"De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma. Men man såg att de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och hann för dem. När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande, med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge...Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan tog han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick. Alla åt och blev mätta, och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. Det var fem tusen män som hade ätit." (Mark 6:32-34, 41-44)
Gud ger och förser oss, i överflöd. Gud ger till dem som söker. Alla blir mätta, och det finns mer att få. Generositeten är gudomlig. Snålheten, tanken att jag ska klamra mig fast vid det som är mitt, är i grunden ett missförstånd. Inget är mitt, allt är Guds. Det jag delar med mig av försvinner inte, det välsignas och blir mer än det var när jag höll fast vid det.
torsdag 30 oktober 2008
tisdag 28 oktober 2008
Selma for president
Jag har lovordat Selma Lagerlöf tidigare, och jag tänker inte sluta med det. Läste Kejsaren av Portugallien för ett tag sedan. Det är en hjärtslitande historia om Jan som är allmänt missnöjd med sitt liv. Jan är inte nöjd med att vara torpare, han är inte nöjd med hur andra ser på honom, och han är inte nöjd med sin fru. Och nu ska han till råga på allt få barn, något han inte är det minsta sugen på. Han får sitta ute i ösregnet och vänta under tiden som förlossningen pågår. Blöt och sur stövlar han sedan in i stugan, för att bli drabbad av den stora kärleken. Jan blir upp över öronen förälskad i sin nyfödda dotter. Kärleken förändrar honom och gör honom mjukare. Hon är solen i hans liv, den lilla flickan Klara Fina Gulleborg.
Flickan växer upp till en vacker ung kvinna som drar blickarna till sig på bygden. Jan är så stolt och glad över sin dotter att han inte vet vart han ska ta vägen. Men så drabbas Klara Finas föräldrar av en katastrof - de blir tvungna att betala en stor summa pengar om de ska kunna bo kvar i sin stuga. Klara Fina erbjuder sig att ge sig ut i stora världen för att ta tjänst i staden. Jan blir gripen av att hans dotter offrar sig för sina föräldrar på det sättet, innan han börjar ana att det är äventyrslystnad snarare än kärlek som driver henne.
Flickan ger sig av för några månaders tid. Men breven kommer inte tätt, och snart hör hennes föräldrar inte av henne alls. Illvilliga rykten börjar gå om att allt inte står rätt till och att Klara Fina har råkat "i olycka". Det viskas och tasslas i byn. Ju mer tydligt det börjar bli för alla att något har hänt Klara Fina i staden, ju mer börjar Jan försvinna in i sin egen fantasivärld. I den världen har Klara Fina blivit kejsarinna av Portugallien och hennes höga ställning gör att det är svårt för henne att besöka föräldrarna eller meddela dem något. Men Jan ser tecken och budskap överallt. Klara Fina har inte övergett honom.
Jans kärlek till sin dotter är gripande och överväldigande. Smärtan över att hon har råkat illa ut blir för stor för honom. Men vad händer när han möter sin dotter igen och konfronteras med verkligheten? Och är Jan så galen som alla tror, eller är han den ende friske i en sjuk värld?
Flickan växer upp till en vacker ung kvinna som drar blickarna till sig på bygden. Jan är så stolt och glad över sin dotter att han inte vet vart han ska ta vägen. Men så drabbas Klara Finas föräldrar av en katastrof - de blir tvungna att betala en stor summa pengar om de ska kunna bo kvar i sin stuga. Klara Fina erbjuder sig att ge sig ut i stora världen för att ta tjänst i staden. Jan blir gripen av att hans dotter offrar sig för sina föräldrar på det sättet, innan han börjar ana att det är äventyrslystnad snarare än kärlek som driver henne.
Flickan ger sig av för några månaders tid. Men breven kommer inte tätt, och snart hör hennes föräldrar inte av henne alls. Illvilliga rykten börjar gå om att allt inte står rätt till och att Klara Fina har råkat "i olycka". Det viskas och tasslas i byn. Ju mer tydligt det börjar bli för alla att något har hänt Klara Fina i staden, ju mer börjar Jan försvinna in i sin egen fantasivärld. I den världen har Klara Fina blivit kejsarinna av Portugallien och hennes höga ställning gör att det är svårt för henne att besöka föräldrarna eller meddela dem något. Men Jan ser tecken och budskap överallt. Klara Fina har inte övergett honom.
Jans kärlek till sin dotter är gripande och överväldigande. Smärtan över att hon har råkat illa ut blir för stor för honom. Men vad händer när han möter sin dotter igen och konfronteras med verkligheten? Och är Jan så galen som alla tror, eller är han den ende friske i en sjuk värld?
fredag 10 oktober 2008
Syns han inte finns han inte - och jag tänker blunda!
I somras läste jag ärkeateisten Richard Dawkins Illusionen om Gud. Vad jag har förstått har han fått en hel del kritik för den boken, både av kristna och sina egna. Och han sparar inte på krutet precis. Religionen har bara inneburit förtryck och ond bråd död. Religiösa (Dawkins inriktar sig främst på kristna) är mindre begåvade, vägrar att lyssna till förnuftet (det vill säga förnuftet hos ateistiska vetenskapsmän) och förtrycker de som inte har samma åsikt (det vill säga ateistiska vetenskapsmän). Kristna vetenskapsmän, som har mycket kunskap inom naturvetenskap men ändå tror på Gud, irriterar Dawkins något enormt. Det är tydligt att det här med religion är personligt för Dawkins. Han ogillar det starkt och skulle helst vilja utrota denna förlegade kvarleva från människans barndom från jordens yta. Han är helt övertygad om att världen skulle bli en bättre plats utan religionen.
Här är några saker som jag stör mig på hos Dawkins:
1. Att han för ett korståg mot religionen. Han är så ivrig att smutskasta alla världens troende (som är i förkrossande majoritet) att han, som anser sig stå i de förnuftigas skara, lämnar vett och sans och nyans bakom sig. Han ägnar till och med tid åt att försöka argumentera för att Hitler faktiskt var troende kristen, och därmed försöka lägga skulden för förintelsen på kristendomen. Mao, förmodligen den värsta massmördaren historien känner till och övertygad ateist, nämner han inte alls. Dawkins erkänner att Stalin förmodligen var ateist, men det var ju ändå inte så många som dog under hans regim jämfört med Hitler. Frågan är om det går att jämföra antal döda och på så sätt kunna avgöra vem som är mest moralisk. Dawkins säger också att det är fel att utgå ifrån att exempelvis Stalin utförde sina massmord för att han var ateist vilket jag helt och fullt håller med om. Men varför håller han ändå fast vid att kristna regenter och andra makthavare har begått brott mot mänskligheten för att de var kristna? Det kanske är dags för Dawkins att inse att det både finns omoraliska kristna och omoraliska ateister, vilket förresten bekräftar den kristna världsbilden. Vi är Guds avbild men samtidigt kapabla till fruktansvärda handlingar. Storverk och djävulsk grymhet ryms båda inom oss. Att försöka avgöra vilken ideologi eller religion som har flest människoliv på sitt samvete leder oss ingenstans och ger oss inget svar på vad som är sant om världen och Guds existens.
2. Att han talar om väst som om det var det enda som fanns. Visserligen slänger han in en brasklapp i början av boken där han talar om att han riktar sig till en publik i väst och därför fokuserar på kristendomen och vetenskapen i väst. Men frågan är om det är möjligt att göra det i en värld forskning där forskning bedrivs i det närmaste överallt och där vi är mer beroende och tätare knutna till varandra än någonsin. I väst kanske det verkar som om ateismen har ett visst inflytande, men globalt sett är det långt ifrån så. Därför blir det lite otäckt när Dawkins antyder att ateister är mer intelligenta än religiösa. Betyder det att den vite mannen återigen står för förnuft och civilisering? Att han tycker det är dags för ateismen att kolonisera världen?
3. Dawkins otroligt svaga teori om att det religiösa hos människan är en biprodukt av evolutionen. De flesta barn verkar ha en medfödd uppfattning om att allting har ett syfte, att allt finns till av en orsak. Tidigare i människans historia har det enligt Dawkins funnits ett värde i att betrakta omgivningen på det här sättet. Om vi mötte ett farligt djur fanns det ingen mening med några djupare funderingar över instinkter eller fysikaliska lagar, utan det enda som hjälpte oss var tanken: "Det vill anfalla mig!". Evolutionen har därför gjort vår hjärna mer mottaglig för religion, det vill säga att tro att allting har ett syfte eller orsak. Den "religiösa" genen gynnar oss inte och har aldrig gjort det, men det smyger sig in som ett virus i våra hjärnor som är konstruerade för att överleva. Vilken tur för Dawkins och andra upphöjda vetenskapsmän att de inte har blivit drabbade av detta fruktansvärda virus! Dawkins må vara intelligent, men han har inte använt sin hjärna speciellt mycket när han konstruerade den här teorin. Han har låtit sin ovilja mot religionen styra alltför mycket. Kristendomen skulle säga att Gud har lagt ner den här tendensen hos människan att söka efter mening och sammanhang. Det nämner Dawkins, men eftersom Gud inte finns och det därför inte kan vara sant, avfärdar han det bara kort.
Nu tycker jag visserligen inte att allt i Dawkins bok var skräp, även om det kan låta så. Han går igenom bevisen för Guds existens och att Bibeln inte alls är speciellt "moralisk" med våra mått mätt. Han har en del intressanta invändningar och argument som en kristen kan ha nytta av att ta till sig. Även om jag tycker att Dawkins kritik rätt ofta blir överdriven gillar jag samtidigt att han inte slätar över sitt motstånd mot religionen. Han tycker det är sorgligt att människor lever i den här lögnen istället för att ansluta sig till vetenskapens världsbild. Han har en mission att förbättra världen och en egen religion att sprida. Jag gillar att folk står för vad de tror på och vågar uttrycka det. Att han blir lika intolerant och onyanserad som den värsta fundamentalist märker han nog inte själv, eller så bryr han sig inte om det. Richard Dawkins, jag vet att du och jag inte håller med varandra och att du tycker att jag har ett virus i hjärnan, men Jesus har dött för dig också, vare sig du vill eller inte.
Här är några saker som jag stör mig på hos Dawkins:
1. Att han för ett korståg mot religionen. Han är så ivrig att smutskasta alla världens troende (som är i förkrossande majoritet) att han, som anser sig stå i de förnuftigas skara, lämnar vett och sans och nyans bakom sig. Han ägnar till och med tid åt att försöka argumentera för att Hitler faktiskt var troende kristen, och därmed försöka lägga skulden för förintelsen på kristendomen. Mao, förmodligen den värsta massmördaren historien känner till och övertygad ateist, nämner han inte alls. Dawkins erkänner att Stalin förmodligen var ateist, men det var ju ändå inte så många som dog under hans regim jämfört med Hitler. Frågan är om det går att jämföra antal döda och på så sätt kunna avgöra vem som är mest moralisk. Dawkins säger också att det är fel att utgå ifrån att exempelvis Stalin utförde sina massmord för att han var ateist vilket jag helt och fullt håller med om. Men varför håller han ändå fast vid att kristna regenter och andra makthavare har begått brott mot mänskligheten för att de var kristna? Det kanske är dags för Dawkins att inse att det både finns omoraliska kristna och omoraliska ateister, vilket förresten bekräftar den kristna världsbilden. Vi är Guds avbild men samtidigt kapabla till fruktansvärda handlingar. Storverk och djävulsk grymhet ryms båda inom oss. Att försöka avgöra vilken ideologi eller religion som har flest människoliv på sitt samvete leder oss ingenstans och ger oss inget svar på vad som är sant om världen och Guds existens.
2. Att han talar om väst som om det var det enda som fanns. Visserligen slänger han in en brasklapp i början av boken där han talar om att han riktar sig till en publik i väst och därför fokuserar på kristendomen och vetenskapen i väst. Men frågan är om det är möjligt att göra det i en värld forskning där forskning bedrivs i det närmaste överallt och där vi är mer beroende och tätare knutna till varandra än någonsin. I väst kanske det verkar som om ateismen har ett visst inflytande, men globalt sett är det långt ifrån så. Därför blir det lite otäckt när Dawkins antyder att ateister är mer intelligenta än religiösa. Betyder det att den vite mannen återigen står för förnuft och civilisering? Att han tycker det är dags för ateismen att kolonisera världen?
3. Dawkins otroligt svaga teori om att det religiösa hos människan är en biprodukt av evolutionen. De flesta barn verkar ha en medfödd uppfattning om att allting har ett syfte, att allt finns till av en orsak. Tidigare i människans historia har det enligt Dawkins funnits ett värde i att betrakta omgivningen på det här sättet. Om vi mötte ett farligt djur fanns det ingen mening med några djupare funderingar över instinkter eller fysikaliska lagar, utan det enda som hjälpte oss var tanken: "Det vill anfalla mig!". Evolutionen har därför gjort vår hjärna mer mottaglig för religion, det vill säga att tro att allting har ett syfte eller orsak. Den "religiösa" genen gynnar oss inte och har aldrig gjort det, men det smyger sig in som ett virus i våra hjärnor som är konstruerade för att överleva. Vilken tur för Dawkins och andra upphöjda vetenskapsmän att de inte har blivit drabbade av detta fruktansvärda virus! Dawkins må vara intelligent, men han har inte använt sin hjärna speciellt mycket när han konstruerade den här teorin. Han har låtit sin ovilja mot religionen styra alltför mycket. Kristendomen skulle säga att Gud har lagt ner den här tendensen hos människan att söka efter mening och sammanhang. Det nämner Dawkins, men eftersom Gud inte finns och det därför inte kan vara sant, avfärdar han det bara kort.
Nu tycker jag visserligen inte att allt i Dawkins bok var skräp, även om det kan låta så. Han går igenom bevisen för Guds existens och att Bibeln inte alls är speciellt "moralisk" med våra mått mätt. Han har en del intressanta invändningar och argument som en kristen kan ha nytta av att ta till sig. Även om jag tycker att Dawkins kritik rätt ofta blir överdriven gillar jag samtidigt att han inte slätar över sitt motstånd mot religionen. Han tycker det är sorgligt att människor lever i den här lögnen istället för att ansluta sig till vetenskapens världsbild. Han har en mission att förbättra världen och en egen religion att sprida. Jag gillar att folk står för vad de tror på och vågar uttrycka det. Att han blir lika intolerant och onyanserad som den värsta fundamentalist märker han nog inte själv, eller så bryr han sig inte om det. Richard Dawkins, jag vet att du och jag inte håller med varandra och att du tycker att jag har ett virus i hjärnan, men Jesus har dött för dig också, vare sig du vill eller inte.
onsdag 1 oktober 2008
Världens mest amerikanska USA-kritiker
Har länge tänkt läsa Shaine Claiborne, men nu har jag gjort det. Eller det var ett tag sen, på smått livsfarliga bussresor i Turkiet utan säkerhetsbälten och med en betongsten på gaspedalen (bildligt talat, då). Där läste jag Irresistible Revolution - Living as an Ordinary Radical. Och titeln avslöjar just vad Claibornes tes är: alla kristna är hela vanliga radikaler (eller borde vara det). Det ska vara helt normalt att kämpa för fattigas och utsattas rättigheter, att dela sitt liv med dem. Han kämpar själv, Claiborne. Han är med på kampanjer, manifestationer och demonstrationer. Han lever i ett kollektiv med en mängd olika människor, varav vissa har varit hemlösa i perioder. Han syr sina egna kläder (en mening man sedan Glenn Killing i manegen aldrig kan säga utan att tänka på Lena PH) och ställer sig negativ till överflödskonsumtionen vi i väst ägnar oss åt. Claiborne är långt ifrån den amerikanska drömmen. Samtidigt är han så amerikansk på ett sätt som är svårt att sätta fingret på. Kanske är det att hans formuleringar är lika slagfärdiga som vilken reklamslogan som helst. Eller att hans lösningar på problemen ibland känns så enkla på något vis: så här ska du vara om du är kristen. Punkt. Att han inte har några problem med att berätta om sig själv och allt bra som han har gjort under sitt förhållandevis korta liv. Eller kanske det att han radikalt går hela vägen till skillnad från oss här i mellanmjölkens land.
Min stora fråga när jag läste boken var: vad ska jag göra med det här? Boken störde mig på något sätt. Jag kände att jag inte riktigt höll med om att man måste leva som Claiborne för att vara en sann efterföljare till Jesus. Samtidigt undrade jag om anledningen till att jag inte höll med var för att det var bekvämast för mig själv att inte göra det. Jag vill ju leva rätt. Jag vill inte glömma bort att Jesus sökte upp de utsatta. Jag vill omsätta min tro i praktiken. Vad innebär det för mitt sätt att bo, att konsumera, hur och med vilka jag umgås? När vi kommer till de här frågorna behöver jag Jesus mer än någonsin, och Andens vishet. Hur kan jag med mitt liv, min bakgrund och mina förutsättningar förkroppsliga Guds kärlek till människan? Värt att fundera på. Så visst har Claiborne lyckats i sitt uppsåt. Han har fått mig att tänka.
Några citat från boken till avslutning:
"The gospel is good news for sick people and is disturbing for those who think they've got it all together. Some of us have been told our whole lives that we are wretched, but the gospel reminds us that we are beautiful. Others of us have been told our whole lives that we are beautiful, but the gospel reminds us that we are also wretched. The church is a place where we can stand up and say we are wretched, and everyone will nod and agree and remind us that we are also beautiful."
"When we have new eyes, we can look into the eyes of those we dont even like and see the One we love. We can see God's image in everyone we encounter...we are made of the same dust. We cry the same tears. No one is beyond redemption. And we are free to imagine a revolution that sets both the oppressed and the oppressors free."
"Joy and celebration don't usually mark progressive social justice circles, or conservative Christian circles, for that matter. But the Jesus movement is a revolution that dances. Celebration is at the very core of our kingdom, and hopefully that celebration will make its way into the darkest corners of our world - the ghettos and refugee camps, and the palaces and prisons. May the whispers of hope reach the ears of hope-hungry people in the shadows of our world."
Min stora fråga när jag läste boken var: vad ska jag göra med det här? Boken störde mig på något sätt. Jag kände att jag inte riktigt höll med om att man måste leva som Claiborne för att vara en sann efterföljare till Jesus. Samtidigt undrade jag om anledningen till att jag inte höll med var för att det var bekvämast för mig själv att inte göra det. Jag vill ju leva rätt. Jag vill inte glömma bort att Jesus sökte upp de utsatta. Jag vill omsätta min tro i praktiken. Vad innebär det för mitt sätt att bo, att konsumera, hur och med vilka jag umgås? När vi kommer till de här frågorna behöver jag Jesus mer än någonsin, och Andens vishet. Hur kan jag med mitt liv, min bakgrund och mina förutsättningar förkroppsliga Guds kärlek till människan? Värt att fundera på. Så visst har Claiborne lyckats i sitt uppsåt. Han har fått mig att tänka.
Några citat från boken till avslutning:
"The gospel is good news for sick people and is disturbing for those who think they've got it all together. Some of us have been told our whole lives that we are wretched, but the gospel reminds us that we are beautiful. Others of us have been told our whole lives that we are beautiful, but the gospel reminds us that we are also wretched. The church is a place where we can stand up and say we are wretched, and everyone will nod and agree and remind us that we are also beautiful."
"When we have new eyes, we can look into the eyes of those we dont even like and see the One we love. We can see God's image in everyone we encounter...we are made of the same dust. We cry the same tears. No one is beyond redemption. And we are free to imagine a revolution that sets both the oppressed and the oppressors free."
"Joy and celebration don't usually mark progressive social justice circles, or conservative Christian circles, for that matter. But the Jesus movement is a revolution that dances. Celebration is at the very core of our kingdom, and hopefully that celebration will make its way into the darkest corners of our world - the ghettos and refugee camps, and the palaces and prisons. May the whispers of hope reach the ears of hope-hungry people in the shadows of our world."
Sant tror jag
Människan blir det hon ser. Ingen kan få en skymt av Gud och förbli oförändrad. - Peter Halldorf
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)