Historia eller legend?

Fick låna boken The Exodus Case (författare Lennart Möller) för ett par veckor sedan. The Exodus Case handlar nämligen om arkeologiska fynd som berör Bibelns tidigare delar, främst uttåget ur Egypten (även kallat Exodus). Det diskuteras om man kan hitta några spår i Egypten av ett främmande slavfolk från den tid hebreerna var bosatta där. Även platsen för berget Sinai, där Mose fick lagtavlorna, och var det stora folket kan ha korset Röda havet efter att ha lämnat Egypten.

Jag har hört talas om boken tidigare men faktiskt inte brytt mig om att läsa den. Trots att jag är intresserad av Bibeln på en närmast nördig nivå spelar faktiskt inte de historiska frågorna så stor roll för mig. Jag behöver inte ha bevis på att saker och ting verkligen har hänt eftersom de verkligt avgörande bibliska händelserna ändå aldrig kan bevisas, som Jesu uppståndelse. Inga arkeologiska bevis i världen kan övertyga någon om att Jesus verkligen är Guds son. Något helt annat måste hända innan man kan tro: att få ett möte med Gud själv. Däremot vet jag att den här typen av historiska och logiska bevis för vissa kan vara skillnaden mellan att tro och att inte göra det. Därför är också den här typen av böcker viktiga.

Jag tycker att boken innehåller många spännande teorier. Till exempel påminner den bibliske Josef väldigt mycket om den egyptiske närmast legendariska mannen (och senare guden) Imhotep. Och korallformationerna på ett specifikt ställe i Röda havet som misstänkt mycket liknar hjul, vagnar, och skelett. Det är spännande läsning, helt enkelt, för alla som är intresserade av historia. Men samtidigt tycker jag det blir lite frustrerande eftersom jag har för lite förkunskap för att kunna bedöma teorierna.Vad säger andra arkeologer om fynden? Finns det motargument? Jag kan inte riktigt bedöma bokens värde när det gäller att argumentera för Bibelns trovärdighet.

Om man är intresserad av de här frågorna är boken nog läsvärd, men utifrån mitt perspektiv och mina intressen är den inte mer än okej.

Mig äger ingen

Jag tycker titeln på Åsa Linderborgs bok är vacker. Mig äger ingen. Jag vet inte varför, det låter väldigt självständigt och jag tror ju egentligen inte på individualism och oberoende. Jag tror på gemenskap och beroende. Det är något med orden som klingar fint, bara.

Boken handlar om Åsas skildring av sin uppväxt. Hennes mamma lämnade Åsas pappa när Åsa var liten och hon bodde hos sin pappa tills hon var tonåring. Åsas uppväxt blir ganska annorlunda eftersom hennes pappa var ganska annorlunda. Han dricker hela tiden mycket, men med tiden blir alkoholen en allt större del av hans liv.

Jag gillar Åsas bok. Det gör jag främst eftersom hennes beskrivning av sin uppväxt inte är misär, förtvivlan och hopplöshet. Hennes pappa är alkoholiserad och på vissa sätt ganska udda. Men samtidigt älskar han sin dotter och lyckas förmedla det till henne. Åsas porträtt av sin pappa är kärleksfull. Hon berättar om hans goda sidor, och om hans sämre sidor, men hela tiden med respekt och i ett försök att förstå. Ett försök att förstå varför hennes far var som han var.

Åsa har sinne för detaljer, och det är dessa detaljer som gör hennes barndomsskildring levande. När hon beskriver hur hennes pappa hämtade henne på dagis sena vintereftermiddagar känns det nästan som att man är där. Åsa är inte bitter eller besviken över sin barndom, hon är till och med tacksam över sin uppväxt. Det är skönt att få läsa en barndomsskildring av ett alkoholisthem som inte gör den alkoholiserade föräldern till ett monster, utan till en människa med styrkor likaväl som svagheter. En viktig anledning till det är ju visserligen att det inte verkar ha förekommit något våld eller annan vanvård under Åsas barndom. Men ändå. Det är alltid skönt när människor framställs som människor.