Bra Halldorf-citat

"Vad vi menar med tradition har avgörande betydelse för hur vi uppfattar trons föryngring och därmed kyrkans förnyelse. Om vi med talet om tradition avser att allt var bättre förr kommer traditionen sannolikt att leda till att vi föråldras andligen. Föraktar vi traditionen som något stumt och musealt blir vi snart lekbollar för samtidens nycker och påhitt, avskurna från våra rötter. I bäggre fallen tilltar vårt främlingskap inför oss själva och inför den tro som vi kristna menar oss leva av."

"Heliga platser - och liv - formas genom medvetna val."

"Vi lider alla av de krafter som obarmhärtigt slungar oss mot ytan och som ingen av oss ensam förmår att stå emot. Hur kommer vi tillrätta med med vår rastlöshet? Med vårt kretsande kring oss själva? Vår trötthet efter alla fåfänga förnyelseförsök av våra liv och våra kyrkor? I brist på andliga vitala miljöer som kan bistå oss med den andliga förnyelsen tappar kyrkan geisten. Sådana miljöer låter sig inte organiseras fram genom kyrkliga beslut. De skapas av människor som vet sig kallade att gå en annan väg än den många går - och har modet att gå den."

"Vad lyssnar vi till hos en annan människa?
Är det vad hon säger?
Eller är det vad som får henne att tala?
När du talar till mig för att du vill vinna mig för din tro,
stänger jag mitt hjärta för dig.
När du talar till mig av kärlek,
har du redan vunnit mitt hjärta."

(ur Doften av helgon)

Enhetens helgon

Har under ganska lång tid läst Doften av helgon av Peter Halldorf. Anledningen till att det tog lång tid var att det inte kändes som en bok man ska rusa igenom, trots att den egentligen inte är lång. Boken innehåller reflektioner och tankar om kyrkan, dess tradition och liv. Mest intressant tyckte jag det var när Halldorf delade med sig av sina egna upplevelser och sin egen resa mot det han står i idag. Halldorf har haft en stor inflytande i frikyrkans process att upptäcka sina rötter och därför tyckte jag det var spännande att få en liten inblick i hur han själv tänkte första gången han befann sig i ett koptiskt kloster i Egypten och hur han tänkte om sin pingstbakgrund. Halldorf presenterade också en hel del tänkvärt kring (fri)kyrkans framtid och behov av att erkänna att det finns mycket gott i de katolska och ortodoxa kyrkorna. Mer enhet, mindre splittring! Bra bok!

Sångernas sång

Fick för mig att jag skulle titta lite närmare på Höga Visan och läste Song of Songs av Tremper Longman III, en kommentar i NICOT-serien (New International Commentary of the Old Testament). Serien passar speciellt för den som vill djupdyka in i texten, så det är förhållandevis tunga kommentarer. Jag gillar många av dem eftersom författarna blandar en översikt över forskningen med sitt eget bidrag och åtminstone en försiktig början till att överbrygga texten till nutid. Trots detta är det kanske ingen serie först och främst för den som vill hålla en predikan, snarare ett bibelstudium. Att vara bekant med grundspråket är heller ingen nackdel, även om det går att klara sig ändå. NICOT-serien är skriven av många olika författare, och därför måste man utvärdera var och en för sig. Att köpa hela serien direkt är inte att rekommendera eftersom alla delar inte är lika bra.

Jag var ganska nyfiken på vad man egentligen kan säga om Höga Visan, som är så poetisk och inte innehåller några teologiska teser, eller åtminstone inte på ytan. Hela det historiska sammanhanget är höljt i dunkel och tolkningshistorien upppvisar stor variation. Jag var noga med att hitta en kommentar som inte skulle förstå boken allegoriskt, det skulle vara för tröttsamt. Majoriteten av kyrkans teologer genom historien har nämligen förstått Höga Visan som en bild på Kristus och kyrkan istället för en beskrivning av kärleken mellan en man och en kvinna. Kanske blev det sensuella språket lite för mycket för en kyrka som många gånger hade en ganska komplicerad hållning till sexualitet.

Longman gör ett bra jobb. Han lyckas göra texten intressant och ser framförallt Höga Visan som en hyllning till kärleken och sexualiteten, som är given av Gud och något gott. Han gör paralleller till andra kärleksepos man känner till från samma område och försöker förstå bilderna och dramatiken. Faktiskt så fanns det en hel del att säga som kunde hjälpa till att förstå boken och dess bilder bättre. Kommentaren var också förhållandevis lättläst för att vara en kommentar, kanske beroende på Höga Visans poetiska karaktär. Rekommenderas!

Uppdatering

Harry Potter - jag är helt fast! Hur kan man skriva så spännnande att man knappt vågar läsa vidare?

Det var ett tag sen....

Har haft rätt mycket att göra och har inte hunnit läsa så mycket. För någon månad sedan läste jag ett par böcker av Jonas Gardell - Fröken Björks öden och äventyr och Frestelsernas berg. Det var inga höjdare. Däremot är jag numera helt fast i Harry Potter-serien! Har läst första boken och har numera köpt allihop så att jag ska slippa stå i kö på biblioteket. När jag får dem kommer jag att sluta jobba, sluta träffa vänner och läsa tills jag har läst ut dem!

Bra sagt, Yancey!

Inte nog med att Gud tolererar klagan i våra böner: Bibeln fyller till och med i orden åt oss. Eugene Peterson har räknat ut att två tredjedelar av psaltarpsalmerna kan klassas som klagopsalmer. Bibeln hastar inte mot ett lyckligt slut.

Philip Yancey

Vem var du, mamma?

Någon sade till mig att boken Tätt intill dagarna av Mustafa Can var en bra bok, och nu har jag läst den. Snabbt gick det, vilket oftast är en indikation på att boken är bra. Romanen/biografin (eller vad genren kan kallas) handlar om Cans mors liv. Hur hon förlorar sju barn och får behålla åtta. Hur hon flyttar från Kurdistan till Sverige. Hur hon lever genom sina barn. När Cans mor ligger på sin dödsbädd inser han att han aldrig riktigt förstått vem hon är. Hon har bara varit hans mor, men vem var hon egentligen? Han försöker fråga henne, fråga hennes släktingar hemma i Kurdistan. Berättelsen om Cans mors livsöde är fängslande.

Can använder ett dramatiskt språk. Han beskriver känslan av att ha lämnat sitt hemland för fattigdomens skull, för att komma till en annan fattigdom - ett land där man inte känner någon, inte kan språket, inte förstår kulturen. Cans mor levde många år i ett land som hon var främmande inför. Can har ett vackert språk, men ibland blir han nästan för dramatisk. Lite tröttande överdriven.

I övrigt kan jag bara säga att jag slukade boken. Den var vacker, gripande. Det är en mans kärleksbrev till sin döda mor.

Markuskommentar

Jag har under något år läst Markusevangliet. Det är väl kanske inte mitt favoritevangelium, men det är mest lättläst. Allt berättas rakt på sak och utan krusiduller. Snabbt går det också.

När jag har studerat Markusevangeliet Morna Hookers (något olyckligt namn) kommentar The Gospel According to St Mark. Hon presenterar evangeliet, går igenom det vers för vers och presenterar viktiga begrepp och särdrag. Kommentaren har ett bra språk och det är lätt att följa med eftersom versnumret hela tiden finns ute i marginalen så att man vet var man befinner sig i det aktuella kapitlet. Citat från evangeliet står i fetstil vilket gör att det blir ännu lättare att hänga med. Hooker sammanfattar olika tolkningar av verserna på ett lättfattligt sätt och bidrar också med sin egen ståndpunkt. De olika avsnitten som tar upp speciella teman är informativa och tillför mycket till läsningen. En bra kommentar, helt enkelt!

Om Gardell?

Som jag har skrivit tidigare är Jonas Gardell en av mina favoritförfattare, och jag har med intresse sett hur hans senaste bok Om Jesus har kommit högt upp på försäljningslistorna. Måste säga att jag är imponerad över hur någon lyckas sälja en så pass djuplodande teologisk bok i sådant antal. Visst beror det till stor del på att just Gardell har skrivit den, men det måste ju också finnas ett intresse av att få veta mer om vem Jesus är. Och sånt är ju kul för mig som tycker att Jesus är det bästa som har hänt.

Nu har jag läst hans bok. Jag har tidigare på den här bloggen sågat hans förra bok Om Gud och jag måste säga att Gardell har lyckats bättre den här gången. Han går igenom Jesu historia och liv, han följer Jesus hela vägen ända fram till korset och uppståndelsen. Han ger en teologisk bakgrund men lyckas också väva in personliga reflektioner. Vissa partier är gripande och vackra och jag påminns om hur mycket jag tycker om Gardell sätt att skriva. Men jag håller ofta inte med honom, så är det bara. Jag blir irriterad över att han framställer teologiska uppfattningar som fakta, när de bara är teorier och mycket omdebatterade. Jag blir irriterad när han betonar att evangelierna är skrivna långt efter Jesu död för att underminera deras trovärdighet och hänvisa till oönskade partier som tillägg. Vi får inga fotnoter, inga hänvisningar till varifrån han har hämtat sin fakta förutom en litteraturlista i slutet på boken. Gardell inleder med att säga att man inte ska tro allt han skriver, att han har sitt perspektiv och sin agenda som alla andra. Och det är ju sympatiskt av honom. Men ändå får läsaren ingen information om var han får sina påståenden ifrån utan allt presenteras som självklara fakta. Som teolog är det frustrerande att veta att folk kommer att läsa den här boken och tro att det han skriver är något som alla teologer självklart håller med om.

Jesus framställs i Gardells bok som en aning förvirrad och kanske lite naiv. Han trodde att gudsriket skulle komma, men så fel han hade! Ändå verkar Jesus vara otroligt viktig för Gardell, och det har jag svårt att få ihop med hans framställning av den något vilsne mannen som råkar dö på ett kors. Gardell betonar också att vi omöjligt kan veta något alls om Jesus eftersom evangelierna är så otillförlitliga, vilket ger honom fritt spelrum att spekulera som han vill och strunta i de delar som är obekväma. Den verkliga Jesus får vi inte riktigt grepp om, hävdar Gardell, ett påstående som han delar med inte så få bibelforskare. Jag håller inte med om det. Jag tycker att bilden som vi får av Jesus i evangelierna är så tydlig som vi skulle kunna förvänta oss. Vi får reda på vad han gjorde, vad hans budskap var. Vi får veta att han tog sig tid att möta människor. Att han uppmanade till att älska Gud och sin nästa. Konturerna av Jesus är ganska tydliga. Visst skrevs evangelierna efter Jesu död, men ändå inom en tidsrymd på kanske sextio år. Kyrkans tradition hävdar att det faktiskt var ögonvittnen som skrev dem, alternativt människor som hade mött ögonvittnen. Författarna verkar också ha tagit del av muntliga traditioner om Jesus, och dessa skrevs ned för att de inte skulle glömmas bort med tiden. I en tid där få kunde läsa hade det muntliga traderandet en viktig roll, och att berättelser kunde bevaras i det närmaste intakta under lång tid är inte otroligt. Man kan ju självklart hävda att kyrkans tradition tar miste, men samtidigt fanns det en rad andra evangelier i omlopp som inte godtogs eftersom de inte levde upp till kraven och inte var en del av kyrkans liv. Människorna på den här tiden var inte naiva. De kände till att det fanns förfalskade dokument och vakade därför noga över sin tradition. Eftersom det florerade så mycket villoläror och texter uppstod kanonförteckningar, som visserligen varierade i innehåll men som ändå omfattade större delen av Nya Testamentets böcker. Allt detta hade man sedan i åtanke när man slutligen fastställde kanon på 400-talet.

Vill man, så finns det alla möjligheter att tvivla på det Bibeln säger. Men att de evangelier vi läser faktiskt ligger ganska nära orginalet finns det goda skäl att tro. Och eftersom kyrkan också godtog dem måste de dessutom ha stämt överens med dess lära. Vi ska också komma ihåg att det evangelium man tror var tidigast, Markusevangeliet, förmodligen är skrivet redan någon gång på 60-talet då många ögonvittnen fortfarande måste ha varit i livet.

Jag hejar ju på Jonas Gardell, jag tycker han är fantastisk som författare. Men jag är inte lika imponerad av honom som teolog. Till exempel måste han börja använda fotnoter om han ska påstå saker som just är påståenden och inte självklara. Han måste bli tydligare med var han får sin fakta ifrån.

Historia eller legend?

Fick låna boken The Exodus Case (författare Lennart Möller) för ett par veckor sedan. The Exodus Case handlar nämligen om arkeologiska fynd som berör Bibelns tidigare delar, främst uttåget ur Egypten (även kallat Exodus). Det diskuteras om man kan hitta några spår i Egypten av ett främmande slavfolk från den tid hebreerna var bosatta där. Även platsen för berget Sinai, där Mose fick lagtavlorna, och var det stora folket kan ha korset Röda havet efter att ha lämnat Egypten.

Jag har hört talas om boken tidigare men faktiskt inte brytt mig om att läsa den. Trots att jag är intresserad av Bibeln på en närmast nördig nivå spelar faktiskt inte de historiska frågorna så stor roll för mig. Jag behöver inte ha bevis på att saker och ting verkligen har hänt eftersom de verkligt avgörande bibliska händelserna ändå aldrig kan bevisas, som Jesu uppståndelse. Inga arkeologiska bevis i världen kan övertyga någon om att Jesus verkligen är Guds son. Något helt annat måste hända innan man kan tro: att få ett möte med Gud själv. Däremot vet jag att den här typen av historiska och logiska bevis för vissa kan vara skillnaden mellan att tro och att inte göra det. Därför är också den här typen av böcker viktiga.

Jag tycker att boken innehåller många spännande teorier. Till exempel påminner den bibliske Josef väldigt mycket om den egyptiske närmast legendariska mannen (och senare guden) Imhotep. Och korallformationerna på ett specifikt ställe i Röda havet som misstänkt mycket liknar hjul, vagnar, och skelett. Det är spännande läsning, helt enkelt, för alla som är intresserade av historia. Men samtidigt tycker jag det blir lite frustrerande eftersom jag har för lite förkunskap för att kunna bedöma teorierna.Vad säger andra arkeologer om fynden? Finns det motargument? Jag kan inte riktigt bedöma bokens värde när det gäller att argumentera för Bibelns trovärdighet.

Om man är intresserad av de här frågorna är boken nog läsvärd, men utifrån mitt perspektiv och mina intressen är den inte mer än okej.

Mig äger ingen

Jag tycker titeln på Åsa Linderborgs bok är vacker. Mig äger ingen. Jag vet inte varför, det låter väldigt självständigt och jag tror ju egentligen inte på individualism och oberoende. Jag tror på gemenskap och beroende. Det är något med orden som klingar fint, bara.

Boken handlar om Åsas skildring av sin uppväxt. Hennes mamma lämnade Åsas pappa när Åsa var liten och hon bodde hos sin pappa tills hon var tonåring. Åsas uppväxt blir ganska annorlunda eftersom hennes pappa var ganska annorlunda. Han dricker hela tiden mycket, men med tiden blir alkoholen en allt större del av hans liv.

Jag gillar Åsas bok. Det gör jag främst eftersom hennes beskrivning av sin uppväxt inte är misär, förtvivlan och hopplöshet. Hennes pappa är alkoholiserad och på vissa sätt ganska udda. Men samtidigt älskar han sin dotter och lyckas förmedla det till henne. Åsas porträtt av sin pappa är kärleksfull. Hon berättar om hans goda sidor, och om hans sämre sidor, men hela tiden med respekt och i ett försök att förstå. Ett försök att förstå varför hennes far var som han var.

Åsa har sinne för detaljer, och det är dessa detaljer som gör hennes barndomsskildring levande. När hon beskriver hur hennes pappa hämtade henne på dagis sena vintereftermiddagar känns det nästan som att man är där. Åsa är inte bitter eller besviken över sin barndom, hon är till och med tacksam över sin uppväxt. Det är skönt att få läsa en barndomsskildring av ett alkoholisthem som inte gör den alkoholiserade föräldern till ett monster, utan till en människa med styrkor likaväl som svagheter. En viktig anledning till det är ju visserligen att det inte verkar ha förekommit något våld eller annan vanvård under Åsas barndom. Men ändå. Det är alltid skönt när människor framställs som människor.

Att nå fram

Har äntligen kommit in i något som liknar en läseperiod. Börjar till och med känna mig motiverad att fortsätta på min nobelpristagarlista. Eller kanske inte än. Hur som helst har jag läst Bert Stålhammars Syns jag? Hörs jag?. Titeln är lite rolig på något sätt, men den sätter sig i minnet i alla fall. Jag har läst retorik väldigt ytligt, men tänkte att det kunde vara roligt att lära sig lite mer eftersom jag ofta talar inför folk. Problemet med att skriva om ämnen som egentligen är praktiska och bygger på erfarenhet (ex bön, själavård) är att samma gamla slitna tips och fraser lätt tuggas om. Allt bygger på att man ger sig ut, försöker, och lär sig efter hand. Inte så att det är meningslöst med råd, men själva kunskapen räcker inte. Man måste praktisera den. Jag tycker att den här boken är helt okej. Den är lättläst och underhållande. Ändå faller den ibland i det-där-har-jag redan-hört-fällan. Allt är redan sagt i en mängd andra böcker. Det man ändå märker är att Stålhammar är en erfaren och förmodligen också duktig talare. Självklart är det intressant att lyssna till hans råd. Samtidigt ger boken ett intryck av att vara lite ostrukturerad. Kanske vill Stålhammar klämma in för mycket? Boken täcker in ganska många typer av tal och situationer och till slut vet man inte riktigt vad man har lärt sig. Stålhammar berättar också ett ganska stort antal anekdoter, vilket visserligen är underhållande, men det kan bli för mycket om målet är att faktiskt bli en bättre talare.

En intressant fråga som Stålhammar berör är vad som gör en god talare. Vad är det som gör att vissa bara får den där kontakten, kan fånga uppmärksamheten? Är det medfött, kan det läras in? Stålhammar ger inte direkt något svar, vilket han inte kan klandras för. Det är ju en mycket svår fråga. Men det är värt att fundera på. Varför fångar vissa talare vår uppmärksamhet, medan andra gör oss sömniga på en halv minut? Någon som har en idé?

Att tjäna

"De hade samlats till måltid, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus. Jesus visst att Fadern hade lagt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud, Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig...När han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen sade han till dem. "Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så."" (Joh 13:2-5, 12-17)

Få ställen i Bibeln fängslar mig så mycket som det här. Jesus vänder upp och ner på sina lärjungars värld när han böjer sig ner och tvättar deras fötter. Sedan frågar han dem om de förstår vad han har gjort med dem. "Jag har gett er ett exempel", säger Jesus. Ett kristet lärjungaskap måste ske på knä, med händerna i det smutsiga vattnet. Om Jesus inte är för fin för det, är vi sannerligen inte det heller. Sant lärjungaskap är kärlek i handling. Kärlek i handling är tjänande. Det största i Guds rike är att tjäna. Den som använder armbågarna har inte förstått vad det handlar om.

Galet

Det märks när jag hittar en bok som jag inte fastnar för. Det tar evigheter att läsa ut den. Men nu har jag då till slut tagit mig igenom Dostojevskijs Idioten. Tidigare har jag också läst Bröderna Karamazov och Brott och straff. Jag gillar Ryssland, tycker att det är ett spännande land med intressant historia och kultur, men jag förstår inte varför deras författare måste skriva så långa romaner. Grundproblemet är alla namn som gör det närmast omöjligt att hänga med, trots att det finns en namnlista i början. Ett annat problem är att alla karaktärer är så fantastiskt neurotiska. Man blir helt matt av alla känsloutbrott. Är det någon som har ett tips för hur man ska göra för att hänga med i svängarna?

Ändå kan jag inte låta bli att gilla Idioten på något sätt. Något i den fängslar mig. Jag tror att det beror på att jag fascineras av vad som händer när huvudpersonen, som alla kallar för idioten, lär känna människorna i den stad han har kommit till. Han förstår inte det sociala spelet och ränkerna som de andra håller på med. Han är totalt avsiktslös och försöker bara hålla sig väl med de andra. Detta gör att han genast blir misstänkliggjord - hans nyfunna vänner försöker hela tiden luska ut vilka baktankar han har och varför han handlar som han gör. När han inte kan förklara sig blir de frustrerade och arga eftersom de förutsätter att han är som de. I sin naivitet blir han utnyttjad och lurad, men fortsätter att tro sina vänner om gott. Hans oskyldighet gör att hans vänners falskhet blir desto mer tydlig. Även om de är karikatyrer, så är fenomenet allmänmänskligt. Vi är alla indragna i det sociala spelet. Kan vi inte läsa av vad som passar sig, kommer vi att uppfattas som avvikande. "Idioten" i boken är på något sätt en jesus-figur om än kanske lite för undfallande. Han visar kärlek utan förbehåll och det är någonting som hans omgivning varken känner igen eller förstår. Hemskt egentligen. Att inte känna igen kärleken när man finner den.

Luddig av nödvändighet?

Hittade den lilla boken Jag har inte sanningen, jag söker den på ett märkligt ställe häromdagen och insåg att jag inte har skrivit något om den på den här bloggen. Journalisten och författaren Ami Lönnroth i samtal med K G Hammar om hans syn på tro och kyrka. Man får en inblick i hans liv, framförallt sedan han blev prästvigd, hans tankar om de synpunkter han har fått under sin tid som ärkebiskop, och om hans stora beundran för Dag Hammarskjöld.

En av de saker jag tycker är intressant med Hammar är hans vägran att representera något annat än sig själv. Han vill inte representera någon kyrklig ståndpunkt eller åsikt trots att han är (numera var) ärkebiskop. Alla sådana förväntningar avsäger han sig. Anledningen till det är att hur tron ser ut för honom är något ytterst individuellt. Hur min tro ser ut gäller mig och ingen annan, det bör inte finnas någon strävan att passa in den i något trossystem eller enligt någon lära. Så här säger han i boken: "Man kan inte säga rätt tolkning och fel tolkning. Man bejakar att alla har sin tolkning. Tolkningen är rätt om den är personligt förankrad." Hans insikt om att det finns en mängd tolkningsvärldar som inte behöver överensstämma med varandra har fått honom att förstå att missionsbefallningen kan uppfattas som arrogant. Istället tänker han sig att Jesu ord att "göra folk till lärjungar" handlar om att själv försöka vara en lärjunge, inte att tvinga andra att bli det.

Tron är prövande och dialogisk till sin natur. Både den egna tron och kyrkans tro kan ständigt förändras. Därför ser inte Hammar något problem med att kyrkan ändrar hållning i vissa frågor, snarare är det helt naturligt och något positivt. Hammar verkar inte gilla den auktoritet som hans titel gav honom. Han vill riva ned hierarkier och piedestaler, avsäga sig tolkningsföreträdet. Under den heta Jesus-debatten våren 2003 upplevde Hammar att många tyckte att hans hållning var krånglig och otydlig eftersom han vägrade att svara på vad "kyrkan" stod för. Till och med de som inte säger sig ha en tro blev provocerade av att Hammars tro verkade flyta, att det inte var något fast som kunde prövas. "Det är bara förändring som kan bevara tron", säger Hammar.

Men trots sin påstådda luddighet är ändå Hammar bestämd på vissa punkter när det gäller Guds karaktär. Gud för Hammar är den som står på de svagas sida. Som är full av nåd och kärlek.
"Hammar: - Antingen binder man upp sig på sitt eget jag eller på någon annan...Och det som vi kallar oberoende är egentligen ett kolossalt beroende av att vara styrd av sina egna behov...Alla andra relationer kräver någonting. Gudsrelationen kräver inget av mig. Det är min bild av gudsrelation - den kräver inget av mig.
Lönnroth: - Men om den inte är krävande - vad är det då för nytta?
Hammar: - Det är just det som är poängen. Det handlar inte om nytta. Det är det som är kärlekens relation...
Lönnroth: Och hur vet man vad Gud vill?
Hammar: Det finns en potentialitet i varje människa att få kontakt med det andliga ursprung vi ändå har. Egentligen kommer allt andligt tilltal inifrån oss själva. Även när det är ett ord utifrån så måste det in och vända i hjärtat."

Hammar är rädd för den dogmatiska kristendomen. Som ska tvinga in i mallar, bestämma och styra över människor som kyrkan har gjort alltför mycket under historiens gång. Därför vill han inte säga att man måste tro på ett visst sätt för att vara kristen. Själv betonar han starkt att han minsann fortfarande söker sanningen trots sina många år som kristen, teolog och präst. Jag respekterar honom för att han inte vill använda sin position som en plattform för att bestämma hur andra ska tänka. Att han vill vara öppen för andra synsätt. Samtidigt förstår jag den frustration de som vill debattera eller diskutera med Hammar måste känna. Man vill ha motstånd, argument, man vill försöka förstå. Istället får man bara några kryptiska meningar till svar som skulle kunna betyda lite vad som helst. Visst låter det grymt bra, visst är karln vältalig, men vad menar han egentligen? Hammars syn på gudsrelationen som kravlös låter ju trevlig och mysig, men Bibeln visar på någonting annat. Visst är Gud enormt kärleksfull, men inte kravlös. Gud vill något med oss människor, och inte bara att vi ska känna oss bekräftade i oss själva. Det verkar som om Gud inte har några problem med att ställa vissa krav, oavsett om vi trivs med det eller inte. "Omvänd er!", sa Gud till Israels folk. "Omvänd er", var centralt i Jesu budskap när han vandrade på jorden. Gud ser inte mellan fingrarna när det gäller vår upproriskhet och vår ovilja att göra gott. Jag tror inte det behöver vara arrogant att predika evangeliet för alla folk. Det är ju inte detsamma som att tvinga någon, bara att berätta om det man har mött. Jag förstår att Hammar återigen är rädd för att människor ska känna sig pressade till något som de inte vill, men vi kan inte heller förneka att Jesus uppmanade oss till det. Jag har svårt att se hur "gör alla folk till lärjungar" kan betyda "försök bli så lika mig ni kan". Visst förutsätter de båda meningarna varandra, men det är inte samma sak. Om vi berättar budskapet om Jesus för människor utifrån kärlek och omsorg om dem, tror jag inte att det kan bli fel. Att inte tala om det skulle vara att beröva dem något av oerhörd betydelse, åtminstone ser jag det så.

Samtidigt som jag tycker att Hammar har fel på många punkter, så håller jag samtidigt med honom om mycket. Det är bra att avdramatisera det här med hierarkier och vara tydlig med att vi alla har rätt att försöka tolka och förstå det vi upplever, även om jag inte skulle ta det så långt som Hammar gör. Jag tror ändå att vi behöver en gemensam grund som vi kan enas kring, annars har jag svårt att se poängen med den kristna gemenskapen. Om vi inte kan samlas kring något, varför ska vi då samlas alls? Att det är trevligt att träffa folk tycker jag inte räcker riktigt. Då kan jag gå med i ett korplag istället. En otroligt viktig poäng jag ser hos Hammar är dock att vi aldrig blir färdiga med vår tro. Vi ska aldrig tro att vi inte har mer att lära, att vi vet allt. Visst kan det kännas tryggt att allt ligger på plats och det råder ordning överallt, men livet funkar inte så. Till slut inser vi att vi har fått surra fast alla saker vi äger vid golvet eftersom hela rummet är upp och ner, och då uppstår en troskris som kanske hade kunnat undvika om man hade vågat se verkligheten i vitögat lite tidigare. Det behöver inte betyda att allt flyter, men att man är öppen för den värld man ser.

Boken är läsvärd för alla som vill fundera över tro och vrida och vända, bända lite. Man måste inte hålla med om allt, det är Hammar den första att skriva under på.