Kopiornas uppror

För andra gången har jag läst Kopiornas uppror av Åsa Crona. Och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den. Men jag tror att jag tycker att den åtminstone är läsvärd.

Kopiornas uppror handlar om bantningshets och utseendefixering. Om att hellre leva upp till en bild, en yta, än att leva ett verkligt liv. Ett citat från boken: "En kopia är någon som i det längsta vill tro att hon också kan få hela härligheten - via bilden. Hennes motiv är starkt. En kopia är någon som ställer sig framför spegeln, inte bara med frågan: Är jag lik bilden? Utan som likställer den frågan med: Finns jag? Ur den aspekten är det inget konstigt att kroppens förändring efter ett extra paket glass kan bli en världsfråga för den som befinner sig i kroppen."

Kopiornas uppror är skriven på 90-talet, när debatten om banting och ätstörningar var som mest intensiv. Nu ser jag inte så mycket av den diskussionen i samhällsdebatten, även om problemet säkerligen inte har blivit mindre. Kraven på en perfekt yta kan kväva vem som helst, speciellt eftersom idealet är praktiskt taget ouppnåeligt även för de mest välformade. Här tycker jag att Cronas bok är intressant, eftersom hon pratar om vikten av att vara ett orginal istället för en kopia. Att frigöra sig från en destruktiv fokusering på sin egen kropp och istället koncentrera sig på det som gör mig lycklig och gör livet värt att leva. Att man måste bli ett orginal för att verkligen kunna möta en annan människa - annars blir det bara två bilder som möts. Ibland kan dock även hennes mål - att frigöra sig från bilden - kännas krävande och ouppnåelig. Kan man verkligen bli fri från skönhetshetsen? Hur ska det gå till? Räcker det med att bli medveten om hur sjuka idealen är, eller behöver vi en mer genomgripande förändring av samhällets värderingar?

Crona argumenterar ganska mycket utifrån en rad romaner och tidningsartiklar, vilket i och för sig är intressant, men också lite spretigt. Det blir lite lösryckta kommentarer här och där. Jag antar att hon försöker att sammanfatta samhällsklimatet, och kanske finns det inget bättre sätt att göra det. Men jag kan få lite svårt att få en överblick av boken eftersom den rymmer så många olika tankar och analyser.

Men Crona fick mig att börja fundera på skönheten som begrepp. Är det något universellt, eller lär vi oss vad som är vackert? Skönhet för mig kan vara så mycket. Harmoni, frihet, behagfullhet. Ett sätt att vara och röra sig. Kärleken förskönar - den jag älskar bli vacker. Industriell, massproducerad skönhet är lätt att kategorisera i "snygg-facket", men är inte intressant. Egentligen ganska ointressant. Det som är spännande är att hitta skönheten i det sköra, svaga, skeva. En fårad hand som läggs över min. Ett skyggt ögonkast. Inre skönhet och erfarenhet som strålar ut från en kropp som aldrig skulle tillåtas exponeras på catwalken. Tänk att kunna ändra blicken så att vi verkligen kan se varandras skönhet! Att få blick för att vår unikhet gör oss vackra.