Gud gör någonting

Han lät dem höra en annan liknelse: "Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna." (Matt 13:31-32)

Ett litet frö. Omöjligt att se där det ligger planterat under lager av jord. Endast den som planterat fröet vet att det finns där. Det planterade gror och växer, länge osynligt. Men i det osynliga verkar hela tiden Gud.

Gud - alltid större

Ur Bekännelser: "Vad är du då, min Gud? Vad annat än Gud, Herren? Ty vem är Herren förutom Herren, och vem är Gud förutom Gud? Du som är den högste i godhet, makt, ja allmakt, i barmhärtighet och rättrådighet, du som är den mest förborgade och den mest uppenbare, den skönaste och den starkaste, påtaglig är du och ogripbar. Oföränderlig förändrar du allt, aldrig ny gör du allting nytt, aldrig åldrad låter du de högmodiga åldras utan att förstå - du som ständigt verkar, ständigt vilar; du som samlar fastän du ingenting saknar; du som fyller, skyddar och bär, skapar, livnär och fullkomnar; du som söker, fastän dig ingenting fattas. Du brinner av kärlek, men förtäres inte; du hävdar din rätt till oss, men oroas inte; ångrar, men bedrövas inte; vredgas, men behåller ditt lugn. Dina företag ändras, men inte din föresats. Det du finner tar du tillvara, fastän du aldrig förlorat det. Aldrig vanlottad gläds du åt din vinning, aldrig sniken kräver du din ränta. Får du för mycket, så att du blir skyldig - vem äger väl något som inte är ditt? Utan att vara skyldig gäldar du skulder; utan att lida förlust efterskänker du skulder. Och vad har vi nu sagt, min Gud, mitt liv, min längtan? Vad kan någon överhuvudtaget säga när han talar om dig? Men ve dem som inte talar om dig - om än aldrig så mångordiga är de stumma."

Människor är mångfasetterade. De skiner och glimmar på olika sätt i olika ljus och ingen av oss kan hävda att vi fullt ut förstår någon annan. Hur mycket mer kan inte det sägas om Gud? Vem kan greppa Guds storhet och kärlek, Guds planer och tankar? Ändå måste vi ge oss på det omöjliga: tala om det som är vårt hopp och vårt ursprung.

Merton

Är inte så rutinerad på Thomas Merton, har bara läst hans självbiografi Kallad till tystnad och Liv och helighet. Han ska tydligen ha skrivit en gäng böcker till. Thomas Merton gick in i en av de strängaste klosterordnarna som finns när han var någonstans runt trettio. Bland munkarna i klostret råder i det närmaste total tystnad.

Det är intressant att fundera på vad som händer med en människa som inte kommunicerar med talade ord till sin omgivning. Förutom att det kräver stor andlig mognad för att inte bli skogstokig, måste det ju också lämna stort utrymme för Gud att tala. De andliga skatter som Merton fick ta del av förde han vidare i skrift. Han skriver kompakt, koncentrerat. Varje ord verkar vara omsorgsfullt valt och meningsbärande.

I Kallad till tystnad kunde jag ibland störa mig på att Merton var så väldigt katolsk. Inte så konstigt egentligen, men han var lite onödigt negativ mot andra grenar av kristendomen. Det enda rätta är Kyrkan med stort K, verkar han mena. Det blir en lite förenklad syn av den katolska kyrkan. Visserligen är det den kyrka som har längst traditioner, men den behöver inte för den skull på alla punkter vara den mest ursprungliga eller sanna.

Men trots denna invändning tycker jag att Mertons böcker är helt fantastiska, med ett djup som man inte så ofta möter. Jag kommer garanterat att läsa mer av honom.

Den oemotståndliga revolutionen

"Jag vet att det finns människor som säger: "Mitt liv var så misslyckat. Jag drack, festade och hade sex...därefter mötte jag Jesus och hela mitt liv ordnades upp." Gud välsigne dessa människor. Men jag hade allt i ordning. Förut var jag cool. Och då mötte jag Jesus, och han förstörde mitt liv."

Jag blev så glad när jag läste det här i tidningen Ikon under lunchen idag, skrivet av Shane Claiborne. För jag tror att det är precis så det kan vara att bli kristen och ta sitt lärjungaskap på allvar. Våra omvändelseberättelser blir så lätt framgångssagor - "då var det skit, men nu är allt bra". Men allt blir ju inte bra eller enkelt. Plötsligt har jag ju inte bara mig själv att ta hänsyn till längre. Jag har en relation till en Gud som bråkar med mig titt som tätt och vill att jag ska förändras och älska mer. Jag är plötsligt ansvarig inför den Högste, Skaparen av himmel och jord. Det är inget att vara glättig över. Det är fullständigt skräckinjagande. Att mista sitt liv är att rädda det.

Kloster - bättre än Prozac?

"Ett kloster är en skola, där Gud lär oss, hur vi skall bli lyckliga. Vår lycka består i att få del i Guds lycka, hans obegränsade frihets fullkomlighet, hans kärleks fullkomlighet." - Thomas Merton

Om frihet

"Jag var fri. Jag tillhörde Gud och inte mig själv; och att tillhöra honom är att vara fri. Vilken skillnad var det väl på det ena eller det andra stället, den ena eller andra kostymen - om bara ens liv tillhörde Gud, och om man överlät sig fullständigt i hans hand? Det enda som betydde någonting, var offret, överlåtelsen av den egna viljan. Resten var bara tillfälligt."

Så här beskriver Thomas Merton sina tankar i samband med att han tar steget att gå in i trappistklostret Our Lady of Gethsemani. Han vet inte om han kommer att bli mottagen i klostret, och blir han inte det väntar Andra världskriget på honom. Soldat eller munk - båda uppdragen var temporära, men att få tillhöra Gud och att leva i hans vilja var det övergripande, eviga tillståndet. Överlåten till Gud, oavsett hur livet ser ut. Att leva i vissheten att det finns ett högre mål, som är överordnat alla andra omständigheter och förhoppningar.

Jag har en lång väg kvar att gå.

Mänskligt om tro

På något sätt får kristna böcker lätt ett lite romantiskt skimmer över sig. Det måste liksom sluta bra, allting. Storyn blir: tidigare var det jobbigt, men nu är allt bra! Blue Like Jazz av Donald Miller är inte sån (den har förresten precis kommit ut på svenska - Blå som jazz). Jag har öst ut citat från den här boken på bloggen bara för att det finns så många bra, befriande sanningar i den. Och mycket igenkänning.

Jag känner igen mig i Donalds kamp, hans förvirring och hans längtan. Den där diffusa längtan efter att tron och den kristna gemenskapen skulle kunna vara så mycket mer, att något liksom inte riktigt stämmer. Att vi ibland presenterar Jesus som om vi försöker sälja en produkt. Att vi är alldeles för fernissade och välansade. Att vi räds skevhet, sorg och mänsklighet. Allt det som Jesus kom till världen för. Som han såg hos människan och älskade.

Så läs den här boken! Den gjorde mig glad och hoppfull.


Ytterligare ett par citat:

We see those cigarette advertisements with the rugged cowboy riding around alone on a horse, and we think that is strength, when, really, it is like setting your soul down on a couch and not exercising it. The soul needs to interact with other people to be healthy.

The most difficult lie I have ever contended with is this: Life is a story about me.

Helgonet utan kyrka

Jag har funderat en hel del på det här inlägget, men nu skriver jag det till slut. Det handlar om en mycket intressant person som jag har läst en del av. Som utmanar mig och gör mig tveksam på samma gång. Hon hette Simone Weil och levde under första halvan av 1900-talet. Redan som barn hade hon en stark medkänsla för människor som hade det sämre ställt än hon och när hon växte upp blev hon övertygad marxist. Simone hade en positiv, närmast romantiserad bild av arbetarklassen och ville gärna dela deras liv och arbetssituation. Det enda problemet var att hon hade dålig motorik och även i övrigt var fysiskt svag, vilket gjorde att hon inte kunde behålla de jobb hon fick. Trots att hon kom från en relativt välmående familj förnekade hon sig själv både ett vettigt boende och ordentligt med mat. Det liv hon levde tärde på henne. Hon drabbades av tuberkolos och blev intagen på ett hem för att vila upp sig. Hon vägrade dock att äta den mat hon behövde för att återhämta sig och till slut orkade hennes kropp inte längre. Hon avled 1943, 34 år gammal. Misstankar finns att hon led av anorexia nervosa, en sjukdom som då fortfarande var okänd. Av det hon har skrivit har jag läst Tyngden och nåden och Väntan på Gud.

Simone blev kristen efter ett par upplevelser av mystisk karaktär, och såg sig därefter som troende. Däremot döpte hon sig inte, utan valde att stanna utanför kyrkan under resten av livet. Detta berodde på det medlidande hon kände med alla de människor som fanns utanför kyrkan. Hon trodde att dopet skulle skapa en barriär mellan dessa odöpta och henne själv.

Att läsa det Simone har skrivit är en utmaning. För att överhuvudtaget kunna förstå något av det hon skriver måste man försöka gå in i hennes värld. Hon har ett eget språk och hennes sätt att tänka är väldigt annorlunda. Med tiden känner man igen hennes formuleringar och hennes olika anteckningar och texter tolkar varandra.

För mig framstår det som att Simone pendlade mellan geni och galenskap. Vissa detaljer i hennes liv låter mig ana att hon inte var riktigt frisk (för att uttrycka sig milt). Men en del av Simones texter säger verkligen någonting om Gud, något som öppnar mina ögon och hjälper mig att se saker i ett nytt ljus. Visst gick hon för långt i sin hängivenhet på många sätt, men samtidigt verkar hon ha varit ovanligt tillgänglig för Gud. Simones sätt att tänka utanför de givna ramarna kanske gjorde henne öppen att ta emot uppenbarelser som vi andra gallrar bort.

Chokladbibeln

We would eat chocolates and smoke cigarettes and read the Bible, which is the only way to do it, if you ask me...the Bible is so good with chocolate. I always thought the Bible was more of a salad thing, you know, but it isn't. It is a chocolate thing. - ur Blue Like Jazz

Guds nåd som bromskloss

Det är bara Guds nåd och kärlek som hindrat oss från att slita oss själva i stycken och förstöra hela hans skapelse för länge sedan. Människor tycks tro, att det faktum att det utkämpas så många krig är ett bevis på att det inte finns någon kärleksfull Gud. Tvärtom; betänk att den mänskliga rasen trots århundraden av synd, avundsjuka, begär, grymhet, hat, förtryck och orättfärdighet fortfarande kan resa sig och frambringa män och kvinnor som övervinner ont med gott, hat med kärlek, avundsjuka med kärlek till nästan, begär och grymhet med fromhet. Hur skulle allt dett kunna vara möjligt utan Guds nåderika kärlek? - Thomas Merton

Varför göra det enkelt för sig?

Ingen kan säga att Tolkien inte ansträngde sig för att göra sin fantasivärld trovärdig. Om man ritar kartor, kommer på helt nya språk och en hel bakgrundshistoria med en mängd människor som inte ens nämns i huvudböckerna, då har man gjort ett gediget jobb. Tolkien jobbade med den här mytologin hela sitt liv och den var inte klar ens vid hans död.

Jag har väl plöjt igenom Tolkien-trilogin ett antal gånger. Första gången gick det på ren vilja, måste jag bekänna. Det var helt enkelt för mycket detaljer och ingående beskrivningar för att jag skulle få flyt i läsandet. Men efter att ha läst den ett par gånger till måste jag säga att den är otroligt välskriven och att jag liksom sugs in i berättelsen. Den är så omfattande och innehåller så mycket att den känns verklig. Tyvärr förstör Tolkien möjligheten att uppskatta någon annan fantasy-litteratur eftersom ingenting går upp mot hans Midgård. Det är lite som att åka skidorna i Alperna för att sedan slänga sig ner i en pulkabacke. Allt annat känns bara som blekare kopior.

En berättelse kan ge mening på ett sätt som ord annars inte kan. Ofta säger en saga mer än ett föredrag. Den berättelse Tolkien skapade behandlar klassiska teman som vänskap, kärlek och kampen mot det onda. Den värld han målar upp är meningsfull eftersom den berör människans livsvillkor. Att Tolkien inte slutar att fascinera nya generationer är ett bevis på detta - vi behöver berättelser som bakgrundsklang till våra egna liv. En människas liv är alltför kort för att själv få tiden att finna den röda tråden, en väg som leder vidare och som sätter mig in i ett sammanhang.

Citat

Ett sårat hjärta får till sist sprickor nog för att livsrötter ska fästa och regnet hitta vägar ner i grunden. Rämnor i hjärtat släpper igenom ljus. Ju fler sprickor desto mer ljus. Hjärtat går inte sönder när det känns så, det förbereds för ljus. - Maria Küchen

Kultur möter kyrka

Tidsskriften NOD är jag väldigt glad över. Varje gång den dimper ner i min brevlåda blir allting lite roligare. Två saker som är bra med NOD:

1) Den är intressant
2) Den är snygg

Varje nummer speglar en aktuell samhällsföreteelse. Det senaste NOD diskuterar ateismens återkomst. Är religionen försvarbar förnuftsmässigt sett? Eller är det som Richard Dawkins och hans gäng hävdar - att alla som har en tro är drabbade av ett religiöst virus och oemottagliga för logiska argument? Andra nummer har berört ämnen som det narcissistiska samhället, kyrklös tro och kyrkans relation till mediasamhället.

NOD hjälper mig att reflektera över hur vårt samhälle ser ut och vad kyrkans roll kan tänkas vara just i vår tid. Visst ska kyrkan, precis som i alla tider, utgöra Kristi kropp på jorden. Men hur detta förkroppligande ser ut måste varje generation av kristna själva få upptäcka, med Guds hjälp.

Varje NOD-utgåva illustreras med bilder från en konstnär, som också presenteras i en artikel i samma nummer. Det är det som gör den så snygg. Och som en bonus får jag också känna mig lite kulturell, för jag kan ingenting om konst.

Det enda som är tråkigt med NOD är att alldeles för få människor känner till den. Alla som är det minsta intresserade av samhälls-, kulturs- och religionsfrågor borde verkligen börja läsa den omedelbart! NOD ger ett perspektiv på samhällsdebatten som inte finns någon annanstans.

Som ett knytnävsslag

Jag vet inte varför, men alla böcker jag har läst av Jonas Gardell har liksom gått rakt in. De har verkligen berört mig. Kanske är det hans nakna sätt att beskriva det sköra och mänskliga. Eller så är det hans skarpsynthet. Förmodligen är det lite av båda. Jag har nu äntligen fått tid att läsa Jenny, som är en fristående fortsättning på En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré. Dessa böcker är bland det bästa jag har läst. Jonas blandar det vardagliga, det högtstämda och det sorgliga. Det tycker jag om att han gör, för det är precis så livet är - ganska vardagligt och ganska ovardagligt på samma gång. Två andra böcker jag har läst, och som jag rekommenderar, är Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter, och Oskuld.

Det finns gånger när jag inte håller med Jonas, speciellt när han ger sig in på teologins område. Boken Om Gud tyckte jag inte var speciellt bra alls. Det var mest en upprepning av teologiska teorier, teorier som de senaste 30 åren både har blivit ifrågasatta och reviderade. Hans beskrivning av forskningsläget hade bäst före datum för 50 år sedan och hans argument och slutsatser i boken var inte särskilt övertygande heller. Men jag kan nog förlåta honom för det när jag läser det här citatet ur Jenny:

"Det var en gång en Jesus, och han kom till dem som var utstötta, och han sa: Om ni är ufon ska jag också vara ett ufo. Om ni är monster ska jag vara ett monster. Och han färgade håret svart och sminkade sig med mascara och kajal. Och han mobbades på skolgårdarna och på arbetsplatserna, och han hade klippkort på psyket, och han kunde inte sluta skaka, och när de slog honom sa han ingenting, och när de skymfade honom öppnade han inte sin mun. Du behöver inte tro mig idag, men tro mig imorgon. För den här Jesus kom till dem som var utstötta, och han sa inte: Ni förtjänar er utstötthet. Han sa inte: Sluta vara så konstiga, om ni bara ändrar er ska ni se att ni får vara med. Den här Jesus kom till dem som var utstötta, och han sa: Ni är välsignade. Han sa: Saliga är ni, för var och en av er har en ängel som i himlen ser sin faders ansikte. Ni är viktiga. Gud har räknat varje färgat strå på era huvuden."

Hans röst

Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster. (Joh 10:1-5)

Att följa Kristus är att alltmer lära känna hans röst. Att höra honom där han kommer gående. Att känna igenom honom, därför att jag med tiden har lärt känna honom. Om jag känner hans röst, kommer jag inte låta mig ledas vilse. Då kommer jag att följa honom som är Vägen själv.

Dödssynderna igen

Okej, låt mig tipsa om en bra bok om dödssynderna den här gången: 7 dödssynderna av Inga-Märtha Ericsson. Den inleds med en bra historisk bakgrund, vilket kan vara bra eftersom vi inte använder begreppet dödssynd i den protestantiska traditionen speciellt mycket. Det är bara i min församling som vi pratar om det hela hösten...inte så tungt som det låter, men kul.

Hur som helst, boken ger både en bra bakgrund och en god presentation över de olika synderna - vad de innebär och vad de får för konsekvenser. Kort sagt kan man säga att dödssynderna ofta är en förvridning av vår djupaste längtan och behov. Detta kan göra det svårt att avgöra vad som är en sund och naturlig inställning, och vad som blir en börda och ett hinder för relationen till Gud. Frosseri är ett bra exempel. Förmågan att äta och att njuta av mat är Guds gåva till oss människor. Men vi kan också äta på ett sätt som är destruktivt för våra kroppar, och roffa åt oss så att andra blir utan. Mat är egentligen bara ett exempel på frosseri, det kan handla om överkonsumtion på alla tänkbara områden. Så att njuta av det vi har i livet är gott, men detta goda kan också förvändas till något ont. En balans som är lätt att rubba. Men det jag också gillar med Inga-Märthas bok är att hon också ger praktiska råd för att komma ur ett sätt att leva som belastar oss. Praktiska råd är bra. Teoretiskt svävande böcker kan också vara trevligt, men det är inte så handgripligt.

En GT-teolog

Jag har länge hållit på och läst en kommentar över 1 Mosebok (Genesis) som är skriven av en finfin teolog - Walter Brueggemann. I en kurs har jag också läst Theology of the Old Testament. Den var inte så lätt att tugga sig igenom, men väldigt intressant. Den finns också i en starkt nedkortad variant utgiven på svenska, som heter I de rotlösas land. Den innehåller en del av huvudtankarna i hans GT-teologi, för den som inte orkar läsa hundratals sidor knepig engelska. I de rotlösas land är inte heller enkel precis, även om svenskan gör det lättare. Men vill man på allvar sätta sig in i Brueggemanns värld så bör man dock ta sig igenom tegelstensboken.

Jag gillar Brueggemann för att han kombinerar två perspektiv: det litterära och det kritiska. Sedan lyckas han också göra teologi av det hela, vilket inte är helt vanligt bland bibelforskare. Med det menar jag att han faktiskt lyckas säga något om Guds väsen. Han ger också en bild av de människor som inspirerade av Gud själv förde vidare och skrev ner sina upplevelser och erfarenheter i det som skulle bli den äldre delen av vår Bibel. Kortfattat skulle man kunna säga att Brueggemanns tes i Theology of the Old Testament är att Israels folk använde sina erfarenheter av hur Gud uppenbarar sig för att skapa en värld som samtidigt fungerade som en motbild till de omgivande folkens sätt att se på världen. En ganska postmodern tes, med andra ord. Den fråga man kan ställa till Brueggemann (och till hela postmodernismen) är väl hur vi kan avgöra vad som är sant om världen när det existerar så många parallella världsåskådningar som på något sätt är logiska inom sin egen sfär. När allt blir "erfarenheter" som inte kan ifrågasättas eller ställas mot något som kan kallas "sanning". Svaret skulle väl kanske bli att sökandet efter sanningen är ett hopplöst projekt. Men trots att vår tro på sanningen verkar ha dött håller vi alla vissa saker för sanna; vi tror exempelvis att tyngdlagar objektivt existerar och de allra flesta människor blir väldigt upprörda över orättvisor. Dessutom är väl även påståendet att allt är relativt också en "sanning" att leva efter.

Människan söker på något sätt alltid efter sanning och mening. Bara för att vi inte når ända fram, behöver inte sökandet vara meningslöst. Jag tror på en Gud som leder oss närmare sig själv.

Om dygd och dödssynd

Boken När blev det fel med dygder? av Peter Kreeft läser jag på grund av att vi i vår församling kommer att predika om dödssynderna (upplyftande, jag vet). Kalla mig ytlig, men jag var skeptisk till den här boken från början på grund av titeln. Den är lite konstig och opoetisk. Vem har till exempel sagt att det är fel med dygder? Att det numera inte är så populärt att vara dygdig kanske kan stämma, men få skulle nog verkligen säga att det är fel. Men nu köpte jag ändå den här boken på grund av mitt jobb. Den är utgiven av Livets Ords Förlag, men har en Artos-layout (lika med snygg), vilket jag måste säga är oväntat, men kanske bara grundar sig i mina fördomar om Livets Ords bokutgivning.

Jag bestämde mig för att försöka slänga mina förutfattade meningar på sophögen. Jag har läst drygt halva boken, och den har hittills främst gjort mig irriterad. Kreeft börjar med att såga hela vår kultur och civilisation och skriva sida upp och sida ner om hur mycket värre allt har blivit de senaste 300 åren (sedan upplysningen, vill säga). Att jag stör mig på det beror inte på att jag tycker att vi lever i det perfekta samhället, utan att jag verkligen inte håller med om att samhället är mer förtappat idag än tidigare. Människan har i alla tider grundligt misslyckats med att vara dygdig och kärleksfull. Som jag förstår Kreeft anser han att människan före upplysningen bättre kände till vad ett gott kristet liv innebar. Det kan väl ifrågasättas, eftersom det i kyrkorna under lång tid predikades på latin och en mycket liten del av befolkningen hade tillgång till en Bibel. Det verkar som om Kreeft ansåg att människorna var mer goda på den tiden, hur han nu kan veta det.

Bokens andra del handlar om dygderna. Den är mer intressant, men hittills är jag inte jätteimponerad. Ibland slänger Kreeft in påståenden som jag inte alls håller med om, utan att ge något belägg för dem. Irriterande. Det jag läser just nu är en jämförelse mellan saligprisningarna och dödssynderna, vilket är det hittills bästa i boken. Kanske hämtar den upp sig på slutet?

C S Lewis

En gång i tiden brukade jag hävda att jag var kär i honom. Då skulle alltid någon tråkmåns påpeka att han faktiskt var död.

Äsch. Detaljer.

Lewis var en begåvad författare med ett spännande livsöde. Biografin Jack av George Sayer är helt klart läsvärd. Lewis stred i Första världskriget och förlorade många han kände i skyttegravarna. Han tog i många år hand om mamman till en av sina stupade vänner. Senare i sitt liv gick han från att vara en intellektuell ateist till intellektuell kristen och har skrivit en mängd kristna böcker. Men det jag främst uppskattar med honom är att han inte heller har dragit sig för att skriva barnböcker (Narnia-serien) eller science fiction-böcker (Utflykt från tyst planet, Perelandra, Vredens tid). Han är liksom lite otippad.

Min absoluta favoritbok av Lewis är Anteckningar under dagar av sorg, som skrevs efter hustruns död i cancer. Det är en ocensurerad beskrivning av en mans sorg och ilska. Här är Lewis inte alls så kontrollerad och förnuftsstyrd som han annars är. Han härjar med Gud och värjer sig inte för att ställa upp obehagliga scenarion framför sig, som att Gud skulle vara en kosmisk sadist som inte alls vill oss människor väl. Jag tror att Gud låter visa sig i den ärliga kampen och i de rättframma frågorna, när vi vågar tala om vad vi känner. Boken låter oss ana att det även var så för Lewis, mitt i hans stora sorg.

En profet

Det finns få böcker jag har läst så många gånger som Vägvisare av Magnus Malm. Den handlar om kristet ledarskap, och har betytt mycket i de olika ledaruppgifter jag har befunnit mig i. En central tanke i boken är risken att man identifierar sig själv som ledare så mycket att man glömmer bort att man är människa. Att man försöker sminka över sina brister och dölja sina svagheter. Den risken tror jag alla kristna ledare - nej förresten alla kristna - behöver vara medvetna om. Jag behöver verkligen det, i alla fall. Jag behöver jobba på att vara genuin i alla situationer och inte bli beroende av uppmärksamheten och bekräftelsen. Att följa den väg min Mästare har kallat mig till. Inte lätt alls. Men en livslång utmaning.

Jag ser Malm som en profet. Han är ofta ganska sträv, stryker aldrig medhårs, men orden träffar liksom rakt i magen. Han har en skärpa som jag gillar, även om det kan vara jobbigt att läsa det han skriver. Jag har förutom Vägvisare också läst Under mandelträdet, I lammets tecken, Bildfaktorn och Viskningar från katakomberna. Alla berör de på något sett gudsbild, identitet och den kristna församlingens framtid. Viktiga böcker för en viktig tid.

Motsatsen till oberördhet

"Judarnas påskfest närmade sig, och Jesus gick upp till Jerusalem. I templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: "Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall." Och hans lärjungar kom ihåg att det står skrivet: Lidelsen för ditt hus skall förtära mig."
Johannesevangeliet 2:13-17

Du kunde inte se dem sitta där. Sitta i templet och kommersialisera gudstjänsten och bönen, slå mynt av det som var tänkt att vara helig förundran. Du var aggressiv, ja våldsam i din iver att få bort köpmännen. Lidelsen för din faders hus förtärde dig.

Tack käre Jesus för att du inte är oberörd. För att din kärlek driver dig till handling.

Feministklassiker

Två böcker som har varit en del i min process att tänka annorlunda kring kvinnans situation har varit Det andra könet av Simone de Beauvoir och Under det rosa täcket av Nina Björk. Den förra boken var främst intressant att läsa för att den har påverkat så många feminister och deras sätt att tänka. Den gav mig en grundförståelse för feminismen och dess språk. Den kändes viktig, men jag tyckte samtidigt att den på många sätt beskrev ett samhälle som inte längre finns. Nina Björks bok förändrade mig mer. Den fick mig att tänka om, och se många saker i ett nytt ljus. Björk kritiserar något som hon kallar för livmodersfeminism, som betonar skillnaderna mellan man och kvinna och som kämpar för att uppvärdera det kvinnliga. Mot detta hävdar Björk att vi alla först och främst är människor. Att kategorisera varandra efter kön är mindre viktigt, eller till och med oviktigt. Stereotyper som "kvinnor är omhändertagande" eller "män är agressiva" är felaktiga och hämmande för individen. Under det rosa täcket har hjälpt mig att se allas vår benägenhet att kategorisera varandra och bedöma varandra utefter dessa kategorier. Samtidigt har den förstört livet för mig. Numera kan jag aldrig gå runt på en avdelning för babykläder utan att bli riktigt sur över alla pluttiga klänningar för flickor och coola, kaxiga byxor för pojkar. Jag kan knappt se en enda romantisk film utan att gå i taket över de stereotypa könsrollerna. Men det är väl ett pris jag får betala.

Sagotanten

Läste några sidor i Selmas Nils Holgerssons underbara resa igår kväll. Boken har en övergripande handling, men är egentligen en samling sagor och berättelser. Jag älskar sagor och jag älskar Selmas sätt att skriva. Det gammalmodiga språket är ett annat plus; karaktärerna pratar som om de var tagna från en gammal pilsnerfilm. I den här boken (kanske också i andra, har inte tänkt på det tidigare), är naturen besjälad. Floder, djur och träd har tankar och känslor, vilket gör att det nästan blir lite otäckt när människorna ger sig ut till sjön där Nils befinner sig och försöker skjuta änder, vilka både har förmågan att tala och bli rädda. Jag har tidigare läst Gösta Berglings saga och Jerusalem, och båda böckerna rekommenderas starkt. Gösta Berglings saga har lite samma karaktär som berättelsen om Nils Holgersson. Det är egentligen bara en samling sägner och folksagor och det enda som håller ihop boken är att samma personer hela tiden är inblandade. Man kan också sammanfatta bokens handling med att säga att Gösta Bergling gång på gång blir dödligt förälskad i olika kvinnor, som han friar till för att sedan ganska snart ångra sig. Jerusalem är en fascinerande beskrivning av religiös fanatism, rötter och släktband, och varm gudslängtan. Det jag gillar är att Selma inte kantrar i beskrivningen av sekten som utvandrar till det heliga landet. Ofta brukar böcker om religiösa rörelser antingen framställa människorna som känslokalla och dömande, eller idealisera dem som övermänskligt goda helgon. Selma beskriver båda dessa sidor, vilket gör att karaktärerna känns trovärdiga och mänskliga.

Att älska sin nästa

" Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig." Matt 5:38-48

Det är inte speciellt ansträngande att vara vänlig mot den som är vänlig tillbaka. Det svåra är att visa kärlek till den som vill mig ont, motarbetar mig eller trycker ner mig. Det känns förresten inte bara svårt. Det känns också farligt och praktiskt taget omöjligt. Jesu kärlek är övermänskligt utgivande och hejdade sig inte ens vid korsets förnedring. Jesus kom utlämnad och svag till den här världen, men den kärlek han visade svepte fram som en stormflod och förintade själva döden. Han har älskat oss först, och med hans hjälp kan vi leva i den kärleken. Vad detta liv innebär konkret tror jag vi måste hjälpa varandra att klura ut. Kärlekens väg kan verka helt sinnessjuk för många, men min övertygelse är att den leder till liv.

Gudsmöte

Tillbringade en del av eftermiddagen på en buss och passade på att läsa lite i Anteckningar efter en frontalkrock med Gud av Maria Küchen. Genom korta funderingar tar hon oss med på sin resa mot Gud. Eller, själv beskriver hon livet med Gud som att vara i en torktumlare. Det är ganska virrigt och rörigt ibland, tills man blir utdragen ur maskinen. Vandringen är inte en resa i ständigt framåtskridande med Gud som mål, mer som en omtumlande färd där, när torkprogrammet är över, ingenting mer kommer att vara sig likt. Vet inte varför, men boken har inte berört mig så mycket förrän just idag. Kanske inte så konstigt. Jag är trött och står själv inför en stor förändring i mitt liv; ska både få nytt jobb och bo i en ny stad. Ibland är det inte lika lätt att värja sig för bokens textrader. Ibland är tröskeln lägre.

Moberg i mitt hjärta

Måste bara berätta om sommarens stora läsupplevelse. Har länge tänkt att ta mig igenom Vilhelm Mobergs Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige. Nu har det blivit av, och jag måste säga att de överträffade mina förväntningar. Kan ofta tycka att eländeshistorier från svunna tider kan bli lite väl mycket. Men Moberg sätter berättelsen om den lilla gruppen som lämnar Sverige i ett större perspektiv. Man får en inblick i vilken väldig folkomflyttning utvandringen var, och får veta mer om USA:s tidiga historia. Samtidigt rycktes jag med i Kristinas och Karl-Oskars kamp för sin familjs överlevnad. Böckerna utspelar sig runt mitten på 1800-talet, och det är slående hur totalt annorlunda livsvillkoren var på den tiden. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på att för många människor i mindre priviligierade delar av världen har inte förutsättningarna förändrats speciellt mycket. Shame on us.

Gripen av Mao

Andra böcker har hittills fått ligga o damma medan jag plöjer boken Mao: Den sanna historien, skriven av Jung Chang och Jon Halliday. Det är en detaljerad skildring av Maos liv och tid vid makten. Ibland blir det lite svårt att hänga med i svängarna i det politiska spelet som Maos Kina var indragen i, men speciellt den senare delen av boken har varit fängslande. Bokens titel är väl en aning anspråksfull, och gör mig lite misstänksam. Hur kan man säga att man sitter på den "sanna historien"? Men i orginal heter den Mao the Unknown Story, vilket ju faktiskt inte visar prov på lika mycket hybris som den svenska versionen.

Få böcker har gett mig lika mycket magont som den här. Om hälften av det jag hittills har läst är sant, är Mao ett skolexempel på en ond människa. Hans totala förakt för allt mänskligt liv (förutom sitt eget) gör mig helt kall inombords. Jag levde nog i föreställningen att de onda gubbar man ser på film, som vill ta över hela världen och skrattar sina ondskefulla skratt, inte finns i verkligheten. Men det gör dom visst. Åtminstone Mao var sådan. Man räknar med att 70 miljoner kineser dog under hans 27 år vid makten - i fredstid. Märkligt hur en människa kan hålla ett land med en befolkning på hundratals miljoner i skräck. Märkligt och skrämmande.