret hela tiden finns ute i marginalen så att man vet var man befinner sig i det aktuella kapitlet. Citat från evangeliet står i fetstil vilket gör att det blir ännu lättare att hänga med. Hooker sammanfattar olika tolkningar av verserna på ett lättfattligt sätt och bidrar också med sin egen ståndpunkt. De olika avsnitten som tar upp speciella teman är informativa och tillför mycket till läsningen. En bra kommentar, helt enkelt!

Om Gardell?

Som jag har skrivit tidigare är Jonas Gardell en av mina favoritförfattare, och jag har med intresse sett hur hans senaste bok Om Jesus har kommit högt upp på försäljningslistorna. Måste säga att jag är imponerad över hur någon lyckas sälja en så pass djuplodande teologisk bok i sådant antal. Visst beror det till stor del på att just Gardell har skrivit den, men det måste ju också finnas ett intresse av att få veta mer om vem Jesus är. Och sånt är ju kul för mig som tycker att Jesus är det bästa som har hänt.

Nu har jag läst hans bok. Jag har tidigare på den här bloggen sågat hans förra bok Om Gud och jag måste säga att Gardell har lyckats bättre den här gången. Han går igenom Jesu historia och liv, han följer Jesus hela vägen ända fram till korset och uppståndelsen. Han ger en teologisk bakgrund men lyckas också väva in personliga reflektioner. Vissa partier är gripande och vackra och jag påminns om hur mycket jag tycker om Gardell sätt att skriva. Men jag håller ofta inte med honom, så är det bara. Jag blir irriterad över att han framställer teologiska uppfattningar som fakta, när de bara är teorier och mycket omdebatterade. Jag blir irriterad när han betonar att evangelierna är skrivna långt efter Jesu död för att underminera deras trovärdighet och hänvisa till oönskade partier som tillägg. Vi får inga fotnoter, inga hänvisningar till varifrån han har hämtat sin fakta förutom en litteraturlista i slutet på boken. Gardell inleder med att säga att man inte ska tro allt han skriver, att han har sitt perspektiv och sin agenda som alla andra. Och det är ju sympatiskt av honom. Men ändå får läsaren ingen information om var han får sina påståenden ifrån utan allt presenteras som självklara fakta. Som teolog är det frustrerande att veta att folk kommer att läsa den här boken och tro att det han skriver är något som alla teologer självklart håller med om.

Jesus framställs i Gardells bok som en aning förvirrad och kanske lite naiv. Han trodde att gudsriket skulle komma, men så fel han hade! Ändå verkar Jesus vara otroligt viktig för Gardell, och det har jag svårt att få ihop med hans framställning av den något vilsne mannen som råkar dö på ett kors. Gardell betonar också att vi omöjligt kan veta något alls om Jesus eftersom evangelierna är så otillförlitliga, vilket ger honom fritt spelrum att spekulera som han vill och strunta i de delar som är obekväma. Den verkliga Jesus får vi inte riktigt grepp om, hävdar Gardell, ett påstående som han delar med inte så få bibelforskare. Jag håller inte med om det. Jag tycker att bilden som vi får av Jesus i evangelierna är så tydlig som vi skulle kunna förvänta oss. Vi får reda på vad han gjorde, vad hans budskap var. Vi får veta att han tog sig tid att möta människor. Att han uppmanade till att älska Gud och sin nästa. Konturerna av Jesus är ganska tydliga. Visst skrevs evangelierna efter Jesu död, men ändå inom en tidsrymd på kanske sextio år. Kyrkans tradition hävdar att det faktiskt var ögonvittnen som skrev dem, alternativt människor som hade mött ögonvittnen. Författarna verkar också ha tagit del av muntliga traditioner om Jesus, och dessa skrevs ned för att de inte skulle glömmas bort med tiden. I en tid där få kunde läsa hade det muntliga traderandet en viktig roll, och att berättelser kunde bevaras i det närmaste intakta under lång tid är inte otroligt. Man kan ju självklart hävda att kyrkans tradition tar miste, men samtidigt fanns det en rad andra evangelier i omlopp som inte godtogs eftersom de inte levde upp till kraven och inte var en del av kyrkans liv. Människorna på den här tiden var inte naiva. De kände till att det fanns förfalskade dokument och vakade därför noga över sin tradition. Eftersom det florerade så mycket villoläror och texter uppstod kanonförteckningar, som visserligen varierade i innehåll men som ändå omfattade större delen av Nya Testamentets böcker. Allt detta hade man sedan i åtanke när man slutligen fastställde kanon på 400-talet.

Vill man, så finns det alla möjligheter att tvivla på det Bibeln säger. Men att de evangelier vi läser faktiskt ligger ganska nära orginalet finns det goda skäl att tro. Och eftersom kyrkan också godtog dem måste de dessutom ha stämt överens med dess lära. Vi ska också komma ihåg att det evangelium man tror var tidigast, Markusevangeliet, förmodligen är skrivet redan någon gång på 60-talet då många ögonvittnen fortfarande måste ha varit i livet.

Jag hejar ju på Jonas Gardell, jag tycker han är fantastisk som författare. Men jag är inte lika imponerad av honom som teolog. Till exempel måste han börja använda fotnoter om han ska påstå saker som just är påståenden och inte självklara. Han måste bli tydligare med var han får sin fakta ifrån.

Historia eller legend?

Fick låna boken The Exodus Case (författare Lennart Möller) för ett par veckor sedan. The Exodus Case handlar nämligen om arkeologiska fynd som berör Bibelns tidigare delar, främst uttåget ur Egypten (även kallat Exodus). Det diskuteras om man kan hitta några spår i Egypten av ett främmande slavfolk från den tid hebreerna var bosatta där. Även platsen för berget Sinai, där Mose fick lagtavlorna, och var det stora folket kan ha korset Röda havet efter att ha lämnat Egypten.

Jag har hört talas om boken tidigare men faktiskt inte brytt mig om att läsa den. Trots att jag är intresserad av Bibeln på en närmast nördig nivå spelar faktiskt inte de historiska frågorna så stor roll för mig. Jag behöver inte ha bevis på att saker och ting verkligen har hänt eftersom de verkligt avgörande bibliska händelserna ändå aldrig kan bevisas, som Jesu uppståndelse. Inga arkeologiska bevis i världen kan övertyga någon om att Jesus verkligen är Guds son. Något helt annat måste hända innan man kan tro: att få ett möte med Gud själv. Däremot vet jag att den här typen av historiska och logiska bevis för vissa kan vara skillnaden mellan att tro och att inte göra det. Därför är också den här typen av böcker viktiga.

Jag tycker att boken innehåller många spännande teorier. Till exempel påminner den bibliske Josef väldigt mycket om den egyptiske närmast legendariska mannen (och senare guden) Imhotep. Och korallformationerna på ett specifikt ställe i Röda havet som misstänkt mycket liknar hjul, vagnar, och skelett. Det är spännande läsning, helt enkelt, för alla som är intresserade av historia. Men samtidigt tycker jag det blir lite frustrerande eftersom jag har för lite förkunskap för att kunna bedöma teorierna.Vad säger andra arkeologer om fynden? Finns det motargument? Jag kan inte riktigt bedöma bokens värde när det gäller att argumentera för Bibelns trovärdighet.

Om man är intresserad av de här frågorna är boken nog läsvärd, men utifrån mitt perspektiv och mina intressen är den inte mer än okej.

Mig äger ingen

Jag tycker titeln på Åsa Linderborgs bok är vacker. Mig äger ingen. Jag vet inte varför, det låter väldigt självständigt och jag tror ju egentligen inte på individualism och oberoende. Jag tror på gemenskap och beroende. Det är något med orden som klingar fint, bara.

Boken handlar om Åsas skildring av sin uppväxt. Hennes mamma lämnade Åsas pappa när Åsa var liten och hon bodde hos sin pappa tills hon var tonåring. Åsas uppväxt blir ganska annorlunda eftersom hennes pappa var ganska annorlunda. Han dricker hela tiden mycket, men med tiden blir alkoholen en allt större del av hans liv.

Jag gillar Åsas bok. Det gör jag främst eftersom hennes beskrivning av sin uppväxt inte är misär, förtvivlan och hopplöshet. Hennes pappa är alkoholiserad och på vissa sätt ganska udda. Men samtidigt älskar han sin dotter och lyckas förmedla det till henne. Åsas porträtt av sin pappa är kärleksfull. Hon berättar om hans goda sidor, och om hans sämre sidor, men hela tiden med respekt och i ett försök att förstå. Ett försök att förstå varför hennes far var som han var.

Åsa har sinne för detaljer, och det är dessa detaljer som gör hennes barndomsskildring levande. När hon beskriver hur hennes pappa hämtade henne på dagis sena vintereftermiddagar känns det nästan som att man är där. Åsa är inte bitter eller besviken över sin barndom, hon är till och med tacksam över sin uppväxt. Det är skönt att få läsa en barndomsskildring av ett alkoholisthem som inte gör den alkoholiserade föräldern till ett monster, utan till en människa med styrkor likaväl som svagheter. En viktig anledning till det är ju visserligen att det inte verkar ha förekommit något våld eller annan vanvård under Åsas barndom. Men ändå. Det är alltid skönt när människor framställs som människor.

Att nå fram

Har äntligen kommit in i något som liknar en läseperiod. Börjar till och med känna mig motiverad att fortsätta på min nobelpristagarlista. Eller kanske inte än. Hur som helst har jag läst Bert Stålhammars Syns jag? Hörs jag?. Titeln är lite rolig på något sätt, men den sätter sig i minnet i alla fall. Jag har läst retorik väldigt ytligt, men tänkte att det kunde vara roligt att lära sig lite mer eftersom jag ofta talar inför folk. Problemet med att skriva om ämnen som egentligen är praktiska och bygger på erfarenhet (ex bön, själavård) är att samma gamla slitna tips och fraser lätt tuggas om. Allt bygger på att man ger sig ut, försöker, och lär sig efter hand. Inte så att det är meningslöst med råd, men själva kunskapen räcker inte. Man måste praktisera den. Jag tycker att den här boken är helt okej. Den är lättläst och underhållande. Ändå faller den ibland i det-där-har-jag redan-hört-fällan. Allt är redan sagt i en mängd andra böcker. Det man ändå märker är att Stålhammar är en erfaren och förmodligen också duktig talare. Självklart är det intressant att lyssna till hans råd. Samtidigt ger boken ett intryck av att vara lite ostrukturerad. Kanske vill Stålhammar klämma in för mycket? Boken täcker in ganska många typer av tal och situationer och till slut vet man inte riktigt vad man har lärt sig. Stålhammar berättar också ett ganska stort antal anekdoter, vilket visserligen är underhållande, men det kan bli för mycket om målet är att faktiskt bli en bättre talare.

En intressant fråga som Stålhammar berör är vad som gör en god talare. Vad är det som gör att vissa bara får den där kontakten, kan fånga uppmärksamheten? Är det medfött, kan det läras in? Stålhammar ger inte direkt något svar, vilket han inte kan klandras för. Det är ju en mycket svår fråga. Men det är värt att fundera på. Varför fångar vissa talare vår uppmärksamhet, medan andra gör oss sömniga på en halv minut? Någon som har en idé?

Att tjäna

"De hade samlats till måltid, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus. Jesus visst att Fadern hade lagt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud, Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig...När han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen sade han till dem. "Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så."" (Joh 13:2-5, 12-17)

Få ställen i Bibeln fängslar mig så mycket som det här. Jesus vänder upp och ner på sina lärjungars värld när han böjer sig ner och tvättar deras fötter. Sedan frågar han dem om de förstår vad han har gjort med dem. "Jag har gett er ett exempel", säger Jesus. Ett kristet lärjungaskap måste ske på knä, med händerna i det smutsiga vattnet. Om Jesus inte är för fin för det, är vi sannerligen inte det heller. Sant lärjungaskap är kärlek i handling. Kärlek i handling är tjänande. Det största i Guds rike är att tjäna. Den som använder armbågarna har inte förstått vad det handlar om.

Galet

Det märks när jag hittar en bok som jag inte fastnar för. Det tar evigheter att läsa ut den. Men nu har jag då till slut tagit mig igenom Dostojevskijs Idioten. Tidigare har jag också läst Bröderna Karamazov och Brott och straff. Jag gillar Ryssland, tycker att det är ett spännande land med intressant historia och kultur, men jag förstår inte varför deras författare måste skriva så långa romaner. Grundproblemet är alla namn som gör det närmast omöjligt att hänga med, trots att det finns en namnlista i början. Ett annat problem är att alla karaktärer är så fantastiskt neurotiska. Man blir helt matt av alla känsloutbrott. Är det någon som har ett tips för hur man ska göra för att hänga med i svängarna?

Ändå kan jag inte låta bli att gilla Idioten på något sätt. Något i den fängslar mig. Jag tror att det beror på att jag fascineras av vad som händer när huvudpersonen, som alla kallar för idioten, lär känna människorna i den stad han har kommit till. Han förstår inte det sociala spelet och ränkerna som de andra håller på med. Han är totalt avsiktslös och försöker bara hålla sig väl med de andra. Detta gör att han genast blir misstänkliggjord - hans nyfunna vänner försöker hela tiden luska ut vilka baktankar han har och varför han handlar som han gör. När han inte kan förklara sig blir de frustrerade och arga eftersom de förutsätter att han är som de. I sin naivitet blir han utnyttjad och lurad, men fortsätter att tro sina vänner om gott. Hans oskyldighet gör att hans vänners falskhet blir desto mer tydlig. Även om de är karikatyrer, så är fenomenet allmänmänskligt. Vi är alla indragna i det sociala spelet. Kan vi inte läsa av vad som passar sig, kommer vi att uppfattas som avvikande. "Idioten" i boken är på något sätt en jesus-figur om än kanske lite för undfallande. Han visar kärlek utan förbehåll och det är någonting som hans omgivning varken känner igen eller förstår. Hemskt egentligen. Att inte känna igen kärleken när man finner den.