Jag har länge hållit på och läst en kommentar över 1 Mosebok (Genesis) som är skriven av en finfin teolog - Walter Brueggemann. I en kurs har jag också läst Theology of the Old Testament. Den var inte så lätt att tugga sig igenom, men väldigt intressant. Den finns också i en starkt nedkortad variant utgiven på svenska, som heter I de rotlösas land. Den innehåller en del av huvudtankarna i hans GT-teologi, för den som inte orkar läsa hundratals sidor knepig engelska. I de rotlösas land är inte heller enkel precis, även om svenskan gör det lättare. Men vill man på allvar sätta sig in i Brueggemanns värld så bör man dock ta sig igenom tegelstensboken.
Jag gillar Brueggemann för att han kombinerar två perspektiv: det litterära och det kritiska. Sedan lyckas han också göra teologi av det hela, vilket inte är helt vanligt bland bibelforskare. Med det menar jag att han faktiskt lyckas säga något om Guds väsen. Han ger också en bild av de människor som inspirerade av Gud själv förde vidare och skrev ner sina upplevelser och erfarenheter i det som skulle bli den äldre delen av vår Bibel. Kortfattat skulle man kunna säga att Brueggemanns tes i Theology of the Old Testament är att Israels folk använde sina erfarenheter av hur Gud uppenbarar sig för att skapa en värld som samtidigt fungerade som en motbild till de omgivande folkens sätt att se på världen. En ganska postmodern tes, med andra ord. Den fråga man kan ställa till Brueggemann (och till hela postmodernismen) är väl hur vi kan avgöra vad som är sant om världen när det existerar så många parallella världsåskådningar som på något sätt är logiska inom sin egen sfär. När allt blir "erfarenheter" som inte kan ifrågasättas eller ställas mot något som kan kallas "sanning". Svaret skulle väl kanske bli att sökandet efter sanningen är ett hopplöst projekt. Men trots att vår tro på sanningen verkar ha dött håller vi alla vissa saker för sanna; vi tror exempelvis att tyngdlagar objektivt existerar och de allra flesta människor blir väldigt upprörda över orättvisor. Dessutom är väl även påståendet att allt är relativt också en "sanning" att leva efter.
Människan söker på något sätt alltid efter sanning och mening. Bara för att vi inte når ända fram, behöver inte sökandet vara meningslöst. Jag tror på en Gud som leder oss närmare sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar