Elie Wiesel har skrivit en trilogi med titlarna Natten, Gryningen och Dagen. Alla tre är mörka skildringar på olika sätt. Den första berättar om hur en pojke och hans far blir förda till ett koncentrationsläger och allt fruktansvärt han får se: lidande, svek, dödsångest. Jag tycker alltid att det är väldigt obehagligt att läsa om utrotningen av judar och andra oönskade under andra världskriget. Det är svårt att ta in hur människor kan göra varandra så mycket ont, och hur man kan fortsätta med sitt liv efter en sådan erfarenhet. På något sätt gjorde de kanske inte det heller. Den sista delen av trilogin handlar just om det: hur koncentrationslägrens överlevare i själva verket är levande döda. De har tappat tron på livet, på glädjen, på meningen, på Gud. Vi får följa en man som har ett förhållande med en kvinna, ett förhållande som långsamt men säkert går mot sitt slut. "Det enda som räknas är ditt förflutna", säger hon till honom.
Mellandelen handlar om en ung man som får i uppdrag att döda en gisslan. Vi får följa honom den natten då han väntar på att kanske få slippa att utföra ordern han har fått, han plågas av sina tankar och längtar efter att kunna hata den man som han måste avrätta i gryningen.
Det låter ju inte muntert, och det är det inte heller. Jag kan inte utlova något lyckligt slut. Men Wiesels trilogi är värd att läsa. En del tunga böcker är värda att läsa. I filmer som skildrar andra världskrigets koncentrationsläger blir ofta allt bra när de allierade trupperna kommer och befriar fångarna. Men dessa människor var skakade i själva grundfundamenten i sina liv. De hade sett människans förmåga till ondska och grymhet. Kan livet någonsin bli vackert igen efter att ha gått igenom något sånt? Jag vill hoppas på det, men jag vågar inte säga säkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar