En GT-teolog

Jag har länge hållit på och läst en kommentar över 1 Mosebok (Genesis) som är skriven av en finfin teolog - Walter Brueggemann. I en kurs har jag också läst Theology of the Old Testament. Den var inte så lätt att tugga sig igenom, men väldigt intressant. Den finns också i en starkt nedkortad variant utgiven på svenska, som heter I de rotlösas land. Den innehåller en del av huvudtankarna i hans GT-teologi, för den som inte orkar läsa hundratals sidor knepig engelska. I de rotlösas land är inte heller enkel precis, även om svenskan gör det lättare. Men vill man på allvar sätta sig in i Brueggemanns värld så bör man dock ta sig igenom tegelstensboken.

Jag gillar Brueggemann för att han kombinerar två perspektiv: det litterära och det kritiska. Sedan lyckas han också göra teologi av det hela, vilket inte är helt vanligt bland bibelforskare. Med det menar jag att han faktiskt lyckas säga något om Guds väsen. Han ger också en bild av de människor som inspirerade av Gud själv förde vidare och skrev ner sina upplevelser och erfarenheter i det som skulle bli den äldre delen av vår Bibel. Kortfattat skulle man kunna säga att Brueggemanns tes i Theology of the Old Testament är att Israels folk använde sina erfarenheter av hur Gud uppenbarar sig för att skapa en värld som samtidigt fungerade som en motbild till de omgivande folkens sätt att se på världen. En ganska postmodern tes, med andra ord. Den fråga man kan ställa till Brueggemann (och till hela postmodernismen) är väl hur vi kan avgöra vad som är sant om världen när det existerar så många parallella världsåskådningar som på något sätt är logiska inom sin egen sfär. När allt blir "erfarenheter" som inte kan ifrågasättas eller ställas mot något som kan kallas "sanning". Svaret skulle väl kanske bli att sökandet efter sanningen är ett hopplöst projekt. Men trots att vår tro på sanningen verkar ha dött håller vi alla vissa saker för sanna; vi tror exempelvis att tyngdlagar objektivt existerar och de allra flesta människor blir väldigt upprörda över orättvisor. Dessutom är väl även påståendet att allt är relativt också en "sanning" att leva efter.

Människan söker på något sätt alltid efter sanning och mening. Bara för att vi inte når ända fram, behöver inte sökandet vara meningslöst. Jag tror på en Gud som leder oss närmare sig själv.

Om dygd och dödssynd

Boken När blev det fel med dygder? av Peter Kreeft läser jag på grund av att vi i vår församling kommer att predika om dödssynderna (upplyftande, jag vet). Kalla mig ytlig, men jag var skeptisk till den här boken från början på grund av titeln. Den är lite konstig och opoetisk. Vem har till exempel sagt att det är fel med dygder? Att det numera inte är så populärt att vara dygdig kanske kan stämma, men få skulle nog verkligen säga att det är fel. Men nu köpte jag ändå den här boken på grund av mitt jobb. Den är utgiven av Livets Ords Förlag, men har en Artos-layout (lika med snygg), vilket jag måste säga är oväntat, men kanske bara grundar sig i mina fördomar om Livets Ords bokutgivning.

Jag bestämde mig för att försöka slänga mina förutfattade meningar på sophögen. Jag har läst drygt halva boken, och den har hittills främst gjort mig irriterad. Kreeft börjar med att såga hela vår kultur och civilisation och skriva sida upp och sida ner om hur mycket värre allt har blivit de senaste 300 åren (sedan upplysningen, vill säga). Att jag stör mig på det beror inte på att jag tycker att vi lever i det perfekta samhället, utan att jag verkligen inte håller med om att samhället är mer förtappat idag än tidigare. Människan har i alla tider grundligt misslyckats med att vara dygdig och kärleksfull. Som jag förstår Kreeft anser han att människan före upplysningen bättre kände till vad ett gott kristet liv innebar. Det kan väl ifrågasättas, eftersom det i kyrkorna under lång tid predikades på latin och en mycket liten del av befolkningen hade tillgång till en Bibel. Det verkar som om Kreeft ansåg att människorna var mer goda på den tiden, hur han nu kan veta det.

Bokens andra del handlar om dygderna. Den är mer intressant, men hittills är jag inte jätteimponerad. Ibland slänger Kreeft in påståenden som jag inte alls håller med om, utan att ge något belägg för dem. Irriterande. Det jag läser just nu är en jämförelse mellan saligprisningarna och dödssynderna, vilket är det hittills bästa i boken. Kanske hämtar den upp sig på slutet?

C S Lewis

En gång i tiden brukade jag hävda att jag var kär i honom. Då skulle alltid någon tråkmåns påpeka att han faktiskt var död.

Äsch. Detaljer.

Lewis var en begåvad författare med ett spännande livsöde. Biografin Jack av George Sayer är helt klart läsvärd. Lewis stred i Första världskriget och förlorade många han kände i skyttegravarna. Han tog i många år hand om mamman till en av sina stupade vänner. Senare i sitt liv gick han från att vara en intellektuell ateist till intellektuell kristen och har skrivit en mängd kristna böcker. Men det jag främst uppskattar med honom är att han inte heller har dragit sig för att skriva barnböcker (Narnia-serien) eller science fiction-böcker (Utflykt från tyst planet, Perelandra, Vredens tid). Han är liksom lite otippad.

Min absoluta favoritbok av Lewis är Anteckningar under dagar av sorg, som skrevs efter hustruns död i cancer. Det är en ocensurerad beskrivning av en mans sorg och ilska. Här är Lewis inte alls så kontrollerad och förnuftsstyrd som han annars är. Han härjar med Gud och värjer sig inte för att ställa upp obehagliga scenarion framför sig, som att Gud skulle vara en kosmisk sadist som inte alls vill oss människor väl. Jag tror att Gud låter visa sig i den ärliga kampen och i de rättframma frågorna, när vi vågar tala om vad vi känner. Boken låter oss ana att det även var så för Lewis, mitt i hans stora sorg.

En profet

Det finns få böcker jag har läst så många gånger som Vägvisare av Magnus Malm. Den handlar om kristet ledarskap, och har betytt mycket i de olika ledaruppgifter jag har befunnit mig i. En central tanke i boken är risken att man identifierar sig själv som ledare så mycket att man glömmer bort att man är människa. Att man försöker sminka över sina brister och dölja sina svagheter. Den risken tror jag alla kristna ledare - nej förresten alla kristna - behöver vara medvetna om. Jag behöver verkligen det, i alla fall. Jag behöver jobba på att vara genuin i alla situationer och inte bli beroende av uppmärksamheten och bekräftelsen. Att följa den väg min Mästare har kallat mig till. Inte lätt alls. Men en livslång utmaning.

Jag ser Malm som en profet. Han är ofta ganska sträv, stryker aldrig medhårs, men orden träffar liksom rakt i magen. Han har en skärpa som jag gillar, även om det kan vara jobbigt att läsa det han skriver. Jag har förutom Vägvisare också läst Under mandelträdet, I lammets tecken, Bildfaktorn och Viskningar från katakomberna. Alla berör de på något sett gudsbild, identitet och den kristna församlingens framtid. Viktiga böcker för en viktig tid.

Motsatsen till oberördhet

"Judarnas påskfest närmade sig, och Jesus gick upp till Jerusalem. I templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: "Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall." Och hans lärjungar kom ihåg att det står skrivet: Lidelsen för ditt hus skall förtära mig."
Johannesevangeliet 2:13-17

Du kunde inte se dem sitta där. Sitta i templet och kommersialisera gudstjänsten och bönen, slå mynt av det som var tänkt att vara helig förundran. Du var aggressiv, ja våldsam i din iver att få bort köpmännen. Lidelsen för din faders hus förtärde dig.

Tack käre Jesus för att du inte är oberörd. För att din kärlek driver dig till handling.

Feministklassiker

Två böcker som har varit en del i min process att tänka annorlunda kring kvinnans situation har varit Det andra könet av Simone de Beauvoir och Under det rosa täcket av Nina Björk. Den förra boken var främst intressant att läsa för att den har påverkat så många feminister och deras sätt att tänka. Den gav mig en grundförståelse för feminismen och dess språk. Den kändes viktig, men jag tyckte samtidigt att den på många sätt beskrev ett samhälle som inte längre finns. Nina Björks bok förändrade mig mer. Den fick mig att tänka om, och se många saker i ett nytt ljus. Björk kritiserar något som hon kallar för livmodersfeminism, som betonar skillnaderna mellan man och kvinna och som kämpar för att uppvärdera det kvinnliga. Mot detta hävdar Björk att vi alla först och främst är människor. Att kategorisera varandra efter kön är mindre viktigt, eller till och med oviktigt. Stereotyper som "kvinnor är omhändertagande" eller "män är agressiva" är felaktiga och hämmande för individen. Under det rosa täcket har hjälpt mig att se allas vår benägenhet att kategorisera varandra och bedöma varandra utefter dessa kategorier. Samtidigt har den förstört livet för mig. Numera kan jag aldrig gå runt på en avdelning för babykläder utan att bli riktigt sur över alla pluttiga klänningar för flickor och coola, kaxiga byxor för pojkar. Jag kan knappt se en enda romantisk film utan att gå i taket över de stereotypa könsrollerna. Men det är väl ett pris jag får betala.

Sagotanten

Läste några sidor i Selmas Nils Holgerssons underbara resa igår kväll. Boken har en övergripande handling, men är egentligen en samling sagor och berättelser. Jag älskar sagor och jag älskar Selmas sätt att skriva. Det gammalmodiga språket är ett annat plus; karaktärerna pratar som om de var tagna från en gammal pilsnerfilm. I den här boken (kanske också i andra, har inte tänkt på det tidigare), är naturen besjälad. Floder, djur och träd har tankar och känslor, vilket gör att det nästan blir lite otäckt när människorna ger sig ut till sjön där Nils befinner sig och försöker skjuta änder, vilka både har förmågan att tala och bli rädda. Jag har tidigare läst Gösta Berglings saga och Jerusalem, och båda böckerna rekommenderas starkt. Gösta Berglings saga har lite samma karaktär som berättelsen om Nils Holgersson. Det är egentligen bara en samling sägner och folksagor och det enda som håller ihop boken är att samma personer hela tiden är inblandade. Man kan också sammanfatta bokens handling med att säga att Gösta Bergling gång på gång blir dödligt förälskad i olika kvinnor, som han friar till för att sedan ganska snart ångra sig. Jerusalem är en fascinerande beskrivning av religiös fanatism, rötter och släktband, och varm gudslängtan. Det jag gillar är att Selma inte kantrar i beskrivningen av sekten som utvandrar till det heliga landet. Ofta brukar böcker om religiösa rörelser antingen framställa människorna som känslokalla och dömande, eller idealisera dem som övermänskligt goda helgon. Selma beskriver båda dessa sidor, vilket gör att karaktärerna känns trovärdiga och mänskliga.

Att älska sin nästa

" Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig." Matt 5:38-48

Det är inte speciellt ansträngande att vara vänlig mot den som är vänlig tillbaka. Det svåra är att visa kärlek till den som vill mig ont, motarbetar mig eller trycker ner mig. Det känns förresten inte bara svårt. Det känns också farligt och praktiskt taget omöjligt. Jesu kärlek är övermänskligt utgivande och hejdade sig inte ens vid korsets förnedring. Jesus kom utlämnad och svag till den här världen, men den kärlek han visade svepte fram som en stormflod och förintade själva döden. Han har älskat oss först, och med hans hjälp kan vi leva i den kärleken. Vad detta liv innebär konkret tror jag vi måste hjälpa varandra att klura ut. Kärlekens väg kan verka helt sinnessjuk för många, men min övertygelse är att den leder till liv.