Hittade den lilla boken Jag har inte sanningen, jag söker den på ett märkligt ställe häromdagen och insåg att jag inte har skrivit något om den på den här bloggen. Journalisten och författaren Ami Lönnroth i samtal med K G Hammar om hans syn på tro och kyrka. Man får en inblick i hans liv, framförallt sedan han blev prästvigd, hans tankar om de synpunkter han har fått under sin tid som ärkebiskop, och om hans stora beundran för Dag Hammarskjöld.
En av de saker jag tycker är intressant med Hammar är hans vägran att representera något annat än sig själv. Han vill inte representera någon kyrklig ståndpunkt eller åsikt trots att han är (numera var) ärkebiskop. Alla sådana förväntningar avsäger han sig. Anledningen till det är att hur tron ser ut för honom är något ytterst individuellt. Hur min tro ser ut gäller mig och ingen annan, det bör inte finnas någon strävan att passa in den i något trossystem eller enligt någon lära. Så här säger han i boken: "Man kan inte säga rätt tolkning och fel tolkning. Man bejakar att alla har sin tolkning. Tolkningen är rätt om den är personligt förankrad." Hans insikt om att det finns en mängd tolkningsvärldar som inte behöver överensstämma med varandra har fått honom att förstå att missionsbefallningen kan uppfattas som arrogant. Istället tänker han sig att Jesu ord att "göra folk till lärjungar" handlar om att själv försöka vara en lärjunge, inte att tvinga andra att bli det.
Tron är prövande och dialogisk till sin natur. Både den egna tron och kyrkans tro kan ständigt förändras. Därför ser inte Hammar något problem med att kyrkan ändrar hållning i vissa frågor, snarare är det helt naturligt och något positivt. Hammar verkar inte gilla den auktoritet som hans titel gav honom. Han vill riva ned hierarkier och piedestaler, avsäga sig tolkningsföreträdet. Under den heta Jesus-debatten våren 2003 upplevde Hammar att många tyckte att hans hållning var krånglig och otydlig eftersom han vägrade att svara på vad "kyrkan" stod för. Till och med de som inte säger sig ha en tro blev provocerade av att Hammars tro verkade flyta, att det inte var något fast som kunde prövas. "Det är bara förändring som kan bevara tron", säger Hammar.
Men trots sin påstådda luddighet är ändå Hammar bestämd på vissa punkter när det gäller Guds karaktär. Gud för Hammar är den som står på de svagas sida. Som är full av nåd och kärlek.
"Hammar: - Antingen binder man upp sig på sitt eget jag eller på någon annan...Och det som vi kallar oberoende är egentligen ett kolossalt beroende av att vara styrd av sina egna behov...Alla andra relationer kräver någonting. Gudsrelationen kräver inget av mig. Det är min bild av gudsrelation - den kräver inget av mig.
Lönnroth: - Men om den inte är krävande - vad är det då för nytta?
Hammar: - Det är just det som är poängen. Det handlar inte om nytta. Det är det som är kärlekens relation...
Lönnroth: Och hur vet man vad Gud vill?
Hammar: Det finns en potentialitet i varje människa att få kontakt med det andliga ursprung vi ändå har. Egentligen kommer allt andligt tilltal inifrån oss själva. Även när det är ett ord utifrån så måste det in och vända i hjärtat."
Hammar är rädd för den dogmatiska kristendomen. Som ska tvinga in i mallar, bestämma och styra över människor som kyrkan har gjort alltför mycket under historiens gång. Därför vill han inte säga att man måste tro på ett visst sätt för att vara kristen. Själv betonar han starkt att han minsann fortfarande söker sanningen trots sina många år som kristen, teolog och präst. Jag respekterar honom för att han inte vill använda sin position som en plattform för att bestämma hur andra ska tänka. Att han vill vara öppen för andra synsätt. Samtidigt förstår jag den frustration de som vill debattera eller diskutera med Hammar måste känna. Man vill ha motstånd, argument, man vill försöka förstå. Istället får man bara några kryptiska meningar till svar som skulle kunna betyda lite vad som helst. Visst låter det grymt bra, visst är karln vältalig, men vad menar han egentligen? Hammars syn på gudsrelationen som kravlös låter ju trevlig och mysig, men Bibeln visar på någonting annat. Visst är Gud enormt kärleksfull, men inte kravlös. Gud vill något med oss människor, och inte bara att vi ska känna oss bekräftade i oss själva. Det verkar som om Gud inte har några problem med att ställa vissa krav, oavsett om vi trivs med det eller inte. "Omvänd er!", sa Gud till Israels folk. "Omvänd er", var centralt i Jesu budskap när han vandrade på jorden. Gud ser inte mellan fingrarna när det gäller vår upproriskhet och vår ovilja att göra gott. Jag tror inte det behöver vara arrogant att predika evangeliet för alla folk. Det är ju inte detsamma som att tvinga någon, bara att berätta om det man har mött. Jag förstår att Hammar återigen är rädd för att människor ska känna sig pressade till något som de inte vill, men vi kan inte heller förneka att Jesus uppmanade oss till det. Jag har svårt att se hur "gör alla folk till lärjungar" kan betyda "försök bli så lika mig ni kan". Visst förutsätter de båda meningarna varandra, men det är inte samma sak. Om vi berättar budskapet om Jesus för människor utifrån kärlek och omsorg om dem, tror jag inte att det kan bli fel. Att inte tala om det skulle vara att beröva dem något av oerhörd betydelse, åtminstone ser jag det så.
Samtidigt som jag tycker att Hammar har fel på många punkter, så håller jag samtidigt med honom om mycket. Det är bra att avdramatisera det här med hierarkier och vara tydlig med att vi alla har rätt att försöka tolka och förstå det vi upplever, även om jag inte skulle ta det så långt som Hammar gör. Jag tror ändå att vi behöver en gemensam grund som vi kan enas kring, annars har jag svårt att se poängen med den kristna gemenskapen. Om vi inte kan samlas kring något, varför ska vi då samlas alls? Att det är trevligt att träffa folk tycker jag inte räcker riktigt. Då kan jag gå med i ett korplag istället. En otroligt viktig poäng jag ser hos Hammar är dock att vi aldrig blir färdiga med vår tro. Vi ska aldrig tro att vi inte har mer att lära, att vi vet allt. Visst kan det kännas tryggt att allt ligger på plats och det råder ordning överallt, men livet funkar inte så. Till slut inser vi att vi har fått surra fast alla saker vi äger vid golvet eftersom hela rummet är upp och ner, och då uppstår en troskris som kanske hade kunnat undvika om man hade vågat se verkligheten i vitögat lite tidigare. Det behöver inte betyda att allt flyter, men att man är öppen för den värld man ser.
Boken är läsvärd för alla som vill fundera över tro och vrida och vända, bända lite. Man måste inte hålla med om allt, det är Hammar den första att skriva under på.
måndag 5 januari 2009
lördag 20 december 2008
Tio bud som uppenbarar Gud
Har precis läst ut Sanningen om Gud av Stanley Hauerwas och William Willimon. Den sistnämnde tycker jag för övrigt har ett väldigt coolt namn. Hans föräldrar måste verkligen ha jublat när de kom på det.
Att det tog sin lilla tid att läsa ut den är ett säkert tecken på att jag inte tyckte att den var så bra. Det jag verkligen tycker om slukar jag snabbare än kvickt. Så är också fallet med den här boken. Inte så att jag tyckte att den var dålig. Men den är väldigt ojämn. Författarna blandar djupsinniga insikter med ganska fyrkantiga uppfattningar som de inte motiverar eller argumenterar för överhuvudtaget. De bara slänger ut lite påståenden sådär på måfå, vevar runt med sin verbala käpp och hoppas den ska träffa rätt. Sedan handlar den tröttsamt mycket om USA, vilket kanske är förlåtligt med tanke på att den är skriven av amerikanska författare. Det blir lite moralistiskt ibland, vilket är väldigt onödigt med tanke på att bokens grundidé är väldigt bra.
Sanningen om Gud tar upp de tio budorden som Gud en gång gav till Mose på två stentavlor. Författarna går igenom buden ett efter ett och belyser på vilket sätt de utmanar vår tid. Buden är för Hauerwas och Willimon en hjälp för oss att förstå vem Gud är, mer än en hjälp för hur vi ska leva. Buden uppenbarar Guds natur och hjälper oss att, enligt deras egna ord, böja våra liv mot Gud. Buden lär oss att våra liv är en gåva som vi ödmjukt får ta emot från Gud. Inget vi har - vår tid, våra ägodelar, våra relationer - är något vi egentligen äger, utan någonting som vi har fått.
Boken avslutas med en vacker text om församlingens roll i att lära Guds folk vad buden handlar om:
""De heligas gemenskap" beskriver en gemenskap där det inte finns något nollsummespel. I stället uppbygger varje individs gåvor hela gemenskapen. Vi tror att vi genom den heliga Anden har blivit delaktiga i denna gemenskap redan nu. Söndagen är ett genrep inför evigheten. Ingen annanstans förkroppsligas en sådan gemenskap så tydligt som när vi delar Kristi kropp och blod i nattvarden, som därigenom blir Guds kärleksoffer för världen. I detta offer gör Gud det möjligt för oss att upphöra att offra varandra, och därigenom kan våra förvända begär börja vändas rätt...Där, framför altaret med händerna utsträckta, är vi tomma, öppna, mottagande, hungriga. Kyrkan har omformat oss från att vara de som jagar och griper efter till att vara de som i nåd får ta emot. Vårt begär har omdanats, våra liv har böjts mot den Gud som lovade salighet åt de hungrande."
Att det tog sin lilla tid att läsa ut den är ett säkert tecken på att jag inte tyckte att den var så bra. Det jag verkligen tycker om slukar jag snabbare än kvickt. Så är också fallet med den här boken. Inte så att jag tyckte att den var dålig. Men den är väldigt ojämn. Författarna blandar djupsinniga insikter med ganska fyrkantiga uppfattningar som de inte motiverar eller argumenterar för överhuvudtaget. De bara slänger ut lite påståenden sådär på måfå, vevar runt med sin verbala käpp och hoppas den ska träffa rätt. Sedan handlar den tröttsamt mycket om USA, vilket kanske är förlåtligt med tanke på att den är skriven av amerikanska författare. Det blir lite moralistiskt ibland, vilket är väldigt onödigt med tanke på att bokens grundidé är väldigt bra.
Sanningen om Gud tar upp de tio budorden som Gud en gång gav till Mose på två stentavlor. Författarna går igenom buden ett efter ett och belyser på vilket sätt de utmanar vår tid. Buden är för Hauerwas och Willimon en hjälp för oss att förstå vem Gud är, mer än en hjälp för hur vi ska leva. Buden uppenbarar Guds natur och hjälper oss att, enligt deras egna ord, böja våra liv mot Gud. Buden lär oss att våra liv är en gåva som vi ödmjukt får ta emot från Gud. Inget vi har - vår tid, våra ägodelar, våra relationer - är något vi egentligen äger, utan någonting som vi har fått.
Boken avslutas med en vacker text om församlingens roll i att lära Guds folk vad buden handlar om:
""De heligas gemenskap" beskriver en gemenskap där det inte finns något nollsummespel. I stället uppbygger varje individs gåvor hela gemenskapen. Vi tror att vi genom den heliga Anden har blivit delaktiga i denna gemenskap redan nu. Söndagen är ett genrep inför evigheten. Ingen annanstans förkroppsligas en sådan gemenskap så tydligt som när vi delar Kristi kropp och blod i nattvarden, som därigenom blir Guds kärleksoffer för världen. I detta offer gör Gud det möjligt för oss att upphöra att offra varandra, och därigenom kan våra förvända begär börja vändas rätt...Där, framför altaret med händerna utsträckta, är vi tomma, öppna, mottagande, hungriga. Kyrkan har omformat oss från att vara de som jagar och griper efter till att vara de som i nåd får ta emot. Vårt begär har omdanats, våra liv har böjts mot den Gud som lovade salighet åt de hungrande."
fredag 12 december 2008
Lokal dramatik
Här är man uppväxt på en ytterst liten plats på jorden, och så väljer någon att skriva en deckare som utspelar sig just där jag har tillbringat mina ungdomsår! Jag blir lite stolt av någon konstig anledning. Boken heter Midvinterblod och är skriven av Mons Kallentoft, som också råkar komma från samma ställe som jag. Boken inleds med ett ganska makabert mord (inte helt oväntat, det är ju ändå en deckare vi har att göra med). En man hittas död, upphängd i ett träd mitt ute på slätten. Hans kropp är svårt sargad. Mannen identifieras som Bollbengan, en känd profil på orten men samtidigt mycket ensam. Polisen Malin Fors får i uppdrag att utreda mordet, vilket inte visar sig vara helt enkelt. Hon blir indragen i hedniska sällskap och släktfejder och det blir inte lätt att veta vem som talar sanning och vem som inte gör det.
Jag gillar den här boken. Delvis för att det är så kul när man känner till varenda plats som beskrivs, men också för att det är en intressant historia. Framförallt tycker jag att den är läsvärd eftersom Kallentoft faktiskt har lagt ned en hel del arbete på språket. Hans beskrivningar är utförliga och hans språk närmar sig ofta det poetiska. Han berättar inte bara en historia, han förmedlar också en känsla. Sånt gillar jag.
Jag gillar den här boken. Delvis för att det är så kul när man känner till varenda plats som beskrivs, men också för att det är en intressant historia. Framförallt tycker jag att den är läsvärd eftersom Kallentoft faktiskt har lagt ned en hel del arbete på språket. Hans beskrivningar är utförliga och hans språk närmar sig ofta det poetiska. Han berättar inte bara en historia, han förmedlar också en känsla. Sånt gillar jag.
torsdag 6 november 2008
Kan en porrstjärna älska?
Jenna Jameson är tydligen den mest kända porrskådisen någonsin, och Att älska som en porrstjärna är hennes självbiografi. Boken är galet lång, runt 600 sidor, och innehåller en massa bilder på Jenna i olika åldrar (och vinklar). Titeln skulle också kunna vara något i stil med: "Vad som händer när en känslomässigt skadad tonåring möter ännu mer känslomässigt skadade personer". Hennes mamma dör i cancer när hon är två år gammal och hennes pappa hämtar sig aldrig från den förlusten. Han låter Jenna och hennes bror flytta med runt om i USA till olika kvinnor som han söker tillfällig tröst hos. Hon förlorar sin oskuld till en kille som utnyttjar tillfället när hon är helt utslagen av alkohol. Senare blir hon också utsatt för en gruppvåldtäkt. Sexton år gammal blir hon tillsammans med en MC-kille och tatuerare som introducerar henne i drogernas värld. Under påtryckningar av sin pojkvän blir hon också strippa och därefter fortsätter hennes karriär med utvik och slutligen porrfilmer.
Det är svårt att ta in hur tufft liv den här tjejen har haft. Men boken framställer inte Jenna som ett offer, utan som en stark person som reser sig efter varje smäll som drabbar henne. Hon försöker intala läsarna att hon inte har påverkats av att bli våldtagen i ung ålder, utan att hon skulle ha blivit porrstjärna ändå. Att hon nu har kontroll över sitt liv och att det har vänt för henne. Det köper inte jag. Det finns en ytlighet i boken, jag lämnas kvar med en känsla av att här finns en massa obearbetade minnen, pusselbitar som inte har lagts på plats. Jenna beskriver till exempel hur god gemenskapen kunde bli vid porrfilmsinspelningarna. Denna information slängs in mitt emellan en mängd berättelser om den stenhårda konkurrensen mellan de medverkande tjejerna och regissörernas försök att utnyttja dem, de manliga skådespelarnas känslokyla och hur porrbranschen fortfarande är männens värld även om tjejerna är bäst betalda. Då låter talet om gemenskap i mina öron mest som ett försök att i efterhand glorifiera någonting som egentligen bara var illa.
Att älska som en porrstjärna är ganska dåligt skriven. Den innehåller många lösa trådar, är ganska rörig och alldeles för lång. Man kunde till exempel helt ha hoppat över de ändlösa dialogerna mellan Jenna, hennes bror och hennes pappa (även om man då fick en liten insyn i vilken osund familjesituation hon kom ifrån). Språket är dessutom onödigt snuskigt och grovt, men det är väl en del av grejen antar jag.
När jag hade läst den här kändes det som min hjärna var fylld med en massa skräp. Det här är inte en bok jag kan rekommendera. Jag tycker inte att den ger en bra inblick i porrbranschen eftersom det finns en ton i den som inte känns sann, och den är som sagt ganska seg.
Det är svårt att ta in hur tufft liv den här tjejen har haft. Men boken framställer inte Jenna som ett offer, utan som en stark person som reser sig efter varje smäll som drabbar henne. Hon försöker intala läsarna att hon inte har påverkats av att bli våldtagen i ung ålder, utan att hon skulle ha blivit porrstjärna ändå. Att hon nu har kontroll över sitt liv och att det har vänt för henne. Det köper inte jag. Det finns en ytlighet i boken, jag lämnas kvar med en känsla av att här finns en massa obearbetade minnen, pusselbitar som inte har lagts på plats. Jenna beskriver till exempel hur god gemenskapen kunde bli vid porrfilmsinspelningarna. Denna information slängs in mitt emellan en mängd berättelser om den stenhårda konkurrensen mellan de medverkande tjejerna och regissörernas försök att utnyttja dem, de manliga skådespelarnas känslokyla och hur porrbranschen fortfarande är männens värld även om tjejerna är bäst betalda. Då låter talet om gemenskap i mina öron mest som ett försök att i efterhand glorifiera någonting som egentligen bara var illa.
Att älska som en porrstjärna är ganska dåligt skriven. Den innehåller många lösa trådar, är ganska rörig och alldeles för lång. Man kunde till exempel helt ha hoppat över de ändlösa dialogerna mellan Jenna, hennes bror och hennes pappa (även om man då fick en liten insyn i vilken osund familjesituation hon kom ifrån). Språket är dessutom onödigt snuskigt och grovt, men det är väl en del av grejen antar jag.
När jag hade läst den här kändes det som min hjärna var fylld med en massa skräp. Det här är inte en bok jag kan rekommendera. Jag tycker inte att den ger en bra inblick i porrbranschen eftersom det finns en ton i den som inte känns sann, och den är som sagt ganska seg.
Tron som bottenklang
Lennart Göth har talat med sex författare, poeter och låtskrivare som alla har någon form av gudstro i boken De tre tornrummen. Han är intresserad av att undersöka hur deras tro påverkar deras skrivande. Han intervjuar och reflekterar.
Det är spännande att få en inblick i dessa författares tankar om tro och deras skrivarprocess. Det man kan konstatera är att det ser väldigt olika ut. De intervjuade låter sin tro påverka på väldigt olika sätt. En del tycker att själva tanken på att de skulle ha ett budskap eller ärende i sitt författarskap känns obehaglig, medan andra säger rakt ut att de har det.
Att sammanfatta den här boken är svårt, för den innehåller så mycket olika tankar. Är man intresserad av att skriva är den helt klart läsvärd. Jag avslutar med ett intressant citat från författaren Kristian Lundberg, som handlar om relationen mellan tron och hans författarskap:
"Tillit och förtröstan. Allt hänger ihop. Och hade jag inte haft så stark grundkänsla i min tro, så tror jag inte att jag hade skrivit. Jag tror inte det. Men om jag inte hade skrivit så vete faan om jag hade vågat den tillit som jag nu har till Gud. De där sakerna är så intimt förknippade med varandra och med mig som person. Det är verkligen så. Jag kan inte plocka ut en beståndsdel. Jag kan inte heller säga att detta är bra eller dåligt, jag kan inte välja mellan dem. Det är bara min konstitution, som att jag har glasögon och andra människor är rödhåriga. Jag bara är på det sättet. Jag är inte glutenallergiker, jag fick det här istället."
Det är spännande att få en inblick i dessa författares tankar om tro och deras skrivarprocess. Det man kan konstatera är att det ser väldigt olika ut. De intervjuade låter sin tro påverka på väldigt olika sätt. En del tycker att själva tanken på att de skulle ha ett budskap eller ärende i sitt författarskap känns obehaglig, medan andra säger rakt ut att de har det.
Att sammanfatta den här boken är svårt, för den innehåller så mycket olika tankar. Är man intresserad av att skriva är den helt klart läsvärd. Jag avslutar med ett intressant citat från författaren Kristian Lundberg, som handlar om relationen mellan tron och hans författarskap:
"Tillit och förtröstan. Allt hänger ihop. Och hade jag inte haft så stark grundkänsla i min tro, så tror jag inte att jag hade skrivit. Jag tror inte det. Men om jag inte hade skrivit så vete faan om jag hade vågat den tillit som jag nu har till Gud. De där sakerna är så intimt förknippade med varandra och med mig som person. Det är verkligen så. Jag kan inte plocka ut en beståndsdel. Jag kan inte heller säga att detta är bra eller dåligt, jag kan inte välja mellan dem. Det är bara min konstitution, som att jag har glasögon och andra människor är rödhåriga. Jag bara är på det sättet. Jag är inte glutenallergiker, jag fick det här istället."
torsdag 30 oktober 2008
Mer än nog
"De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma. Men man såg att de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och hann för dem. När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande, med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge...Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan tog han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick. Alla åt och blev mätta, och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. Det var fem tusen män som hade ätit." (Mark 6:32-34, 41-44)
Gud ger och förser oss, i överflöd. Gud ger till dem som söker. Alla blir mätta, och det finns mer att få. Generositeten är gudomlig. Snålheten, tanken att jag ska klamra mig fast vid det som är mitt, är i grunden ett missförstånd. Inget är mitt, allt är Guds. Det jag delar med mig av försvinner inte, det välsignas och blir mer än det var när jag höll fast vid det.
Gud ger och förser oss, i överflöd. Gud ger till dem som söker. Alla blir mätta, och det finns mer att få. Generositeten är gudomlig. Snålheten, tanken att jag ska klamra mig fast vid det som är mitt, är i grunden ett missförstånd. Inget är mitt, allt är Guds. Det jag delar med mig av försvinner inte, det välsignas och blir mer än det var när jag höll fast vid det.
tisdag 28 oktober 2008
Selma for president
Jag har lovordat Selma Lagerlöf tidigare, och jag tänker inte sluta med det. Läste Kejsaren av Portugallien för ett tag sedan. Det är en hjärtslitande historia om Jan som är allmänt missnöjd med sitt liv. Jan är inte nöjd med att vara torpare, han är inte nöjd med hur andra ser på honom, och han är inte nöjd med sin fru. Och nu ska han till råga på allt få barn, något han inte är det minsta sugen på. Han får sitta ute i ösregnet och vänta under tiden som förlossningen pågår. Blöt och sur stövlar han sedan in i stugan, för att bli drabbad av den stora kärleken. Jan blir upp över öronen förälskad i sin nyfödda dotter. Kärleken förändrar honom och gör honom mjukare. Hon är solen i hans liv, den lilla flickan Klara Fina Gulleborg.
Flickan växer upp till en vacker ung kvinna som drar blickarna till sig på bygden. Jan är så stolt och glad över sin dotter att han inte vet vart han ska ta vägen. Men så drabbas Klara Finas föräldrar av en katastrof - de blir tvungna att betala en stor summa pengar om de ska kunna bo kvar i sin stuga. Klara Fina erbjuder sig att ge sig ut i stora världen för att ta tjänst i staden. Jan blir gripen av att hans dotter offrar sig för sina föräldrar på det sättet, innan han börjar ana att det är äventyrslystnad snarare än kärlek som driver henne.
Flickan ger sig av för några månaders tid. Men breven kommer inte tätt, och snart hör hennes föräldrar inte av henne alls. Illvilliga rykten börjar gå om att allt inte står rätt till och att Klara Fina har råkat "i olycka". Det viskas och tasslas i byn. Ju mer tydligt det börjar bli för alla att något har hänt Klara Fina i staden, ju mer börjar Jan försvinna in i sin egen fantasivärld. I den världen har Klara Fina blivit kejsarinna av Portugallien och hennes höga ställning gör att det är svårt för henne att besöka föräldrarna eller meddela dem något. Men Jan ser tecken och budskap överallt. Klara Fina har inte övergett honom.
Jans kärlek till sin dotter är gripande och överväldigande. Smärtan över att hon har råkat illa ut blir för stor för honom. Men vad händer när han möter sin dotter igen och konfronteras med verkligheten? Och är Jan så galen som alla tror, eller är han den ende friske i en sjuk värld?
Flickan växer upp till en vacker ung kvinna som drar blickarna till sig på bygden. Jan är så stolt och glad över sin dotter att han inte vet vart han ska ta vägen. Men så drabbas Klara Finas föräldrar av en katastrof - de blir tvungna att betala en stor summa pengar om de ska kunna bo kvar i sin stuga. Klara Fina erbjuder sig att ge sig ut i stora världen för att ta tjänst i staden. Jan blir gripen av att hans dotter offrar sig för sina föräldrar på det sättet, innan han börjar ana att det är äventyrslystnad snarare än kärlek som driver henne.
Flickan ger sig av för några månaders tid. Men breven kommer inte tätt, och snart hör hennes föräldrar inte av henne alls. Illvilliga rykten börjar gå om att allt inte står rätt till och att Klara Fina har råkat "i olycka". Det viskas och tasslas i byn. Ju mer tydligt det börjar bli för alla att något har hänt Klara Fina i staden, ju mer börjar Jan försvinna in i sin egen fantasivärld. I den världen har Klara Fina blivit kejsarinna av Portugallien och hennes höga ställning gör att det är svårt för henne att besöka föräldrarna eller meddela dem något. Men Jan ser tecken och budskap överallt. Klara Fina har inte övergett honom.
Jans kärlek till sin dotter är gripande och överväldigande. Smärtan över att hon har råkat illa ut blir för stor för honom. Men vad händer när han möter sin dotter igen och konfronteras med verkligheten? Och är Jan så galen som alla tror, eller är han den ende friske i en sjuk värld?
fredag 10 oktober 2008
Syns han inte finns han inte - och jag tänker blunda!
I somras läste jag ärkeateisten Richard Dawkins Illusionen om Gud. Vad jag har förstått har han fått en hel del kritik för den boken, både av kristna och sina egna. Och han sparar inte på krutet precis. Religionen har bara inneburit förtryck och ond bråd död. Religiösa (Dawkins inriktar sig främst på kristna) är mindre begåvade, vägrar att lyssna till förnuftet (det vill säga förnuftet hos ateistiska vetenskapsmän) och förtrycker de som inte har samma åsikt (det vill säga ateistiska vetenskapsmän). Kristna vetenskapsmän, som har mycket kunskap inom naturvetenskap men ändå tror på Gud, irriterar Dawkins något enormt. Det är tydligt att det här med religion är personligt för Dawkins. Han ogillar det starkt och skulle helst vilja utrota denna förlegade kvarleva från människans barndom från jordens yta. Han är helt övertygad om att världen skulle bli en bättre plats utan religionen.
Här är några saker som jag stör mig på hos Dawkins:
1. Att han för ett korståg mot religionen. Han är så ivrig att smutskasta alla världens troende (som är i förkrossande majoritet) att han, som anser sig stå i de förnuftigas skara, lämnar vett och sans och nyans bakom sig. Han ägnar till och med tid åt att försöka argumentera för att Hitler faktiskt var troende kristen, och därmed försöka lägga skulden för förintelsen på kristendomen. Mao, förmodligen den värsta massmördaren historien känner till och övertygad ateist, nämner han inte alls. Dawkins erkänner att Stalin förmodligen var ateist, men det var ju ändå inte så många som dog under hans regim jämfört med Hitler. Frågan är om det går att jämföra antal döda och på så sätt kunna avgöra vem som är mest moralisk. Dawkins säger också att det är fel att utgå ifrån att exempelvis Stalin utförde sina massmord för att han var ateist vilket jag helt och fullt håller med om. Men varför håller han ändå fast vid att kristna regenter och andra makthavare har begått brott mot mänskligheten för att de var kristna? Det kanske är dags för Dawkins att inse att det både finns omoraliska kristna och omoraliska ateister, vilket förresten bekräftar den kristna världsbilden. Vi är Guds avbild men samtidigt kapabla till fruktansvärda handlingar. Storverk och djävulsk grymhet ryms båda inom oss. Att försöka avgöra vilken ideologi eller religion som har flest människoliv på sitt samvete leder oss ingenstans och ger oss inget svar på vad som är sant om världen och Guds existens.
2. Att han talar om väst som om det var det enda som fanns. Visserligen slänger han in en brasklapp i början av boken där han talar om att han riktar sig till en publik i väst och därför fokuserar på kristendomen och vetenskapen i väst. Men frågan är om det är möjligt att göra det i en värld forskning där forskning bedrivs i det närmaste överallt och där vi är mer beroende och tätare knutna till varandra än någonsin. I väst kanske det verkar som om ateismen har ett visst inflytande, men globalt sett är det långt ifrån så. Därför blir det lite otäckt när Dawkins antyder att ateister är mer intelligenta än religiösa. Betyder det att den vite mannen återigen står för förnuft och civilisering? Att han tycker det är dags för ateismen att kolonisera världen?
3. Dawkins otroligt svaga teori om att det religiösa hos människan är en biprodukt av evolutionen. De flesta barn verkar ha en medfödd uppfattning om att allting har ett syfte, att allt finns till av en orsak. Tidigare i människans historia har det enligt Dawkins funnits ett värde i att betrakta omgivningen på det här sättet. Om vi mötte ett farligt djur fanns det ingen mening med några djupare funderingar över instinkter eller fysikaliska lagar, utan det enda som hjälpte oss var tanken: "Det vill anfalla mig!". Evolutionen har därför gjort vår hjärna mer mottaglig för religion, det vill säga att tro att allting har ett syfte eller orsak. Den "religiösa" genen gynnar oss inte och har aldrig gjort det, men det smyger sig in som ett virus i våra hjärnor som är konstruerade för att överleva. Vilken tur för Dawkins och andra upphöjda vetenskapsmän att de inte har blivit drabbade av detta fruktansvärda virus! Dawkins må vara intelligent, men han har inte använt sin hjärna speciellt mycket när han konstruerade den här teorin. Han har låtit sin ovilja mot religionen styra alltför mycket. Kristendomen skulle säga att Gud har lagt ner den här tendensen hos människan att söka efter mening och sammanhang. Det nämner Dawkins, men eftersom Gud inte finns och det därför inte kan vara sant, avfärdar han det bara kort.
Nu tycker jag visserligen inte att allt i Dawkins bok var skräp, även om det kan låta så. Han går igenom bevisen för Guds existens och att Bibeln inte alls är speciellt "moralisk" med våra mått mätt. Han har en del intressanta invändningar och argument som en kristen kan ha nytta av att ta till sig. Även om jag tycker att Dawkins kritik rätt ofta blir överdriven gillar jag samtidigt att han inte slätar över sitt motstånd mot religionen. Han tycker det är sorgligt att människor lever i den här lögnen istället för att ansluta sig till vetenskapens världsbild. Han har en mission att förbättra världen och en egen religion att sprida. Jag gillar att folk står för vad de tror på och vågar uttrycka det. Att han blir lika intolerant och onyanserad som den värsta fundamentalist märker han nog inte själv, eller så bryr han sig inte om det. Richard Dawkins, jag vet att du och jag inte håller med varandra och att du tycker att jag har ett virus i hjärnan, men Jesus har dött för dig också, vare sig du vill eller inte.
Här är några saker som jag stör mig på hos Dawkins:
1. Att han för ett korståg mot religionen. Han är så ivrig att smutskasta alla världens troende (som är i förkrossande majoritet) att han, som anser sig stå i de förnuftigas skara, lämnar vett och sans och nyans bakom sig. Han ägnar till och med tid åt att försöka argumentera för att Hitler faktiskt var troende kristen, och därmed försöka lägga skulden för förintelsen på kristendomen. Mao, förmodligen den värsta massmördaren historien känner till och övertygad ateist, nämner han inte alls. Dawkins erkänner att Stalin förmodligen var ateist, men det var ju ändå inte så många som dog under hans regim jämfört med Hitler. Frågan är om det går att jämföra antal döda och på så sätt kunna avgöra vem som är mest moralisk. Dawkins säger också att det är fel att utgå ifrån att exempelvis Stalin utförde sina massmord för att han var ateist vilket jag helt och fullt håller med om. Men varför håller han ändå fast vid att kristna regenter och andra makthavare har begått brott mot mänskligheten för att de var kristna? Det kanske är dags för Dawkins att inse att det både finns omoraliska kristna och omoraliska ateister, vilket förresten bekräftar den kristna världsbilden. Vi är Guds avbild men samtidigt kapabla till fruktansvärda handlingar. Storverk och djävulsk grymhet ryms båda inom oss. Att försöka avgöra vilken ideologi eller religion som har flest människoliv på sitt samvete leder oss ingenstans och ger oss inget svar på vad som är sant om världen och Guds existens.
2. Att han talar om väst som om det var det enda som fanns. Visserligen slänger han in en brasklapp i början av boken där han talar om att han riktar sig till en publik i väst och därför fokuserar på kristendomen och vetenskapen i väst. Men frågan är om det är möjligt att göra det i en värld forskning där forskning bedrivs i det närmaste överallt och där vi är mer beroende och tätare knutna till varandra än någonsin. I väst kanske det verkar som om ateismen har ett visst inflytande, men globalt sett är det långt ifrån så. Därför blir det lite otäckt när Dawkins antyder att ateister är mer intelligenta än religiösa. Betyder det att den vite mannen återigen står för förnuft och civilisering? Att han tycker det är dags för ateismen att kolonisera världen?
3. Dawkins otroligt svaga teori om att det religiösa hos människan är en biprodukt av evolutionen. De flesta barn verkar ha en medfödd uppfattning om att allting har ett syfte, att allt finns till av en orsak. Tidigare i människans historia har det enligt Dawkins funnits ett värde i att betrakta omgivningen på det här sättet. Om vi mötte ett farligt djur fanns det ingen mening med några djupare funderingar över instinkter eller fysikaliska lagar, utan det enda som hjälpte oss var tanken: "Det vill anfalla mig!". Evolutionen har därför gjort vår hjärna mer mottaglig för religion, det vill säga att tro att allting har ett syfte eller orsak. Den "religiösa" genen gynnar oss inte och har aldrig gjort det, men det smyger sig in som ett virus i våra hjärnor som är konstruerade för att överleva. Vilken tur för Dawkins och andra upphöjda vetenskapsmän att de inte har blivit drabbade av detta fruktansvärda virus! Dawkins må vara intelligent, men han har inte använt sin hjärna speciellt mycket när han konstruerade den här teorin. Han har låtit sin ovilja mot religionen styra alltför mycket. Kristendomen skulle säga att Gud har lagt ner den här tendensen hos människan att söka efter mening och sammanhang. Det nämner Dawkins, men eftersom Gud inte finns och det därför inte kan vara sant, avfärdar han det bara kort.
Nu tycker jag visserligen inte att allt i Dawkins bok var skräp, även om det kan låta så. Han går igenom bevisen för Guds existens och att Bibeln inte alls är speciellt "moralisk" med våra mått mätt. Han har en del intressanta invändningar och argument som en kristen kan ha nytta av att ta till sig. Även om jag tycker att Dawkins kritik rätt ofta blir överdriven gillar jag samtidigt att han inte slätar över sitt motstånd mot religionen. Han tycker det är sorgligt att människor lever i den här lögnen istället för att ansluta sig till vetenskapens världsbild. Han har en mission att förbättra världen och en egen religion att sprida. Jag gillar att folk står för vad de tror på och vågar uttrycka det. Att han blir lika intolerant och onyanserad som den värsta fundamentalist märker han nog inte själv, eller så bryr han sig inte om det. Richard Dawkins, jag vet att du och jag inte håller med varandra och att du tycker att jag har ett virus i hjärnan, men Jesus har dött för dig också, vare sig du vill eller inte.
onsdag 1 oktober 2008
Världens mest amerikanska USA-kritiker
Har länge tänkt läsa Shaine Claiborne, men nu har jag gjort det. Eller det var ett tag sen, på smått livsfarliga bussresor i Turkiet utan säkerhetsbälten och med en betongsten på gaspedalen (bildligt talat, då). Där läste jag Irresistible Revolution - Living as an Ordinary Radical. Och titeln avslöjar just vad Claibornes tes är: alla kristna är hela vanliga radikaler (eller borde vara det). Det ska vara helt normalt att kämpa för fattigas och utsattas rättigheter, att dela sitt liv med dem. Han kämpar själv, Claiborne. Han är med på kampanjer, manifestationer och demonstrationer. Han lever i ett kollektiv med en mängd olika människor, varav vissa har varit hemlösa i perioder. Han syr sina egna kläder (en mening man sedan Glenn Killing i manegen aldrig kan säga utan att tänka på Lena PH) och ställer sig negativ till överflödskonsumtionen vi i väst ägnar oss åt. Claiborne är långt ifrån den amerikanska drömmen. Samtidigt är han så amerikansk på ett sätt som är svårt att sätta fingret på. Kanske är det att hans formuleringar är lika slagfärdiga som vilken reklamslogan som helst. Eller att hans lösningar på problemen ibland känns så enkla på något vis: så här ska du vara om du är kristen. Punkt. Att han inte har några problem med att berätta om sig själv och allt bra som han har gjort under sitt förhållandevis korta liv. Eller kanske det att han radikalt går hela vägen till skillnad från oss här i mellanmjölkens land.
Min stora fråga när jag läste boken var: vad ska jag göra med det här? Boken störde mig på något sätt. Jag kände att jag inte riktigt höll med om att man måste leva som Claiborne för att vara en sann efterföljare till Jesus. Samtidigt undrade jag om anledningen till att jag inte höll med var för att det var bekvämast för mig själv att inte göra det. Jag vill ju leva rätt. Jag vill inte glömma bort att Jesus sökte upp de utsatta. Jag vill omsätta min tro i praktiken. Vad innebär det för mitt sätt att bo, att konsumera, hur och med vilka jag umgås? När vi kommer till de här frågorna behöver jag Jesus mer än någonsin, och Andens vishet. Hur kan jag med mitt liv, min bakgrund och mina förutsättningar förkroppsliga Guds kärlek till människan? Värt att fundera på. Så visst har Claiborne lyckats i sitt uppsåt. Han har fått mig att tänka.
Några citat från boken till avslutning:
"The gospel is good news for sick people and is disturbing for those who think they've got it all together. Some of us have been told our whole lives that we are wretched, but the gospel reminds us that we are beautiful. Others of us have been told our whole lives that we are beautiful, but the gospel reminds us that we are also wretched. The church is a place where we can stand up and say we are wretched, and everyone will nod and agree and remind us that we are also beautiful."
"When we have new eyes, we can look into the eyes of those we dont even like and see the One we love. We can see God's image in everyone we encounter...we are made of the same dust. We cry the same tears. No one is beyond redemption. And we are free to imagine a revolution that sets both the oppressed and the oppressors free."
"Joy and celebration don't usually mark progressive social justice circles, or conservative Christian circles, for that matter. But the Jesus movement is a revolution that dances. Celebration is at the very core of our kingdom, and hopefully that celebration will make its way into the darkest corners of our world - the ghettos and refugee camps, and the palaces and prisons. May the whispers of hope reach the ears of hope-hungry people in the shadows of our world."
Min stora fråga när jag läste boken var: vad ska jag göra med det här? Boken störde mig på något sätt. Jag kände att jag inte riktigt höll med om att man måste leva som Claiborne för att vara en sann efterföljare till Jesus. Samtidigt undrade jag om anledningen till att jag inte höll med var för att det var bekvämast för mig själv att inte göra det. Jag vill ju leva rätt. Jag vill inte glömma bort att Jesus sökte upp de utsatta. Jag vill omsätta min tro i praktiken. Vad innebär det för mitt sätt att bo, att konsumera, hur och med vilka jag umgås? När vi kommer till de här frågorna behöver jag Jesus mer än någonsin, och Andens vishet. Hur kan jag med mitt liv, min bakgrund och mina förutsättningar förkroppsliga Guds kärlek till människan? Värt att fundera på. Så visst har Claiborne lyckats i sitt uppsåt. Han har fått mig att tänka.
Några citat från boken till avslutning:
"The gospel is good news for sick people and is disturbing for those who think they've got it all together. Some of us have been told our whole lives that we are wretched, but the gospel reminds us that we are beautiful. Others of us have been told our whole lives that we are beautiful, but the gospel reminds us that we are also wretched. The church is a place where we can stand up and say we are wretched, and everyone will nod and agree and remind us that we are also beautiful."
"When we have new eyes, we can look into the eyes of those we dont even like and see the One we love. We can see God's image in everyone we encounter...we are made of the same dust. We cry the same tears. No one is beyond redemption. And we are free to imagine a revolution that sets both the oppressed and the oppressors free."
"Joy and celebration don't usually mark progressive social justice circles, or conservative Christian circles, for that matter. But the Jesus movement is a revolution that dances. Celebration is at the very core of our kingdom, and hopefully that celebration will make its way into the darkest corners of our world - the ghettos and refugee camps, and the palaces and prisons. May the whispers of hope reach the ears of hope-hungry people in the shadows of our world."
Sant tror jag
Människan blir det hon ser. Ingen kan få en skymt av Gud och förbli oförändrad. - Peter Halldorf
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)