Det är konstigt hur snabbt det kan gå att läsa färdigt en bok när jag väl gillar den. Har haft lite oflyt på senaste tiden, liksom. Flera böcker har jag inte orkat mig igenom, men Karin Boyes Kris tyckte jag var trevlig. Eller trevlig, den är ganska ångestfylld. Men språket är otroligt vackert. Som när huvudkaraktären, lärarkandidaten Malin Forst, inser att hon är förälskad i sin skolkamrat Siv:
"Full av skygg vördnad vaknade Malin upp till nya dagar på ett helt nytt plan av verkligheten. Tingen hade fått djup färg och stigit henne nära, de kallade och fängslade. Vägen upp till seminariet från Södra stationen var redan den var morgon ett svårbegripligt äventyr, vårsolens morgonsken över hyreskasernernas gavlar avslöjade en värld av djup värme och hög klarhet och mättad med större betydelse än ord kunde ge. Det var som om alla skimmer och sken och dagrar närmade sig med en plötslig, knappt förnimbar och snabbt försvinnande blomdoft, fulla av mjukt och hemlighetsfullt naturliv som rågade rosenkorgar, och hon höll andan, och hennes hjärta stod stilla, då hon försökte fånga det ögonblickliga ogripbara löftet i deras doft."
Malin är en from ung kvinna som plötsligt förlorar sin längtan efter att göra Guds vilja. Våndan inför detta faktum driver henne mot sammanbrott, men den spirande förälskelsen till Siv räddar henne från att förtvivla helt, trots att Malin endast beundrar henne på avstånd. I berättelsen om Malin flikas kapitel med fristående dialoger in, till exempel mellan Humanisten, Teologen och Medicinaren. Ibland är kopplingen till huvudberättelsen tydlig i dialogerna, ibland inte. Skulle nog behöva läsa boken igen för att fatta helt hur boken är uppbyggd. Den tilltalade mig i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar