Det vi egentligen vet

Människan bär Guds bild inom sig, dold men ändå synlig. Paradiset slumrar i vårt bråddjup. Vår bestämmelse är en annan än den som ofta dikterar våra liv. Vi är skapade för en värld där "rättfärdighet, frid och glädje" bor. Innerst inne, när allting stillnar, vet vi det. (Peter Halldorf, ur Andens folk) 

The Meaning of Sex

En ganska anspråksfull titel, om du frågar mig. Men den här boken är faktiskt ganska bra om man vill ha en introduktion till kristen sexualetik. Lite filosofiska teorier slänger författaren också in som en bonus. Ibland kan jag tycka att slutsatserna dras lite väl snabbt, jag hänger inte riktigt med i vändningarna. Speciellt när det gäller tesen att sex tillhör äktenskapet. Även om jag håller med i sak, tycker jag att argumentationen kunde vara bättre. Men avsnittet om preventivmedel och fertilitetsbehandlingar är utförligt och intressant, liksom det avslutande kapitlet Living in a Sex-Crazed World. Det handlar mycket om vilken roll församlingsgemenskapen kan spela när det handlar om allas vår svaghet på det sexuella området.

Den här boken är som sagt läsvärd som introduktion och ger en bra översikt. Men fler böcker på samma tema ligger och väntar på mig, hoppas att de kan ge ytterligare fördjupning.

Framöver

Min ambition att läsa samtliga Nobelpristagare är inte död, även om det går väldigt långsamt just nu. Alltför bra TV-serier sätter käppar i hjulet så att jag inte tar mig tid att läsa. För övrigt håller jag på att fördjupa mig i teologisk litteratur om kroppen och sexualiteten. Har läst boken "Till man och kvinna skapade han dem", skriven av en nunna som diskuterar förre påvens syn på sex. Bara det upplägget är ju intressant. Kanske återkommer jag med lite funderingar kring det här ämnet, måste bara tänka och läsa lite till.

Härligt med en kommentar som predikar!

Igår började jag läsa Erik Bernspångs kommentar över Apostlagärningarna. Den kom ut 1972, och boken har tillhört min mamma. I boken låg en studieplan som mamma har antecknat i, bara det är lite roligt. Kommentarer brukar ofta vara rätt torra och tekniska. Hälften av innehållet är sånt som bara forskare har nytta av. Den här kommentaren är annorlunda, för den låter lite som en old school predikan från ett väckelsemöte på 50-talet, ungefär. Den går igenom Apostlagärningarna avsnitt för avsnitt och förklarar sammanhanget och bakgrunden, vilket ju inte är så speciellt unikt. Men då och då kommer det in en förmaning till läsaren, som denna, apropå Andens utgjutelse på Pingstdagen:

"Hur är det med kraften från höjden i ditt liv? Är du ett hinder i din församling genom att du inte i tro tar emot vad Herren vill ge alla sina barn?"

Eller, apropå Jesu himmelsfärd:

"Ett syndafall, en sorg, ett problem kan skymma Jesus för oss. Det finns väl ingenting mellan honom och dig nu?"

Omsorg om läsarnas eviga väl, uppblandat med en gnutta skuld. Det kanske inte är så positivt. Men det finns också något radikalt med detta som jag gillar. Denna självprövning, uppmaningen till att stanna upp och fundera hur mitt liv med Gud ser ut egentligen. Det är uppfriskande i en tid när allt är så terapeutiskt och överslätande.

Mörkt

Elie Wiesel har skrivit en trilogi med titlarna Natten, Gryningen och Dagen. Alla tre är mörka skildringar på olika sätt. Den första berättar om hur en pojke och hans far blir förda till ett koncentrationsläger och allt fruktansvärt han får se: lidande, svek, dödsångest. Jag tycker alltid att det är väldigt obehagligt att läsa om utrotningen av judar och andra oönskade under andra världskriget. Det är svårt att ta in hur människor kan göra varandra så mycket ont, och hur man kan fortsätta med sitt liv efter en sådan erfarenhet. På något sätt gjorde de kanske inte det heller. Den sista delen av trilogin handlar just om det: hur koncentrationslägrens överlevare i själva verket är levande döda. De har tappat tron på livet, på glädjen, på meningen, på Gud. Vi får följa en man som har ett förhållande med en kvinna, ett förhållande som långsamt men säkert går mot sitt slut. "Det enda som räknas är ditt förflutna", säger hon till honom.

Mellandelen handlar om en ung man som får i uppdrag att döda en gisslan. Vi får följa honom den natten då han väntar på att kanske få slippa att utföra ordern han har fått, han plågas av sina tankar och längtar efter att kunna hata den man som han måste avrätta i gryningen.

Det låter ju inte muntert, och det är det inte heller. Jag kan inte utlova något lyckligt slut. Men Wiesels trilogi är värd att läsa. En del tunga böcker är värda att läsa. I filmer som skildrar andra världskrigets koncentrationsläger blir ofta allt bra när de allierade trupperna kommer och befriar fångarna. Men dessa människor var skakade i själva grundfundamenten i sina liv. De hade sett människans förmåga till ondska och grymhet. Kan livet någonsin bli vackert igen efter att ha gått igenom något sånt? Jag vill hoppas på det, men jag vågar inte säga säkert.

Den djupa inre överlåtelsen

Viktigt av Peter Halldorf om det andliga ledarskapet:

"Endast ett är nödvändigt för den som är kallad att vara en andlig ledare: den djupa inre överlåtelsen, den restlösa beroendet av Gud. Ett självutgivande liv, med ett ansikte som av kärlek och ömhet är vänt mot människor...är inte resultatet av en heroisk asketisk bedrift. Det följer av att Gud så till den grad beslagtagit det egna hjärtat att inget annat betyder något än troheten mot Kristus...Här blir sambandet mellan den inre friheten och en orädda hållningen påtaglig. Att inte styras av hänsyn till hur det man säger eller gör skall påverka den egna ställningen är avgörande i ett andligt ledarskap." (ur Andens folk)

Så svårt det är att vara en hel människa med ett helt fokus. Att tjäna Gud först och främst, inte människors förväntningar. Att vara trogen Kristus vad som än händer.

Ett år med Jesus

Min man är ett stort fan av Bo Brander, han tycker att han är en fenomenal predikant (eller "världsklass", som han uttrycker det). Det var en av anledningarna till att vi köpte den här boken, en annan anledning var att jag tyckte att boken byggde på ett intressant koncept. Brander och Göran Skytte har tillsammans skapat boken Ett år med Jesus (vi har den nya utgåvan, den gamla varianten var uppdelad i två volymer). I varje kapitel finns en predikan av Brander och Skyttes uppföljningsfrågor och funderingar som Brander svarar på. Tillsammans vandrar de igenom hela kyrkoåret. Som predikant är det alltid uppbyggligt att läsa och lyssna på andras predikningar, och Brander är en mycket god förkunnare. Den efterföljande diskussionsdelen är också intressant att läsa, det är lätt att predikningar bara glider förbi utan att sätta några spår. Ett gott samtal kring en predikans innehåll är ett bra steg på vägen mot att börja ta in det goda i predikan utan att för den skull okritiskt svälja allt. Ibland kan Skyttes frågor kännas naiva, men det är nog egentligen bra. Alla former av kommunikation riskerar ju att feltolkas, speciellt envägskommunikation som en predikan ofta är. I vår församling fick man under en period möjligheten att ställa uppföljningsfrågor via sms. Det är en grymt bra grej! Fram för ärliga samtal om tro vars syfte verkligen är att nå vidare och att försöka förstå mer om livet, döden och evigheten.

Evig vila i Kristus

Om man av någon anledning funderar på hur man som kristen ska förhålla sig till sabbatsfirandet, rekommenderar jag Sabbath in Christ av Dale Ratzlaff. Det är en noggrann genomgång av argumenten för och emot att fira sabbat och vad Bibeln säger om saken. Ratzlaffs grundtes är att vi i Kristus har gått in i den skapelsevila som Gud från början avsåg med mänskligheten - en evig vila i Kristus. Sabbaten var en tillfällig lag, tänkt att peka fram emot Kristus och hur vi nu alltid kan vila i Hans nåd. Vi har ingen vilodag (inte ens söndagen!), för i Kristus lever vi i evig sabbatsvila. Jag har inte funderat speciellt mycket över de här frågorna tidigare, men jag fick verkligen en djupare förståelse och en ny syn på sabbatsvilan!

Sommarens skörd

Jag har läst så många bra böcker i sommar! Det är ett säkert sommartecken när man får gå in på biblioteket och låna så mycket böcker man orkar bära. Åtminstone för mig är det så. Ibland vet man inte vad man ska läsa, bara. Det regnar inte läsvärda böcker över en, precis. Om jag får läsa för många dåliga böcker på rad blir jag kinkig. Men som sagt, denna sommar blev det hur bra som helst.

Första boken hette Fågelvägen (Ann-Marie MacDonald). Den handlade om en familj där pappan jobbar inom flygvapnet i Kanada på 60-talet. Pappan blir indragen i det kalla kriget när han tackar ja till att ta hand om en nyanländ flykting från Sovjet. Samtidigt får man också följa hans övriga familj: mamman, som så gärna vill ha ett barn till och på många sätt är den "perfekta" hustrun, dottern som får uppleva hur tufft det kan vara att komma till en ny skola och sonen som på grund av händelserna boken beskriver tar ett ödesdigert beslut. Den här sommaren förändrar totalt förutsättningarna för familjens liv tillsammans. En av dotterns klasskamrater blir brutalt mördad. Ingen av de vuxna förstår vem som skulle ha kunnat begå ett så grymt mord, men flickorna i klassen bär alla på en mörk hemlighet: vad som händer dem som får stanna kvar i skolan när de andra har gått hem.

Boktips

Fantastisk bok för alla som vill få en överblick över andliga klassiker: Andlig läsning (red Sune Fahlgen). Varje avsnitt börjar med en presentation över en författare som har betytt mycket för kristna genom historien. Varje kapitel innehåller förutom ett utdrag ur författarens bok också en bibeltext och frågor för reflektion. Den här boken är inget man skyndar sig igenom, varje mening bär på mycket innehåll. Vissa av de andliga förebilderna blir man ganska nöjd med efter att ha läst stycket, vissa blir man mer nyfiken på. Kyrkohistorien består av en stor mängd människor som har gått igenom mycket av det som vi går igenom just nu. Samtidigt som allt har förändrats, så har inget förändrats. Märkligt.

Höga Visan

Strengthen me with raisins, refresh me with apples, for I am faint with love. His left arm is under my head, and his right arm embraces me. Daughters of Jerusalem, I charge you by the gazelles and by the does of the field: Do not arouse or awaken love until it so desires.

(Song of Songs 2:5-7)

Krokigt, men hemåt

Jag är medveten om att jag gör alla fel man kan göra om man ska bli en känd bloggare. Inte skriver jag ofta eller speciellt aktuellt. Men någon måste ju vara en sån där opopulär bloggare också.

Flera böcker har jag läst på sistone, men tiden och orken har inte funnits att skriva om dem. En av böckerna är skriven av en gammal favorit: C S Lewis. Jag har tidigare skrivit om honom här. Den bok jag nu har läst är hyfsat nyöversatt och heter Kristens omvägar. Som man kan ana är det en modernare och omarbetad version av den gamla 1600-talsklassikern Kristens resa av John Bunyan som har inslag från C S Lewis egen resa mot tron och bemöter olika filosofiska och politiska strömningar som cirkulerade under första halvan av 1900-talet.

Historien tar sin början i landet Puritanien, där John växer upp. All i landet arrenderar sin mark av Patron, som när som helst kan säga upp kontraktet och som John därför lär sig att vara rädd för. Patron representeras av Förvaltarna, som talar om hur livet ska levas och predikar att Patron inte under några villkor får ifrågasättas. Men allt förändras en dag när John plötsligt får en vision om den förtrollade, avlägsna Ön. Han vet inte riktigt vad Ön är eller hur man kommer dit, men han kan inte släppa tanken på den utan ger sig iväg på en resa där han möter en rad olika personer som hjälper eller försöker hindra honom i hans sökande - ibland både och.

Kristens omvägar är intressant läsning, även om de debatter som Lewis levde mitt upp i ibland går mig över huvudet. Speciellt spännande är att Lewis har lånat från sitt eget liv, att han i stora drag beskriver sin egen resa från en barnatro som går förlorad till en återerövrad kristen tro. Hur Johns längtan efter den avlägsna ön driver honom att lämna allt han känner till för att söka den. Intressant är också hur det religiösa livet i Puritanien beskrivs. Alla som går till kyrkan tar på sig en mask som man sedan tar av sig när man går hem. Även förvaltarna bär masken, och en av dem viskar till John att han inte ska ta det här med Patron på något större allvar.

Det är lätt att tron blir en mask som vi bär vid vissa tillfällen och som vi sedan kan ta av oss och låta allt vara som vanligt. En from yta som inte har gått på djupet. Att visa upp en snygg fasad för sakens skull är egentligen främmande för den kristna tron - Jesus varnar till och med för att be långa böner för syns skull eller att visa sig präktig för att få uppmärksamhet. Att vara kristen är att följa Jesus oavsett om det uppskattas av folk eller inte. Bibeln talar om att vi som människor har förlorat vår ursprungliga mänsklighet. Att det liv vi lever är splittrat och skadat. Jesus kom för att hela och befria oss från den synd som tynger oss och hindrar oss från att vara sant mänskliga i sann relation till sin Skapare. Släng masken och börja leva!

Man kan alltid må bättre

Vill ännu en gång slå ett slag för tidsskriften NOD, har tidigare skrivit om den här. Den senaste nummer handlar om lycka, eller "längtan efter ett ännu bättre liv". Numret skärskådar de senaste årens utgivningar av självhjälpsböcker, som nu ofta har just lycka som tema och sitt självklara livsmål. Vi har helt enkelt fått svårt att acceptera att vi inte alltid upplever lycka, att livet har sina dalar och höjder. Att vara nöjd är inte tillräckligt.

Frågan är om vi förväntar oss för mycket av livet? Insikten om att vi faktiskt mognar och blir rikare på erfarenhet motgångar får stå tillbaka för strävan efter att bli lycklig här och nu. Önskan om den ständiga lyckokicken kan bli en kramp som snarare gör dig mer olycklig. Hörde på nyhetsmorgon i morse att man hade gjort en undersökning där man hade delat upp testgruppen i två delar. Båda grupperna skulle lyssna på ett stycke klassisk musik. Den ena gruppen skulle försöka bli lyckligare medan de lyssnade, medan den andra inte fick någon instruktion alls. Det visade sig att den grupp som försökte bli lycklig snarare kände sig mer nedstämda efteråt. Så kan det vara!

Harry Potter

Jag har varit helt bedrövlig på att skriva i den här bloggen, trots att jag faktiskt har haft en ganska intensiv läshöst. Anledningen är att jag har läst Harry Potter-serien, vilket faktiskt tog mig hela hösten ganska exakt. Jag lånade först bok nummer ett, men när jag märkte hur bra de var köpte jag hela serien istället, för att slippa vänta i bibliotekets lånekö och för att jag insåg att jag gärna skulle läsa dem flera gånger.

Det är svårt att säga fingret på varför Harry Potter-böckerna av J K Rowling är så fängslande, men jag drogs genast in i den här fantastiska magivärlden som Rowling har byggt upp. Man blir genast engagerad i den av sin familj smått utstötte Potter som vid elva års ålder får möjlighet att börja studera på Hogwarts magiskola. Det finns så många detaljer, färgstarka personligheter och underfundiga magiska prylar som ger liv åt huvudberättelsen, som i sig själv är väldigt bra. Det är inte ofta i mitt liv som jag nästan inte har vågat läsa vidare för att det är så spännande, men här hände det nästan i varje bok. Intrigen är så underfundig att det är svårt att räkna ut hur det ska sluta, och Potter och hans vänner kastas ständigt in i nya äventyr och utmaningar. Jag hade hört tidigare att serien bara blir mörkare och mörkare för varje bok, och det stämmer verkligen. Det är knappt att jag tycker att vissa delar av de sista berättelserna är lämpliga för barn. Många i Potters närhet dör eller bli allvarligt skadade och det onda och mörka får alltmer utrymme.

Det som är fascinerande med riktigt bra fantasy är dels att kunna leva sig in i en helt annan värld, men också att det är en skildring av vår egen värld fast i koncentrerad form. De onda är ondare, de goda är godare. Men ständigt finns den kamp mellan ont och gott som vi kan se i vår egen värld. Den är inte lika svartvit hos oss, men ständigt närvarande. Korruption, våld och maktmissbruk finns sida vid sida med osjälviskhet, kärlek och glädje. Vi människor vill gott, men det blir ändå ofta så fel. I böckerna om Harry Potter finns en underliggande berättelse om att det goda är värt att kämpa för, även när det verkar hopplöst, och att kärleken övervinner allt.

Bra Halldorf-citat

"Vad vi menar med tradition har avgörande betydelse för hur vi uppfattar trons föryngring och därmed kyrkans förnyelse. Om vi med talet om tradition avser att allt var bättre förr kommer traditionen sannolikt att leda till att vi föråldras andligen. Föraktar vi traditionen som något stumt och musealt blir vi snart lekbollar för samtidens nycker och påhitt, avskurna från våra rötter. I bäggre fallen tilltar vårt främlingskap inför oss själva och inför den tro som vi kristna menar oss leva av."

"Heliga platser - och liv - formas genom medvetna val."

"Vi lider alla av de krafter som obarmhärtigt slungar oss mot ytan och som ingen av oss ensam förmår att stå emot. Hur kommer vi tillrätta med med vår rastlöshet? Med vårt kretsande kring oss själva? Vår trötthet efter alla fåfänga förnyelseförsök av våra liv och våra kyrkor? I brist på andliga vitala miljöer som kan bistå oss med den andliga förnyelsen tappar kyrkan geisten. Sådana miljöer låter sig inte organiseras fram genom kyrkliga beslut. De skapas av människor som vet sig kallade att gå en annan väg än den många går - och har modet att gå den."

"Vad lyssnar vi till hos en annan människa?
Är det vad hon säger?
Eller är det vad som får henne att tala?
När du talar till mig för att du vill vinna mig för din tro,
stänger jag mitt hjärta för dig.
När du talar till mig av kärlek,
har du redan vunnit mitt hjärta."

(ur Doften av helgon)

Enhetens helgon

Har under ganska lång tid läst Doften av helgon av Peter Halldorf. Anledningen till att det tog lång tid var att det inte kändes som en bok man ska rusa igenom, trots att den egentligen inte är lång. Boken innehåller reflektioner och tankar om kyrkan, dess tradition och liv. Mest intressant tyckte jag det var när Halldorf delade med sig av sina egna upplevelser och sin egen resa mot det han står i idag. Halldorf har haft en stor inflytande i frikyrkans process att upptäcka sina rötter och därför tyckte jag det var spännande att få en liten inblick i hur han själv tänkte första gången han befann sig i ett koptiskt kloster i Egypten och hur han tänkte om sin pingstbakgrund. Halldorf presenterade också en hel del tänkvärt kring (fri)kyrkans framtid och behov av att erkänna att det finns mycket gott i de katolska och ortodoxa kyrkorna. Mer enhet, mindre splittring! Bra bok!

Sångernas sång

Fick för mig att jag skulle titta lite närmare på Höga Visan och läste Song of Songs av Tremper Longman III, en kommentar i NICOT-serien (New International Commentary of the Old Testament). Serien passar speciellt för den som vill djupdyka in i texten, så det är förhållandevis tunga kommentarer. Jag gillar många av dem eftersom författarna blandar en översikt över forskningen med sitt eget bidrag och åtminstone en försiktig början till att överbrygga texten till nutid. Trots detta är det kanske ingen serie först och främst för den som vill hålla en predikan, snarare ett bibelstudium. Att vara bekant med grundspråket är heller ingen nackdel, även om det går att klara sig ändå. NICOT-serien är skriven av många olika författare, och därför måste man utvärdera var och en för sig. Att köpa hela serien direkt är inte att rekommendera eftersom alla delar inte är lika bra.

Jag var ganska nyfiken på vad man egentligen kan säga om Höga Visan, som är så poetisk och inte innehåller några teologiska teser, eller åtminstone inte på ytan. Hela det historiska sammanhanget är höljt i dunkel och tolkningshistorien upppvisar stor variation. Jag var noga med att hitta en kommentar som inte skulle förstå boken allegoriskt, det skulle vara för tröttsamt. Majoriteten av kyrkans teologer genom historien har nämligen förstått Höga Visan som en bild på Kristus och kyrkan istället för en beskrivning av kärleken mellan en man och en kvinna. Kanske blev det sensuella språket lite för mycket för en kyrka som många gånger hade en ganska komplicerad hållning till sexualitet.

Longman gör ett bra jobb. Han lyckas göra texten intressant och ser framförallt Höga Visan som en hyllning till kärleken och sexualiteten, som är given av Gud och något gott. Han gör paralleller till andra kärleksepos man känner till från samma område och försöker förstå bilderna och dramatiken. Faktiskt så fanns det en hel del att säga som kunde hjälpa till att förstå boken och dess bilder bättre. Kommentaren var också förhållandevis lättläst för att vara en kommentar, kanske beroende på Höga Visans poetiska karaktär. Rekommenderas!

Uppdatering

Harry Potter - jag är helt fast! Hur kan man skriva så spännnande att man knappt vågar läsa vidare?

Det var ett tag sen....

Har haft rätt mycket att göra och har inte hunnit läsa så mycket. För någon månad sedan läste jag ett par böcker av Jonas Gardell - Fröken Björks öden och äventyr och Frestelsernas berg. Det var inga höjdare. Däremot är jag numera helt fast i Harry Potter-serien! Har läst första boken och har numera köpt allihop så att jag ska slippa stå i kö på biblioteket. När jag får dem kommer jag att sluta jobba, sluta träffa vänner och läsa tills jag har läst ut dem!

Bra sagt, Yancey!

Inte nog med att Gud tolererar klagan i våra böner: Bibeln fyller till och med i orden åt oss. Eugene Peterson har räknat ut att två tredjedelar av psaltarpsalmerna kan klassas som klagopsalmer. Bibeln hastar inte mot ett lyckligt slut.

Philip Yancey