Hittade den lilla boken Jag har inte sanningen, jag söker den på ett märkligt ställe häromdagen och insåg att jag inte har skrivit något om den på den här bloggen. Journalisten och författaren Ami Lönnroth i samtal med K G Hammar om hans syn på tro och kyrka. Man får en inblick i hans liv, framförallt sedan han blev prästvigd, hans tankar om de synpunkter han har fått under sin tid som ärkebiskop, och om hans stora beundran för Dag Hammarskjöld.
En av de saker jag tycker är intressant med Hammar är hans vägran att representera något annat än sig själv. Han vill inte representera någon kyrklig ståndpunkt eller åsikt trots att han är (numera var) ärkebiskop. Alla sådana förväntningar avsäger han sig. Anledningen till det är att hur tron ser ut för honom är något ytterst individuellt. Hur min tro ser ut gäller mig och ingen annan, det bör inte finnas någon strävan att passa in den i något trossystem eller enligt någon lära. Så här säger han i boken: "Man kan inte säga rätt tolkning och fel tolkning. Man bejakar att alla har sin tolkning. Tolkningen är rätt om den är personligt förankrad." Hans insikt om att det finns en mängd tolkningsvärldar som inte behöver överensstämma med varandra har fått honom att förstå att missionsbefallningen kan uppfattas som arrogant. Istället tänker han sig att Jesu ord att "göra folk till lärjungar" handlar om att själv försöka vara en lärjunge, inte att tvinga andra att bli det.
Tron är prövande och dialogisk till sin natur. Både den egna tron och kyrkans tro kan ständigt förändras. Därför ser inte Hammar något problem med att kyrkan ändrar hållning i vissa frågor, snarare är det helt naturligt och något positivt. Hammar verkar inte gilla den auktoritet som hans titel gav honom. Han vill riva ned hierarkier och piedestaler, avsäga sig tolkningsföreträdet. Under den heta Jesus-debatten våren 2003 upplevde Hammar att många tyckte att hans hållning var krånglig och otydlig eftersom han vägrade att svara på vad "kyrkan" stod för. Till och med de som inte säger sig ha en tro blev provocerade av att Hammars tro verkade flyta, att det inte var något fast som kunde prövas. "Det är bara förändring som kan bevara tron", säger Hammar.
Men trots sin påstådda luddighet är ändå Hammar bestämd på vissa punkter när det gäller Guds karaktär. Gud för Hammar är den som står på de svagas sida. Som är full av nåd och kärlek.
"Hammar: - Antingen binder man upp sig på sitt eget jag eller på någon annan...Och det som vi kallar oberoende är egentligen ett kolossalt beroende av att vara styrd av sina egna behov...Alla andra relationer kräver någonting. Gudsrelationen kräver inget av mig. Det är min bild av gudsrelation - den kräver inget av mig.
Lönnroth: - Men om den inte är krävande - vad är det då för nytta?
Hammar: - Det är just det som är poängen. Det handlar inte om nytta. Det är det som är kärlekens relation...
Lönnroth: Och hur vet man vad Gud vill?
Hammar: Det finns en potentialitet i varje människa att få kontakt med det andliga ursprung vi ändå har. Egentligen kommer allt andligt tilltal inifrån oss själva. Även när det är ett ord utifrån så måste det in och vända i hjärtat."
Hammar är rädd för den dogmatiska kristendomen. Som ska tvinga in i mallar, bestämma och styra över människor som kyrkan har gjort alltför mycket under historiens gång. Därför vill han inte säga att man måste tro på ett visst sätt för att vara kristen. Själv betonar han starkt att han minsann fortfarande söker sanningen trots sina många år som kristen, teolog och präst. Jag respekterar honom för att han inte vill använda sin position som en plattform för att bestämma hur andra ska tänka. Att han vill vara öppen för andra synsätt. Samtidigt förstår jag den frustration de som vill debattera eller diskutera med Hammar måste känna. Man vill ha motstånd, argument, man vill försöka förstå. Istället får man bara några kryptiska meningar till svar som skulle kunna betyda lite vad som helst. Visst låter det grymt bra, visst är karln vältalig, men vad menar han egentligen? Hammars syn på gudsrelationen som kravlös låter ju trevlig och mysig, men Bibeln visar på någonting annat. Visst är Gud enormt kärleksfull, men inte kravlös. Gud vill något med oss människor, och inte bara att vi ska känna oss bekräftade i oss själva. Det verkar som om Gud inte har några problem med att ställa vissa krav, oavsett om vi trivs med det eller inte. "Omvänd er!", sa Gud till Israels folk. "Omvänd er", var centralt i Jesu budskap när han vandrade på jorden. Gud ser inte mellan fingrarna när det gäller vår upproriskhet och vår ovilja att göra gott. Jag tror inte det behöver vara arrogant att predika evangeliet för alla folk. Det är ju inte detsamma som att tvinga någon, bara att berätta om det man har mött. Jag förstår att Hammar återigen är rädd för att människor ska känna sig pressade till något som de inte vill, men vi kan inte heller förneka att Jesus uppmanade oss till det. Jag har svårt att se hur "gör alla folk till lärjungar" kan betyda "försök bli så lika mig ni kan". Visst förutsätter de båda meningarna varandra, men det är inte samma sak. Om vi berättar budskapet om Jesus för människor utifrån kärlek och omsorg om dem, tror jag inte att det kan bli fel. Att inte tala om det skulle vara att beröva dem något av oerhörd betydelse, åtminstone ser jag det så.
Samtidigt som jag tycker att Hammar har fel på många punkter, så håller jag samtidigt med honom om mycket. Det är bra att avdramatisera det här med hierarkier och vara tydlig med att vi alla har rätt att försöka tolka och förstå det vi upplever, även om jag inte skulle ta det så långt som Hammar gör. Jag tror ändå att vi behöver en gemensam grund som vi kan enas kring, annars har jag svårt att se poängen med den kristna gemenskapen. Om vi inte kan samlas kring något, varför ska vi då samlas alls? Att det är trevligt att träffa folk tycker jag inte räcker riktigt. Då kan jag gå med i ett korplag istället. En otroligt viktig poäng jag ser hos Hammar är dock att vi aldrig blir färdiga med vår tro. Vi ska aldrig tro att vi inte har mer att lära, att vi vet allt. Visst kan det kännas tryggt att allt ligger på plats och det råder ordning överallt, men livet funkar inte så. Till slut inser vi att vi har fått surra fast alla saker vi äger vid golvet eftersom hela rummet är upp och ner, och då uppstår en troskris som kanske hade kunnat undvika om man hade vågat se verkligheten i vitögat lite tidigare. Det behöver inte betyda att allt flyter, men att man är öppen för den värld man ser.
Boken är läsvärd för alla som vill fundera över tro och vrida och vända, bända lite. Man måste inte hålla med om allt, det är Hammar den första att skriva under på.
