Äntligen (får jag nog ändå säga) har jag läst ut Augustinus Bekännelser. Det har tagit lång tid, bland annat för att jag till en början valde att bara läsa en liten bit i taget. Augustinus beskriver sin väg till en kristen tro, invävt i teologiska och filosofiska funderingar. Denna bok är sannerligen en klassiker, skriven för en sisådär 1700 år sedan. Det är respekt.
Ändå måste jag säga att jag inte riktigt förstår varför den har blivit så berömd. Visst är det intressant ibland, men ofta blir Augustinus ganska tjatig. Han beskriver om vilken ond människa han var innan sin omvändelse, hur allt han gjorde var ondskefullt. Kanske tänker jag fel, men jag blir lite skeptisk mot en sådan svartvit beskrivning. Vad vet jag, kanske var Augustinus ond utöver det vanliga? Men när han beskriver hur han i sin ungdom begick nattsvarta dåd som att palla äpplen verkar det ändå som att han inte var någon Hitler precis. Eller är det helt enkelt så att Augustinus tar synden på större allvar än jag?
Sen gillar jag inte Augustinus upphöjda, oberörda gudsbild. Hur Gud sitter på distans och varken förändras eller låter sig bevekas. Det har jag väldigt svårt att förena med Bibelns bild av Gud - där presenteras alla möjliga känslor - Gud både älskar, är svartsjuk, glad och sörjer. Visst är det lite mindre "gudlikt" att låta sig sig beröras på det sättet. Men det är väl vårt problem, inte Guds. Gud är ju. Varken mer eller mindre.
Men ibland blir det riktigt bra. Ibland gnistrar formuleringarna till. Då gillar jag Augustinus.
"Men den sjunde dagen är utan afton, den har ingen solnedgång; den har du helgat till att vara i evighet. När det i din bok heter att du efter ditt verk - som är mycket gott - fastän du gjorde det utan att avbryta din vila vilade på den sjunde dagen, då förkunnar detta ord för oss att även vi efter vårt verk - som eftersom vi fått det av dig är mycket gott - på det eviga livets sabbat skall vila i dig."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar