Helt subjektivt

Började i Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek och märkte att jag inte kom någonstans. Det är så tydligt när jag hittar en bok som jag verkligen gillar. Då kan jag bara inte sluta läsa. När jag däremot läser en bok som jag inte tycker om kan jag bara inte med att fortsätta. Jag börjar läsa något annat istället, eller så börjar jag virka eller träna eller överkonsumera Family Guy. Tidigare hade jag något krav på mig att jag alltid skulle läsa ut alla böcker som jag började i, men har numera kommit fram till att mitt liv är för kort.

Enligt Elfriede själv (källa Wikipedia) kan hennes böcker egentligen inte översättas, eftersom hennes sätt att skriva är alltför sammankopplat med det tyska språket. Kanske är det därför jag inte gillade boken, det var nämligen just språket jag hade svårast för. Men jag tyckte inte heller att det hände något. Sammanfattningsvis: jag fastnade inte. Mer avancerade anledningar till att jag dissar Pianolärarinnan kan jag inte komma på. Å andra sidan är det här min egen blogg, så jag kan dissa hur mycket jag vill, med eller utan god anledning.

Jesusmöte

Jag har tagit mig igenom en hel del böcker i somras, men inte märks det på den här bloggen, inte. Det finns en hel del att kommentera och fundera över. Exempelvis har jag läst En korsfäst Gud av Hans Johansson, en svensk teolog som i våras togs ifrån oss alltför tidigt. Detta är en bok som är värd att läsa fler gånger. Hans har i sin bok porträtterat elva personer som mötte Jesus i samband med hans död. Vilka var de, hur tänkte de, vilken påverkan hade Jesus i deras liv? Men Hans stannar inte där. Han går ett steg och låter berättelserna ställa frågor in i hans eget liv. Och det är verkligen det jag gillar med den här boken. Det är teologi när det är som bäst! Först en noggrann läsning och meditation av en bibeltext, för att sedan fundera över vad som händer i mig när jag läser. Sann teologi är ett möte med Guds Ord, under bön. Sann teologi är liv och förändrar mig på djupet.

Ett citat från boken:
"Att följa Jesus på korsets väg är att vallfärda i oansenlighet. Det är att hålla dem han lider med i åminnelse, särskilt dem som glöms, människor som förpassats till ett osynligt liv på anonyma institutioner, som politisk propaganda förklarat onämnbara, ickeexisterande, som fastnat i traumatisk sorg, avskurna och isolerande från omvärlden. Mycket lidande är gömt och glömt."