Har äntligen kommit in i något som liknar en läseperiod. Börjar till och med känna mig motiverad att fortsätta på min nobelpristagarlista. Eller kanske inte än. Hur som helst har jag läst Bert Stålhammars Syns jag? Hörs jag?. Titeln är lite rolig på något sätt, men den sätter sig i minnet i alla fall. Jag har läst retorik väldigt ytligt, men tänkte att det kunde vara roligt att lära sig lite mer eftersom jag ofta talar inför folk. Problemet med att skriva om ämnen som egentligen är praktiska och bygger på erfarenhet (ex bön, själavård) är att samma gamla slitna tips och fraser lätt tuggas om. Allt bygger på att man ger sig ut, försöker, och lär sig efter hand. Inte så att det är meningslöst med råd, men själva kunskapen räcker inte. Man måste praktisera den. Jag tycker att den här boken är helt okej. Den är lättläst och underhållande. Ändå faller den ibland i det-där-har-jag redan-hört-fällan. Allt är redan sagt i en mängd andra böcker. Det man ändå märker är att Stålhammar är en erfaren och förmodligen också duktig talare. Självklart är det intressant att lyssna till hans råd. Samtidigt ger boken ett intryck av att vara lite ostrukturerad. Kanske vill Stålhammar klämma in för mycket? Boken täcker in ganska många typer av tal och situationer och till slut vet man inte riktigt vad man har lärt sig. Stålhammar berättar också ett ganska stort antal anekdoter, vilket visserligen är underhållande, men det kan bli för mycket om målet är att faktiskt bli en bättre talare.
En intressant fråga som Stålhammar berör är vad som gör en god talare. Vad är det som gör att vissa bara får den där kontakten, kan fånga uppmärksamheten? Är det medfött, kan det läras in? Stålhammar ger inte direkt något svar, vilket han inte kan klandras för. Det är ju en mycket svår fråga. Men det är värt att fundera på. Varför fångar vissa talare vår uppmärksamhet, medan andra gör oss sömniga på en halv minut? Någon som har en idé?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar