Om bibeltolkning

Min vän Malin lånade ut ett gäng böcker för ett tag sedan som hon tyckte att jag skulle läsa. Har inte riktigt tagit mig igenom alla än. En av dem var en antologi vid namn Tolkning för livet - Åtta teologer om Bibelns auktoritet (Anne-Louise Eriksson red). Jag håller med om mycket av det som står där, men inte allt. Det bästa med boken var att jag började fundera själv på min bibelsyn och varför jag överhuvudtaget ska läsa Bibeln.

Att försöka förstå det som står i Bibeln är inte alltid en enkel sak. Själv vill jag se det kristna livet som en resa mot Gud, där vi ständigt får pröva och ompröva saker. Vi är inte färdiga, vi har inte hela bilden, vi behöver vara ödmjuka inför det vi möter i livet. Samtidigt kan inte allt vara flytande och öppet för tolkning. Någonting i mitt liv måste vara fast och jag måste ha något som utgångspunkt. Anledningen till att jag tror det är att vi ändå alltid utgår ifrån något, även om vi säger att vi inte gör det. Alltså har jag två alternativ: jag kan välja en grund att bygga mitt liv på eller avstå från att välja och därmed låta betydligt mer subtila krafter styra mitt sätt att tänka och betrakta världen. Självklart är dessa alternativ inte så renodlade som jag här framställer dem. Även om vi väljer utgångspunkt kommer vi att påverkas av saker som står i ett visst motsatsförhållande till den utgångspunkten. Vårt tänkande kommer alltid att vara en blandning av medvetna val och omedveten påverkan. Men min huvudpoäng kvarstår: vi har alltid en utgångspunkt. Det mest förrädiska är att tro att de värderingar och det tankesätt jag har står över influenser och att mitt sätt att se på världen därmed är fullt ut rationell och objektiv.

Jag står i en kristen tradition som är starkt rotad i Bibeln och ser det som Guds ord till människan. Samtidigt vet jag att det inte är så enkelt att jag bara kan läsa "som det står". Texten är gammal, jag lever nu. Det finns ett gap mellan bibelordet och mig som måste överbryggas. Min kultur, bakgrund och uppväxt får mig att förstå och reagera på orden jag läser på ett visst sätt. Jag kan till viss del undvika missförstånd genom att lära mig mer om det (eller de) sammanhang där Bibeln är skriven. Men trots att jag kan stöta på vissa svårigheter i min bibelläsning ser jag ändå Bibeln som ett rättesnöre för mitt liv. Den är inte bara en bok som vilken som helst. Den har en auktoritet i mitt liv, en auktoritet som jag har valt. Bibeln är utgångspunkten för mitt sätt att se och tolka världen. Därför kan jag inte håller med om det som Thomas Ekstrand skriver i Tolkning för livet:

"Vad Jesus tänkte eller gjorde behöver inte utgöra den enda källan för teologisk reflektion. Om teologi uppfattas på det sätt som jag föreslagit i den här artikeln, är det inte alls personen Jesus som är auktoritativ i sig. Teologins giltighet beror inte av varifrån den kommer, utan av hur väl den fungerar för oss. Men det utesluter inte att sådant som den historiske Jesus sagt och gjort kan vara värdefullt för oss att ta till oss, på samma sätt som vi kan finna värdefullt teologiskt material hos Platon, Paulus eller den heliga Birgitta."

Jag inser att det kan vara svårt att finna historiskt belägg för allt det evangelierna säger om Jesus. Jag har inga garantier för att det jag läser är sant. Men i berättelserna om Jesus finner jag en person som fascinerar mig. En person som jag dessutom tror mig ha mött och talar med varje dag. Som talar in i mitt liv, inte hörbart, men i mina känslor och tankar. Mitt liv är ett ständigt samtal med bibelordet, min gudsrelation och min omvärld. Dessa tre ger ljus åt och befruktar varandra. Och i slutändan handlar allt om tro. Jag kan inte veta att det som står om Jesus är sant, men jag tror att Gud ville förmedla något om sig själv till oss människor. Jag tror att Gud har skyddat sitt ord, så att vi kan bli befriade genom det. Om Jesus inte har funnits, eller inte förkunnade om det kommande riket, om Jesus aldrig dog och uppstod för vår skull, har det avgörande konsekvenser för mitt liv. Då skulle jag behöva ompröva allt, eftersom den person som sa sig vara vägen till Gud i själva verket var någon helt annan. Om Bibeln, som påstår sig vara inspirerad av Gud, i själva verket är en bok med lite underfundiga, fina, och ibland svårbegripliga tankar skulle jag behöva läsa Bibeln på ett helt annat sätt än jag gör idag. För om det bara är vad som "fungerar" som är måttstocken på vad som är värt att ta till sig, så kan jag ju läsa vilken vettig bok som helst. Eller så kan jag bara sätta mig ner och tänka en stund. Då behöver jag inte Jesus. Bibeln hävdar att jag verkligen behöver ta mitt kors och följa Honom som har gått före. Att jag är i desperat behov av Jesus. Hur kan jag ta till mig något av det som står i Bibeln om det inte är sant? Om hälften av det som står där måste sållas ut som tokerier som inte betyder något?

Men inte nog med det. Om jag plockar ut de delar som jag själv anser vara värdefulla försvinner något av det som jag tycker är allra mest spännande med Bibeln: brottningskampen. Jag vill utmanas, provoceras och formas av det jag läser, inte bara bli tröstad och bekräftad. Jag tror inte att jag har alla rätt. Jag tror inte att den kultur jag lever i har alla rätt. Jag tror att endast Gud är Sanningen och att Bibeln är Guds ord och därför behöver jag låta mig formas av det som står där. Aldrig utan frågor eller kamp, men ändå låta det ske. Jag väljer Bibeln som utgångspunkt och låter den belysa de erfarenheter jag har istället för att låta mina erfarenheter vara måttstocken för vad jag upplever vara värdefullt i Bibeln.

Kanske återkommer jag i denna fråga. Jag tror att jag har mer att säga.

Bildens makt

Är man kvinna i vår kultur kan man inte gå ut på gatan, man kan inte slå upp en tidning eller sätta på TV:n utan att konfronteras med en bild av en kvinnokropp - eller, kanske snarare, delar av en kvinnokropp - som har vissa likheter med ens egen kropp, även om den inte riktigt ser ut som den. Det gäller i allt högre grad även män. När den masskulturella bilden inte finns närvarande rent fysiskt spelar den en viktig - ibland avgörande - roll i det sociala livet. Och bilden tränger sig inte bara in i förhållandet mellan människor utan också mellan människor och deras kroppar.

Kopia är en person som ser sig själv utifrån - som andra ser henne. Det är därför kopian blir så opålitlig - för att hon egentligen inte ser på andra, utan annan avsikt än att i den andra se sig själv... Kopia blir den som bestämmer sig för att det omedelbara intrycket är det enda som finns. Kopia är man om man tror att man måste bli vald av världen innan man själva har rätt att välja världen.

(Ur Kopiornas uppror)

Guds brustna hjärta

Har jag blivit till en öken för Israel, till ett mörkrets land? Varför säger mitt folk: "Vi går vart vi vill, vi kommer aldrig tillbaka till dig!" Inte glömmer en ung kvinna sina smycken eller en brud sin gördel? Men mitt folk har glömt mig i alla tider. (Jer 2:31-32)

Vår kärlek kan inte Gud kräva av oss, den kan vi bara ge av egen fri vilja. Men vår förmåga att älska är skadad, vi är varandra och vår Skapare mer trolösa än trogna. Vi bär alla på smärtsamma minnen, men jämfört med Gud är vår smärta begränsad. Gud, till skillnad från oss, älskar oupphörligt och utan begränsning. Därför bär Guds hjärta på de största, mest blödande såren.

En lidande Gud

"Jesus måste, precis som Abraham, vandra "gudsförgätenhetens väg". Han ropade: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" När Jesus bands, var det ingen röst som ropade för att hindra repen att dras åt. När spikarna drevs in i hans kropp, fanns det ingen kraft som höll dem tillbaka. Den gången fanns det inget ersättningsoffer. Den gången var det Sonen som fick dö. Och den gången sörjde fadern. Men så kom den tredje dagen - precis som den skall komma en dag för dig och mig. Fram till dess, ge inte upp." - John Ortberg

Ondskan och lidandet kan vara obarmhärtigt som vässat stål mot naken hud. Men Gud står inte över lidandet, utan har stigit ner mitt i det. Lidandet är obarmhärtigt, med Gud är gränslöst barmhärtig.

En sista från Bjørnson

Jeg satt og ventet så mangen kveld
og så dit bort under graneheien;
men skygge gjorde det mørke fjell,
og du, du fant ikke veien.

Bjørnstjerne Bjørnson

Vacker sorgligt

Siste smerte

Å, nå har jeg lært det
hva jeg fryktet først,
at den siste smerte,
den er også størst.
Kan ei mer arbeide,
har ei krefter nok.

Kan ei mer arbeide,
har ei krefter nok,
kan ei lengre veide
mine tankers flokk.
De er over fjellet,
samles aldri mer.

De er over fjellet,
samles aldri mer.
Og jeg selv på hellet
imot graven ner,
og jeg selv på hellet
imot graven ner.

Bjørnstjerne Bjørnson,
skriven fyra år före hans död.

Blä för romantik

Jag har haft lite otur med mina skönlitterära upplevelser på sistone. Har sett några Jane Austen-filmer och tänkt att de böckerna skulle jag nog inte tycka om. Men Jane Austen hör ju till klassikerna, så därför ville jag ju ändå försöka läsa någon bok. Började därför i Förnuft och känsla.

Jag gillade den inte.

Förstår inte varför det är så roligt att läsa om folk vars enda sysselsättning är att umgås på väldigt stela sätt och bli ihop-parade med varandra. Där könsidealen är så stereotypa att jag tror att Austen skämtar, innan jag inser att det gör hon ju inte. Alla kvinnor är unga och naiva eller gamla och lite småtokiga. Alla män är starka och manliga, förutom de som är omanliga, och dem blir ingen av de naiva töserna kära i. De romantiska förvecklingar som uppstår är väldigt tråkiga att läsa. Eftersom det här är det enda som Austens böcker handlar om måste hon tycka att det här är det enda som är värt att skriva om och att det är uppvaktning och flörtande som livet går ut på.

Deprimerande. Ge mig lite verklig smärta så att jag blir glad igen.

Svår att greppa

Er hun barn? Er hun kvinne?
Det er vanskelig å finne.

Vil du kvinnen ha i garnet,
da du fanger bare barnet.

Og når barnet du vil vinne,
ja, da flykter det som kvinne.

(Bjørnstjerne Bjørnson)

I avskildheten

Med många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, så långt de nu kunde fatta det. Han talade bara i liknelser till dem, men när han hade blivit ensam med lärjungarna förklarade han allt. (Mark 4:33-34)

Tänk att få en sådan undervisning! Tänk att få liknelserna uttydda av Jesus själv, att få insikt i hemligheten om det kommande riket. Att få vara ensam med Kristus. Och en kort tid senare skulle dessa lärjungar slita ut sina sandaler och offra sina liv för att sprida budskapet.

I begynnelsen

Under ett par års tid har jag läst 1 Mosebok. Jag har predikat ifrån den och skrivit min uppsats om Jakobs brottning med Gud i kap 32. Jag har försökt att läsa de olika berättelserna utan att försöka analysera för mycket, att bara ta in dem och se vad de ytligt sett handlar om. Men jag har också försökt att se de stora penseldragen, vad berättelserna vill säga om människan och om Gud. Först och främst ville jag studera en bibelbok bara för dess egen skull, utan att egentligen använda det till något. Nu blev det ju så att jag har tagit teman från det jag har läst och lånat det till olika sammanhang, men det var inte avsikten från början. Det är så lätt att läsa med ett syfte, att använda bibelordet som ett instrument för att uppnå någonting. Kanske kan man inte helt komma ifrån det, men jag ville åtminstone försöka.

Bara skapelseberättelsen i de första tre kapitlen är otroligt rik på innehåll. Här finns hela ursprunget till vår existens, vårt syfte och orsaken till att världen är så mörk som den är. Gud skapade något gott, som människan valde att göra uppror mot. Adam och Eva kan omöjligt ha förstått vilka konsekvenser deras handling skulle få, precis som vi säkert inte heller anar hur destruktiva våra handlingar kan vara och hur inkrökta vi är i oss själva. Det första mordet kommer som ett brev på posten redan i det fjärde kapitlet. Sedan fortsätter det: syndaflod, våld och dysfunktionella relationer av alla möjliga slag. Människans vilsenhet är slående. Ofta kan hon inte gör något rätt ens om hon försöker, och försöker gör hon sällan.

Men mitt i allt detta utväljer Gud. Trots att allt är så krokigt och skört så är Guds väg rak. Bollen har satts i rörelse - Gud håller sin hand över historiens lopp. Gud väljer en åldrad man utan arvinge och säger att just han ska bli far till många. Abraham vill väl visserligen inte käfta med Gud, men ställer sig lite undrande till hur det ska vara möjligt. Och där börjar hela den fantastiska historien om Guds räddningsplan. Med ett stort frågetecken.