Den oemotståndliga revolutionen

"Jag vet att det finns människor som säger: "Mitt liv var så misslyckat. Jag drack, festade och hade sex...därefter mötte jag Jesus och hela mitt liv ordnades upp." Gud välsigne dessa människor. Men jag hade allt i ordning. Förut var jag cool. Och då mötte jag Jesus, och han förstörde mitt liv."

Jag blev så glad när jag läste det här i tidningen Ikon under lunchen idag, skrivet av Shane Claiborne. För jag tror att det är precis så det kan vara att bli kristen och ta sitt lärjungaskap på allvar. Våra omvändelseberättelser blir så lätt framgångssagor - "då var det skit, men nu är allt bra". Men allt blir ju inte bra eller enkelt. Plötsligt har jag ju inte bara mig själv att ta hänsyn till längre. Jag har en relation till en Gud som bråkar med mig titt som tätt och vill att jag ska förändras och älska mer. Jag är plötsligt ansvarig inför den Högste, Skaparen av himmel och jord. Det är inget att vara glättig över. Det är fullständigt skräckinjagande. Att mista sitt liv är att rädda det.

Kloster - bättre än Prozac?

"Ett kloster är en skola, där Gud lär oss, hur vi skall bli lyckliga. Vår lycka består i att få del i Guds lycka, hans obegränsade frihets fullkomlighet, hans kärleks fullkomlighet." - Thomas Merton

Om frihet

"Jag var fri. Jag tillhörde Gud och inte mig själv; och att tillhöra honom är att vara fri. Vilken skillnad var det väl på det ena eller det andra stället, den ena eller andra kostymen - om bara ens liv tillhörde Gud, och om man överlät sig fullständigt i hans hand? Det enda som betydde någonting, var offret, överlåtelsen av den egna viljan. Resten var bara tillfälligt."

Så här beskriver Thomas Merton sina tankar i samband med att han tar steget att gå in i trappistklostret Our Lady of Gethsemani. Han vet inte om han kommer att bli mottagen i klostret, och blir han inte det väntar Andra världskriget på honom. Soldat eller munk - båda uppdragen var temporära, men att få tillhöra Gud och att leva i hans vilja var det övergripande, eviga tillståndet. Överlåten till Gud, oavsett hur livet ser ut. Att leva i vissheten att det finns ett högre mål, som är överordnat alla andra omständigheter och förhoppningar.

Jag har en lång väg kvar att gå.

Mänskligt om tro

På något sätt får kristna böcker lätt ett lite romantiskt skimmer över sig. Det måste liksom sluta bra, allting. Storyn blir: tidigare var det jobbigt, men nu är allt bra! Blue Like Jazz av Donald Miller är inte sån (den har förresten precis kommit ut på svenska - Blå som jazz). Jag har öst ut citat från den här boken på bloggen bara för att det finns så många bra, befriande sanningar i den. Och mycket igenkänning.

Jag känner igen mig i Donalds kamp, hans förvirring och hans längtan. Den där diffusa längtan efter att tron och den kristna gemenskapen skulle kunna vara så mycket mer, att något liksom inte riktigt stämmer. Att vi ibland presenterar Jesus som om vi försöker sälja en produkt. Att vi är alldeles för fernissade och välansade. Att vi räds skevhet, sorg och mänsklighet. Allt det som Jesus kom till världen för. Som han såg hos människan och älskade.

Så läs den här boken! Den gjorde mig glad och hoppfull.


Ytterligare ett par citat:

We see those cigarette advertisements with the rugged cowboy riding around alone on a horse, and we think that is strength, when, really, it is like setting your soul down on a couch and not exercising it. The soul needs to interact with other people to be healthy.

The most difficult lie I have ever contended with is this: Life is a story about me.

Helgonet utan kyrka

Jag har funderat en hel del på det här inlägget, men nu skriver jag det till slut. Det handlar om en mycket intressant person som jag har läst en del av. Som utmanar mig och gör mig tveksam på samma gång. Hon hette Simone Weil och levde under första halvan av 1900-talet. Redan som barn hade hon en stark medkänsla för människor som hade det sämre ställt än hon och när hon växte upp blev hon övertygad marxist. Simone hade en positiv, närmast romantiserad bild av arbetarklassen och ville gärna dela deras liv och arbetssituation. Det enda problemet var att hon hade dålig motorik och även i övrigt var fysiskt svag, vilket gjorde att hon inte kunde behålla de jobb hon fick. Trots att hon kom från en relativt välmående familj förnekade hon sig själv både ett vettigt boende och ordentligt med mat. Det liv hon levde tärde på henne. Hon drabbades av tuberkolos och blev intagen på ett hem för att vila upp sig. Hon vägrade dock att äta den mat hon behövde för att återhämta sig och till slut orkade hennes kropp inte längre. Hon avled 1943, 34 år gammal. Misstankar finns att hon led av anorexia nervosa, en sjukdom som då fortfarande var okänd. Av det hon har skrivit har jag läst Tyngden och nåden och Väntan på Gud.

Simone blev kristen efter ett par upplevelser av mystisk karaktär, och såg sig därefter som troende. Däremot döpte hon sig inte, utan valde att stanna utanför kyrkan under resten av livet. Detta berodde på det medlidande hon kände med alla de människor som fanns utanför kyrkan. Hon trodde att dopet skulle skapa en barriär mellan dessa odöpta och henne själv.

Att läsa det Simone har skrivit är en utmaning. För att överhuvudtaget kunna förstå något av det hon skriver måste man försöka gå in i hennes värld. Hon har ett eget språk och hennes sätt att tänka är väldigt annorlunda. Med tiden känner man igen hennes formuleringar och hennes olika anteckningar och texter tolkar varandra.

För mig framstår det som att Simone pendlade mellan geni och galenskap. Vissa detaljer i hennes liv låter mig ana att hon inte var riktigt frisk (för att uttrycka sig milt). Men en del av Simones texter säger verkligen någonting om Gud, något som öppnar mina ögon och hjälper mig att se saker i ett nytt ljus. Visst gick hon för långt i sin hängivenhet på många sätt, men samtidigt verkar hon ha varit ovanligt tillgänglig för Gud. Simones sätt att tänka utanför de givna ramarna kanske gjorde henne öppen att ta emot uppenbarelser som vi andra gallrar bort.

Chokladbibeln

We would eat chocolates and smoke cigarettes and read the Bible, which is the only way to do it, if you ask me...the Bible is so good with chocolate. I always thought the Bible was more of a salad thing, you know, but it isn't. It is a chocolate thing. - ur Blue Like Jazz