"Aldrig får jag skratta tillsammans med glada vänner. Jag sitter ensam, tyngd av din hand, ty din vrede uppfyller mig. Varför måste jag ständigt plågas, varför är mitt sår obotligt? Det vill inte läka. En sinande bäck har du blivit för mig, ett vatten som sviker." (Jer 15:17-18)
Jeremia hade det inte lätt. Gud lät honom uttala profetior som gjorde honom starkt impopulär. Då, som nu, var folk i allmänhet inte sugna på att höra att de genom sitt sätt att leva traskade rakt emot sin egen undergång. Jesus talade om att hans efterföljare kommer att möta motstånd och förföljelse. Att budskapet om korset alltid kommer att provocera och utmana. Samtidigt: kan inte motståndet ibland vara Guds sätt att tala om för oss att vi är fel ute? Hur ska jag kunna avgöra om svårigheterna jag möter är naturliga konsekvenser av ett liv i efterföljelse, eller en signal om att Gud vill att jag ska göra någonting annat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar