Kan en porrstjärna älska?

Jenna Jameson är tydligen den mest kända porrskådisen någonsin, och Att älska som en porrstjärna är hennes självbiografi. Boken är galet lång, runt 600 sidor, och innehåller en massa bilder på Jenna i olika åldrar (och vinklar). Titeln skulle också kunna vara något i stil med: "Vad som händer när en känslomässigt skadad tonåring möter ännu mer känslomässigt skadade personer". Hennes mamma dör i cancer när hon är två år gammal och hennes pappa hämtar sig aldrig från den förlusten. Han låter Jenna och hennes bror flytta med runt om i USA till olika kvinnor som han söker tillfällig tröst hos. Hon förlorar sin oskuld till en kille som utnyttjar tillfället när hon är helt utslagen av alkohol. Senare blir hon också utsatt för en gruppvåldtäkt. Sexton år gammal blir hon tillsammans med en MC-kille och tatuerare som introducerar henne i drogernas värld. Under påtryckningar av sin pojkvän blir hon också strippa och därefter fortsätter hennes karriär med utvik och slutligen porrfilmer.

Det är svårt att ta in hur tufft liv den här tjejen har haft. Men boken framställer inte Jenna som ett offer, utan som en stark person som reser sig efter varje smäll som drabbar henne. Hon försöker intala läsarna att hon inte har påverkats av att bli våldtagen i ung ålder, utan att hon skulle ha blivit porrstjärna ändå. Att hon nu har kontroll över sitt liv och att det har vänt för henne. Det köper inte jag. Det finns en ytlighet i boken, jag lämnas kvar med en känsla av att här finns en massa obearbetade minnen, pusselbitar som inte har lagts på plats. Jenna beskriver till exempel hur god gemenskapen kunde bli vid porrfilmsinspelningarna. Denna information slängs in mitt emellan en mängd berättelser om den stenhårda konkurrensen mellan de medverkande tjejerna och regissörernas försök att utnyttja dem, de manliga skådespelarnas känslokyla och hur porrbranschen fortfarande är männens värld även om tjejerna är bäst betalda. Då låter talet om gemenskap i mina öron mest som ett försök att i efterhand glorifiera någonting som egentligen bara var illa.

Att älska som en porrstjärna är ganska dåligt skriven. Den innehåller många lösa trådar, är ganska rörig och alldeles för lång. Man kunde till exempel helt ha hoppat över de ändlösa dialogerna mellan Jenna, hennes bror och hennes pappa (även om man då fick en liten insyn i vilken osund familjesituation hon kom ifrån). Språket är dessutom onödigt snuskigt och grovt, men det är väl en del av grejen antar jag.

När jag hade läst den här kändes det som min hjärna var fylld med en massa skräp. Det här är inte en bok jag kan rekommendera. Jag tycker inte att den ger en bra inblick i porrbranschen eftersom det finns en ton i den som inte känns sann, och den är som sagt ganska seg.

Tron som bottenklang

Lennart Göth har talat med sex författare, poeter och låtskrivare som alla har någon form av gudstro i boken De tre tornrummen. Han är intresserad av att undersöka hur deras tro påverkar deras skrivande. Han intervjuar och reflekterar.

Det är spännande att få en inblick i dessa författares tankar om tro och deras skrivarprocess. Det man kan konstatera är att det ser väldigt olika ut. De intervjuade låter sin tro påverka på väldigt olika sätt. En del tycker att själva tanken på att de skulle ha ett budskap eller ärende i sitt författarskap känns obehaglig, medan andra säger rakt ut att de har det.

Att sammanfatta den här boken är svårt, för den innehåller så mycket olika tankar. Är man intresserad av att skriva är den helt klart läsvärd. Jag avslutar med ett intressant citat från författaren Kristian Lundberg, som handlar om relationen mellan tron och hans författarskap:

"Tillit och förtröstan. Allt hänger ihop. Och hade jag inte haft så stark grundkänsla i min tro, så tror jag inte att jag hade skrivit. Jag tror inte det. Men om jag inte hade skrivit så vete faan om jag hade vågat den tillit som jag nu har till Gud. De där sakerna är så intimt förknippade med varandra och med mig som person. Det är verkligen så. Jag kan inte plocka ut en beståndsdel. Jag kan inte heller säga att detta är bra eller dåligt, jag kan inte välja mellan dem. Det är bara min konstitution, som att jag har glasögon och andra människor är rödhåriga. Jag bara är på det sättet. Jag är inte glutenallergiker, jag fick det här istället."