Har precis läst ut Sanningen om Gud av Stanley Hauerwas och William Willimon. Den sistnämnde tycker jag för övrigt har ett väldigt coolt namn. Hans föräldrar måste verkligen ha jublat när de kom på det.
Att det tog sin lilla tid att läsa ut den är ett säkert tecken på att jag inte tyckte att den var så bra. Det jag verkligen tycker om slukar jag snabbare än kvickt. Så är också fallet med den här boken. Inte så att jag tyckte att den var dålig. Men den är väldigt ojämn. Författarna blandar djupsinniga insikter med ganska fyrkantiga uppfattningar som de inte motiverar eller argumenterar för överhuvudtaget. De bara slänger ut lite påståenden sådär på måfå, vevar runt med sin verbala käpp och hoppas den ska träffa rätt. Sedan handlar den tröttsamt mycket om USA, vilket kanske är förlåtligt med tanke på att den är skriven av amerikanska författare. Det blir lite moralistiskt ibland, vilket är väldigt onödigt med tanke på att bokens grundidé är väldigt bra.
Sanningen om Gud tar upp de tio budorden som Gud en gång gav till Mose på två stentavlor. Författarna går igenom buden ett efter ett och belyser på vilket sätt de utmanar vår tid. Buden är för Hauerwas och Willimon en hjälp för oss att förstå vem Gud är, mer än en hjälp för hur vi ska leva. Buden uppenbarar Guds natur och hjälper oss att, enligt deras egna ord, böja våra liv mot Gud. Buden lär oss att våra liv är en gåva som vi ödmjukt får ta emot från Gud. Inget vi har - vår tid, våra ägodelar, våra relationer - är något vi egentligen äger, utan någonting som vi har fått.
Boken avslutas med en vacker text om församlingens roll i att lära Guds folk vad buden handlar om:
""De heligas gemenskap" beskriver en gemenskap där det inte finns något nollsummespel. I stället uppbygger varje individs gåvor hela gemenskapen. Vi tror att vi genom den heliga Anden har blivit delaktiga i denna gemenskap redan nu. Söndagen är ett genrep inför evigheten. Ingen annanstans förkroppsligas en sådan gemenskap så tydligt som när vi delar Kristi kropp och blod i nattvarden, som därigenom blir Guds kärleksoffer för världen. I detta offer gör Gud det möjligt för oss att upphöra att offra varandra, och därigenom kan våra förvända begär börja vändas rätt...Där, framför altaret med händerna utsträckta, är vi tomma, öppna, mottagande, hungriga. Kyrkan har omformat oss från att vara de som jagar och griper efter till att vara de som i nåd får ta emot. Vårt begär har omdanats, våra liv har böjts mot den Gud som lovade salighet åt de hungrande."
lördag 20 december 2008
fredag 12 december 2008
Lokal dramatik
Här är man uppväxt på en ytterst liten plats på jorden, och så väljer någon att skriva en deckare som utspelar sig just där jag har tillbringat mina ungdomsår! Jag blir lite stolt av någon konstig anledning. Boken heter Midvinterblod och är skriven av Mons Kallentoft, som också råkar komma från samma ställe som jag. Boken inleds med ett ganska makabert mord (inte helt oväntat, det är ju ändå en deckare vi har att göra med). En man hittas död, upphängd i ett träd mitt ute på slätten. Hans kropp är svårt sargad. Mannen identifieras som Bollbengan, en känd profil på orten men samtidigt mycket ensam. Polisen Malin Fors får i uppdrag att utreda mordet, vilket inte visar sig vara helt enkelt. Hon blir indragen i hedniska sällskap och släktfejder och det blir inte lätt att veta vem som talar sanning och vem som inte gör det.
Jag gillar den här boken. Delvis för att det är så kul när man känner till varenda plats som beskrivs, men också för att det är en intressant historia. Framförallt tycker jag att den är läsvärd eftersom Kallentoft faktiskt har lagt ned en hel del arbete på språket. Hans beskrivningar är utförliga och hans språk närmar sig ofta det poetiska. Han berättar inte bara en historia, han förmedlar också en känsla. Sånt gillar jag.
Jag gillar den här boken. Delvis för att det är så kul när man känner till varenda plats som beskrivs, men också för att det är en intressant historia. Framförallt tycker jag att den är läsvärd eftersom Kallentoft faktiskt har lagt ned en hel del arbete på språket. Hans beskrivningar är utförliga och hans språk närmar sig ofta det poetiska. Han berättar inte bara en historia, han förmedlar också en känsla. Sånt gillar jag.
torsdag 6 november 2008
Kan en porrstjärna älska?
Jenna Jameson är tydligen den mest kända porrskådisen någonsin, och Att älska som en porrstjärna är hennes självbiografi. Boken är galet lång, runt 600 sidor, och innehåller en massa bilder på Jenna i olika åldrar (och vinklar). Titeln skulle också kunna vara något i stil med: "Vad som händer när en känslomässigt skadad tonåring möter ännu mer känslomässigt skadade personer". Hennes mamma dör i cancer när hon är två år gammal och hennes pappa hämtar sig aldrig från den förlusten. Han låter Jenna och hennes bror flytta med runt om i USA till olika kvinnor som han söker tillfällig tröst hos. Hon förlorar sin oskuld till en kille som utnyttjar tillfället när hon är helt utslagen av alkohol. Senare blir hon också utsatt för en gruppvåldtäkt. Sexton år gammal blir hon tillsammans med en MC-kille och tatuerare som introducerar henne i drogernas värld. Under påtryckningar av sin pojkvän blir hon också strippa och därefter fortsätter hennes karriär med utvik och slutligen porrfilmer.
Det är svårt att ta in hur tufft liv den här tjejen har haft. Men boken framställer inte Jenna som ett offer, utan som en stark person som reser sig efter varje smäll som drabbar henne. Hon försöker intala läsarna att hon inte har påverkats av att bli våldtagen i ung ålder, utan att hon skulle ha blivit porrstjärna ändå. Att hon nu har kontroll över sitt liv och att det har vänt för henne. Det köper inte jag. Det finns en ytlighet i boken, jag lämnas kvar med en känsla av att här finns en massa obearbetade minnen, pusselbitar som inte har lagts på plats. Jenna beskriver till exempel hur god gemenskapen kunde bli vid porrfilmsinspelningarna. Denna information slängs in mitt emellan en mängd berättelser om den stenhårda konkurrensen mellan de medverkande tjejerna och regissörernas försök att utnyttja dem, de manliga skådespelarnas känslokyla och hur porrbranschen fortfarande är männens värld även om tjejerna är bäst betalda. Då låter talet om gemenskap i mina öron mest som ett försök att i efterhand glorifiera någonting som egentligen bara var illa.
Att älska som en porrstjärna är ganska dåligt skriven. Den innehåller många lösa trådar, är ganska rörig och alldeles för lång. Man kunde till exempel helt ha hoppat över de ändlösa dialogerna mellan Jenna, hennes bror och hennes pappa (även om man då fick en liten insyn i vilken osund familjesituation hon kom ifrån). Språket är dessutom onödigt snuskigt och grovt, men det är väl en del av grejen antar jag.
När jag hade läst den här kändes det som min hjärna var fylld med en massa skräp. Det här är inte en bok jag kan rekommendera. Jag tycker inte att den ger en bra inblick i porrbranschen eftersom det finns en ton i den som inte känns sann, och den är som sagt ganska seg.
Det är svårt att ta in hur tufft liv den här tjejen har haft. Men boken framställer inte Jenna som ett offer, utan som en stark person som reser sig efter varje smäll som drabbar henne. Hon försöker intala läsarna att hon inte har påverkats av att bli våldtagen i ung ålder, utan att hon skulle ha blivit porrstjärna ändå. Att hon nu har kontroll över sitt liv och att det har vänt för henne. Det köper inte jag. Det finns en ytlighet i boken, jag lämnas kvar med en känsla av att här finns en massa obearbetade minnen, pusselbitar som inte har lagts på plats. Jenna beskriver till exempel hur god gemenskapen kunde bli vid porrfilmsinspelningarna. Denna information slängs in mitt emellan en mängd berättelser om den stenhårda konkurrensen mellan de medverkande tjejerna och regissörernas försök att utnyttja dem, de manliga skådespelarnas känslokyla och hur porrbranschen fortfarande är männens värld även om tjejerna är bäst betalda. Då låter talet om gemenskap i mina öron mest som ett försök att i efterhand glorifiera någonting som egentligen bara var illa.
Att älska som en porrstjärna är ganska dåligt skriven. Den innehåller många lösa trådar, är ganska rörig och alldeles för lång. Man kunde till exempel helt ha hoppat över de ändlösa dialogerna mellan Jenna, hennes bror och hennes pappa (även om man då fick en liten insyn i vilken osund familjesituation hon kom ifrån). Språket är dessutom onödigt snuskigt och grovt, men det är väl en del av grejen antar jag.
När jag hade läst den här kändes det som min hjärna var fylld med en massa skräp. Det här är inte en bok jag kan rekommendera. Jag tycker inte att den ger en bra inblick i porrbranschen eftersom det finns en ton i den som inte känns sann, och den är som sagt ganska seg.
Tron som bottenklang
Lennart Göth har talat med sex författare, poeter och låtskrivare som alla har någon form av gudstro i boken De tre tornrummen. Han är intresserad av att undersöka hur deras tro påverkar deras skrivande. Han intervjuar och reflekterar.
Det är spännande att få en inblick i dessa författares tankar om tro och deras skrivarprocess. Det man kan konstatera är att det ser väldigt olika ut. De intervjuade låter sin tro påverka på väldigt olika sätt. En del tycker att själva tanken på att de skulle ha ett budskap eller ärende i sitt författarskap känns obehaglig, medan andra säger rakt ut att de har det.
Att sammanfatta den här boken är svårt, för den innehåller så mycket olika tankar. Är man intresserad av att skriva är den helt klart läsvärd. Jag avslutar med ett intressant citat från författaren Kristian Lundberg, som handlar om relationen mellan tron och hans författarskap:
"Tillit och förtröstan. Allt hänger ihop. Och hade jag inte haft så stark grundkänsla i min tro, så tror jag inte att jag hade skrivit. Jag tror inte det. Men om jag inte hade skrivit så vete faan om jag hade vågat den tillit som jag nu har till Gud. De där sakerna är så intimt förknippade med varandra och med mig som person. Det är verkligen så. Jag kan inte plocka ut en beståndsdel. Jag kan inte heller säga att detta är bra eller dåligt, jag kan inte välja mellan dem. Det är bara min konstitution, som att jag har glasögon och andra människor är rödhåriga. Jag bara är på det sättet. Jag är inte glutenallergiker, jag fick det här istället."
Det är spännande att få en inblick i dessa författares tankar om tro och deras skrivarprocess. Det man kan konstatera är att det ser väldigt olika ut. De intervjuade låter sin tro påverka på väldigt olika sätt. En del tycker att själva tanken på att de skulle ha ett budskap eller ärende i sitt författarskap känns obehaglig, medan andra säger rakt ut att de har det.
Att sammanfatta den här boken är svårt, för den innehåller så mycket olika tankar. Är man intresserad av att skriva är den helt klart läsvärd. Jag avslutar med ett intressant citat från författaren Kristian Lundberg, som handlar om relationen mellan tron och hans författarskap:
"Tillit och förtröstan. Allt hänger ihop. Och hade jag inte haft så stark grundkänsla i min tro, så tror jag inte att jag hade skrivit. Jag tror inte det. Men om jag inte hade skrivit så vete faan om jag hade vågat den tillit som jag nu har till Gud. De där sakerna är så intimt förknippade med varandra och med mig som person. Det är verkligen så. Jag kan inte plocka ut en beståndsdel. Jag kan inte heller säga att detta är bra eller dåligt, jag kan inte välja mellan dem. Det är bara min konstitution, som att jag har glasögon och andra människor är rödhåriga. Jag bara är på det sättet. Jag är inte glutenallergiker, jag fick det här istället."
torsdag 30 oktober 2008
Mer än nog
"De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma. Men man såg att de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och hann för dem. När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande, med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge...Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan tog han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick. Alla åt och blev mätta, och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. Det var fem tusen män som hade ätit." (Mark 6:32-34, 41-44)
Gud ger och förser oss, i överflöd. Gud ger till dem som söker. Alla blir mätta, och det finns mer att få. Generositeten är gudomlig. Snålheten, tanken att jag ska klamra mig fast vid det som är mitt, är i grunden ett missförstånd. Inget är mitt, allt är Guds. Det jag delar med mig av försvinner inte, det välsignas och blir mer än det var när jag höll fast vid det.
Gud ger och förser oss, i överflöd. Gud ger till dem som söker. Alla blir mätta, och det finns mer att få. Generositeten är gudomlig. Snålheten, tanken att jag ska klamra mig fast vid det som är mitt, är i grunden ett missförstånd. Inget är mitt, allt är Guds. Det jag delar med mig av försvinner inte, det välsignas och blir mer än det var när jag höll fast vid det.
tisdag 28 oktober 2008
Selma for president
Jag har lovordat Selma Lagerlöf tidigare, och jag tänker inte sluta med det. Läste Kejsaren av Portugallien för ett tag sedan. Det är en hjärtslitande historia om Jan som är allmänt missnöjd med sitt liv. Jan är inte nöjd med att vara torpare, han är inte nöjd med hur andra ser på honom, och han är inte nöjd med sin fru. Och nu ska han till råga på allt få barn, något han inte är det minsta sugen på. Han får sitta ute i ösregnet och vänta under tiden som förlossningen pågår. Blöt och sur stövlar han sedan in i stugan, för att bli drabbad av den stora kärleken. Jan blir upp över öronen förälskad i sin nyfödda dotter. Kärleken förändrar honom och gör honom mjukare. Hon är solen i hans liv, den lilla flickan Klara Fina Gulleborg.
Flickan växer upp till en vacker ung kvinna som drar blickarna till sig på bygden. Jan är så stolt och glad över sin dotter att han inte vet vart han ska ta vägen. Men så drabbas Klara Finas föräldrar av en katastrof - de blir tvungna att betala en stor summa pengar om de ska kunna bo kvar i sin stuga. Klara Fina erbjuder sig att ge sig ut i stora världen för att ta tjänst i staden. Jan blir gripen av att hans dotter offrar sig för sina föräldrar på det sättet, innan han börjar ana att det är äventyrslystnad snarare än kärlek som driver henne.
Flickan ger sig av för några månaders tid. Men breven kommer inte tätt, och snart hör hennes föräldrar inte av henne alls. Illvilliga rykten börjar gå om att allt inte står rätt till och att Klara Fina har råkat "i olycka". Det viskas och tasslas i byn. Ju mer tydligt det börjar bli för alla att något har hänt Klara Fina i staden, ju mer börjar Jan försvinna in i sin egen fantasivärld. I den världen har Klara Fina blivit kejsarinna av Portugallien och hennes höga ställning gör att det är svårt för henne att besöka föräldrarna eller meddela dem något. Men Jan ser tecken och budskap överallt. Klara Fina har inte övergett honom.
Jans kärlek till sin dotter är gripande och överväldigande. Smärtan över att hon har råkat illa ut blir för stor för honom. Men vad händer när han möter sin dotter igen och konfronteras med verkligheten? Och är Jan så galen som alla tror, eller är han den ende friske i en sjuk värld?
Flickan växer upp till en vacker ung kvinna som drar blickarna till sig på bygden. Jan är så stolt och glad över sin dotter att han inte vet vart han ska ta vägen. Men så drabbas Klara Finas föräldrar av en katastrof - de blir tvungna att betala en stor summa pengar om de ska kunna bo kvar i sin stuga. Klara Fina erbjuder sig att ge sig ut i stora världen för att ta tjänst i staden. Jan blir gripen av att hans dotter offrar sig för sina föräldrar på det sättet, innan han börjar ana att det är äventyrslystnad snarare än kärlek som driver henne.
Flickan ger sig av för några månaders tid. Men breven kommer inte tätt, och snart hör hennes föräldrar inte av henne alls. Illvilliga rykten börjar gå om att allt inte står rätt till och att Klara Fina har råkat "i olycka". Det viskas och tasslas i byn. Ju mer tydligt det börjar bli för alla att något har hänt Klara Fina i staden, ju mer börjar Jan försvinna in i sin egen fantasivärld. I den världen har Klara Fina blivit kejsarinna av Portugallien och hennes höga ställning gör att det är svårt för henne att besöka föräldrarna eller meddela dem något. Men Jan ser tecken och budskap överallt. Klara Fina har inte övergett honom.
Jans kärlek till sin dotter är gripande och överväldigande. Smärtan över att hon har råkat illa ut blir för stor för honom. Men vad händer när han möter sin dotter igen och konfronteras med verkligheten? Och är Jan så galen som alla tror, eller är han den ende friske i en sjuk värld?
fredag 10 oktober 2008
Syns han inte finns han inte - och jag tänker blunda!
I somras läste jag ärkeateisten Richard Dawkins Illusionen om Gud. Vad jag har förstått har han fått en hel del kritik för den boken, både av kristna och sina egna. Och han sparar inte på krutet precis. Religionen har bara inneburit förtryck och ond bråd död. Religiösa (Dawkins inriktar sig främst på kristna) är mindre begåvade, vägrar att lyssna till förnuftet (det vill säga förnuftet hos ateistiska vetenskapsmän) och förtrycker de som inte har samma åsikt (det vill säga ateistiska vetenskapsmän). Kristna vetenskapsmän, som har mycket kunskap inom naturvetenskap men ändå tror på Gud, irriterar Dawkins något enormt. Det är tydligt att det här med religion är personligt för Dawkins. Han ogillar det starkt och skulle helst vilja utrota denna förlegade kvarleva från människans barndom från jordens yta. Han är helt övertygad om att världen skulle bli en bättre plats utan religionen.
Här är några saker som jag stör mig på hos Dawkins:
1. Att han för ett korståg mot religionen. Han är så ivrig att smutskasta alla världens troende (som är i förkrossande majoritet) att han, som anser sig stå i de förnuftigas skara, lämnar vett och sans och nyans bakom sig. Han ägnar till och med tid åt att försöka argumentera för att Hitler faktiskt var troende kristen, och därmed försöka lägga skulden för förintelsen på kristendomen. Mao, förmodligen den värsta massmördaren historien känner till och övertygad ateist, nämner han inte alls. Dawkins erkänner att Stalin förmodligen var ateist, men det var ju ändå inte så många som dog under hans regim jämfört med Hitler. Frågan är om det går att jämföra antal döda och på så sätt kunna avgöra vem som är mest moralisk. Dawkins säger också att det är fel att utgå ifrån att exempelvis Stalin utförde sina massmord för att han var ateist vilket jag helt och fullt håller med om. Men varför håller han ändå fast vid att kristna regenter och andra makthavare har begått brott mot mänskligheten för att de var kristna? Det kanske är dags för Dawkins att inse att det både finns omoraliska kristna och omoraliska ateister, vilket förresten bekräftar den kristna världsbilden. Vi är Guds avbild men samtidigt kapabla till fruktansvärda handlingar. Storverk och djävulsk grymhet ryms båda inom oss. Att försöka avgöra vilken ideologi eller religion som har flest människoliv på sitt samvete leder oss ingenstans och ger oss inget svar på vad som är sant om världen och Guds existens.
2. Att han talar om väst som om det var det enda som fanns. Visserligen slänger han in en brasklapp i början av boken där han talar om att han riktar sig till en publik i väst och därför fokuserar på kristendomen och vetenskapen i väst. Men frågan är om det är möjligt att göra det i en värld forskning där forskning bedrivs i det närmaste överallt och där vi är mer beroende och tätare knutna till varandra än någonsin. I väst kanske det verkar som om ateismen har ett visst inflytande, men globalt sett är det långt ifrån så. Därför blir det lite otäckt när Dawkins antyder att ateister är mer intelligenta än religiösa. Betyder det att den vite mannen återigen står för förnuft och civilisering? Att han tycker det är dags för ateismen att kolonisera världen?
3. Dawkins otroligt svaga teori om att det religiösa hos människan är en biprodukt av evolutionen. De flesta barn verkar ha en medfödd uppfattning om att allting har ett syfte, att allt finns till av en orsak. Tidigare i människans historia har det enligt Dawkins funnits ett värde i att betrakta omgivningen på det här sättet. Om vi mötte ett farligt djur fanns det ingen mening med några djupare funderingar över instinkter eller fysikaliska lagar, utan det enda som hjälpte oss var tanken: "Det vill anfalla mig!". Evolutionen har därför gjort vår hjärna mer mottaglig för religion, det vill säga att tro att allting har ett syfte eller orsak. Den "religiösa" genen gynnar oss inte och har aldrig gjort det, men det smyger sig in som ett virus i våra hjärnor som är konstruerade för att överleva. Vilken tur för Dawkins och andra upphöjda vetenskapsmän att de inte har blivit drabbade av detta fruktansvärda virus! Dawkins må vara intelligent, men han har inte använt sin hjärna speciellt mycket när han konstruerade den här teorin. Han har låtit sin ovilja mot religionen styra alltför mycket. Kristendomen skulle säga att Gud har lagt ner den här tendensen hos människan att söka efter mening och sammanhang. Det nämner Dawkins, men eftersom Gud inte finns och det därför inte kan vara sant, avfärdar han det bara kort.
Nu tycker jag visserligen inte att allt i Dawkins bok var skräp, även om det kan låta så. Han går igenom bevisen för Guds existens och att Bibeln inte alls är speciellt "moralisk" med våra mått mätt. Han har en del intressanta invändningar och argument som en kristen kan ha nytta av att ta till sig. Även om jag tycker att Dawkins kritik rätt ofta blir överdriven gillar jag samtidigt att han inte slätar över sitt motstånd mot religionen. Han tycker det är sorgligt att människor lever i den här lögnen istället för att ansluta sig till vetenskapens världsbild. Han har en mission att förbättra världen och en egen religion att sprida. Jag gillar att folk står för vad de tror på och vågar uttrycka det. Att han blir lika intolerant och onyanserad som den värsta fundamentalist märker han nog inte själv, eller så bryr han sig inte om det. Richard Dawkins, jag vet att du och jag inte håller med varandra och att du tycker att jag har ett virus i hjärnan, men Jesus har dött för dig också, vare sig du vill eller inte.
Här är några saker som jag stör mig på hos Dawkins:
1. Att han för ett korståg mot religionen. Han är så ivrig att smutskasta alla världens troende (som är i förkrossande majoritet) att han, som anser sig stå i de förnuftigas skara, lämnar vett och sans och nyans bakom sig. Han ägnar till och med tid åt att försöka argumentera för att Hitler faktiskt var troende kristen, och därmed försöka lägga skulden för förintelsen på kristendomen. Mao, förmodligen den värsta massmördaren historien känner till och övertygad ateist, nämner han inte alls. Dawkins erkänner att Stalin förmodligen var ateist, men det var ju ändå inte så många som dog under hans regim jämfört med Hitler. Frågan är om det går att jämföra antal döda och på så sätt kunna avgöra vem som är mest moralisk. Dawkins säger också att det är fel att utgå ifrån att exempelvis Stalin utförde sina massmord för att han var ateist vilket jag helt och fullt håller med om. Men varför håller han ändå fast vid att kristna regenter och andra makthavare har begått brott mot mänskligheten för att de var kristna? Det kanske är dags för Dawkins att inse att det både finns omoraliska kristna och omoraliska ateister, vilket förresten bekräftar den kristna världsbilden. Vi är Guds avbild men samtidigt kapabla till fruktansvärda handlingar. Storverk och djävulsk grymhet ryms båda inom oss. Att försöka avgöra vilken ideologi eller religion som har flest människoliv på sitt samvete leder oss ingenstans och ger oss inget svar på vad som är sant om världen och Guds existens.
2. Att han talar om väst som om det var det enda som fanns. Visserligen slänger han in en brasklapp i början av boken där han talar om att han riktar sig till en publik i väst och därför fokuserar på kristendomen och vetenskapen i väst. Men frågan är om det är möjligt att göra det i en värld forskning där forskning bedrivs i det närmaste överallt och där vi är mer beroende och tätare knutna till varandra än någonsin. I väst kanske det verkar som om ateismen har ett visst inflytande, men globalt sett är det långt ifrån så. Därför blir det lite otäckt när Dawkins antyder att ateister är mer intelligenta än religiösa. Betyder det att den vite mannen återigen står för förnuft och civilisering? Att han tycker det är dags för ateismen att kolonisera världen?
3. Dawkins otroligt svaga teori om att det religiösa hos människan är en biprodukt av evolutionen. De flesta barn verkar ha en medfödd uppfattning om att allting har ett syfte, att allt finns till av en orsak. Tidigare i människans historia har det enligt Dawkins funnits ett värde i att betrakta omgivningen på det här sättet. Om vi mötte ett farligt djur fanns det ingen mening med några djupare funderingar över instinkter eller fysikaliska lagar, utan det enda som hjälpte oss var tanken: "Det vill anfalla mig!". Evolutionen har därför gjort vår hjärna mer mottaglig för religion, det vill säga att tro att allting har ett syfte eller orsak. Den "religiösa" genen gynnar oss inte och har aldrig gjort det, men det smyger sig in som ett virus i våra hjärnor som är konstruerade för att överleva. Vilken tur för Dawkins och andra upphöjda vetenskapsmän att de inte har blivit drabbade av detta fruktansvärda virus! Dawkins må vara intelligent, men han har inte använt sin hjärna speciellt mycket när han konstruerade den här teorin. Han har låtit sin ovilja mot religionen styra alltför mycket. Kristendomen skulle säga att Gud har lagt ner den här tendensen hos människan att söka efter mening och sammanhang. Det nämner Dawkins, men eftersom Gud inte finns och det därför inte kan vara sant, avfärdar han det bara kort.
Nu tycker jag visserligen inte att allt i Dawkins bok var skräp, även om det kan låta så. Han går igenom bevisen för Guds existens och att Bibeln inte alls är speciellt "moralisk" med våra mått mätt. Han har en del intressanta invändningar och argument som en kristen kan ha nytta av att ta till sig. Även om jag tycker att Dawkins kritik rätt ofta blir överdriven gillar jag samtidigt att han inte slätar över sitt motstånd mot religionen. Han tycker det är sorgligt att människor lever i den här lögnen istället för att ansluta sig till vetenskapens världsbild. Han har en mission att förbättra världen och en egen religion att sprida. Jag gillar att folk står för vad de tror på och vågar uttrycka det. Att han blir lika intolerant och onyanserad som den värsta fundamentalist märker han nog inte själv, eller så bryr han sig inte om det. Richard Dawkins, jag vet att du och jag inte håller med varandra och att du tycker att jag har ett virus i hjärnan, men Jesus har dött för dig också, vare sig du vill eller inte.
onsdag 1 oktober 2008
Världens mest amerikanska USA-kritiker
Har länge tänkt läsa Shaine Claiborne, men nu har jag gjort det. Eller det var ett tag sen, på smått livsfarliga bussresor i Turkiet utan säkerhetsbälten och med en betongsten på gaspedalen (bildligt talat, då). Där läste jag Irresistible Revolution - Living as an Ordinary Radical. Och titeln avslöjar just vad Claibornes tes är: alla kristna är hela vanliga radikaler (eller borde vara det). Det ska vara helt normalt att kämpa för fattigas och utsattas rättigheter, att dela sitt liv med dem. Han kämpar själv, Claiborne. Han är med på kampanjer, manifestationer och demonstrationer. Han lever i ett kollektiv med en mängd olika människor, varav vissa har varit hemlösa i perioder. Han syr sina egna kläder (en mening man sedan Glenn Killing i manegen aldrig kan säga utan att tänka på Lena PH) och ställer sig negativ till överflödskonsumtionen vi i väst ägnar oss åt. Claiborne är långt ifrån den amerikanska drömmen. Samtidigt är han så amerikansk på ett sätt som är svårt att sätta fingret på. Kanske är det att hans formuleringar är lika slagfärdiga som vilken reklamslogan som helst. Eller att hans lösningar på problemen ibland känns så enkla på något vis: så här ska du vara om du är kristen. Punkt. Att han inte har några problem med att berätta om sig själv och allt bra som han har gjort under sitt förhållandevis korta liv. Eller kanske det att han radikalt går hela vägen till skillnad från oss här i mellanmjölkens land.
Min stora fråga när jag läste boken var: vad ska jag göra med det här? Boken störde mig på något sätt. Jag kände att jag inte riktigt höll med om att man måste leva som Claiborne för att vara en sann efterföljare till Jesus. Samtidigt undrade jag om anledningen till att jag inte höll med var för att det var bekvämast för mig själv att inte göra det. Jag vill ju leva rätt. Jag vill inte glömma bort att Jesus sökte upp de utsatta. Jag vill omsätta min tro i praktiken. Vad innebär det för mitt sätt att bo, att konsumera, hur och med vilka jag umgås? När vi kommer till de här frågorna behöver jag Jesus mer än någonsin, och Andens vishet. Hur kan jag med mitt liv, min bakgrund och mina förutsättningar förkroppsliga Guds kärlek till människan? Värt att fundera på. Så visst har Claiborne lyckats i sitt uppsåt. Han har fått mig att tänka.
Några citat från boken till avslutning:
"The gospel is good news for sick people and is disturbing for those who think they've got it all together. Some of us have been told our whole lives that we are wretched, but the gospel reminds us that we are beautiful. Others of us have been told our whole lives that we are beautiful, but the gospel reminds us that we are also wretched. The church is a place where we can stand up and say we are wretched, and everyone will nod and agree and remind us that we are also beautiful."
"When we have new eyes, we can look into the eyes of those we dont even like and see the One we love. We can see God's image in everyone we encounter...we are made of the same dust. We cry the same tears. No one is beyond redemption. And we are free to imagine a revolution that sets both the oppressed and the oppressors free."
"Joy and celebration don't usually mark progressive social justice circles, or conservative Christian circles, for that matter. But the Jesus movement is a revolution that dances. Celebration is at the very core of our kingdom, and hopefully that celebration will make its way into the darkest corners of our world - the ghettos and refugee camps, and the palaces and prisons. May the whispers of hope reach the ears of hope-hungry people in the shadows of our world."
Min stora fråga när jag läste boken var: vad ska jag göra med det här? Boken störde mig på något sätt. Jag kände att jag inte riktigt höll med om att man måste leva som Claiborne för att vara en sann efterföljare till Jesus. Samtidigt undrade jag om anledningen till att jag inte höll med var för att det var bekvämast för mig själv att inte göra det. Jag vill ju leva rätt. Jag vill inte glömma bort att Jesus sökte upp de utsatta. Jag vill omsätta min tro i praktiken. Vad innebär det för mitt sätt att bo, att konsumera, hur och med vilka jag umgås? När vi kommer till de här frågorna behöver jag Jesus mer än någonsin, och Andens vishet. Hur kan jag med mitt liv, min bakgrund och mina förutsättningar förkroppsliga Guds kärlek till människan? Värt att fundera på. Så visst har Claiborne lyckats i sitt uppsåt. Han har fått mig att tänka.
Några citat från boken till avslutning:
"The gospel is good news for sick people and is disturbing for those who think they've got it all together. Some of us have been told our whole lives that we are wretched, but the gospel reminds us that we are beautiful. Others of us have been told our whole lives that we are beautiful, but the gospel reminds us that we are also wretched. The church is a place where we can stand up and say we are wretched, and everyone will nod and agree and remind us that we are also beautiful."
"When we have new eyes, we can look into the eyes of those we dont even like and see the One we love. We can see God's image in everyone we encounter...we are made of the same dust. We cry the same tears. No one is beyond redemption. And we are free to imagine a revolution that sets both the oppressed and the oppressors free."
"Joy and celebration don't usually mark progressive social justice circles, or conservative Christian circles, for that matter. But the Jesus movement is a revolution that dances. Celebration is at the very core of our kingdom, and hopefully that celebration will make its way into the darkest corners of our world - the ghettos and refugee camps, and the palaces and prisons. May the whispers of hope reach the ears of hope-hungry people in the shadows of our world."
Sant tror jag
Människan blir det hon ser. Ingen kan få en skymt av Gud och förbli oförändrad. - Peter Halldorf
fredag 5 september 2008
Helt subjektivt
Började i Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek och märkte att jag inte kom någonstans. Det är så tydligt när jag hittar en bok som jag verkligen gillar. Då kan jag bara inte sluta läsa. När jag däremot läser en bok som jag inte tycker om kan jag bara inte med att fortsätta. Jag börjar läsa något annat istället, eller så börjar jag virka eller träna eller överkonsumera Family Guy. Tidigare hade jag något krav på mig att jag alltid skulle läsa ut alla böcker som jag började i, men har numera kommit fram till att mitt liv är för kort.
Enligt Elfriede själv (källa Wikipedia) kan hennes böcker egentligen inte översättas, eftersom hennes sätt att skriva är alltför sammankopplat med det tyska språket. Kanske är det därför jag inte gillade boken, det var nämligen just språket jag hade svårast för. Men jag tyckte inte heller att det hände något. Sammanfattningsvis: jag fastnade inte. Mer avancerade anledningar till att jag dissar Pianolärarinnan kan jag inte komma på. Å andra sidan är det här min egen blogg, så jag kan dissa hur mycket jag vill, med eller utan god anledning.
Enligt Elfriede själv (källa Wikipedia) kan hennes böcker egentligen inte översättas, eftersom hennes sätt att skriva är alltför sammankopplat med det tyska språket. Kanske är det därför jag inte gillade boken, det var nämligen just språket jag hade svårast för. Men jag tyckte inte heller att det hände något. Sammanfattningsvis: jag fastnade inte. Mer avancerade anledningar till att jag dissar Pianolärarinnan kan jag inte komma på. Å andra sidan är det här min egen blogg, så jag kan dissa hur mycket jag vill, med eller utan god anledning.
Jesusmöte
Jag har tagit mig igenom en hel del böcker i somras, men inte märks det på den här bloggen, inte. Det finns en hel del att kommentera och fundera över. Exempelvis har jag läst En korsfäst Gud av Hans Johansson, en svensk teolog som i våras togs ifrån oss alltför tidigt. Detta är en bok som är värd att läsa fler gånger. Hans har i sin bok porträtterat elva personer som mötte Jesus i samband med hans död. Vilka var de, hur tänkte de, vilken påverkan hade Jesus i deras liv? Men Hans stannar inte där. Han går ett steg och låter berättelserna ställa frågor in i hans eget liv. Och det är verkligen det jag gillar med den här boken. Det är teologi när det är som bäst! Först en noggrann läsning och meditation av en bibeltext, för att sedan fundera över vad som händer i mig när jag läser. Sann teologi är ett möte med Guds Ord, under bön. Sann teologi är liv och förändrar mig på djupet.
Ett citat från boken:
"Att följa Jesus på korsets väg är att vallfärda i oansenlighet. Det är att hålla dem han lider med i åminnelse, särskilt dem som glöms, människor som förpassats till ett osynligt liv på anonyma institutioner, som politisk propaganda förklarat onämnbara, ickeexisterande, som fastnat i traumatisk sorg, avskurna och isolerande från omvärlden. Mycket lidande är gömt och glömt."
Ett citat från boken:
"Att följa Jesus på korsets väg är att vallfärda i oansenlighet. Det är att hålla dem han lider med i åminnelse, särskilt dem som glöms, människor som förpassats till ett osynligt liv på anonyma institutioner, som politisk propaganda förklarat onämnbara, ickeexisterande, som fastnat i traumatisk sorg, avskurna och isolerande från omvärlden. Mycket lidande är gömt och glömt."
onsdag 13 augusti 2008
Dans med dig
"I varje relation uppstår en sorts dans mellan det egna jaget och den andra personen." - Philip Yancey
Den här meningen fastnade hos mig i Yances bok Bön. Jag gillade bilden. Att relationer människor emellan eller mellan människa och Gud är som en slags dans. Dynamisk, fartfylld, full av liv. Det som den andra parten gör påverkar mig, på gott och ont. Den andres händer kan hålla mjukt om mig eller trampa sönder mina tår. Vi kan hjälpa varandra att svänga runt eller komma i otakt. Det kan vara fantastiskt och frustrerande. Men tänk vilken gåva det är att den här dansen ens finns! Att vi kan få låta oss påverkas och bli bekräftade i någon annans blick.
Den här meningen fastnade hos mig i Yances bok Bön. Jag gillade bilden. Att relationer människor emellan eller mellan människa och Gud är som en slags dans. Dynamisk, fartfylld, full av liv. Det som den andra parten gör påverkar mig, på gott och ont. Den andres händer kan hålla mjukt om mig eller trampa sönder mina tår. Vi kan hjälpa varandra att svänga runt eller komma i otakt. Det kan vara fantastiskt och frustrerande. Men tänk vilken gåva det är att den här dansen ens finns! Att vi kan få låta oss påverkas och bli bekräftade i någon annans blick.
torsdag 10 juli 2008
Uppenbarelser utöver det vanliga
Har precis läst ut Christin Salanders roman Redan nu men ännu inte. Den är inte tjock, så det gick snabbt att läsa. Boken handlar om en ung tjej, Cissi, som får uppleva att Gud söker henne. Och inte lite, heller. Hennes upplevelser är väldigt starka, i klass med de gammaltestamentliga profeterna. Det är ljusa gestalter, broar och dörrar som når ända upp i himlen. Och hela tiden försöker Cissi förstå vad det egentligen är som händer, och vem det är som vill ha kontakt med henne.
Det jag gillade allra mest med boken var de här uppenbarelserna, just för att de är så pass extrema. Det Cissi får vara med om är starka andliga visioner, hon är en modern mystiker. De ger berättelsen ett magiskt skimmer, precis som böckerna om Narnia (som författaren för övrigt är inspirerad av). Jag gillar tanken att Gud visar sig för människor så påtagligt och personligt. Cissi blir överväldigad och överbevisad om Guds kärlek och Guds längtan efter henne. Salander beskriver Cissis upplevelser på ett vackert och poetiskt sätt. Det är fantasifullt och realistiskt på samma gång.
En berättelse som den här är svår att skriva. Det är inte lätt att själv vara kristen, liksom stå på andra sidan, och försöka beskriva hur någon tänker som börjar hitta vägen till Gud. Ibland kändes dialogerna och ordvalen lite onaturliga. Flera gånger stannade jag upp och tänkte: "Skulle man verkligen uttrycka sig så här, känna så här?". Men jag tycker Redan nu men ännu inte är värd att läsa, oavsett livshållning och tro. Särskilt för det språk som används vid Cissis gudsmöten.
Det jag gillade allra mest med boken var de här uppenbarelserna, just för att de är så pass extrema. Det Cissi får vara med om är starka andliga visioner, hon är en modern mystiker. De ger berättelsen ett magiskt skimmer, precis som böckerna om Narnia (som författaren för övrigt är inspirerad av). Jag gillar tanken att Gud visar sig för människor så påtagligt och personligt. Cissi blir överväldigad och överbevisad om Guds kärlek och Guds längtan efter henne. Salander beskriver Cissis upplevelser på ett vackert och poetiskt sätt. Det är fantasifullt och realistiskt på samma gång.
En berättelse som den här är svår att skriva. Det är inte lätt att själv vara kristen, liksom stå på andra sidan, och försöka beskriva hur någon tänker som börjar hitta vägen till Gud. Ibland kändes dialogerna och ordvalen lite onaturliga. Flera gånger stannade jag upp och tänkte: "Skulle man verkligen uttrycka sig så här, känna så här?". Men jag tycker Redan nu men ännu inte är värd att läsa, oavsett livshållning och tro. Särskilt för det språk som används vid Cissis gudsmöten.
Mer dom än tröst
Läste Jer kap 18 för ett tag sen, ett ganska känt kapitel som handlar om lerkärlet i krukmakarens händer. Uppväxt som jag är i kyrklig miljö, har jag ofta fått höra att Gud formar oss som leran formas i krukmakarens händer. Att om vi misslyckas kan vi få börja om. Men nu när jag läste avsnittet igen inser jag att det inte är riktigt så uppmuntrande. Det är snarare en varning och en dom till Israel (hela Jeremia är en enda lång rad av domsord):
Detta ord kom till Jeremia från Herren: Gå ner till krukmakarens hus. Där skall jag låta dig höra mina ord. Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det. Herrens ord kom till mig: Skulle inte jag kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. (Jer 18:1-10)
Det finns ju helt klart en möjlighet till omvändelse här. Men hur har det här kunnat bli en text av tröst? Det är bara möjligt om man inte läser de sista verserna. Budskapet är lite åt det här hållet: gör som jag vill, annars krossar jag er. Inte något man vill höra när man känner sig lite skör, precis. Hur svårt det än kan kännas att sådana här avsnitt finns i Bibeln, och hur gärna jag skulle vilja att Gud var liksom snällare, så för det med sig en insikt som jag tror är bra. Gud är inget gosedjur och inget påhitt. Gud är på allvar.
Detta ord kom till Jeremia från Herren: Gå ner till krukmakarens hus. Där skall jag låta dig höra mina ord. Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det. Herrens ord kom till mig: Skulle inte jag kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. (Jer 18:1-10)
Det finns ju helt klart en möjlighet till omvändelse här. Men hur har det här kunnat bli en text av tröst? Det är bara möjligt om man inte läser de sista verserna. Budskapet är lite åt det här hållet: gör som jag vill, annars krossar jag er. Inte något man vill höra när man känner sig lite skör, precis. Hur svårt det än kan kännas att sådana här avsnitt finns i Bibeln, och hur gärna jag skulle vilja att Gud var liksom snällare, så för det med sig en insikt som jag tror är bra. Gud är inget gosedjur och inget påhitt. Gud är på allvar.
torsdag 3 juli 2008
Personlig tro
Har på inrådan av en vän läst Barmhärtig och sårbar av Christina Grenholm. Det är en ganska annorlunda bok. Man skulle kunna säga att det är ett teologiskt manifest, men den är lika mycket en berättelse om en personlig resa i den kristna tron. Inget torrt akademiskt språk med andra ord. Lättläst men inte ytligt. Grenholm betonar Jesu sårbarhet och mänsklighet. Att han blev född av en kvinna, att han är gränslöst barmhärtig. Viktiga teman som rör sig kring den absoluta kärnan av hur Bibeln framställer Jesus.
Därmed inte sagt att jag inte har några invändningar. Det som stör mig lite är till exempel när Grenholm pratar om Jesus som både Gud och människa. Här kommer ett citat:
"Vad betyder detta "mer än"? För mig betyder det att Jesus blir mer konkret och jordnära än många andra förkunnare och goda människor. Det räcker inte med att Jesus visar något han förstått genom gudomlig ingivelse. Då mister han sin kontakt med jorden och svävar en halv decimeter ovanför. Ändå kan jag inte föreställa mig Guds människoblivande som en tillblivelse utan en mans medverkan. Då blir Guds förkroppsligande konkret på fel sätt. Det hemlighetsfulla försvinner."
Kalla mig konservativ och fundamentalistisk. Men blir det inte svårt att tänka sig att Jesus var Gud om det inte var den helige Ande som befruktade Maria, utan en vanlig man? Visst låter det lite galet och visst riskerar man att hamna i att Jesus skulle vara någon slags halvgud, men är det inte mycket som är lite galet när man pratar om Jesus? Varför blir det fel att tänka sig att Jesus inte hade någon jordisk biologisk far? Varför anser Grenholm att Guds förkroppsligande då blir "konkret på fel sätt" och att "det hemlighetsfulla försvinner"? Kyrkan slog ändå hyfsat tidigt fast att Jesus till sin natur var fullt ut Gud och fullt ut människa. Kan man tänka sig en större hemlighet än det? Det kommer i alla fall jag få ägna resten av mitt liv åt att fundera över.
Jag förstår inte heller varför Jesu under ska bortförklaras eller tolkas symboliskt. Jag tänker mig att de under Jesus gjorde har många bottnar. Att de har en stark symbolisk innebörd, men också att en historisk grund. Annars blir Guds handlande mest teori och symbolik, och är det inte precis det som Grenholm vill undvika? Hon vill ju ha en Jesus som är nära och kroppslig. Jag tror på en Gud som handfast griper in i historien på en mängd olika sätt. När Jesus gick på vattnet var det ett tydligt budskap till hans lärjungar att han var Herre över kaosmakterna. Men han kom också kroppsligen till dem, närmade sig dem och utmanade Petrus att närma sig honom. Petrus fick då uppleva att han, med blicken fäst på sin Mästare, kunde göra det som var omöjligt. Men också att han var fullständigt beroende av Jesus för att göra det.
Jag avslutar med ett citat från boken som jag gillade mycket:
"Vi kan aldrig komma underfund med livets väsentligheter på egen hand. Liv är möten. Trons samtal kan föras på förunderliga djup med gemensamma texter som grund. Det är inte bara så, att kristna har samma Bibel i sina hyllor. Genom det upprepande läsandet och hörandet av bibeltexterna vävs de så småningom samman med ens personliga liv. Det betyder inte att de alltid stryker en medhårs. Tvärtom ger de nya tankar, utmaningar och frågor."
Därmed inte sagt att jag inte har några invändningar. Det som stör mig lite är till exempel när Grenholm pratar om Jesus som både Gud och människa. Här kommer ett citat:
"Vad betyder detta "mer än"? För mig betyder det att Jesus blir mer konkret och jordnära än många andra förkunnare och goda människor. Det räcker inte med att Jesus visar något han förstått genom gudomlig ingivelse. Då mister han sin kontakt med jorden och svävar en halv decimeter ovanför. Ändå kan jag inte föreställa mig Guds människoblivande som en tillblivelse utan en mans medverkan. Då blir Guds förkroppsligande konkret på fel sätt. Det hemlighetsfulla försvinner."
Kalla mig konservativ och fundamentalistisk. Men blir det inte svårt att tänka sig att Jesus var Gud om det inte var den helige Ande som befruktade Maria, utan en vanlig man? Visst låter det lite galet och visst riskerar man att hamna i att Jesus skulle vara någon slags halvgud, men är det inte mycket som är lite galet när man pratar om Jesus? Varför blir det fel att tänka sig att Jesus inte hade någon jordisk biologisk far? Varför anser Grenholm att Guds förkroppsligande då blir "konkret på fel sätt" och att "det hemlighetsfulla försvinner"? Kyrkan slog ändå hyfsat tidigt fast att Jesus till sin natur var fullt ut Gud och fullt ut människa. Kan man tänka sig en större hemlighet än det? Det kommer i alla fall jag få ägna resten av mitt liv åt att fundera över.
Jag förstår inte heller varför Jesu under ska bortförklaras eller tolkas symboliskt. Jag tänker mig att de under Jesus gjorde har många bottnar. Att de har en stark symbolisk innebörd, men också att en historisk grund. Annars blir Guds handlande mest teori och symbolik, och är det inte precis det som Grenholm vill undvika? Hon vill ju ha en Jesus som är nära och kroppslig. Jag tror på en Gud som handfast griper in i historien på en mängd olika sätt. När Jesus gick på vattnet var det ett tydligt budskap till hans lärjungar att han var Herre över kaosmakterna. Men han kom också kroppsligen till dem, närmade sig dem och utmanade Petrus att närma sig honom. Petrus fick då uppleva att han, med blicken fäst på sin Mästare, kunde göra det som var omöjligt. Men också att han var fullständigt beroende av Jesus för att göra det.
Jag avslutar med ett citat från boken som jag gillade mycket:
"Vi kan aldrig komma underfund med livets väsentligheter på egen hand. Liv är möten. Trons samtal kan föras på förunderliga djup med gemensamma texter som grund. Det är inte bara så, att kristna har samma Bibel i sina hyllor. Genom det upprepande läsandet och hörandet av bibeltexterna vävs de så småningom samman med ens personliga liv. Det betyder inte att de alltid stryker en medhårs. Tvärtom ger de nya tankar, utmaningar och frågor."
Djungelliv för Guds skull
Jag har läst om en gammal klassiker, vars obehagliga detaljer fascinerade mig redan som tonåring - Driven av kärlek av Bruce Olson. Boken är lite av en kristen klassiker och handlar om en ung amerikan som drabbas av kärlek till motilonerna, ett indianfolk i Colombia. Problemet är bara att motilonfolket inte älskar honom, eller någon annan främling heller för den delen. De har hittills dödat alla som har försökt komma i kontakt med dem. Men efter många strapatser, sjukdomar och nära döden-upplevelser blir Bruce slutligen indianernas vän.
Boken är inte speciellt välskriven, men ändå spännande. Man måste ändå beundra Bruce för att han inte ger sig, och jag fascineras över hur Gud både leder Bruce, och har förberett motilonerna för hans ankomst. Han lyckas hitta anknytningspunkter i deras kultur för att berätta om Jesus för dem. Hur som helst tycker jag att den är läsvärd, dock inte för hypokondriker eftersom den ingående beskriver en del riktigt nasty sjukdomar och infektioner.
Det finns också en bok som kritiskt granskar Bruces arbete bland motilonerna: Driven av kärlek - eller? Av någon anledning tycker jag att den titeln är väldigt komisk, fråga mig inte varför. Har inte läst den, åtminstone inte än.
Boken är inte speciellt välskriven, men ändå spännande. Man måste ändå beundra Bruce för att han inte ger sig, och jag fascineras över hur Gud både leder Bruce, och har förberett motilonerna för hans ankomst. Han lyckas hitta anknytningspunkter i deras kultur för att berätta om Jesus för dem. Hur som helst tycker jag att den är läsvärd, dock inte för hypokondriker eftersom den ingående beskriver en del riktigt nasty sjukdomar och infektioner.
Det finns också en bok som kritiskt granskar Bruces arbete bland motilonerna: Driven av kärlek - eller? Av någon anledning tycker jag att den titeln är väldigt komisk, fråga mig inte varför. Har inte läst den, åtminstone inte än.
Guds samtidiga närvaro och frånvaro
Ack, hur hög är du inte i höjden, hur djup i djupen! Ingenstans gömmer du dig, men vi har möda att finna dig.
Augustinus
I like
"Theosis motsvarar vad som också brukar beskrivas som det helgade livet. Men även ordet "helgelse" har i religiöst språkbruk ibland fått konnotationer som begränsar förståelsen. För att inte tala om ordet "frälsning"! Fädernas stora förtjänst ligger i att de gör inkarnationen till utgångspunkt och prövosten för all andlighet. Det är i en mening aldrig en fråga om att bli mer andlig - all andlig utveckling handlar om att bli mer mänsklig."
Peter Halldorf
Peter Halldorf
lördag 14 juni 2008
Jeremias plåga
"Aldrig får jag skratta tillsammans med glada vänner. Jag sitter ensam, tyngd av din hand, ty din vrede uppfyller mig. Varför måste jag ständigt plågas, varför är mitt sår obotligt? Det vill inte läka. En sinande bäck har du blivit för mig, ett vatten som sviker." (Jer 15:17-18)
Jeremia hade det inte lätt. Gud lät honom uttala profetior som gjorde honom starkt impopulär. Då, som nu, var folk i allmänhet inte sugna på att höra att de genom sitt sätt att leva traskade rakt emot sin egen undergång. Jesus talade om att hans efterföljare kommer att möta motstånd och förföljelse. Att budskapet om korset alltid kommer att provocera och utmana. Samtidigt: kan inte motståndet ibland vara Guds sätt att tala om för oss att vi är fel ute? Hur ska jag kunna avgöra om svårigheterna jag möter är naturliga konsekvenser av ett liv i efterföljelse, eller en signal om att Gud vill att jag ska göra någonting annat?
Jeremia hade det inte lätt. Gud lät honom uttala profetior som gjorde honom starkt impopulär. Då, som nu, var folk i allmänhet inte sugna på att höra att de genom sitt sätt att leva traskade rakt emot sin egen undergång. Jesus talade om att hans efterföljare kommer att möta motstånd och förföljelse. Att budskapet om korset alltid kommer att provocera och utmana. Samtidigt: kan inte motståndet ibland vara Guds sätt att tala om för oss att vi är fel ute? Hur ska jag kunna avgöra om svårigheterna jag möter är naturliga konsekvenser av ett liv i efterföljelse, eller en signal om att Gud vill att jag ska göra någonting annat?
onsdag 11 juni 2008
Kära Boye
Det sägs att förälskelsen är blind, därför att den ser och värdesätter på annat sätt än de andra. Men är det inte den - och bara den - som ser? - Karin Boye
Uråldrig självbiografi
Äntligen (får jag nog ändå säga) har jag läst ut Augustinus Bekännelser. Det har tagit lång tid, bland annat för att jag till en början valde att bara läsa en liten bit i taget. Augustinus beskriver sin väg till en kristen tro, invävt i teologiska och filosofiska funderingar. Denna bok är sannerligen en klassiker, skriven för en sisådär 1700 år sedan. Det är respekt.
Ändå måste jag säga att jag inte riktigt förstår varför den har blivit så berömd. Visst är det intressant ibland, men ofta blir Augustinus ganska tjatig. Han beskriver om vilken ond människa han var innan sin omvändelse, hur allt han gjorde var ondskefullt. Kanske tänker jag fel, men jag blir lite skeptisk mot en sådan svartvit beskrivning. Vad vet jag, kanske var Augustinus ond utöver det vanliga? Men när han beskriver hur han i sin ungdom begick nattsvarta dåd som att palla äpplen verkar det ändå som att han inte var någon Hitler precis. Eller är det helt enkelt så att Augustinus tar synden på större allvar än jag?
Sen gillar jag inte Augustinus upphöjda, oberörda gudsbild. Hur Gud sitter på distans och varken förändras eller låter sig bevekas. Det har jag väldigt svårt att förena med Bibelns bild av Gud - där presenteras alla möjliga känslor - Gud både älskar, är svartsjuk, glad och sörjer. Visst är det lite mindre "gudlikt" att låta sig sig beröras på det sättet. Men det är väl vårt problem, inte Guds. Gud är ju. Varken mer eller mindre.
Men ibland blir det riktigt bra. Ibland gnistrar formuleringarna till. Då gillar jag Augustinus.
"Men den sjunde dagen är utan afton, den har ingen solnedgång; den har du helgat till att vara i evighet. När det i din bok heter att du efter ditt verk - som är mycket gott - fastän du gjorde det utan att avbryta din vila vilade på den sjunde dagen, då förkunnar detta ord för oss att även vi efter vårt verk - som eftersom vi fått det av dig är mycket gott - på det eviga livets sabbat skall vila i dig."
Ändå måste jag säga att jag inte riktigt förstår varför den har blivit så berömd. Visst är det intressant ibland, men ofta blir Augustinus ganska tjatig. Han beskriver om vilken ond människa han var innan sin omvändelse, hur allt han gjorde var ondskefullt. Kanske tänker jag fel, men jag blir lite skeptisk mot en sådan svartvit beskrivning. Vad vet jag, kanske var Augustinus ond utöver det vanliga? Men när han beskriver hur han i sin ungdom begick nattsvarta dåd som att palla äpplen verkar det ändå som att han inte var någon Hitler precis. Eller är det helt enkelt så att Augustinus tar synden på större allvar än jag?
Sen gillar jag inte Augustinus upphöjda, oberörda gudsbild. Hur Gud sitter på distans och varken förändras eller låter sig bevekas. Det har jag väldigt svårt att förena med Bibelns bild av Gud - där presenteras alla möjliga känslor - Gud både älskar, är svartsjuk, glad och sörjer. Visst är det lite mindre "gudlikt" att låta sig sig beröras på det sättet. Men det är väl vårt problem, inte Guds. Gud är ju. Varken mer eller mindre.
Men ibland blir det riktigt bra. Ibland gnistrar formuleringarna till. Då gillar jag Augustinus.
"Men den sjunde dagen är utan afton, den har ingen solnedgång; den har du helgat till att vara i evighet. När det i din bok heter att du efter ditt verk - som är mycket gott - fastän du gjorde det utan att avbryta din vila vilade på den sjunde dagen, då förkunnar detta ord för oss att även vi efter vårt verk - som eftersom vi fått det av dig är mycket gott - på det eviga livets sabbat skall vila i dig."
måndag 28 april 2008
Tänkvärt av Crona
Att förknippa sexualitet med synen av en kvinna vars liv till stor del går ut på att motarbeta sin fysiska lust vore naturligtvis orimligt. Ända är detta precis det som händer, hela tiden.
(Åsa Crona)
Hur ser en attraktiv kropp ut? Vem har lärt oss det?
(Åsa Crona)
Hur ser en attraktiv kropp ut? Vem har lärt oss det?
söndag 27 april 2008
Känslostormar
Det är konstigt hur snabbt det kan gå att läsa färdigt en bok när jag väl gillar den. Har haft lite oflyt på senaste tiden, liksom. Flera böcker har jag inte orkat mig igenom, men Karin Boyes Kris tyckte jag var trevlig. Eller trevlig, den är ganska ångestfylld. Men språket är otroligt vackert. Som när huvudkaraktären, lärarkandidaten Malin Forst, inser att hon är förälskad i sin skolkamrat Siv:
"Full av skygg vördnad vaknade Malin upp till nya dagar på ett helt nytt plan av verkligheten. Tingen hade fått djup färg och stigit henne nära, de kallade och fängslade. Vägen upp till seminariet från Södra stationen var redan den var morgon ett svårbegripligt äventyr, vårsolens morgonsken över hyreskasernernas gavlar avslöjade en värld av djup värme och hög klarhet och mättad med större betydelse än ord kunde ge. Det var som om alla skimmer och sken och dagrar närmade sig med en plötslig, knappt förnimbar och snabbt försvinnande blomdoft, fulla av mjukt och hemlighetsfullt naturliv som rågade rosenkorgar, och hon höll andan, och hennes hjärta stod stilla, då hon försökte fånga det ögonblickliga ogripbara löftet i deras doft."
Malin är en from ung kvinna som plötsligt förlorar sin längtan efter att göra Guds vilja. Våndan inför detta faktum driver henne mot sammanbrott, men den spirande förälskelsen till Siv räddar henne från att förtvivla helt, trots att Malin endast beundrar henne på avstånd. I berättelsen om Malin flikas kapitel med fristående dialoger in, till exempel mellan Humanisten, Teologen och Medicinaren. Ibland är kopplingen till huvudberättelsen tydlig i dialogerna, ibland inte. Skulle nog behöva läsa boken igen för att fatta helt hur boken är uppbyggd. Den tilltalade mig i alla fall.
"Full av skygg vördnad vaknade Malin upp till nya dagar på ett helt nytt plan av verkligheten. Tingen hade fått djup färg och stigit henne nära, de kallade och fängslade. Vägen upp till seminariet från Södra stationen var redan den var morgon ett svårbegripligt äventyr, vårsolens morgonsken över hyreskasernernas gavlar avslöjade en värld av djup värme och hög klarhet och mättad med större betydelse än ord kunde ge. Det var som om alla skimmer och sken och dagrar närmade sig med en plötslig, knappt förnimbar och snabbt försvinnande blomdoft, fulla av mjukt och hemlighetsfullt naturliv som rågade rosenkorgar, och hon höll andan, och hennes hjärta stod stilla, då hon försökte fånga det ögonblickliga ogripbara löftet i deras doft."
Malin är en from ung kvinna som plötsligt förlorar sin längtan efter att göra Guds vilja. Våndan inför detta faktum driver henne mot sammanbrott, men den spirande förälskelsen till Siv räddar henne från att förtvivla helt, trots att Malin endast beundrar henne på avstånd. I berättelsen om Malin flikas kapitel med fristående dialoger in, till exempel mellan Humanisten, Teologen och Medicinaren. Ibland är kopplingen till huvudberättelsen tydlig i dialogerna, ibland inte. Skulle nog behöva läsa boken igen för att fatta helt hur boken är uppbyggd. Den tilltalade mig i alla fall.
torsdag 24 april 2008
För fransktalande
Ici-Bas
Ici-bas tous les lilas meurent,
Tous les chants des oiseaux sont courts;
Je rêve aux étés qui demeurent
Toujours...
Ici-bas les lèvres effleurent
Sans rien laisser de leur velours;
Je rêve aux baisers qui demeurent
Toujours...
Ici-bas tous les hommes pleurent
Leurs amitiés ou leurs amours;
Je rêve aux couples qui demeurent
Toujours...
(Sully Prudhomme)
Han skriver rätt fina dikter, den förste litteratur-nobelpristagaren någonsin. Men nu orkar jag inte läsa mer. Har läst för lite poesi för att kunna avgöra hur bra det här är egentligen. Men som sagt, ganska fint.
Ici-bas tous les lilas meurent,
Tous les chants des oiseaux sont courts;
Je rêve aux étés qui demeurent
Toujours...
Ici-bas les lèvres effleurent
Sans rien laisser de leur velours;
Je rêve aux baisers qui demeurent
Toujours...
Ici-bas tous les hommes pleurent
Leurs amitiés ou leurs amours;
Je rêve aux couples qui demeurent
Toujours...
(Sully Prudhomme)
Han skriver rätt fina dikter, den förste litteratur-nobelpristagaren någonsin. Men nu orkar jag inte läsa mer. Har läst för lite poesi för att kunna avgöra hur bra det här är egentligen. Men som sagt, ganska fint.
måndag 21 april 2008
Kopiornas uppror
För andra gången har jag läst Kopiornas uppror av Åsa Crona. Och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den. Men jag tror att jag tycker att den åtminstone är läsvärd.
Kopiornas uppror handlar om bantningshets och utseendefixering. Om att hellre leva upp till en bild, en yta, än att leva ett verkligt liv. Ett citat från boken: "En kopia är någon som i det längsta vill tro att hon också kan få hela härligheten - via bilden. Hennes motiv är starkt. En kopia är någon som ställer sig framför spegeln, inte bara med frågan: Är jag lik bilden? Utan som likställer den frågan med: Finns jag? Ur den aspekten är det inget konstigt att kroppens förändring efter ett extra paket glass kan bli en världsfråga för den som befinner sig i kroppen."
Kopiornas uppror är skriven på 90-talet, när debatten om banting och ätstörningar var som mest intensiv. Nu ser jag inte så mycket av den diskussionen i samhällsdebatten, även om problemet säkerligen inte har blivit mindre. Kraven på en perfekt yta kan kväva vem som helst, speciellt eftersom idealet är praktiskt taget ouppnåeligt även för de mest välformade. Här tycker jag att Cronas bok är intressant, eftersom hon pratar om vikten av att vara ett orginal istället för en kopia. Att frigöra sig från en destruktiv fokusering på sin egen kropp och istället koncentrera sig på det som gör mig lycklig och gör livet värt att leva. Att man måste bli ett orginal för att verkligen kunna möta en annan människa - annars blir det bara två bilder som möts. Ibland kan dock även hennes mål - att frigöra sig från bilden - kännas krävande och ouppnåelig. Kan man verkligen bli fri från skönhetshetsen? Hur ska det gå till? Räcker det med att bli medveten om hur sjuka idealen är, eller behöver vi en mer genomgripande förändring av samhällets värderingar?
Crona argumenterar ganska mycket utifrån en rad romaner och tidningsartiklar, vilket i och för sig är intressant, men också lite spretigt. Det blir lite lösryckta kommentarer här och där. Jag antar att hon försöker att sammanfatta samhällsklimatet, och kanske finns det inget bättre sätt att göra det. Men jag kan få lite svårt att få en överblick av boken eftersom den rymmer så många olika tankar och analyser.
Men Crona fick mig att börja fundera på skönheten som begrepp. Är det något universellt, eller lär vi oss vad som är vackert? Skönhet för mig kan vara så mycket. Harmoni, frihet, behagfullhet. Ett sätt att vara och röra sig. Kärleken förskönar - den jag älskar bli vacker. Industriell, massproducerad skönhet är lätt att kategorisera i "snygg-facket", men är inte intressant. Egentligen ganska ointressant. Det som är spännande är att hitta skönheten i det sköra, svaga, skeva. En fårad hand som läggs över min. Ett skyggt ögonkast. Inre skönhet och erfarenhet som strålar ut från en kropp som aldrig skulle tillåtas exponeras på catwalken. Tänk att kunna ändra blicken så att vi verkligen kan se varandras skönhet! Att få blick för att vår unikhet gör oss vackra.
Kopiornas uppror handlar om bantningshets och utseendefixering. Om att hellre leva upp till en bild, en yta, än att leva ett verkligt liv. Ett citat från boken: "En kopia är någon som i det längsta vill tro att hon också kan få hela härligheten - via bilden. Hennes motiv är starkt. En kopia är någon som ställer sig framför spegeln, inte bara med frågan: Är jag lik bilden? Utan som likställer den frågan med: Finns jag? Ur den aspekten är det inget konstigt att kroppens förändring efter ett extra paket glass kan bli en världsfråga för den som befinner sig i kroppen."
Kopiornas uppror är skriven på 90-talet, när debatten om banting och ätstörningar var som mest intensiv. Nu ser jag inte så mycket av den diskussionen i samhällsdebatten, även om problemet säkerligen inte har blivit mindre. Kraven på en perfekt yta kan kväva vem som helst, speciellt eftersom idealet är praktiskt taget ouppnåeligt även för de mest välformade. Här tycker jag att Cronas bok är intressant, eftersom hon pratar om vikten av att vara ett orginal istället för en kopia. Att frigöra sig från en destruktiv fokusering på sin egen kropp och istället koncentrera sig på det som gör mig lycklig och gör livet värt att leva. Att man måste bli ett orginal för att verkligen kunna möta en annan människa - annars blir det bara två bilder som möts. Ibland kan dock även hennes mål - att frigöra sig från bilden - kännas krävande och ouppnåelig. Kan man verkligen bli fri från skönhetshetsen? Hur ska det gå till? Räcker det med att bli medveten om hur sjuka idealen är, eller behöver vi en mer genomgripande förändring av samhällets värderingar?
Crona argumenterar ganska mycket utifrån en rad romaner och tidningsartiklar, vilket i och för sig är intressant, men också lite spretigt. Det blir lite lösryckta kommentarer här och där. Jag antar att hon försöker att sammanfatta samhällsklimatet, och kanske finns det inget bättre sätt att göra det. Men jag kan få lite svårt att få en överblick av boken eftersom den rymmer så många olika tankar och analyser.
Men Crona fick mig att börja fundera på skönheten som begrepp. Är det något universellt, eller lär vi oss vad som är vackert? Skönhet för mig kan vara så mycket. Harmoni, frihet, behagfullhet. Ett sätt att vara och röra sig. Kärleken förskönar - den jag älskar bli vacker. Industriell, massproducerad skönhet är lätt att kategorisera i "snygg-facket", men är inte intressant. Egentligen ganska ointressant. Det som är spännande är att hitta skönheten i det sköra, svaga, skeva. En fårad hand som läggs över min. Ett skyggt ögonkast. Inre skönhet och erfarenhet som strålar ut från en kropp som aldrig skulle tillåtas exponeras på catwalken. Tänk att kunna ändra blicken så att vi verkligen kan se varandras skönhet! Att få blick för att vår unikhet gör oss vackra.
Poetiskt
Jag är förkrossad för att mitt folk är krossat,
jag är mörk av sorg, skräcken har gripit mig.
Finns ingen balsam i Gilead,
finns ingen läkare där?
Varför läker inte såren hos mitt arma folk?
O om mitt huvud vore en källa
och mitt öga en brunn med tårar,
då skulle jag gråta dag och natt
över de fallna i mitt folk. (Jer 8:21-9:1)
Visst kan man diskutera vilken svensk bibelöversättning som är bäst, men språkligt sett måste jag ändå säga att Bibel 2000 är överlägsen. Jeremias förtvivlan griper tag i mig.
jag är mörk av sorg, skräcken har gripit mig.
Finns ingen balsam i Gilead,
finns ingen läkare där?
Varför läker inte såren hos mitt arma folk?
O om mitt huvud vore en källa
och mitt öga en brunn med tårar,
då skulle jag gråta dag och natt
över de fallna i mitt folk. (Jer 8:21-9:1)
Visst kan man diskutera vilken svensk bibelöversättning som är bäst, men språkligt sett måste jag ändå säga att Bibel 2000 är överlägsen. Jeremias förtvivlan griper tag i mig.
onsdag 9 april 2008
Ett missionärsbarnbarn
Vissa böcker slukar man bara. Jag är leopardpojkens dotter av Johanna Nilsson är en sån bok. Jag köpte den på bokrean för att jag kände på mig att jag skulle tycka om den. Det gjorde jag också.
Johanna skriver om sin farmor och farfar som tillbringade större delen av sitt liv som missionärer i Kongo och hennes pappa växte upp där. Jag har hört många missionärer berätta om sina erfarenheter på fältet och känner många missionärsbarn, men den här romanen skildrar allting ifrån ett lite annat perspektiv eftersom det är någon som inte riktigt delar den kristna övertygelsen som försöker återberätta och förstå. Johanna går igenom sina farföräldrars liv och reflekterar över deras val och motiv. Varför åkte de? Trodde de så starkt att Gud hade kallat dem? Var det värt uppoffringarna? Hur har det präglat hennes pappas liv? Och hennes eget?
Två av de tre barnen blev tvungna att stanna kvar i Sverige för att kallet att missionera var viktigare. Båda två föräldrarna arbetade mycket hårt och var borta från varandra i långa perioder. Det finns människor i Kongo som fortfarande kommer ihåg deras livsverk, medan två av deras barn knappt fick chansen att lära känna sin mamma och pappa.
Kan det vara rätt att offra sina barn på missionens altare? Kräver Gud sådana offer? Det är en fråga som Johanna ställer i sin bok. Många har offrat sina familjer i Guds namn. För att de har upplevt att kallet har gått före, att tjänsten inför Gud har varit viktigare. Men vad händer med ett barns gudsbild när föräldern är frånvarande för att Gud vill ha det så? Varför är det så lätt att sätta nära relationer på undantag framför ett arbete eller ett livskall? Hur ska man kunna ta hand om andra människor om man inte kan ta hand om sin egen familj? Det skrämmer mig att det har skett så ofta i historien att det snarare har varit regel än undantag. Visst var det vanligare och mer accepterat förr. Visst har tiderna förändrats. Men fortfarande tror jag det är lätt att prioritera arbetet och den bekräftelse som det ger framför familjen. Jag har svårt att tänka mig att det någonsin kan behaga Gud. Gud som ser i det fördolda. Som säger att barnen är störst i himmelriket.
Johanna skriver om sin farmor och farfar som tillbringade större delen av sitt liv som missionärer i Kongo och hennes pappa växte upp där. Jag har hört många missionärer berätta om sina erfarenheter på fältet och känner många missionärsbarn, men den här romanen skildrar allting ifrån ett lite annat perspektiv eftersom det är någon som inte riktigt delar den kristna övertygelsen som försöker återberätta och förstå. Johanna går igenom sina farföräldrars liv och reflekterar över deras val och motiv. Varför åkte de? Trodde de så starkt att Gud hade kallat dem? Var det värt uppoffringarna? Hur har det präglat hennes pappas liv? Och hennes eget?
Två av de tre barnen blev tvungna att stanna kvar i Sverige för att kallet att missionera var viktigare. Båda två föräldrarna arbetade mycket hårt och var borta från varandra i långa perioder. Det finns människor i Kongo som fortfarande kommer ihåg deras livsverk, medan två av deras barn knappt fick chansen att lära känna sin mamma och pappa.
Kan det vara rätt att offra sina barn på missionens altare? Kräver Gud sådana offer? Det är en fråga som Johanna ställer i sin bok. Många har offrat sina familjer i Guds namn. För att de har upplevt att kallet har gått före, att tjänsten inför Gud har varit viktigare. Men vad händer med ett barns gudsbild när föräldern är frånvarande för att Gud vill ha det så? Varför är det så lätt att sätta nära relationer på undantag framför ett arbete eller ett livskall? Hur ska man kunna ta hand om andra människor om man inte kan ta hand om sin egen familj? Det skrämmer mig att det har skett så ofta i historien att det snarare har varit regel än undantag. Visst var det vanligare och mer accepterat förr. Visst har tiderna förändrats. Men fortfarande tror jag det är lätt att prioritera arbetet och den bekräftelse som det ger framför familjen. Jag har svårt att tänka mig att det någonsin kan behaga Gud. Gud som ser i det fördolda. Som säger att barnen är störst i himmelriket.
söndag 16 mars 2008
Om bibeltolkning
Min vän Malin lånade ut ett gäng böcker för ett tag sedan som hon tyckte att jag skulle läsa. Har inte riktigt tagit mig igenom alla än. En av dem var en antologi vid namn Tolkning för livet - Åtta teologer om Bibelns auktoritet (Anne-Louise Eriksson red). Jag håller med om mycket av det som står där, men inte allt. Det bästa med boken var att jag började fundera själv på min bibelsyn och varför jag överhuvudtaget ska läsa Bibeln.
Att försöka förstå det som står i Bibeln är inte alltid en enkel sak. Själv vill jag se det kristna livet som en resa mot Gud, där vi ständigt får pröva och ompröva saker. Vi är inte färdiga, vi har inte hela bilden, vi behöver vara ödmjuka inför det vi möter i livet. Samtidigt kan inte allt vara flytande och öppet för tolkning. Någonting i mitt liv måste vara fast och jag måste ha något som utgångspunkt. Anledningen till att jag tror det är att vi ändå alltid utgår ifrån något, även om vi säger att vi inte gör det. Alltså har jag två alternativ: jag kan välja en grund att bygga mitt liv på eller avstå från att välja och därmed låta betydligt mer subtila krafter styra mitt sätt att tänka och betrakta världen. Självklart är dessa alternativ inte så renodlade som jag här framställer dem. Även om vi väljer utgångspunkt kommer vi att påverkas av saker som står i ett visst motsatsförhållande till den utgångspunkten. Vårt tänkande kommer alltid att vara en blandning av medvetna val och omedveten påverkan. Men min huvudpoäng kvarstår: vi har alltid en utgångspunkt. Det mest förrädiska är att tro att de värderingar och det tankesätt jag har står över influenser och att mitt sätt att se på världen därmed är fullt ut rationell och objektiv.
Jag står i en kristen tradition som är starkt rotad i Bibeln och ser det som Guds ord till människan. Samtidigt vet jag att det inte är så enkelt att jag bara kan läsa "som det står". Texten är gammal, jag lever nu. Det finns ett gap mellan bibelordet och mig som måste överbryggas. Min kultur, bakgrund och uppväxt får mig att förstå och reagera på orden jag läser på ett visst sätt. Jag kan till viss del undvika missförstånd genom att lära mig mer om det (eller de) sammanhang där Bibeln är skriven. Men trots att jag kan stöta på vissa svårigheter i min bibelläsning ser jag ändå Bibeln som ett rättesnöre för mitt liv. Den är inte bara en bok som vilken som helst. Den har en auktoritet i mitt liv, en auktoritet som jag har valt. Bibeln är utgångspunkten för mitt sätt att se och tolka världen. Därför kan jag inte håller med om det som Thomas Ekstrand skriver i Tolkning för livet:
"Vad Jesus tänkte eller gjorde behöver inte utgöra den enda källan för teologisk reflektion. Om teologi uppfattas på det sätt som jag föreslagit i den här artikeln, är det inte alls personen Jesus som är auktoritativ i sig. Teologins giltighet beror inte av varifrån den kommer, utan av hur väl den fungerar för oss. Men det utesluter inte att sådant som den historiske Jesus sagt och gjort kan vara värdefullt för oss att ta till oss, på samma sätt som vi kan finna värdefullt teologiskt material hos Platon, Paulus eller den heliga Birgitta."
Jag inser att det kan vara svårt att finna historiskt belägg för allt det evangelierna säger om Jesus. Jag har inga garantier för att det jag läser är sant. Men i berättelserna om Jesus finner jag en person som fascinerar mig. En person som jag dessutom tror mig ha mött och talar med varje dag. Som talar in i mitt liv, inte hörbart, men i mina känslor och tankar. Mitt liv är ett ständigt samtal med bibelordet, min gudsrelation och min omvärld. Dessa tre ger ljus åt och befruktar varandra. Och i slutändan handlar allt om tro. Jag kan inte veta att det som står om Jesus är sant, men jag tror att Gud ville förmedla något om sig själv till oss människor. Jag tror att Gud har skyddat sitt ord, så att vi kan bli befriade genom det. Om Jesus inte har funnits, eller inte förkunnade om det kommande riket, om Jesus aldrig dog och uppstod för vår skull, har det avgörande konsekvenser för mitt liv. Då skulle jag behöva ompröva allt, eftersom den person som sa sig vara vägen till Gud i själva verket var någon helt annan. Om Bibeln, som påstår sig vara inspirerad av Gud, i själva verket är en bok med lite underfundiga, fina, och ibland svårbegripliga tankar skulle jag behöva läsa Bibeln på ett helt annat sätt än jag gör idag. För om det bara är vad som "fungerar" som är måttstocken på vad som är värt att ta till sig, så kan jag ju läsa vilken vettig bok som helst. Eller så kan jag bara sätta mig ner och tänka en stund. Då behöver jag inte Jesus. Bibeln hävdar att jag verkligen behöver ta mitt kors och följa Honom som har gått före. Att jag är i desperat behov av Jesus. Hur kan jag ta till mig något av det som står i Bibeln om det inte är sant? Om hälften av det som står där måste sållas ut som tokerier som inte betyder något?
Men inte nog med det. Om jag plockar ut de delar som jag själv anser vara värdefulla försvinner något av det som jag tycker är allra mest spännande med Bibeln: brottningskampen. Jag vill utmanas, provoceras och formas av det jag läser, inte bara bli tröstad och bekräftad. Jag tror inte att jag har alla rätt. Jag tror inte att den kultur jag lever i har alla rätt. Jag tror att endast Gud är Sanningen och att Bibeln är Guds ord och därför behöver jag låta mig formas av det som står där. Aldrig utan frågor eller kamp, men ändå låta det ske. Jag väljer Bibeln som utgångspunkt och låter den belysa de erfarenheter jag har istället för att låta mina erfarenheter vara måttstocken för vad jag upplever vara värdefullt i Bibeln.
Kanske återkommer jag i denna fråga. Jag tror att jag har mer att säga.
Att försöka förstå det som står i Bibeln är inte alltid en enkel sak. Själv vill jag se det kristna livet som en resa mot Gud, där vi ständigt får pröva och ompröva saker. Vi är inte färdiga, vi har inte hela bilden, vi behöver vara ödmjuka inför det vi möter i livet. Samtidigt kan inte allt vara flytande och öppet för tolkning. Någonting i mitt liv måste vara fast och jag måste ha något som utgångspunkt. Anledningen till att jag tror det är att vi ändå alltid utgår ifrån något, även om vi säger att vi inte gör det. Alltså har jag två alternativ: jag kan välja en grund att bygga mitt liv på eller avstå från att välja och därmed låta betydligt mer subtila krafter styra mitt sätt att tänka och betrakta världen. Självklart är dessa alternativ inte så renodlade som jag här framställer dem. Även om vi väljer utgångspunkt kommer vi att påverkas av saker som står i ett visst motsatsförhållande till den utgångspunkten. Vårt tänkande kommer alltid att vara en blandning av medvetna val och omedveten påverkan. Men min huvudpoäng kvarstår: vi har alltid en utgångspunkt. Det mest förrädiska är att tro att de värderingar och det tankesätt jag har står över influenser och att mitt sätt att se på världen därmed är fullt ut rationell och objektiv.
Jag står i en kristen tradition som är starkt rotad i Bibeln och ser det som Guds ord till människan. Samtidigt vet jag att det inte är så enkelt att jag bara kan läsa "som det står". Texten är gammal, jag lever nu. Det finns ett gap mellan bibelordet och mig som måste överbryggas. Min kultur, bakgrund och uppväxt får mig att förstå och reagera på orden jag läser på ett visst sätt. Jag kan till viss del undvika missförstånd genom att lära mig mer om det (eller de) sammanhang där Bibeln är skriven. Men trots att jag kan stöta på vissa svårigheter i min bibelläsning ser jag ändå Bibeln som ett rättesnöre för mitt liv. Den är inte bara en bok som vilken som helst. Den har en auktoritet i mitt liv, en auktoritet som jag har valt. Bibeln är utgångspunkten för mitt sätt att se och tolka världen. Därför kan jag inte håller med om det som Thomas Ekstrand skriver i Tolkning för livet:
"Vad Jesus tänkte eller gjorde behöver inte utgöra den enda källan för teologisk reflektion. Om teologi uppfattas på det sätt som jag föreslagit i den här artikeln, är det inte alls personen Jesus som är auktoritativ i sig. Teologins giltighet beror inte av varifrån den kommer, utan av hur väl den fungerar för oss. Men det utesluter inte att sådant som den historiske Jesus sagt och gjort kan vara värdefullt för oss att ta till oss, på samma sätt som vi kan finna värdefullt teologiskt material hos Platon, Paulus eller den heliga Birgitta."
Jag inser att det kan vara svårt att finna historiskt belägg för allt det evangelierna säger om Jesus. Jag har inga garantier för att det jag läser är sant. Men i berättelserna om Jesus finner jag en person som fascinerar mig. En person som jag dessutom tror mig ha mött och talar med varje dag. Som talar in i mitt liv, inte hörbart, men i mina känslor och tankar. Mitt liv är ett ständigt samtal med bibelordet, min gudsrelation och min omvärld. Dessa tre ger ljus åt och befruktar varandra. Och i slutändan handlar allt om tro. Jag kan inte veta att det som står om Jesus är sant, men jag tror att Gud ville förmedla något om sig själv till oss människor. Jag tror att Gud har skyddat sitt ord, så att vi kan bli befriade genom det. Om Jesus inte har funnits, eller inte förkunnade om det kommande riket, om Jesus aldrig dog och uppstod för vår skull, har det avgörande konsekvenser för mitt liv. Då skulle jag behöva ompröva allt, eftersom den person som sa sig vara vägen till Gud i själva verket var någon helt annan. Om Bibeln, som påstår sig vara inspirerad av Gud, i själva verket är en bok med lite underfundiga, fina, och ibland svårbegripliga tankar skulle jag behöva läsa Bibeln på ett helt annat sätt än jag gör idag. För om det bara är vad som "fungerar" som är måttstocken på vad som är värt att ta till sig, så kan jag ju läsa vilken vettig bok som helst. Eller så kan jag bara sätta mig ner och tänka en stund. Då behöver jag inte Jesus. Bibeln hävdar att jag verkligen behöver ta mitt kors och följa Honom som har gått före. Att jag är i desperat behov av Jesus. Hur kan jag ta till mig något av det som står i Bibeln om det inte är sant? Om hälften av det som står där måste sållas ut som tokerier som inte betyder något?
Men inte nog med det. Om jag plockar ut de delar som jag själv anser vara värdefulla försvinner något av det som jag tycker är allra mest spännande med Bibeln: brottningskampen. Jag vill utmanas, provoceras och formas av det jag läser, inte bara bli tröstad och bekräftad. Jag tror inte att jag har alla rätt. Jag tror inte att den kultur jag lever i har alla rätt. Jag tror att endast Gud är Sanningen och att Bibeln är Guds ord och därför behöver jag låta mig formas av det som står där. Aldrig utan frågor eller kamp, men ändå låta det ske. Jag väljer Bibeln som utgångspunkt och låter den belysa de erfarenheter jag har istället för att låta mina erfarenheter vara måttstocken för vad jag upplever vara värdefullt i Bibeln.
Kanske återkommer jag i denna fråga. Jag tror att jag har mer att säga.
Bildens makt
Är man kvinna i vår kultur kan man inte gå ut på gatan, man kan inte slå upp en tidning eller sätta på TV:n utan att konfronteras med en bild av en kvinnokropp - eller, kanske snarare, delar av en kvinnokropp - som har vissa likheter med ens egen kropp, även om den inte riktigt ser ut som den. Det gäller i allt högre grad även män. När den masskulturella bilden inte finns närvarande rent fysiskt spelar den en viktig - ibland avgörande - roll i det sociala livet. Och bilden tränger sig inte bara in i förhållandet mellan människor utan också mellan människor och deras kroppar.
Kopia är en person som ser sig själv utifrån - som andra ser henne. Det är därför kopian blir så opålitlig - för att hon egentligen inte ser på andra, utan annan avsikt än att i den andra se sig själv... Kopia blir den som bestämmer sig för att det omedelbara intrycket är det enda som finns. Kopia är man om man tror att man måste bli vald av världen innan man själva har rätt att välja världen.
(Ur Kopiornas uppror)
Kopia är en person som ser sig själv utifrån - som andra ser henne. Det är därför kopian blir så opålitlig - för att hon egentligen inte ser på andra, utan annan avsikt än att i den andra se sig själv... Kopia blir den som bestämmer sig för att det omedelbara intrycket är det enda som finns. Kopia är man om man tror att man måste bli vald av världen innan man själva har rätt att välja världen.
(Ur Kopiornas uppror)
torsdag 13 mars 2008
Guds brustna hjärta
Har jag blivit till en öken för Israel, till ett mörkrets land? Varför säger mitt folk: "Vi går vart vi vill, vi kommer aldrig tillbaka till dig!" Inte glömmer en ung kvinna sina smycken eller en brud sin gördel? Men mitt folk har glömt mig i alla tider. (Jer 2:31-32)
Vår kärlek kan inte Gud kräva av oss, den kan vi bara ge av egen fri vilja. Men vår förmåga att älska är skadad, vi är varandra och vår Skapare mer trolösa än trogna. Vi bär alla på smärtsamma minnen, men jämfört med Gud är vår smärta begränsad. Gud, till skillnad från oss, älskar oupphörligt och utan begränsning. Därför bär Guds hjärta på de största, mest blödande såren.
Vår kärlek kan inte Gud kräva av oss, den kan vi bara ge av egen fri vilja. Men vår förmåga att älska är skadad, vi är varandra och vår Skapare mer trolösa än trogna. Vi bär alla på smärtsamma minnen, men jämfört med Gud är vår smärta begränsad. Gud, till skillnad från oss, älskar oupphörligt och utan begränsning. Därför bär Guds hjärta på de största, mest blödande såren.
måndag 25 februari 2008
En lidande Gud
"Jesus måste, precis som Abraham, vandra "gudsförgätenhetens väg". Han ropade: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" När Jesus bands, var det ingen röst som ropade för att hindra repen att dras åt. När spikarna drevs in i hans kropp, fanns det ingen kraft som höll dem tillbaka. Den gången fanns det inget ersättningsoffer. Den gången var det Sonen som fick dö. Och den gången sörjde fadern. Men så kom den tredje dagen - precis som den skall komma en dag för dig och mig. Fram till dess, ge inte upp." - John Ortberg
Ondskan och lidandet kan vara obarmhärtigt som vässat stål mot naken hud. Men Gud står inte över lidandet, utan har stigit ner mitt i det. Lidandet är obarmhärtigt, med Gud är gränslöst barmhärtig.
Ondskan och lidandet kan vara obarmhärtigt som vässat stål mot naken hud. Men Gud står inte över lidandet, utan har stigit ner mitt i det. Lidandet är obarmhärtigt, med Gud är gränslöst barmhärtig.
En sista från Bjørnson
Jeg satt og ventet så mangen kveld
og så dit bort under graneheien;
men skygge gjorde det mørke fjell,
og du, du fant ikke veien.
Bjørnstjerne Bjørnson
og så dit bort under graneheien;
men skygge gjorde det mørke fjell,
og du, du fant ikke veien.
Bjørnstjerne Bjørnson
Vacker sorgligt
Siste smerte
Å, nå har jeg lært det
hva jeg fryktet først,
at den siste smerte,
den er også størst.
Kan ei mer arbeide,
har ei krefter nok.
Kan ei mer arbeide,
har ei krefter nok,
kan ei lengre veide
mine tankers flokk.
De er over fjellet,
samles aldri mer.
De er over fjellet,
samles aldri mer.
Og jeg selv på hellet
imot graven ner,
og jeg selv på hellet
imot graven ner.
Bjørnstjerne Bjørnson,
skriven fyra år före hans död.
Å, nå har jeg lært det
hva jeg fryktet først,
at den siste smerte,
den er også størst.
Kan ei mer arbeide,
har ei krefter nok.
Kan ei mer arbeide,
har ei krefter nok,
kan ei lengre veide
mine tankers flokk.
De er over fjellet,
samles aldri mer.
De er over fjellet,
samles aldri mer.
Og jeg selv på hellet
imot graven ner,
og jeg selv på hellet
imot graven ner.
Bjørnstjerne Bjørnson,
skriven fyra år före hans död.
onsdag 13 februari 2008
Blä för romantik
Jag har haft lite otur med mina skönlitterära upplevelser på sistone. Har sett några Jane Austen-filmer och tänkt att de böckerna skulle jag nog inte tycka om. Men Jane Austen hör ju till klassikerna, så därför ville jag ju ändå försöka läsa någon bok. Började därför i Förnuft och känsla.
Jag gillade den inte.
Förstår inte varför det är så roligt att läsa om folk vars enda sysselsättning är att umgås på väldigt stela sätt och bli ihop-parade med varandra. Där könsidealen är så stereotypa att jag tror att Austen skämtar, innan jag inser att det gör hon ju inte. Alla kvinnor är unga och naiva eller gamla och lite småtokiga. Alla män är starka och manliga, förutom de som är omanliga, och dem blir ingen av de naiva töserna kära i. De romantiska förvecklingar som uppstår är väldigt tråkiga att läsa. Eftersom det här är det enda som Austens böcker handlar om måste hon tycka att det här är det enda som är värt att skriva om och att det är uppvaktning och flörtande som livet går ut på.
Deprimerande. Ge mig lite verklig smärta så att jag blir glad igen.
Jag gillade den inte.
Förstår inte varför det är så roligt att läsa om folk vars enda sysselsättning är att umgås på väldigt stela sätt och bli ihop-parade med varandra. Där könsidealen är så stereotypa att jag tror att Austen skämtar, innan jag inser att det gör hon ju inte. Alla kvinnor är unga och naiva eller gamla och lite småtokiga. Alla män är starka och manliga, förutom de som är omanliga, och dem blir ingen av de naiva töserna kära i. De romantiska förvecklingar som uppstår är väldigt tråkiga att läsa. Eftersom det här är det enda som Austens böcker handlar om måste hon tycka att det här är det enda som är värt att skriva om och att det är uppvaktning och flörtande som livet går ut på.
Deprimerande. Ge mig lite verklig smärta så att jag blir glad igen.
Svår att greppa
Er hun barn? Er hun kvinne?
Det er vanskelig å finne.
Vil du kvinnen ha i garnet,
da du fanger bare barnet.
Og når barnet du vil vinne,
ja, da flykter det som kvinne.
(Bjørnstjerne Bjørnson)
Det er vanskelig å finne.
Vil du kvinnen ha i garnet,
da du fanger bare barnet.
Og når barnet du vil vinne,
ja, da flykter det som kvinne.
(Bjørnstjerne Bjørnson)
söndag 10 februari 2008
I avskildheten
Med många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, så långt de nu kunde fatta det. Han talade bara i liknelser till dem, men när han hade blivit ensam med lärjungarna förklarade han allt. (Mark 4:33-34)
Tänk att få en sådan undervisning! Tänk att få liknelserna uttydda av Jesus själv, att få insikt i hemligheten om det kommande riket. Att få vara ensam med Kristus. Och en kort tid senare skulle dessa lärjungar slita ut sina sandaler och offra sina liv för att sprida budskapet.
Tänk att få en sådan undervisning! Tänk att få liknelserna uttydda av Jesus själv, att få insikt i hemligheten om det kommande riket. Att få vara ensam med Kristus. Och en kort tid senare skulle dessa lärjungar slita ut sina sandaler och offra sina liv för att sprida budskapet.
söndag 3 februari 2008
I begynnelsen
Under ett par års tid har jag läst 1 Mosebok. Jag har predikat ifrån den och skrivit min uppsats om Jakobs brottning med Gud i kap 32. Jag har försökt att läsa de olika berättelserna utan att försöka analysera för mycket, att bara ta in dem och se vad de ytligt sett handlar om. Men jag har också försökt att se de stora penseldragen, vad berättelserna vill säga om människan och om Gud. Först och främst ville jag studera en bibelbok bara för dess egen skull, utan att egentligen använda det till något. Nu blev det ju så att jag har tagit teman från det jag har läst och lånat det till olika sammanhang, men det var inte avsikten från början. Det är så lätt att läsa med ett syfte, att använda bibelordet som ett instrument för att uppnå någonting. Kanske kan man inte helt komma ifrån det, men jag ville åtminstone försöka.
Bara skapelseberättelsen i de första tre kapitlen är otroligt rik på innehåll. Här finns hela ursprunget till vår existens, vårt syfte och orsaken till att världen är så mörk som den är. Gud skapade något gott, som människan valde att göra uppror mot. Adam och Eva kan omöjligt ha förstått vilka konsekvenser deras handling skulle få, precis som vi säkert inte heller anar hur destruktiva våra handlingar kan vara och hur inkrökta vi är i oss själva. Det första mordet kommer som ett brev på posten redan i det fjärde kapitlet. Sedan fortsätter det: syndaflod, våld och dysfunktionella relationer av alla möjliga slag. Människans vilsenhet är slående. Ofta kan hon inte gör något rätt ens om hon försöker, och försöker gör hon sällan.
Men mitt i allt detta utväljer Gud. Trots att allt är så krokigt och skört så är Guds väg rak. Bollen har satts i rörelse - Gud håller sin hand över historiens lopp. Gud väljer en åldrad man utan arvinge och säger att just han ska bli far till många. Abraham vill väl visserligen inte käfta med Gud, men ställer sig lite undrande till hur det ska vara möjligt. Och där börjar hela den fantastiska historien om Guds räddningsplan. Med ett stort frågetecken.
Bara skapelseberättelsen i de första tre kapitlen är otroligt rik på innehåll. Här finns hela ursprunget till vår existens, vårt syfte och orsaken till att världen är så mörk som den är. Gud skapade något gott, som människan valde att göra uppror mot. Adam och Eva kan omöjligt ha förstått vilka konsekvenser deras handling skulle få, precis som vi säkert inte heller anar hur destruktiva våra handlingar kan vara och hur inkrökta vi är i oss själva. Det första mordet kommer som ett brev på posten redan i det fjärde kapitlet. Sedan fortsätter det: syndaflod, våld och dysfunktionella relationer av alla möjliga slag. Människans vilsenhet är slående. Ofta kan hon inte gör något rätt ens om hon försöker, och försöker gör hon sällan.
Men mitt i allt detta utväljer Gud. Trots att allt är så krokigt och skört så är Guds väg rak. Bollen har satts i rörelse - Gud håller sin hand över historiens lopp. Gud väljer en åldrad man utan arvinge och säger att just han ska bli far till många. Abraham vill väl visserligen inte käfta med Gud, men ställer sig lite undrande till hur det ska vara möjligt. Och där börjar hela den fantastiska historien om Guds räddningsplan. Med ett stort frågetecken.
söndag 27 januari 2008
Predikan i skönlitterär förklädnad
Har en hel mängd blogginlägg som bara ligger och väntar, det är bara tiden som sätter hinder - måste få tid nog att samla mina tankar för att kunna formulera mig. Här kommer ett i alla fall.
Började i Paul Coelhos bok Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät. Läste kanske halva boken, sen tröttnade jag. Har inte läst något annat av Paul Coelho och har egentligen hört mest gott om hans författarskap, så därför blev jag lite besviken. Den här romanen är en kärlekshistoria som utspelar sig under en veckas tid. I en kort inledning skriver Coelho om vad han vill säga med boken. Ett dåligt grepp enligt mig. Om det inte framgår tillräckligt tydligt i själva berättelsen har man misslyckats. Dessutom förstår jag inte hur han kan vara orolig för hur budskapet inte har gått fram, när det formligen trumpetas ut genom hela boken. Kärlekshistorien varvas nämligen med avsnitt som egentligen är ett sammelsurium av självklara livsvisdomar i stil med: "det är bra att älska varandra", och "ta vara på ögonblicket" som mixas ihop till någon slags existentiell röra.
Jag gillar inte predikningar i romanform. Jag gillar inte när budskapet blir så löjligt övertydligt att själva berättelsen helt kommer i bakgrunden. För att ingen ska kunna undgå vad författarens syfte är renodlas karaktärerna så att de blir klichéartade och tråkiga. Boken Da Vinci-koden och filmen Såsom i himmelen är två andra exempel på detta otyg. Jag gillar inte heller kristna försök på det här området. Man blir så mån om att ingen ska missförstå någonting och få "fel" tro att man blir övertydlig. Det är inte fel i sig att vara tydlig när det gäller tro, men skönlitteratur och andra konstformer är fel forum! När utrymmet för tolkning och reflektion försvinner blir det alldeles för förenklat och det slutar bara med att jag sitter och funderar på om jag är en dålig kristen eftersom mitt liv inte är sådär enkelt och guldkantat. Det blir för kletigt och gulligt. Och framförallt tråkigt.
Jag är visst lite på upp-till-kamp-humör. Ska gå och lägga mig, sova ut, och försöka bli snällare till nästa gång.
Började i Paul Coelhos bok Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät. Läste kanske halva boken, sen tröttnade jag. Har inte läst något annat av Paul Coelho och har egentligen hört mest gott om hans författarskap, så därför blev jag lite besviken. Den här romanen är en kärlekshistoria som utspelar sig under en veckas tid. I en kort inledning skriver Coelho om vad han vill säga med boken. Ett dåligt grepp enligt mig. Om det inte framgår tillräckligt tydligt i själva berättelsen har man misslyckats. Dessutom förstår jag inte hur han kan vara orolig för hur budskapet inte har gått fram, när det formligen trumpetas ut genom hela boken. Kärlekshistorien varvas nämligen med avsnitt som egentligen är ett sammelsurium av självklara livsvisdomar i stil med: "det är bra att älska varandra", och "ta vara på ögonblicket" som mixas ihop till någon slags existentiell röra.
Jag gillar inte predikningar i romanform. Jag gillar inte när budskapet blir så löjligt övertydligt att själva berättelsen helt kommer i bakgrunden. För att ingen ska kunna undgå vad författarens syfte är renodlas karaktärerna så att de blir klichéartade och tråkiga. Boken Da Vinci-koden och filmen Såsom i himmelen är två andra exempel på detta otyg. Jag gillar inte heller kristna försök på det här området. Man blir så mån om att ingen ska missförstå någonting och få "fel" tro att man blir övertydlig. Det är inte fel i sig att vara tydlig när det gäller tro, men skönlitteratur och andra konstformer är fel forum! När utrymmet för tolkning och reflektion försvinner blir det alldeles för förenklat och det slutar bara med att jag sitter och funderar på om jag är en dålig kristen eftersom mitt liv inte är sådär enkelt och guldkantat. Det blir för kletigt och gulligt. Och framförallt tråkigt.
Jag är visst lite på upp-till-kamp-humör. Ska gå och lägga mig, sova ut, och försöka bli snällare till nästa gång.
onsdag 16 januari 2008
Glädje i Herren
Min glädje har jag i Herren,
jag jublar över min Gud,
ty han har klätt mig i segerns dräkt
och skrudat mig i rätttfärdighetens mantel,
som när brudgummen sätter på sig turbanen
och bruden pryder sig med sina smycken.
Liksom jorden får grödan att spira
och trädgården låter sådden skjuta upp,
så låter Herren Gud rättfärdigheten spira
och äran växa inför alla folk. (Jes 61:10-11)
Det finns ju så mycket att vara tacka Gud för. Som till exempel det enkla faktum att jag andas och att jag är frisk. Men inte tänker jag på det speciellt ofta. Det som gör mig glad är inte så ofta Gud heller, utan betydligt mer meningslösa saker, som att jag har köpt en lampa till vardagsrummet. Samtidigt kanske det finns någonting av tacksamhet och glädje i att njuta av sådana små saker. Gud är ju upphov till allt; all kreativitet som skapar vackra saker, men också den som har gett mig möjlighet att köpa dem. Men det skulle inte vara fel att någon gång rikta den glädje jag känner över att leva och finnas till i en medveten bön till Gud. Att träna mig i tacksamhet. Att kunna stämma in i texten i Jesaja mer helhjärtat: det är i Herren jag har min glädje. Gud är ju glädjens och godhetens ursprung, allt gott vi ser och upplever är bara uttryck för hans oändliga nåd och kärlek. Allt det som gör oss lyckliga borde göra oss mer dragna till ursprunget, Gud själv.
jag jublar över min Gud,
ty han har klätt mig i segerns dräkt
och skrudat mig i rätttfärdighetens mantel,
som när brudgummen sätter på sig turbanen
och bruden pryder sig med sina smycken.
Liksom jorden får grödan att spira
och trädgården låter sådden skjuta upp,
så låter Herren Gud rättfärdigheten spira
och äran växa inför alla folk. (Jes 61:10-11)
Det finns ju så mycket att vara tacka Gud för. Som till exempel det enkla faktum att jag andas och att jag är frisk. Men inte tänker jag på det speciellt ofta. Det som gör mig glad är inte så ofta Gud heller, utan betydligt mer meningslösa saker, som att jag har köpt en lampa till vardagsrummet. Samtidigt kanske det finns någonting av tacksamhet och glädje i att njuta av sådana små saker. Gud är ju upphov till allt; all kreativitet som skapar vackra saker, men också den som har gett mig möjlighet att köpa dem. Men det skulle inte vara fel att någon gång rikta den glädje jag känner över att leva och finnas till i en medveten bön till Gud. Att träna mig i tacksamhet. Att kunna stämma in i texten i Jesaja mer helhjärtat: det är i Herren jag har min glädje. Gud är ju glädjens och godhetens ursprung, allt gott vi ser och upplever är bara uttryck för hans oändliga nåd och kärlek. Allt det som gör oss lyckliga borde göra oss mer dragna till ursprunget, Gud själv.
fredag 4 januari 2008
Pappa försvunnen
Jag har ett tag tänkt att jag skulle läsa Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Vet egentligen inte så mycket om den, förutom att en vän sa att den var bra. Men istället fick jag Khemiris andra bok Montecore - en unik tiger i present av ett par kompisar, och började läsa den för ett par veckor sedan. Det första man lägger märke till är att språket är säreget. Ord används i sammanhang där man inte brukar se dem, och nya uttryck bildas, vilket ibland får komiska resultat. I början tyckte jag språket var jobbigt. Efter en stund vande jag mig. Sedan älskade jag det. Bara alla ordvändningar och målande beskrivningar gör Montecore läsvärd.
Berättelsen skildras från två olika perspektiv. Det är en man med tunisiskt ursprung som står i centrum, och berättarna är en nära vän och mannens äldste son, Jonas själv. Tillsammans ska de nu skriva en roman om mannen, som numera är frånvarande från båda berättarnas liv. Därför blir historien en blandning av gamla minnen, som bara ibland överensstämmer med varandra.
Något som grep tag i mig är hur faderns vilja att passa in och anses som en "riktig" svensk kontrasteras mot Jonas dragning till sina tunisiska rötter och en invandraridentitet. Det som fadern vill tvätta bort söker sig sonen till. En anledning till Jonas reaktion mot Sverige och synen på invandrare är också att han ser hur hans pappa aldrig riktigt blir accepterad i sitt nya hemland, hur mycket han än anstränger sig.
Berättelsen skildras från två olika perspektiv. Det är en man med tunisiskt ursprung som står i centrum, och berättarna är en nära vän och mannens äldste son, Jonas själv. Tillsammans ska de nu skriva en roman om mannen, som numera är frånvarande från båda berättarnas liv. Därför blir historien en blandning av gamla minnen, som bara ibland överensstämmer med varandra.
Något som grep tag i mig är hur faderns vilja att passa in och anses som en "riktig" svensk kontrasteras mot Jonas dragning till sina tunisiska rötter och en invandraridentitet. Det som fadern vill tvätta bort söker sig sonen till. En anledning till Jonas reaktion mot Sverige och synen på invandrare är också att han ser hur hans pappa aldrig riktigt blir accepterad i sitt nya hemland, hur mycket han än anstränger sig.
Två Bjørnson-dikter
Moderens sang
Herre, ta i din sterke hånd
barnet som leker ved stranden!
Send du din verdige helligåand,
at det kan leke selvannen!
Vennet er dypt og bunnen glatt;
Herre, får han først i armen fatt,
drukner det ikke, men lever,
til du det nåde-rik hever.
Moderen sitter i tunge savn,
vet ikke hvor det farer,
ganger for døren, roper dets navn,
hører slett ikke det svarer.
Tenker som så: Hvor enn det er,
han og du er det alltid nær;
Jesus, dets lille broder,
følger det hjem till moder.
Elsk din neste
Elsk din neste, du kristensjel,
tred ham ikke med jernsko-hæl,
ligger han enn i støvet!
Alt som lever, er underlagt
kjærlighetens gjenskaper-makt,
bliver den bare prøvet.
Herre, ta i din sterke hånd
barnet som leker ved stranden!
Send du din verdige helligåand,
at det kan leke selvannen!
Vennet er dypt og bunnen glatt;
Herre, får han først i armen fatt,
drukner det ikke, men lever,
til du det nåde-rik hever.
Moderen sitter i tunge savn,
vet ikke hvor det farer,
ganger for døren, roper dets navn,
hører slett ikke det svarer.
Tenker som så: Hvor enn det er,
han og du er det alltid nær;
Jesus, dets lille broder,
følger det hjem till moder.
Elsk din neste
Elsk din neste, du kristensjel,
tred ham ikke med jernsko-hæl,
ligger han enn i støvet!
Alt som lever, er underlagt
kjærlighetens gjenskaper-makt,
bliver den bare prøvet.
onsdag 2 januari 2008
Nytt projekt!
Nytt år, nya påfund! Nu har jag kommit igång med någonting som jag har tänkt göra länge, nämligen läsa alla Nobelpristagare. Det kommer nog ta sin lilla tid, men jag är ju ung och fräsch, så jag ska väl hinna med det före ålderns höst. Det visade sig vara lite knepigt att få tag på de allra tidigaste från 1900-talets början. Så det blev Bjørnstjerna Bjørnson, pristagare nummer tre, till att börja med. Fin poesi, på norska. Fattar inte speciellt mycket, men det är vackert!
Önska mig lycka till!
Önska mig lycka till!
Andlig disciplin
Disciplin är väl inte ett av mina favoritord (kanske borde vara det). Men jag har länge försökt att kämpa emot min odisciplinerade natur för att anskaffa andliga vanor. Ibland har det gått okej, ibland inte alls. Det finns en bok om ämnet som är väldigt bra - enkel utan att det förlorar i djup: Livet jag längtar efter av John Ortberg. Jag har säkert läst boken en sisådär fem gånger, varav tre i olika cellgrupper jag har varit med i. Det blir alltid intressanta diskussioner, för det här med personlig tid med Gud är nog många kristnas dåliga samvete. Man vill, men man får inte riktigt till det. Ortberg skriver utan att bli präktig, och han är väldigt praktisk. Jag kan tyvärr inte säga att jag direkt följer hans råd, men det kan jag väl inte skylla honom för, antar jag. Inspirerad blir jag i alla fall.
Jag har också läst hans bok Kärleken jag längtar efter. Det var länge sedan, så jag kommer inte ihåg så mycket. Det enda jag minns är att jag inte tyckte den var lika bra som Livet jag längtar efter.
Jag har också läst hans bok Kärleken jag längtar efter. Det var länge sedan, så jag kommer inte ihåg så mycket. Det enda jag minns är att jag inte tyckte den var lika bra som Livet jag längtar efter.
Donald Miller-citat igen
The goofy thing about Christian faith is that you believe it and don't believe it at the same time. It isn't unlike having an imaginary friend. I believe in Jesus; I believe He is the Son of God, but every time I sit down to explain this to somebody I feel like a palm reader, like somebody tho works at a circus or a kid who is always making things up or somebody at a Star Trek convention who hasn't figured out the show isn't real. Until. When one of my friends becomes a Christian, which happens about every ten years because I am such a sheep about sharing my faith, the experience is euphoric. I see in their eyes the trueness of the story.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)