Att förknippa sexualitet med synen av en kvinna vars liv till stor del går ut på att motarbeta sin fysiska lust vore naturligtvis orimligt. Ända är detta precis det som händer, hela tiden.
(Åsa Crona)
Hur ser en attraktiv kropp ut? Vem har lärt oss det?
måndag 28 april 2008
söndag 27 april 2008
Känslostormar
Det är konstigt hur snabbt det kan gå att läsa färdigt en bok när jag väl gillar den. Har haft lite oflyt på senaste tiden, liksom. Flera böcker har jag inte orkat mig igenom, men Karin Boyes Kris tyckte jag var trevlig. Eller trevlig, den är ganska ångestfylld. Men språket är otroligt vackert. Som när huvudkaraktären, lärarkandidaten Malin Forst, inser att hon är förälskad i sin skolkamrat Siv:
"Full av skygg vördnad vaknade Malin upp till nya dagar på ett helt nytt plan av verkligheten. Tingen hade fått djup färg och stigit henne nära, de kallade och fängslade. Vägen upp till seminariet från Södra stationen var redan den var morgon ett svårbegripligt äventyr, vårsolens morgonsken över hyreskasernernas gavlar avslöjade en värld av djup värme och hög klarhet och mättad med större betydelse än ord kunde ge. Det var som om alla skimmer och sken och dagrar närmade sig med en plötslig, knappt förnimbar och snabbt försvinnande blomdoft, fulla av mjukt och hemlighetsfullt naturliv som rågade rosenkorgar, och hon höll andan, och hennes hjärta stod stilla, då hon försökte fånga det ögonblickliga ogripbara löftet i deras doft."
Malin är en from ung kvinna som plötsligt förlorar sin längtan efter att göra Guds vilja. Våndan inför detta faktum driver henne mot sammanbrott, men den spirande förälskelsen till Siv räddar henne från att förtvivla helt, trots att Malin endast beundrar henne på avstånd. I berättelsen om Malin flikas kapitel med fristående dialoger in, till exempel mellan Humanisten, Teologen och Medicinaren. Ibland är kopplingen till huvudberättelsen tydlig i dialogerna, ibland inte. Skulle nog behöva läsa boken igen för att fatta helt hur boken är uppbyggd. Den tilltalade mig i alla fall.
"Full av skygg vördnad vaknade Malin upp till nya dagar på ett helt nytt plan av verkligheten. Tingen hade fått djup färg och stigit henne nära, de kallade och fängslade. Vägen upp till seminariet från Södra stationen var redan den var morgon ett svårbegripligt äventyr, vårsolens morgonsken över hyreskasernernas gavlar avslöjade en värld av djup värme och hög klarhet och mättad med större betydelse än ord kunde ge. Det var som om alla skimmer och sken och dagrar närmade sig med en plötslig, knappt förnimbar och snabbt försvinnande blomdoft, fulla av mjukt och hemlighetsfullt naturliv som rågade rosenkorgar, och hon höll andan, och hennes hjärta stod stilla, då hon försökte fånga det ögonblickliga ogripbara löftet i deras doft."
Malin är en from ung kvinna som plötsligt förlorar sin längtan efter att göra Guds vilja. Våndan inför detta faktum driver henne mot sammanbrott, men den spirande förälskelsen till Siv räddar henne från att förtvivla helt, trots att Malin endast beundrar henne på avstånd. I berättelsen om Malin flikas kapitel med fristående dialoger in, till exempel mellan Humanisten, Teologen och Medicinaren. Ibland är kopplingen till huvudberättelsen tydlig i dialogerna, ibland inte. Skulle nog behöva läsa boken igen för att fatta helt hur boken är uppbyggd. Den tilltalade mig i alla fall.
torsdag 24 april 2008
För fransktalande
Ici-Bas
Ici-bas tous les lilas meurent,
Tous les chants des oiseaux sont courts;
Je rêve aux étés qui demeurent
Toujours...
Ici-bas les lèvres effleurent
Sans rien laisser de leur velours;
Je rêve aux baisers qui demeurent
Toujours...
Ici-bas tous les hommes pleurent
Leurs amitiés ou leurs amours;
Je rêve aux couples qui demeurent
Toujours...
(Sully Prudhomme)
Han skriver rätt fina dikter, den förste litteratur-nobelpristagaren någonsin. Men nu orkar jag inte läsa mer. Har läst för lite poesi för att kunna avgöra hur bra det här är egentligen. Men som sagt, ganska fint.
Ici-bas tous les lilas meurent,
Tous les chants des oiseaux sont courts;
Je rêve aux étés qui demeurent
Toujours...
Ici-bas les lèvres effleurent
Sans rien laisser de leur velours;
Je rêve aux baisers qui demeurent
Toujours...
Ici-bas tous les hommes pleurent
Leurs amitiés ou leurs amours;
Je rêve aux couples qui demeurent
Toujours...
(Sully Prudhomme)
Han skriver rätt fina dikter, den förste litteratur-nobelpristagaren någonsin. Men nu orkar jag inte läsa mer. Har läst för lite poesi för att kunna avgöra hur bra det här är egentligen. Men som sagt, ganska fint.
måndag 21 april 2008
Kopiornas uppror
För andra gången har jag läst Kopiornas uppror av Åsa Crona. Och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den. Men jag tror att jag tycker att den åtminstone är läsvärd.
Kopiornas uppror handlar om bantningshets och utseendefixering. Om att hellre leva upp till en bild, en yta, än att leva ett verkligt liv. Ett citat från boken: "En kopia är någon som i det längsta vill tro att hon också kan få hela härligheten - via bilden. Hennes motiv är starkt. En kopia är någon som ställer sig framför spegeln, inte bara med frågan: Är jag lik bilden? Utan som likställer den frågan med: Finns jag? Ur den aspekten är det inget konstigt att kroppens förändring efter ett extra paket glass kan bli en världsfråga för den som befinner sig i kroppen."
Kopiornas uppror är skriven på 90-talet, när debatten om banting och ätstörningar var som mest intensiv. Nu ser jag inte så mycket av den diskussionen i samhällsdebatten, även om problemet säkerligen inte har blivit mindre. Kraven på en perfekt yta kan kväva vem som helst, speciellt eftersom idealet är praktiskt taget ouppnåeligt även för de mest välformade. Här tycker jag att Cronas bok är intressant, eftersom hon pratar om vikten av att vara ett orginal istället för en kopia. Att frigöra sig från en destruktiv fokusering på sin egen kropp och istället koncentrera sig på det som gör mig lycklig och gör livet värt att leva. Att man måste bli ett orginal för att verkligen kunna möta en annan människa - annars blir det bara två bilder som möts. Ibland kan dock även hennes mål - att frigöra sig från bilden - kännas krävande och ouppnåelig. Kan man verkligen bli fri från skönhetshetsen? Hur ska det gå till? Räcker det med att bli medveten om hur sjuka idealen är, eller behöver vi en mer genomgripande förändring av samhällets värderingar?
Crona argumenterar ganska mycket utifrån en rad romaner och tidningsartiklar, vilket i och för sig är intressant, men också lite spretigt. Det blir lite lösryckta kommentarer här och där. Jag antar att hon försöker att sammanfatta samhällsklimatet, och kanske finns det inget bättre sätt att göra det. Men jag kan få lite svårt att få en överblick av boken eftersom den rymmer så många olika tankar och analyser.
Men Crona fick mig att börja fundera på skönheten som begrepp. Är det något universellt, eller lär vi oss vad som är vackert? Skönhet för mig kan vara så mycket. Harmoni, frihet, behagfullhet. Ett sätt att vara och röra sig. Kärleken förskönar - den jag älskar bli vacker. Industriell, massproducerad skönhet är lätt att kategorisera i "snygg-facket", men är inte intressant. Egentligen ganska ointressant. Det som är spännande är att hitta skönheten i det sköra, svaga, skeva. En fårad hand som läggs över min. Ett skyggt ögonkast. Inre skönhet och erfarenhet som strålar ut från en kropp som aldrig skulle tillåtas exponeras på catwalken. Tänk att kunna ändra blicken så att vi verkligen kan se varandras skönhet! Att få blick för att vår unikhet gör oss vackra.
Kopiornas uppror handlar om bantningshets och utseendefixering. Om att hellre leva upp till en bild, en yta, än att leva ett verkligt liv. Ett citat från boken: "En kopia är någon som i det längsta vill tro att hon också kan få hela härligheten - via bilden. Hennes motiv är starkt. En kopia är någon som ställer sig framför spegeln, inte bara med frågan: Är jag lik bilden? Utan som likställer den frågan med: Finns jag? Ur den aspekten är det inget konstigt att kroppens förändring efter ett extra paket glass kan bli en världsfråga för den som befinner sig i kroppen."
Kopiornas uppror är skriven på 90-talet, när debatten om banting och ätstörningar var som mest intensiv. Nu ser jag inte så mycket av den diskussionen i samhällsdebatten, även om problemet säkerligen inte har blivit mindre. Kraven på en perfekt yta kan kväva vem som helst, speciellt eftersom idealet är praktiskt taget ouppnåeligt även för de mest välformade. Här tycker jag att Cronas bok är intressant, eftersom hon pratar om vikten av att vara ett orginal istället för en kopia. Att frigöra sig från en destruktiv fokusering på sin egen kropp och istället koncentrera sig på det som gör mig lycklig och gör livet värt att leva. Att man måste bli ett orginal för att verkligen kunna möta en annan människa - annars blir det bara två bilder som möts. Ibland kan dock även hennes mål - att frigöra sig från bilden - kännas krävande och ouppnåelig. Kan man verkligen bli fri från skönhetshetsen? Hur ska det gå till? Räcker det med att bli medveten om hur sjuka idealen är, eller behöver vi en mer genomgripande förändring av samhällets värderingar?
Crona argumenterar ganska mycket utifrån en rad romaner och tidningsartiklar, vilket i och för sig är intressant, men också lite spretigt. Det blir lite lösryckta kommentarer här och där. Jag antar att hon försöker att sammanfatta samhällsklimatet, och kanske finns det inget bättre sätt att göra det. Men jag kan få lite svårt att få en överblick av boken eftersom den rymmer så många olika tankar och analyser.
Men Crona fick mig att börja fundera på skönheten som begrepp. Är det något universellt, eller lär vi oss vad som är vackert? Skönhet för mig kan vara så mycket. Harmoni, frihet, behagfullhet. Ett sätt att vara och röra sig. Kärleken förskönar - den jag älskar bli vacker. Industriell, massproducerad skönhet är lätt att kategorisera i "snygg-facket", men är inte intressant. Egentligen ganska ointressant. Det som är spännande är att hitta skönheten i det sköra, svaga, skeva. En fårad hand som läggs över min. Ett skyggt ögonkast. Inre skönhet och erfarenhet som strålar ut från en kropp som aldrig skulle tillåtas exponeras på catwalken. Tänk att kunna ändra blicken så att vi verkligen kan se varandras skönhet! Att få blick för att vår unikhet gör oss vackra.
Poetiskt
Jag är förkrossad för att mitt folk är krossat,
jag är mörk av sorg, skräcken har gripit mig.
Finns ingen balsam i Gilead,
finns ingen läkare där?
Varför läker inte såren hos mitt arma folk?
O om mitt huvud vore en källa
och mitt öga en brunn med tårar,
då skulle jag gråta dag och natt
över de fallna i mitt folk. (Jer 8:21-9:1)
Visst kan man diskutera vilken svensk bibelöversättning som är bäst, men språkligt sett måste jag ändå säga att Bibel 2000 är överlägsen. Jeremias förtvivlan griper tag i mig.
jag är mörk av sorg, skräcken har gripit mig.
Finns ingen balsam i Gilead,
finns ingen läkare där?
Varför läker inte såren hos mitt arma folk?
O om mitt huvud vore en källa
och mitt öga en brunn med tårar,
då skulle jag gråta dag och natt
över de fallna i mitt folk. (Jer 8:21-9:1)
Visst kan man diskutera vilken svensk bibelöversättning som är bäst, men språkligt sett måste jag ändå säga att Bibel 2000 är överlägsen. Jeremias förtvivlan griper tag i mig.
onsdag 9 april 2008
Ett missionärsbarnbarn
Vissa böcker slukar man bara. Jag är leopardpojkens dotter av Johanna Nilsson är en sån bok. Jag köpte den på bokrean för att jag kände på mig att jag skulle tycka om den. Det gjorde jag också.
Johanna skriver om sin farmor och farfar som tillbringade större delen av sitt liv som missionärer i Kongo och hennes pappa växte upp där. Jag har hört många missionärer berätta om sina erfarenheter på fältet och känner många missionärsbarn, men den här romanen skildrar allting ifrån ett lite annat perspektiv eftersom det är någon som inte riktigt delar den kristna övertygelsen som försöker återberätta och förstå. Johanna går igenom sina farföräldrars liv och reflekterar över deras val och motiv. Varför åkte de? Trodde de så starkt att Gud hade kallat dem? Var det värt uppoffringarna? Hur har det präglat hennes pappas liv? Och hennes eget?
Två av de tre barnen blev tvungna att stanna kvar i Sverige för att kallet att missionera var viktigare. Båda två föräldrarna arbetade mycket hårt och var borta från varandra i långa perioder. Det finns människor i Kongo som fortfarande kommer ihåg deras livsverk, medan två av deras barn knappt fick chansen att lära känna sin mamma och pappa.
Kan det vara rätt att offra sina barn på missionens altare? Kräver Gud sådana offer? Det är en fråga som Johanna ställer i sin bok. Många har offrat sina familjer i Guds namn. För att de har upplevt att kallet har gått före, att tjänsten inför Gud har varit viktigare. Men vad händer med ett barns gudsbild när föräldern är frånvarande för att Gud vill ha det så? Varför är det så lätt att sätta nära relationer på undantag framför ett arbete eller ett livskall? Hur ska man kunna ta hand om andra människor om man inte kan ta hand om sin egen familj? Det skrämmer mig att det har skett så ofta i historien att det snarare har varit regel än undantag. Visst var det vanligare och mer accepterat förr. Visst har tiderna förändrats. Men fortfarande tror jag det är lätt att prioritera arbetet och den bekräftelse som det ger framför familjen. Jag har svårt att tänka mig att det någonsin kan behaga Gud. Gud som ser i det fördolda. Som säger att barnen är störst i himmelriket.
Johanna skriver om sin farmor och farfar som tillbringade större delen av sitt liv som missionärer i Kongo och hennes pappa växte upp där. Jag har hört många missionärer berätta om sina erfarenheter på fältet och känner många missionärsbarn, men den här romanen skildrar allting ifrån ett lite annat perspektiv eftersom det är någon som inte riktigt delar den kristna övertygelsen som försöker återberätta och förstå. Johanna går igenom sina farföräldrars liv och reflekterar över deras val och motiv. Varför åkte de? Trodde de så starkt att Gud hade kallat dem? Var det värt uppoffringarna? Hur har det präglat hennes pappas liv? Och hennes eget?
Två av de tre barnen blev tvungna att stanna kvar i Sverige för att kallet att missionera var viktigare. Båda två föräldrarna arbetade mycket hårt och var borta från varandra i långa perioder. Det finns människor i Kongo som fortfarande kommer ihåg deras livsverk, medan två av deras barn knappt fick chansen att lära känna sin mamma och pappa.
Kan det vara rätt att offra sina barn på missionens altare? Kräver Gud sådana offer? Det är en fråga som Johanna ställer i sin bok. Många har offrat sina familjer i Guds namn. För att de har upplevt att kallet har gått före, att tjänsten inför Gud har varit viktigare. Men vad händer med ett barns gudsbild när föräldern är frånvarande för att Gud vill ha det så? Varför är det så lätt att sätta nära relationer på undantag framför ett arbete eller ett livskall? Hur ska man kunna ta hand om andra människor om man inte kan ta hand om sin egen familj? Det skrämmer mig att det har skett så ofta i historien att det snarare har varit regel än undantag. Visst var det vanligare och mer accepterat förr. Visst har tiderna förändrats. Men fortfarande tror jag det är lätt att prioritera arbetet och den bekräftelse som det ger framför familjen. Jag har svårt att tänka mig att det någonsin kan behaga Gud. Gud som ser i det fördolda. Som säger att barnen är störst i himmelriket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)