Helgonet utan kyrka

Jag har funderat en hel del på det här inlägget, men nu skriver jag det till slut. Det handlar om en mycket intressant person som jag har läst en del av. Som utmanar mig och gör mig tveksam på samma gång. Hon hette Simone Weil och levde under första halvan av 1900-talet. Redan som barn hade hon en stark medkänsla för människor som hade det sämre ställt än hon och när hon växte upp blev hon övertygad marxist. Simone hade en positiv, närmast romantiserad bild av arbetarklassen och ville gärna dela deras liv och arbetssituation. Det enda problemet var att hon hade dålig motorik och även i övrigt var fysiskt svag, vilket gjorde att hon inte kunde behålla de jobb hon fick. Trots att hon kom från en relativt välmående familj förnekade hon sig själv både ett vettigt boende och ordentligt med mat. Det liv hon levde tärde på henne. Hon drabbades av tuberkolos och blev intagen på ett hem för att vila upp sig. Hon vägrade dock att äta den mat hon behövde för att återhämta sig och till slut orkade hennes kropp inte längre. Hon avled 1943, 34 år gammal. Misstankar finns att hon led av anorexia nervosa, en sjukdom som då fortfarande var okänd. Av det hon har skrivit har jag läst Tyngden och nåden och Väntan på Gud.

Simone blev kristen efter ett par upplevelser av mystisk karaktär, och såg sig därefter som troende. Däremot döpte hon sig inte, utan valde att stanna utanför kyrkan under resten av livet. Detta berodde på det medlidande hon kände med alla de människor som fanns utanför kyrkan. Hon trodde att dopet skulle skapa en barriär mellan dessa odöpta och henne själv.

Att läsa det Simone har skrivit är en utmaning. För att överhuvudtaget kunna förstå något av det hon skriver måste man försöka gå in i hennes värld. Hon har ett eget språk och hennes sätt att tänka är väldigt annorlunda. Med tiden känner man igen hennes formuleringar och hennes olika anteckningar och texter tolkar varandra.

För mig framstår det som att Simone pendlade mellan geni och galenskap. Vissa detaljer i hennes liv låter mig ana att hon inte var riktigt frisk (för att uttrycka sig milt). Men en del av Simones texter säger verkligen någonting om Gud, något som öppnar mina ögon och hjälper mig att se saker i ett nytt ljus. Visst gick hon för långt i sin hängivenhet på många sätt, men samtidigt verkar hon ha varit ovanligt tillgänglig för Gud. Simones sätt att tänka utanför de givna ramarna kanske gjorde henne öppen att ta emot uppenbarelser som vi andra gallrar bort.