Har precis läst ut Christin Salanders roman Redan nu men ännu inte. Den är inte tjock, så det gick snabbt att läsa. Boken handlar om en ung tjej, Cissi, som får uppleva att Gud söker henne. Och inte lite, heller. Hennes upplevelser är väldigt starka, i klass med de gammaltestamentliga profeterna. Det är ljusa gestalter, broar och dörrar som når ända upp i himlen. Och hela tiden försöker Cissi förstå vad det egentligen är som händer, och vem det är som vill ha kontakt med henne.
Det jag gillade allra mest med boken var de här uppenbarelserna, just för att de är så pass extrema. Det Cissi får vara med om är starka andliga visioner, hon är en modern mystiker. De ger berättelsen ett magiskt skimmer, precis som böckerna om Narnia (som författaren för övrigt är inspirerad av). Jag gillar tanken att Gud visar sig för människor så påtagligt och personligt. Cissi blir överväldigad och överbevisad om Guds kärlek och Guds längtan efter henne. Salander beskriver Cissis upplevelser på ett vackert och poetiskt sätt. Det är fantasifullt och realistiskt på samma gång.
En berättelse som den här är svår att skriva. Det är inte lätt att själv vara kristen, liksom stå på andra sidan, och försöka beskriva hur någon tänker som börjar hitta vägen till Gud. Ibland kändes dialogerna och ordvalen lite onaturliga. Flera gånger stannade jag upp och tänkte: "Skulle man verkligen uttrycka sig så här, känna så här?". Men jag tycker Redan nu men ännu inte är värd att läsa, oavsett livshållning och tro. Särskilt för det språk som används vid Cissis gudsmöten.
torsdag 10 juli 2008
Mer dom än tröst
Läste Jer kap 18 för ett tag sen, ett ganska känt kapitel som handlar om lerkärlet i krukmakarens händer. Uppväxt som jag är i kyrklig miljö, har jag ofta fått höra att Gud formar oss som leran formas i krukmakarens händer. Att om vi misslyckas kan vi få börja om. Men nu när jag läste avsnittet igen inser jag att det inte är riktigt så uppmuntrande. Det är snarare en varning och en dom till Israel (hela Jeremia är en enda lång rad av domsord):
Detta ord kom till Jeremia från Herren: Gå ner till krukmakarens hus. Där skall jag låta dig höra mina ord. Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det. Herrens ord kom till mig: Skulle inte jag kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. (Jer 18:1-10)
Det finns ju helt klart en möjlighet till omvändelse här. Men hur har det här kunnat bli en text av tröst? Det är bara möjligt om man inte läser de sista verserna. Budskapet är lite åt det här hållet: gör som jag vill, annars krossar jag er. Inte något man vill höra när man känner sig lite skör, precis. Hur svårt det än kan kännas att sådana här avsnitt finns i Bibeln, och hur gärna jag skulle vilja att Gud var liksom snällare, så för det med sig en insikt som jag tror är bra. Gud är inget gosedjur och inget påhitt. Gud är på allvar.
Detta ord kom till Jeremia från Herren: Gå ner till krukmakarens hus. Där skall jag låta dig höra mina ord. Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det. Herrens ord kom till mig: Skulle inte jag kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. (Jer 18:1-10)
Det finns ju helt klart en möjlighet till omvändelse här. Men hur har det här kunnat bli en text av tröst? Det är bara möjligt om man inte läser de sista verserna. Budskapet är lite åt det här hållet: gör som jag vill, annars krossar jag er. Inte något man vill höra när man känner sig lite skör, precis. Hur svårt det än kan kännas att sådana här avsnitt finns i Bibeln, och hur gärna jag skulle vilja att Gud var liksom snällare, så för det med sig en insikt som jag tror är bra. Gud är inget gosedjur och inget påhitt. Gud är på allvar.
torsdag 3 juli 2008
Personlig tro
Har på inrådan av en vän läst Barmhärtig och sårbar av Christina Grenholm. Det är en ganska annorlunda bok. Man skulle kunna säga att det är ett teologiskt manifest, men den är lika mycket en berättelse om en personlig resa i den kristna tron. Inget torrt akademiskt språk med andra ord. Lättläst men inte ytligt. Grenholm betonar Jesu sårbarhet och mänsklighet. Att han blev född av en kvinna, att han är gränslöst barmhärtig. Viktiga teman som rör sig kring den absoluta kärnan av hur Bibeln framställer Jesus.
Därmed inte sagt att jag inte har några invändningar. Det som stör mig lite är till exempel när Grenholm pratar om Jesus som både Gud och människa. Här kommer ett citat:
"Vad betyder detta "mer än"? För mig betyder det att Jesus blir mer konkret och jordnära än många andra förkunnare och goda människor. Det räcker inte med att Jesus visar något han förstått genom gudomlig ingivelse. Då mister han sin kontakt med jorden och svävar en halv decimeter ovanför. Ändå kan jag inte föreställa mig Guds människoblivande som en tillblivelse utan en mans medverkan. Då blir Guds förkroppsligande konkret på fel sätt. Det hemlighetsfulla försvinner."
Kalla mig konservativ och fundamentalistisk. Men blir det inte svårt att tänka sig att Jesus var Gud om det inte var den helige Ande som befruktade Maria, utan en vanlig man? Visst låter det lite galet och visst riskerar man att hamna i att Jesus skulle vara någon slags halvgud, men är det inte mycket som är lite galet när man pratar om Jesus? Varför blir det fel att tänka sig att Jesus inte hade någon jordisk biologisk far? Varför anser Grenholm att Guds förkroppsligande då blir "konkret på fel sätt" och att "det hemlighetsfulla försvinner"? Kyrkan slog ändå hyfsat tidigt fast att Jesus till sin natur var fullt ut Gud och fullt ut människa. Kan man tänka sig en större hemlighet än det? Det kommer i alla fall jag få ägna resten av mitt liv åt att fundera över.
Jag förstår inte heller varför Jesu under ska bortförklaras eller tolkas symboliskt. Jag tänker mig att de under Jesus gjorde har många bottnar. Att de har en stark symbolisk innebörd, men också att en historisk grund. Annars blir Guds handlande mest teori och symbolik, och är det inte precis det som Grenholm vill undvika? Hon vill ju ha en Jesus som är nära och kroppslig. Jag tror på en Gud som handfast griper in i historien på en mängd olika sätt. När Jesus gick på vattnet var det ett tydligt budskap till hans lärjungar att han var Herre över kaosmakterna. Men han kom också kroppsligen till dem, närmade sig dem och utmanade Petrus att närma sig honom. Petrus fick då uppleva att han, med blicken fäst på sin Mästare, kunde göra det som var omöjligt. Men också att han var fullständigt beroende av Jesus för att göra det.
Jag avslutar med ett citat från boken som jag gillade mycket:
"Vi kan aldrig komma underfund med livets väsentligheter på egen hand. Liv är möten. Trons samtal kan föras på förunderliga djup med gemensamma texter som grund. Det är inte bara så, att kristna har samma Bibel i sina hyllor. Genom det upprepande läsandet och hörandet av bibeltexterna vävs de så småningom samman med ens personliga liv. Det betyder inte att de alltid stryker en medhårs. Tvärtom ger de nya tankar, utmaningar och frågor."
Därmed inte sagt att jag inte har några invändningar. Det som stör mig lite är till exempel när Grenholm pratar om Jesus som både Gud och människa. Här kommer ett citat:
"Vad betyder detta "mer än"? För mig betyder det att Jesus blir mer konkret och jordnära än många andra förkunnare och goda människor. Det räcker inte med att Jesus visar något han förstått genom gudomlig ingivelse. Då mister han sin kontakt med jorden och svävar en halv decimeter ovanför. Ändå kan jag inte föreställa mig Guds människoblivande som en tillblivelse utan en mans medverkan. Då blir Guds förkroppsligande konkret på fel sätt. Det hemlighetsfulla försvinner."
Kalla mig konservativ och fundamentalistisk. Men blir det inte svårt att tänka sig att Jesus var Gud om det inte var den helige Ande som befruktade Maria, utan en vanlig man? Visst låter det lite galet och visst riskerar man att hamna i att Jesus skulle vara någon slags halvgud, men är det inte mycket som är lite galet när man pratar om Jesus? Varför blir det fel att tänka sig att Jesus inte hade någon jordisk biologisk far? Varför anser Grenholm att Guds förkroppsligande då blir "konkret på fel sätt" och att "det hemlighetsfulla försvinner"? Kyrkan slog ändå hyfsat tidigt fast att Jesus till sin natur var fullt ut Gud och fullt ut människa. Kan man tänka sig en större hemlighet än det? Det kommer i alla fall jag få ägna resten av mitt liv åt att fundera över.
Jag förstår inte heller varför Jesu under ska bortförklaras eller tolkas symboliskt. Jag tänker mig att de under Jesus gjorde har många bottnar. Att de har en stark symbolisk innebörd, men också att en historisk grund. Annars blir Guds handlande mest teori och symbolik, och är det inte precis det som Grenholm vill undvika? Hon vill ju ha en Jesus som är nära och kroppslig. Jag tror på en Gud som handfast griper in i historien på en mängd olika sätt. När Jesus gick på vattnet var det ett tydligt budskap till hans lärjungar att han var Herre över kaosmakterna. Men han kom också kroppsligen till dem, närmade sig dem och utmanade Petrus att närma sig honom. Petrus fick då uppleva att han, med blicken fäst på sin Mästare, kunde göra det som var omöjligt. Men också att han var fullständigt beroende av Jesus för att göra det.
Jag avslutar med ett citat från boken som jag gillade mycket:
"Vi kan aldrig komma underfund med livets väsentligheter på egen hand. Liv är möten. Trons samtal kan föras på förunderliga djup med gemensamma texter som grund. Det är inte bara så, att kristna har samma Bibel i sina hyllor. Genom det upprepande läsandet och hörandet av bibeltexterna vävs de så småningom samman med ens personliga liv. Det betyder inte att de alltid stryker en medhårs. Tvärtom ger de nya tankar, utmaningar och frågor."
Djungelliv för Guds skull
Jag har läst om en gammal klassiker, vars obehagliga detaljer fascinerade mig redan som tonåring - Driven av kärlek av Bruce Olson. Boken är lite av en kristen klassiker och handlar om en ung amerikan som drabbas av kärlek till motilonerna, ett indianfolk i Colombia. Problemet är bara att motilonfolket inte älskar honom, eller någon annan främling heller för den delen. De har hittills dödat alla som har försökt komma i kontakt med dem. Men efter många strapatser, sjukdomar och nära döden-upplevelser blir Bruce slutligen indianernas vän.
Boken är inte speciellt välskriven, men ändå spännande. Man måste ändå beundra Bruce för att han inte ger sig, och jag fascineras över hur Gud både leder Bruce, och har förberett motilonerna för hans ankomst. Han lyckas hitta anknytningspunkter i deras kultur för att berätta om Jesus för dem. Hur som helst tycker jag att den är läsvärd, dock inte för hypokondriker eftersom den ingående beskriver en del riktigt nasty sjukdomar och infektioner.
Det finns också en bok som kritiskt granskar Bruces arbete bland motilonerna: Driven av kärlek - eller? Av någon anledning tycker jag att den titeln är väldigt komisk, fråga mig inte varför. Har inte läst den, åtminstone inte än.
Boken är inte speciellt välskriven, men ändå spännande. Man måste ändå beundra Bruce för att han inte ger sig, och jag fascineras över hur Gud både leder Bruce, och har förberett motilonerna för hans ankomst. Han lyckas hitta anknytningspunkter i deras kultur för att berätta om Jesus för dem. Hur som helst tycker jag att den är läsvärd, dock inte för hypokondriker eftersom den ingående beskriver en del riktigt nasty sjukdomar och infektioner.
Det finns också en bok som kritiskt granskar Bruces arbete bland motilonerna: Driven av kärlek - eller? Av någon anledning tycker jag att den titeln är väldigt komisk, fråga mig inte varför. Har inte läst den, åtminstone inte än.
Guds samtidiga närvaro och frånvaro
Ack, hur hög är du inte i höjden, hur djup i djupen! Ingenstans gömmer du dig, men vi har möda att finna dig.
Augustinus
I like
"Theosis motsvarar vad som också brukar beskrivas som det helgade livet. Men även ordet "helgelse" har i religiöst språkbruk ibland fått konnotationer som begränsar förståelsen. För att inte tala om ordet "frälsning"! Fädernas stora förtjänst ligger i att de gör inkarnationen till utgångspunkt och prövosten för all andlighet. Det är i en mening aldrig en fråga om att bli mer andlig - all andlig utveckling handlar om att bli mer mänsklig."
Peter Halldorf
Peter Halldorf
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)