Sagotanten

Läste några sidor i Selmas Nils Holgerssons underbara resa igår kväll. Boken har en övergripande handling, men är egentligen en samling sagor och berättelser. Jag älskar sagor och jag älskar Selmas sätt att skriva. Det gammalmodiga språket är ett annat plus; karaktärerna pratar som om de var tagna från en gammal pilsnerfilm. I den här boken (kanske också i andra, har inte tänkt på det tidigare), är naturen besjälad. Floder, djur och träd har tankar och känslor, vilket gör att det nästan blir lite otäckt när människorna ger sig ut till sjön där Nils befinner sig och försöker skjuta änder, vilka både har förmågan att tala och bli rädda. Jag har tidigare läst Gösta Berglings saga och Jerusalem, och båda böckerna rekommenderas starkt. Gösta Berglings saga har lite samma karaktär som berättelsen om Nils Holgersson. Det är egentligen bara en samling sägner och folksagor och det enda som håller ihop boken är att samma personer hela tiden är inblandade. Man kan också sammanfatta bokens handling med att säga att Gösta Bergling gång på gång blir dödligt förälskad i olika kvinnor, som han friar till för att sedan ganska snart ångra sig. Jerusalem är en fascinerande beskrivning av religiös fanatism, rötter och släktband, och varm gudslängtan. Det jag gillar är att Selma inte kantrar i beskrivningen av sekten som utvandrar till det heliga landet. Ofta brukar böcker om religiösa rörelser antingen framställa människorna som känslokalla och dömande, eller idealisera dem som övermänskligt goda helgon. Selma beskriver båda dessa sidor, vilket gör att karaktärerna känns trovärdiga och mänskliga.