Predikan i skönlitterär förklädnad

Har en hel mängd blogginlägg som bara ligger och väntar, det är bara tiden som sätter hinder - måste få tid nog att samla mina tankar för att kunna formulera mig. Här kommer ett i alla fall.

Började i Paul Coelhos bok Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät. Läste kanske halva boken, sen tröttnade jag. Har inte läst något annat av Paul Coelho och har egentligen hört mest gott om hans författarskap, så därför blev jag lite besviken. Den här romanen är en kärlekshistoria som utspelar sig under en veckas tid. I en kort inledning skriver Coelho om vad han vill säga med boken. Ett dåligt grepp enligt mig. Om det inte framgår tillräckligt tydligt i själva berättelsen har man misslyckats. Dessutom förstår jag inte hur han kan vara orolig för hur budskapet inte har gått fram, när det formligen trumpetas ut genom hela boken. Kärlekshistorien varvas nämligen med avsnitt som egentligen är ett sammelsurium av självklara livsvisdomar i stil med: "det är bra att älska varandra", och "ta vara på ögonblicket" som mixas ihop till någon slags existentiell röra.

Jag gillar inte predikningar i romanform. Jag gillar inte när budskapet blir så löjligt övertydligt att själva berättelsen helt kommer i bakgrunden. För att ingen ska kunna undgå vad författarens syfte är renodlas karaktärerna så att de blir klichéartade och tråkiga. Boken Da Vinci-koden och filmen Såsom i himmelen är två andra exempel på detta otyg. Jag gillar inte heller kristna försök på det här området. Man blir så mån om att ingen ska missförstå någonting och få "fel" tro att man blir övertydlig. Det är inte fel i sig att vara tydlig när det gäller tro, men skönlitteratur och andra konstformer är fel forum! När utrymmet för tolkning och reflektion försvinner blir det alldeles för förenklat och det slutar bara med att jag sitter och funderar på om jag är en dålig kristen eftersom mitt liv inte är sådär enkelt och guldkantat. Det blir för kletigt och gulligt. Och framförallt tråkigt.

Jag är visst lite på upp-till-kamp-humör. Ska gå och lägga mig, sova ut, och försöka bli snällare till nästa gång.

Glädje i Herren

Min glädje har jag i Herren,
jag jublar över min Gud,
ty han har klätt mig i segerns dräkt
och skrudat mig i rätttfärdighetens mantel,
som när brudgummen sätter på sig turbanen
och bruden pryder sig med sina smycken.
Liksom jorden får grödan att spira
och trädgården låter sådden skjuta upp,
så låter Herren Gud rättfärdigheten spira
och äran växa inför alla folk. (Jes 61:10-11)

Det finns ju så mycket att vara tacka Gud för. Som till exempel det enkla faktum att jag andas och att jag är frisk. Men inte tänker jag på det speciellt ofta. Det som gör mig glad är inte så ofta Gud heller, utan betydligt mer meningslösa saker, som att jag har köpt en lampa till vardagsrummet. Samtidigt kanske det finns någonting av tacksamhet och glädje i att njuta av sådana små saker. Gud är ju upphov till allt; all kreativitet som skapar vackra saker, men också den som har gett mig möjlighet att köpa dem. Men det skulle inte vara fel att någon gång rikta den glädje jag känner över att leva och finnas till i en medveten bön till Gud. Att träna mig i tacksamhet. Att kunna stämma in i texten i Jesaja mer helhjärtat: det är i Herren jag har min glädje. Gud är ju glädjens och godhetens ursprung, allt gott vi ser och upplever är bara uttryck för hans oändliga nåd och kärlek. Allt det som gör oss lyckliga borde göra oss mer dragna till ursprunget, Gud själv.

Pappa försvunnen

Jag har ett tag tänkt att jag skulle läsa Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Vet egentligen inte så mycket om den, förutom att en vän sa att den var bra. Men istället fick jag Khemiris andra bok Montecore - en unik tiger i present av ett par kompisar, och började läsa den för ett par veckor sedan. Det första man lägger märke till är att språket är säreget. Ord används i sammanhang där man inte brukar se dem, och nya uttryck bildas, vilket ibland får komiska resultat. I början tyckte jag språket var jobbigt. Efter en stund vande jag mig. Sedan älskade jag det. Bara alla ordvändningar och målande beskrivningar gör Montecore läsvärd.

Berättelsen skildras från två olika perspektiv. Det är en man med tunisiskt ursprung som står i centrum, och berättarna är en nära vän och mannens äldste son, Jonas själv. Tillsammans ska de nu skriva en roman om mannen, som numera är frånvarande från båda berättarnas liv. Därför blir historien en blandning av gamla minnen, som bara ibland överensstämmer med varandra.

Något som grep tag i mig är hur faderns vilja att passa in och anses som en "riktig" svensk kontrasteras mot Jonas dragning till sina tunisiska rötter och en invandraridentitet. Det som fadern vill tvätta bort söker sig sonen till. En anledning till Jonas reaktion mot Sverige och synen på invandrare är också att han ser hur hans pappa aldrig riktigt blir accepterad i sitt nya hemland, hur mycket han än anstränger sig.

Två Bjørnson-dikter

Moderens sang
Herre, ta i din sterke hånd
barnet som leker ved stranden!
Send du din verdige helligåand,
at det kan leke selvannen!
Vennet er dypt og bunnen glatt;
Herre, får han først i armen fatt,
drukner det ikke, men lever,
til du det nåde-rik hever.

Moderen sitter i tunge savn,
vet ikke hvor det farer,
ganger for døren, roper dets navn,
hører slett ikke det svarer.
Tenker som så: Hvor enn det er,
han og du er det alltid nær;
Jesus, dets lille broder,
følger det hjem till moder.

Elsk din neste
Elsk din neste, du kristensjel,
tred ham ikke med jernsko-hæl,
ligger han enn i støvet!
Alt som lever, er underlagt
kjærlighetens gjenskaper-makt,
bliver den bare prøvet.

Nytt projekt!

Nytt år, nya påfund! Nu har jag kommit igång med någonting som jag har tänkt göra länge, nämligen läsa alla Nobelpristagare. Det kommer nog ta sin lilla tid, men jag är ju ung och fräsch, så jag ska väl hinna med det före ålderns höst. Det visade sig vara lite knepigt att få tag på de allra tidigaste från 1900-talets början. Så det blev Bjørnstjerna Bjørnson, pristagare nummer tre, till att börja med. Fin poesi, på norska. Fattar inte speciellt mycket, men det är vackert!

Önska mig lycka till!

Andlig disciplin

Disciplin är väl inte ett av mina favoritord (kanske borde vara det). Men jag har länge försökt att kämpa emot min odisciplinerade natur för att anskaffa andliga vanor. Ibland har det gått okej, ibland inte alls. Det finns en bok om ämnet som är väldigt bra - enkel utan att det förlorar i djup: Livet jag längtar efter av John Ortberg. Jag har säkert läst boken en sisådär fem gånger, varav tre i olika cellgrupper jag har varit med i. Det blir alltid intressanta diskussioner, för det här med personlig tid med Gud är nog många kristnas dåliga samvete. Man vill, men man får inte riktigt till det. Ortberg skriver utan att bli präktig, och han är väldigt praktisk. Jag kan tyvärr inte säga att jag direkt följer hans råd, men det kan jag väl inte skylla honom för, antar jag. Inspirerad blir jag i alla fall.

Jag har också läst hans bok Kärleken jag längtar efter. Det var länge sedan, så jag kommer inte ihåg så mycket. Det enda jag minns är att jag inte tyckte den var lika bra som Livet jag längtar efter.

Donald Miller-citat igen

The goofy thing about Christian faith is that you believe it and don't believe it at the same time. It isn't unlike having an imaginary friend. I believe in Jesus; I believe He is the Son of God, but every time I sit down to explain this to somebody I feel like a palm reader, like somebody tho works at a circus or a kid who is always making things up or somebody at a Star Trek convention who hasn't figured out the show isn't real. Until. When one of my friends becomes a Christian, which happens about every ten years because I am such a sheep about sharing my faith, the experience is euphoric. I see in their eyes the trueness of the story.