Guds nåd som bromskloss

Det är bara Guds nåd och kärlek som hindrat oss från att slita oss själva i stycken och förstöra hela hans skapelse för länge sedan. Människor tycks tro, att det faktum att det utkämpas så många krig är ett bevis på att det inte finns någon kärleksfull Gud. Tvärtom; betänk att den mänskliga rasen trots århundraden av synd, avundsjuka, begär, grymhet, hat, förtryck och orättfärdighet fortfarande kan resa sig och frambringa män och kvinnor som övervinner ont med gott, hat med kärlek, avundsjuka med kärlek till nästan, begär och grymhet med fromhet. Hur skulle allt dett kunna vara möjligt utan Guds nåderika kärlek? - Thomas Merton

Varför göra det enkelt för sig?

Ingen kan säga att Tolkien inte ansträngde sig för att göra sin fantasivärld trovärdig. Om man ritar kartor, kommer på helt nya språk och en hel bakgrundshistoria med en mängd människor som inte ens nämns i huvudböckerna, då har man gjort ett gediget jobb. Tolkien jobbade med den här mytologin hela sitt liv och den var inte klar ens vid hans död.

Jag har väl plöjt igenom Tolkien-trilogin ett antal gånger. Första gången gick det på ren vilja, måste jag bekänna. Det var helt enkelt för mycket detaljer och ingående beskrivningar för att jag skulle få flyt i läsandet. Men efter att ha läst den ett par gånger till måste jag säga att den är otroligt välskriven och att jag liksom sugs in i berättelsen. Den är så omfattande och innehåller så mycket att den känns verklig. Tyvärr förstör Tolkien möjligheten att uppskatta någon annan fantasy-litteratur eftersom ingenting går upp mot hans Midgård. Det är lite som att åka skidorna i Alperna för att sedan slänga sig ner i en pulkabacke. Allt annat känns bara som blekare kopior.

En berättelse kan ge mening på ett sätt som ord annars inte kan. Ofta säger en saga mer än ett föredrag. Den berättelse Tolkien skapade behandlar klassiska teman som vänskap, kärlek och kampen mot det onda. Den värld han målar upp är meningsfull eftersom den berör människans livsvillkor. Att Tolkien inte slutar att fascinera nya generationer är ett bevis på detta - vi behöver berättelser som bakgrundsklang till våra egna liv. En människas liv är alltför kort för att själv få tiden att finna den röda tråden, en väg som leder vidare och som sätter mig in i ett sammanhang.

Citat

Ett sårat hjärta får till sist sprickor nog för att livsrötter ska fästa och regnet hitta vägar ner i grunden. Rämnor i hjärtat släpper igenom ljus. Ju fler sprickor desto mer ljus. Hjärtat går inte sönder när det känns så, det förbereds för ljus. - Maria Küchen

Kultur möter kyrka

Tidsskriften NOD är jag väldigt glad över. Varje gång den dimper ner i min brevlåda blir allting lite roligare. Två saker som är bra med NOD:

1) Den är intressant
2) Den är snygg

Varje nummer speglar en aktuell samhällsföreteelse. Det senaste NOD diskuterar ateismens återkomst. Är religionen försvarbar förnuftsmässigt sett? Eller är det som Richard Dawkins och hans gäng hävdar - att alla som har en tro är drabbade av ett religiöst virus och oemottagliga för logiska argument? Andra nummer har berört ämnen som det narcissistiska samhället, kyrklös tro och kyrkans relation till mediasamhället.

NOD hjälper mig att reflektera över hur vårt samhälle ser ut och vad kyrkans roll kan tänkas vara just i vår tid. Visst ska kyrkan, precis som i alla tider, utgöra Kristi kropp på jorden. Men hur detta förkroppligande ser ut måste varje generation av kristna själva få upptäcka, med Guds hjälp.

Varje NOD-utgåva illustreras med bilder från en konstnär, som också presenteras i en artikel i samma nummer. Det är det som gör den så snygg. Och som en bonus får jag också känna mig lite kulturell, för jag kan ingenting om konst.

Det enda som är tråkigt med NOD är att alldeles för få människor känner till den. Alla som är det minsta intresserade av samhälls-, kulturs- och religionsfrågor borde verkligen börja läsa den omedelbart! NOD ger ett perspektiv på samhällsdebatten som inte finns någon annanstans.

Som ett knytnävsslag

Jag vet inte varför, men alla böcker jag har läst av Jonas Gardell har liksom gått rakt in. De har verkligen berört mig. Kanske är det hans nakna sätt att beskriva det sköra och mänskliga. Eller så är det hans skarpsynthet. Förmodligen är det lite av båda. Jag har nu äntligen fått tid att läsa Jenny, som är en fristående fortsättning på En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré. Dessa böcker är bland det bästa jag har läst. Jonas blandar det vardagliga, det högtstämda och det sorgliga. Det tycker jag om att han gör, för det är precis så livet är - ganska vardagligt och ganska ovardagligt på samma gång. Två andra böcker jag har läst, och som jag rekommenderar, är Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter, och Oskuld.

Det finns gånger när jag inte håller med Jonas, speciellt när han ger sig in på teologins område. Boken Om Gud tyckte jag inte var speciellt bra alls. Det var mest en upprepning av teologiska teorier, teorier som de senaste 30 åren både har blivit ifrågasatta och reviderade. Hans beskrivning av forskningsläget hade bäst före datum för 50 år sedan och hans argument och slutsatser i boken var inte särskilt övertygande heller. Men jag kan nog förlåta honom för det när jag läser det här citatet ur Jenny:

"Det var en gång en Jesus, och han kom till dem som var utstötta, och han sa: Om ni är ufon ska jag också vara ett ufo. Om ni är monster ska jag vara ett monster. Och han färgade håret svart och sminkade sig med mascara och kajal. Och han mobbades på skolgårdarna och på arbetsplatserna, och han hade klippkort på psyket, och han kunde inte sluta skaka, och när de slog honom sa han ingenting, och när de skymfade honom öppnade han inte sin mun. Du behöver inte tro mig idag, men tro mig imorgon. För den här Jesus kom till dem som var utstötta, och han sa inte: Ni förtjänar er utstötthet. Han sa inte: Sluta vara så konstiga, om ni bara ändrar er ska ni se att ni får vara med. Den här Jesus kom till dem som var utstötta, och han sa: Ni är välsignade. Han sa: Saliga är ni, för var och en av er har en ängel som i himlen ser sin faders ansikte. Ni är viktiga. Gud har räknat varje färgat strå på era huvuden."

Hans röst

Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster. (Joh 10:1-5)

Att följa Kristus är att alltmer lära känna hans röst. Att höra honom där han kommer gående. Att känna igenom honom, därför att jag med tiden har lärt känna honom. Om jag känner hans röst, kommer jag inte låta mig ledas vilse. Då kommer jag att följa honom som är Vägen själv.

Dödssynderna igen

Okej, låt mig tipsa om en bra bok om dödssynderna den här gången: 7 dödssynderna av Inga-Märtha Ericsson. Den inleds med en bra historisk bakgrund, vilket kan vara bra eftersom vi inte använder begreppet dödssynd i den protestantiska traditionen speciellt mycket. Det är bara i min församling som vi pratar om det hela hösten...inte så tungt som det låter, men kul.

Hur som helst, boken ger både en bra bakgrund och en god presentation över de olika synderna - vad de innebär och vad de får för konsekvenser. Kort sagt kan man säga att dödssynderna ofta är en förvridning av vår djupaste längtan och behov. Detta kan göra det svårt att avgöra vad som är en sund och naturlig inställning, och vad som blir en börda och ett hinder för relationen till Gud. Frosseri är ett bra exempel. Förmågan att äta och att njuta av mat är Guds gåva till oss människor. Men vi kan också äta på ett sätt som är destruktivt för våra kroppar, och roffa åt oss så att andra blir utan. Mat är egentligen bara ett exempel på frosseri, det kan handla om överkonsumtion på alla tänkbara områden. Så att njuta av det vi har i livet är gott, men detta goda kan också förvändas till något ont. En balans som är lätt att rubba. Men det jag också gillar med Inga-Märthas bok är att hon också ger praktiska råd för att komma ur ett sätt att leva som belastar oss. Praktiska råd är bra. Teoretiskt svävande böcker kan också vara trevligt, men det är inte så handgripligt.