Feministklassiker

Två böcker som har varit en del i min process att tänka annorlunda kring kvinnans situation har varit Det andra könet av Simone de Beauvoir och Under det rosa täcket av Nina Björk. Den förra boken var främst intressant att läsa för att den har påverkat så många feminister och deras sätt att tänka. Den gav mig en grundförståelse för feminismen och dess språk. Den kändes viktig, men jag tyckte samtidigt att den på många sätt beskrev ett samhälle som inte längre finns. Nina Björks bok förändrade mig mer. Den fick mig att tänka om, och se många saker i ett nytt ljus. Björk kritiserar något som hon kallar för livmodersfeminism, som betonar skillnaderna mellan man och kvinna och som kämpar för att uppvärdera det kvinnliga. Mot detta hävdar Björk att vi alla först och främst är människor. Att kategorisera varandra efter kön är mindre viktigt, eller till och med oviktigt. Stereotyper som "kvinnor är omhändertagande" eller "män är agressiva" är felaktiga och hämmande för individen. Under det rosa täcket har hjälpt mig att se allas vår benägenhet att kategorisera varandra och bedöma varandra utefter dessa kategorier. Samtidigt har den förstört livet för mig. Numera kan jag aldrig gå runt på en avdelning för babykläder utan att bli riktigt sur över alla pluttiga klänningar för flickor och coola, kaxiga byxor för pojkar. Jag kan knappt se en enda romantisk film utan att gå i taket över de stereotypa könsrollerna. Men det är väl ett pris jag får betala.

Gripen av Mao

Andra böcker har hittills fått ligga o damma medan jag plöjer boken Mao: Den sanna historien, skriven av Jung Chang och Jon Halliday. Det är en detaljerad skildring av Maos liv och tid vid makten. Ibland blir det lite svårt att hänga med i svängarna i det politiska spelet som Maos Kina var indragen i, men speciellt den senare delen av boken har varit fängslande. Bokens titel är väl en aning anspråksfull, och gör mig lite misstänksam. Hur kan man säga att man sitter på den "sanna historien"? Men i orginal heter den Mao the Unknown Story, vilket ju faktiskt inte visar prov på lika mycket hybris som den svenska versionen.

Få böcker har gett mig lika mycket magont som den här. Om hälften av det jag hittills har läst är sant, är Mao ett skolexempel på en ond människa. Hans totala förakt för allt mänskligt liv (förutom sitt eget) gör mig helt kall inombords. Jag levde nog i föreställningen att de onda gubbar man ser på film, som vill ta över hela världen och skrattar sina ondskefulla skratt, inte finns i verkligheten. Men det gör dom visst. Åtminstone Mao var sådan. Man räknar med att 70 miljoner kineser dog under hans 27 år vid makten - i fredstid. Märkligt hur en människa kan hålla ett land med en befolkning på hundratals miljoner i skräck. Märkligt och skrämmande.