Har länge tänkt läsa Shaine Claiborne, men nu har jag gjort det. Eller det var ett tag sen, på smått livsfarliga bussresor i Turkiet utan säkerhetsbälten och med en betongsten på gaspedalen (bildligt talat, då). Där läste jag Irresistible Revolution - Living as an Ordinary Radical. Och titeln avslöjar just vad Claibornes tes är: alla kristna är hela vanliga radikaler (eller borde vara det). Det ska vara helt normalt att kämpa för fattigas och utsattas rättigheter, att dela sitt liv med dem. Han kämpar själv, Claiborne. Han är med på kampanjer, manifestationer och demonstrationer. Han lever i ett kollektiv med en mängd olika människor, varav vissa har varit hemlösa i perioder. Han syr sina egna kläder (en mening man sedan Glenn Killing i manegen aldrig kan säga utan att tänka på Lena PH) och ställer sig negativ till överflödskonsumtionen vi i väst ägnar oss åt. Claiborne är långt ifrån den amerikanska drömmen. Samtidigt är han så amerikansk på ett sätt som är svårt att sätta fingret på. Kanske är det att hans formuleringar är lika slagfärdiga som vilken reklamslogan som helst. Eller att hans lösningar på problemen ibland känns så enkla på något vis: så här ska du vara om du är kristen. Punkt. Att han inte har några problem med att berätta om sig själv och allt bra som han har gjort under sitt förhållandevis korta liv. Eller kanske det att han radikalt går hela vägen till skillnad från oss här i mellanmjölkens land.
Min stora fråga när jag läste boken var: vad ska jag göra med det här? Boken störde mig på något sätt. Jag kände att jag inte riktigt höll med om att man måste leva som Claiborne för att vara en sann efterföljare till Jesus. Samtidigt undrade jag om anledningen till att jag inte höll med var för att det var bekvämast för mig själv att inte göra det. Jag vill ju leva rätt. Jag vill inte glömma bort att Jesus sökte upp de utsatta. Jag vill omsätta min tro i praktiken. Vad innebär det för mitt sätt att bo, att konsumera, hur och med vilka jag umgås? När vi kommer till de här frågorna behöver jag Jesus mer än någonsin, och Andens vishet. Hur kan jag med mitt liv, min bakgrund och mina förutsättningar förkroppsliga Guds kärlek till människan? Värt att fundera på. Så visst har Claiborne lyckats i sitt uppsåt. Han har fått mig att tänka.
Några citat från boken till avslutning:
"The gospel is good news for sick people and is disturbing for those who think they've got it all together. Some of us have been told our whole lives that we are wretched, but the gospel reminds us that we are beautiful. Others of us have been told our whole lives that we are beautiful, but the gospel reminds us that we are also wretched. The church is a place where we can stand up and say we are wretched, and everyone will nod and agree and remind us that we are also beautiful."
"When we have new eyes, we can look into the eyes of those we dont even like and see the One we love. We can see God's image in everyone we encounter...we are made of the same dust. We cry the same tears. No one is beyond redemption. And we are free to imagine a revolution that sets both the oppressed and the oppressors free."
"Joy and celebration don't usually mark progressive social justice circles, or conservative Christian circles, for that matter. But the Jesus movement is a revolution that dances. Celebration is at the very core of our kingdom, and hopefully that celebration will make its way into the darkest corners of our world - the ghettos and refugee camps, and the palaces and prisons. May the whispers of hope reach the ears of hope-hungry people in the shadows of our world."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar