Tio bud som uppenbarar Gud

Har precis läst ut Sanningen om Gud av Stanley Hauerwas och William Willimon. Den sistnämnde tycker jag för övrigt har ett väldigt coolt namn. Hans föräldrar måste verkligen ha jublat när de kom på det.

Att det tog sin lilla tid att läsa ut den är ett säkert tecken på att jag inte tyckte att den var så bra. Det jag verkligen tycker om slukar jag snabbare än kvickt. Så är också fallet med den här boken. Inte så att jag tyckte att den var dålig. Men den är väldigt ojämn. Författarna blandar djupsinniga insikter med ganska fyrkantiga uppfattningar som de inte motiverar eller argumenterar för överhuvudtaget. De bara slänger ut lite påståenden sådär på måfå, vevar runt med sin verbala käpp och hoppas den ska träffa rätt. Sedan handlar den tröttsamt mycket om USA, vilket kanske är förlåtligt med tanke på att den är skriven av amerikanska författare. Det blir lite moralistiskt ibland, vilket är väldigt onödigt med tanke på att bokens grundidé är väldigt bra.

Sanningen om Gud tar upp de tio budorden som Gud en gång gav till Mose på två stentavlor. Författarna går igenom buden ett efter ett och belyser på vilket sätt de utmanar vår tid. Buden är för Hauerwas och Willimon en hjälp för oss att förstå vem Gud är, mer än en hjälp för hur vi ska leva. Buden uppenbarar Guds natur och hjälper oss att, enligt deras egna ord, böja våra liv mot Gud. Buden lär oss att våra liv är en gåva som vi ödmjukt får ta emot från Gud. Inget vi har - vår tid, våra ägodelar, våra relationer - är något vi egentligen äger, utan någonting som vi har fått.

Boken avslutas med en vacker text om församlingens roll i att lära Guds folk vad buden handlar om:
""De heligas gemenskap" beskriver en gemenskap där det inte finns något nollsummespel. I stället uppbygger varje individs gåvor hela gemenskapen. Vi tror att vi genom den heliga Anden har blivit delaktiga i denna gemenskap redan nu. Söndagen är ett genrep inför evigheten. Ingen annanstans förkroppsligas en sådan gemenskap så tydligt som när vi delar Kristi kropp och blod i nattvarden, som därigenom blir Guds kärleksoffer för världen. I detta offer gör Gud det möjligt för oss att upphöra att offra varandra, och därigenom kan våra förvända begär börja vändas rätt...Där, framför altaret med händerna utsträckta, är vi tomma, öppna, mottagande, hungriga. Kyrkan har omformat oss från att vara de som jagar och griper efter till att vara de som i nåd får ta emot. Vårt begär har omdanats, våra liv har böjts mot den Gud som lovade salighet åt de hungrande."

Lokal dramatik

Här är man uppväxt på en ytterst liten plats på jorden, och så väljer någon att skriva en deckare som utspelar sig just där jag har tillbringat mina ungdomsår! Jag blir lite stolt av någon konstig anledning. Boken heter Midvinterblod och är skriven av Mons Kallentoft, som också råkar komma från samma ställe som jag. Boken inleds med ett ganska makabert mord (inte helt oväntat, det är ju ändå en deckare vi har att göra med). En man hittas död, upphängd i ett träd mitt ute på slätten. Hans kropp är svårt sargad. Mannen identifieras som Bollbengan, en känd profil på orten men samtidigt mycket ensam. Polisen Malin Fors får i uppdrag att utreda mordet, vilket inte visar sig vara helt enkelt. Hon blir indragen i hedniska sällskap och släktfejder och det blir inte lätt att veta vem som talar sanning och vem som inte gör det.

Jag gillar den här boken. Delvis för att det är så kul när man känner till varenda plats som beskrivs, men också för att det är en intressant historia. Framförallt tycker jag att den är läsvärd eftersom Kallentoft faktiskt har lagt ned en hel del arbete på språket. Hans beskrivningar är utförliga och hans språk närmar sig ofta det poetiska. Han berättar inte bara en historia, han förmedlar också en känsla. Sånt gillar jag.