Jag har ett tag tänkt att jag skulle läsa Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Vet egentligen inte så mycket om den, förutom att en vän sa att den var bra. Men istället fick jag Khemiris andra bok Montecore - en unik tiger i present av ett par kompisar, och började läsa den för ett par veckor sedan. Det första man lägger märke till är att språket är säreget. Ord används i sammanhang där man inte brukar se dem, och nya uttryck bildas, vilket ibland får komiska resultat. I början tyckte jag språket var jobbigt. Efter en stund vande jag mig. Sedan älskade jag det. Bara alla ordvändningar och målande beskrivningar gör Montecore läsvärd.
Berättelsen skildras från två olika perspektiv. Det är en man med tunisiskt ursprung som står i centrum, och berättarna är en nära vän och mannens äldste son, Jonas själv. Tillsammans ska de nu skriva en roman om mannen, som numera är frånvarande från båda berättarnas liv. Därför blir historien en blandning av gamla minnen, som bara ibland överensstämmer med varandra.
Något som grep tag i mig är hur faderns vilja att passa in och anses som en "riktig" svensk kontrasteras mot Jonas dragning till sina tunisiska rötter och en invandraridentitet. Det som fadern vill tvätta bort söker sig sonen till. En anledning till Jonas reaktion mot Sverige och synen på invandrare är också att han ser hur hans pappa aldrig riktigt blir accepterad i sitt nya hemland, hur mycket han än anstränger sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar