Galet

Det märks när jag hittar en bok som jag inte fastnar för. Det tar evigheter att läsa ut den. Men nu har jag då till slut tagit mig igenom Dostojevskijs Idioten. Tidigare har jag också läst Bröderna Karamazov och Brott och straff. Jag gillar Ryssland, tycker att det är ett spännande land med intressant historia och kultur, men jag förstår inte varför deras författare måste skriva så långa romaner. Grundproblemet är alla namn som gör det närmast omöjligt att hänga med, trots att det finns en namnlista i början. Ett annat problem är att alla karaktärer är så fantastiskt neurotiska. Man blir helt matt av alla känsloutbrott. Är det någon som har ett tips för hur man ska göra för att hänga med i svängarna?

Ändå kan jag inte låta bli att gilla Idioten på något sätt. Något i den fängslar mig. Jag tror att det beror på att jag fascineras av vad som händer när huvudpersonen, som alla kallar för idioten, lär känna människorna i den stad han har kommit till. Han förstår inte det sociala spelet och ränkerna som de andra håller på med. Han är totalt avsiktslös och försöker bara hålla sig väl med de andra. Detta gör att han genast blir misstänkliggjord - hans nyfunna vänner försöker hela tiden luska ut vilka baktankar han har och varför han handlar som han gör. När han inte kan förklara sig blir de frustrerade och arga eftersom de förutsätter att han är som de. I sin naivitet blir han utnyttjad och lurad, men fortsätter att tro sina vänner om gott. Hans oskyldighet gör att hans vänners falskhet blir desto mer tydlig. Även om de är karikatyrer, så är fenomenet allmänmänskligt. Vi är alla indragna i det sociala spelet. Kan vi inte läsa av vad som passar sig, kommer vi att uppfattas som avvikande. "Idioten" i boken är på något sätt en jesus-figur om än kanske lite för undfallande. Han visar kärlek utan förbehåll och det är någonting som hans omgivning varken känner igen eller förstår. Hemskt egentligen. Att inte känna igen kärleken när man finner den.