Läste Jer kap 18 för ett tag sen, ett ganska känt kapitel som handlar om lerkärlet i krukmakarens händer. Uppväxt som jag är i kyrklig miljö, har jag ofta fått höra att Gud formar oss som leran formas i krukmakarens händer. Att om vi misslyckas kan vi få börja om. Men nu när jag läste avsnittet igen inser jag att det inte är riktigt så uppmuntrande. Det är snarare en varning och en dom till Israel (hela Jeremia är en enda lång rad av domsord):
Detta ord kom till Jeremia från Herren: Gå ner till krukmakarens hus. Där skall jag låta dig höra mina ord. Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det. Herrens ord kom till mig: Skulle inte jag kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. (Jer 18:1-10)
Det finns ju helt klart en möjlighet till omvändelse här. Men hur har det här kunnat bli en text av tröst? Det är bara möjligt om man inte läser de sista verserna. Budskapet är lite åt det här hållet: gör som jag vill, annars krossar jag er. Inte något man vill höra när man känner sig lite skör, precis. Hur svårt det än kan kännas att sådana här avsnitt finns i Bibeln, och hur gärna jag skulle vilja att Gud var liksom snällare, så för det med sig en insikt som jag tror är bra. Gud är inget gosedjur och inget påhitt. Gud är på allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar