Vissa böcker slukar man bara. Jag är leopardpojkens dotter av Johanna Nilsson är en sån bok. Jag köpte den på bokrean för att jag kände på mig att jag skulle tycka om den. Det gjorde jag också.
Johanna skriver om sin farmor och farfar som tillbringade större delen av sitt liv som missionärer i Kongo och hennes pappa växte upp där. Jag har hört många missionärer berätta om sina erfarenheter på fältet och känner många missionärsbarn, men den här romanen skildrar allting ifrån ett lite annat perspektiv eftersom det är någon som inte riktigt delar den kristna övertygelsen som försöker återberätta och förstå. Johanna går igenom sina farföräldrars liv och reflekterar över deras val och motiv. Varför åkte de? Trodde de så starkt att Gud hade kallat dem? Var det värt uppoffringarna? Hur har det präglat hennes pappas liv? Och hennes eget?
Två av de tre barnen blev tvungna att stanna kvar i Sverige för att kallet att missionera var viktigare. Båda två föräldrarna arbetade mycket hårt och var borta från varandra i långa perioder. Det finns människor i Kongo som fortfarande kommer ihåg deras livsverk, medan två av deras barn knappt fick chansen att lära känna sin mamma och pappa.
Kan det vara rätt att offra sina barn på missionens altare? Kräver Gud sådana offer? Det är en fråga som Johanna ställer i sin bok. Många har offrat sina familjer i Guds namn. För att de har upplevt att kallet har gått före, att tjänsten inför Gud har varit viktigare. Men vad händer med ett barns gudsbild när föräldern är frånvarande för att Gud vill ha det så? Varför är det så lätt att sätta nära relationer på undantag framför ett arbete eller ett livskall? Hur ska man kunna ta hand om andra människor om man inte kan ta hand om sin egen familj? Det skrämmer mig att det har skett så ofta i historien att det snarare har varit regel än undantag. Visst var det vanligare och mer accepterat förr. Visst har tiderna förändrats. Men fortfarande tror jag det är lätt att prioritera arbetet och den bekräftelse som det ger framför familjen. Jag har svårt att tänka mig att det någonsin kan behaga Gud. Gud som ser i det fördolda. Som säger att barnen är störst i himmelriket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar