Ur Bekännelser: "Vad är du då, min Gud? Vad annat än Gud, Herren? Ty vem är Herren förutom Herren, och vem är Gud förutom Gud? Du som är den högste i godhet, makt, ja allmakt, i barmhärtighet och rättrådighet, du som är den mest förborgade och den mest uppenbare, den skönaste och den starkaste, påtaglig är du och ogripbar. Oföränderlig förändrar du allt, aldrig ny gör du allting nytt, aldrig åldrad låter du de högmodiga åldras utan att förstå - du som ständigt verkar, ständigt vilar; du som samlar fastän du ingenting saknar; du som fyller, skyddar och bär, skapar, livnär och fullkomnar; du som söker, fastän dig ingenting fattas. Du brinner av kärlek, men förtäres inte; du hävdar din rätt till oss, men oroas inte; ångrar, men bedrövas inte; vredgas, men behåller ditt lugn. Dina företag ändras, men inte din föresats. Det du finner tar du tillvara, fastän du aldrig förlorat det. Aldrig vanlottad gläds du åt din vinning, aldrig sniken kräver du din ränta. Får du för mycket, så att du blir skyldig - vem äger väl något som inte är ditt? Utan att vara skyldig gäldar du skulder; utan att lida förlust efterskänker du skulder. Och vad har vi nu sagt, min Gud, mitt liv, min längtan? Vad kan någon överhuvudtaget säga när han talar om dig? Men ve dem som inte talar om dig - om än aldrig så mångordiga är de stumma."
Människor är mångfasetterade. De skiner och glimmar på olika sätt i olika ljus och ingen av oss kan hävda att vi fullt ut förstår någon annan. Hur mycket mer kan inte det sägas om Gud? Vem kan greppa Guds storhet och kärlek, Guds planer och tankar? Ändå måste vi ge oss på det omöjliga: tala om det som är vårt hopp och vårt ursprung.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar