Igår började jag läsa Erik Bernspångs kommentar över Apostlagärningarna. Den kom ut 1972, och boken har tillhört min mamma. I boken låg en studieplan som mamma har antecknat i, bara det är lite roligt. Kommentarer brukar ofta vara rätt torra och tekniska. Hälften av innehållet är sånt som bara forskare har nytta av. Den här kommentaren är annorlunda, för den låter lite som en old school predikan från ett väckelsemöte på 50-talet, ungefär. Den går igenom Apostlagärningarna avsnitt för avsnitt och förklarar sammanhanget och bakgrunden, vilket ju inte är så speciellt unikt. Men då och då kommer det in en förmaning till läsaren, som denna, apropå Andens utgjutelse på Pingstdagen:
"Hur är det med kraften från höjden i ditt liv? Är du ett hinder i din församling genom att du inte i tro tar emot vad Herren vill ge alla sina barn?"
Eller, apropå Jesu himmelsfärd:
"Ett syndafall, en sorg, ett problem kan skymma Jesus för oss. Det finns väl ingenting mellan honom och dig nu?"
Omsorg om läsarnas eviga väl, uppblandat med en gnutta skuld. Det kanske inte är så positivt. Men det finns också något radikalt med detta som jag gillar. Denna självprövning, uppmaningen till att stanna upp och fundera hur mitt liv med Gud ser ut egentligen. Det är uppfriskande i en tid när allt är så terapeutiskt och överslätande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar