Om bibeltolkning

Min vän Malin lånade ut ett gäng böcker för ett tag sedan som hon tyckte att jag skulle läsa. Har inte riktigt tagit mig igenom alla än. En av dem var en antologi vid namn Tolkning för livet - Åtta teologer om Bibelns auktoritet (Anne-Louise Eriksson red). Jag håller med om mycket av det som står där, men inte allt. Det bästa med boken var att jag började fundera själv på min bibelsyn och varför jag överhuvudtaget ska läsa Bibeln.

Att försöka förstå det som står i Bibeln är inte alltid en enkel sak. Själv vill jag se det kristna livet som en resa mot Gud, där vi ständigt får pröva och ompröva saker. Vi är inte färdiga, vi har inte hela bilden, vi behöver vara ödmjuka inför det vi möter i livet. Samtidigt kan inte allt vara flytande och öppet för tolkning. Någonting i mitt liv måste vara fast och jag måste ha något som utgångspunkt. Anledningen till att jag tror det är att vi ändå alltid utgår ifrån något, även om vi säger att vi inte gör det. Alltså har jag två alternativ: jag kan välja en grund att bygga mitt liv på eller avstå från att välja och därmed låta betydligt mer subtila krafter styra mitt sätt att tänka och betrakta världen. Självklart är dessa alternativ inte så renodlade som jag här framställer dem. Även om vi väljer utgångspunkt kommer vi att påverkas av saker som står i ett visst motsatsförhållande till den utgångspunkten. Vårt tänkande kommer alltid att vara en blandning av medvetna val och omedveten påverkan. Men min huvudpoäng kvarstår: vi har alltid en utgångspunkt. Det mest förrädiska är att tro att de värderingar och det tankesätt jag har står över influenser och att mitt sätt att se på världen därmed är fullt ut rationell och objektiv.

Jag står i en kristen tradition som är starkt rotad i Bibeln och ser det som Guds ord till människan. Samtidigt vet jag att det inte är så enkelt att jag bara kan läsa "som det står". Texten är gammal, jag lever nu. Det finns ett gap mellan bibelordet och mig som måste överbryggas. Min kultur, bakgrund och uppväxt får mig att förstå och reagera på orden jag läser på ett visst sätt. Jag kan till viss del undvika missförstånd genom att lära mig mer om det (eller de) sammanhang där Bibeln är skriven. Men trots att jag kan stöta på vissa svårigheter i min bibelläsning ser jag ändå Bibeln som ett rättesnöre för mitt liv. Den är inte bara en bok som vilken som helst. Den har en auktoritet i mitt liv, en auktoritet som jag har valt. Bibeln är utgångspunkten för mitt sätt att se och tolka världen. Därför kan jag inte håller med om det som Thomas Ekstrand skriver i Tolkning för livet:

"Vad Jesus tänkte eller gjorde behöver inte utgöra den enda källan för teologisk reflektion. Om teologi uppfattas på det sätt som jag föreslagit i den här artikeln, är det inte alls personen Jesus som är auktoritativ i sig. Teologins giltighet beror inte av varifrån den kommer, utan av hur väl den fungerar för oss. Men det utesluter inte att sådant som den historiske Jesus sagt och gjort kan vara värdefullt för oss att ta till oss, på samma sätt som vi kan finna värdefullt teologiskt material hos Platon, Paulus eller den heliga Birgitta."

Jag inser att det kan vara svårt att finna historiskt belägg för allt det evangelierna säger om Jesus. Jag har inga garantier för att det jag läser är sant. Men i berättelserna om Jesus finner jag en person som fascinerar mig. En person som jag dessutom tror mig ha mött och talar med varje dag. Som talar in i mitt liv, inte hörbart, men i mina känslor och tankar. Mitt liv är ett ständigt samtal med bibelordet, min gudsrelation och min omvärld. Dessa tre ger ljus åt och befruktar varandra. Och i slutändan handlar allt om tro. Jag kan inte veta att det som står om Jesus är sant, men jag tror att Gud ville förmedla något om sig själv till oss människor. Jag tror att Gud har skyddat sitt ord, så att vi kan bli befriade genom det. Om Jesus inte har funnits, eller inte förkunnade om det kommande riket, om Jesus aldrig dog och uppstod för vår skull, har det avgörande konsekvenser för mitt liv. Då skulle jag behöva ompröva allt, eftersom den person som sa sig vara vägen till Gud i själva verket var någon helt annan. Om Bibeln, som påstår sig vara inspirerad av Gud, i själva verket är en bok med lite underfundiga, fina, och ibland svårbegripliga tankar skulle jag behöva läsa Bibeln på ett helt annat sätt än jag gör idag. För om det bara är vad som "fungerar" som är måttstocken på vad som är värt att ta till sig, så kan jag ju läsa vilken vettig bok som helst. Eller så kan jag bara sätta mig ner och tänka en stund. Då behöver jag inte Jesus. Bibeln hävdar att jag verkligen behöver ta mitt kors och följa Honom som har gått före. Att jag är i desperat behov av Jesus. Hur kan jag ta till mig något av det som står i Bibeln om det inte är sant? Om hälften av det som står där måste sållas ut som tokerier som inte betyder något?

Men inte nog med det. Om jag plockar ut de delar som jag själv anser vara värdefulla försvinner något av det som jag tycker är allra mest spännande med Bibeln: brottningskampen. Jag vill utmanas, provoceras och formas av det jag läser, inte bara bli tröstad och bekräftad. Jag tror inte att jag har alla rätt. Jag tror inte att den kultur jag lever i har alla rätt. Jag tror att endast Gud är Sanningen och att Bibeln är Guds ord och därför behöver jag låta mig formas av det som står där. Aldrig utan frågor eller kamp, men ändå låta det ske. Jag väljer Bibeln som utgångspunkt och låter den belysa de erfarenheter jag har istället för att låta mina erfarenheter vara måttstocken för vad jag upplever vara värdefullt i Bibeln.

Kanske återkommer jag i denna fråga. Jag tror att jag har mer att säga.