Äntligen (får jag nog ändå säga) har jag läst ut Augustinus Bekännelser. Det har tagit lång tid, bland annat för att jag till en början valde att bara läsa en liten bit i taget. Augustinus beskriver sin väg till en kristen tro, invävt i teologiska och filosofiska funderingar. Denna bok är sannerligen en klassiker, skriven för en sisådär 1700 år sedan. Det är respekt.
Ändå måste jag säga att jag inte riktigt förstår varför den har blivit så berömd. Visst är det intressant ibland, men ofta blir Augustinus ganska tjatig. Han beskriver om vilken ond människa han var innan sin omvändelse, hur allt han gjorde var ondskefullt. Kanske tänker jag fel, men jag blir lite skeptisk mot en sådan svartvit beskrivning. Vad vet jag, kanske var Augustinus ond utöver det vanliga? Men när han beskriver hur han i sin ungdom begick nattsvarta dåd som att palla äpplen verkar det ändå som att han inte var någon Hitler precis. Eller är det helt enkelt så att Augustinus tar synden på större allvar än jag?
Sen gillar jag inte Augustinus upphöjda, oberörda gudsbild. Hur Gud sitter på distans och varken förändras eller låter sig bevekas. Det har jag väldigt svårt att förena med Bibelns bild av Gud - där presenteras alla möjliga känslor - Gud både älskar, är svartsjuk, glad och sörjer. Visst är det lite mindre "gudlikt" att låta sig sig beröras på det sättet. Men det är väl vårt problem, inte Guds. Gud är ju. Varken mer eller mindre.
Men ibland blir det riktigt bra. Ibland gnistrar formuleringarna till. Då gillar jag Augustinus.
"Men den sjunde dagen är utan afton, den har ingen solnedgång; den har du helgat till att vara i evighet. När det i din bok heter att du efter ditt verk - som är mycket gott - fastän du gjorde det utan att avbryta din vila vilade på den sjunde dagen, då förkunnar detta ord för oss att även vi efter vårt verk - som eftersom vi fått det av dig är mycket gott - på det eviga livets sabbat skall vila i dig."
onsdag 11 juni 2008
måndag 28 april 2008
Tänkvärt av Crona
Att förknippa sexualitet med synen av en kvinna vars liv till stor del går ut på att motarbeta sin fysiska lust vore naturligtvis orimligt. Ända är detta precis det som händer, hela tiden.
(Åsa Crona)
Hur ser en attraktiv kropp ut? Vem har lärt oss det?
(Åsa Crona)
Hur ser en attraktiv kropp ut? Vem har lärt oss det?
söndag 27 april 2008
Känslostormar
Det är konstigt hur snabbt det kan gå att läsa färdigt en bok när jag väl gillar den. Har haft lite oflyt på senaste tiden, liksom. Flera böcker har jag inte orkat mig igenom, men Karin Boyes Kris tyckte jag var trevlig. Eller trevlig, den är ganska ångestfylld. Men språket är otroligt vackert. Som när huvudkaraktären, lärarkandidaten Malin Forst, inser att hon är förälskad i sin skolkamrat Siv:
"Full av skygg vördnad vaknade Malin upp till nya dagar på ett helt nytt plan av verkligheten. Tingen hade fått djup färg och stigit henne nära, de kallade och fängslade. Vägen upp till seminariet från Södra stationen var redan den var morgon ett svårbegripligt äventyr, vårsolens morgonsken över hyreskasernernas gavlar avslöjade en värld av djup värme och hög klarhet och mättad med större betydelse än ord kunde ge. Det var som om alla skimmer och sken och dagrar närmade sig med en plötslig, knappt förnimbar och snabbt försvinnande blomdoft, fulla av mjukt och hemlighetsfullt naturliv som rågade rosenkorgar, och hon höll andan, och hennes hjärta stod stilla, då hon försökte fånga det ögonblickliga ogripbara löftet i deras doft."
Malin är en from ung kvinna som plötsligt förlorar sin längtan efter att göra Guds vilja. Våndan inför detta faktum driver henne mot sammanbrott, men den spirande förälskelsen till Siv räddar henne från att förtvivla helt, trots att Malin endast beundrar henne på avstånd. I berättelsen om Malin flikas kapitel med fristående dialoger in, till exempel mellan Humanisten, Teologen och Medicinaren. Ibland är kopplingen till huvudberättelsen tydlig i dialogerna, ibland inte. Skulle nog behöva läsa boken igen för att fatta helt hur boken är uppbyggd. Den tilltalade mig i alla fall.
"Full av skygg vördnad vaknade Malin upp till nya dagar på ett helt nytt plan av verkligheten. Tingen hade fått djup färg och stigit henne nära, de kallade och fängslade. Vägen upp till seminariet från Södra stationen var redan den var morgon ett svårbegripligt äventyr, vårsolens morgonsken över hyreskasernernas gavlar avslöjade en värld av djup värme och hög klarhet och mättad med större betydelse än ord kunde ge. Det var som om alla skimmer och sken och dagrar närmade sig med en plötslig, knappt förnimbar och snabbt försvinnande blomdoft, fulla av mjukt och hemlighetsfullt naturliv som rågade rosenkorgar, och hon höll andan, och hennes hjärta stod stilla, då hon försökte fånga det ögonblickliga ogripbara löftet i deras doft."
Malin är en from ung kvinna som plötsligt förlorar sin längtan efter att göra Guds vilja. Våndan inför detta faktum driver henne mot sammanbrott, men den spirande förälskelsen till Siv räddar henne från att förtvivla helt, trots att Malin endast beundrar henne på avstånd. I berättelsen om Malin flikas kapitel med fristående dialoger in, till exempel mellan Humanisten, Teologen och Medicinaren. Ibland är kopplingen till huvudberättelsen tydlig i dialogerna, ibland inte. Skulle nog behöva läsa boken igen för att fatta helt hur boken är uppbyggd. Den tilltalade mig i alla fall.
torsdag 24 april 2008
För fransktalande
Ici-Bas
Ici-bas tous les lilas meurent,
Tous les chants des oiseaux sont courts;
Je rêve aux étés qui demeurent
Toujours...
Ici-bas les lèvres effleurent
Sans rien laisser de leur velours;
Je rêve aux baisers qui demeurent
Toujours...
Ici-bas tous les hommes pleurent
Leurs amitiés ou leurs amours;
Je rêve aux couples qui demeurent
Toujours...
(Sully Prudhomme)
Han skriver rätt fina dikter, den förste litteratur-nobelpristagaren någonsin. Men nu orkar jag inte läsa mer. Har läst för lite poesi för att kunna avgöra hur bra det här är egentligen. Men som sagt, ganska fint.
Ici-bas tous les lilas meurent,
Tous les chants des oiseaux sont courts;
Je rêve aux étés qui demeurent
Toujours...
Ici-bas les lèvres effleurent
Sans rien laisser de leur velours;
Je rêve aux baisers qui demeurent
Toujours...
Ici-bas tous les hommes pleurent
Leurs amitiés ou leurs amours;
Je rêve aux couples qui demeurent
Toujours...
(Sully Prudhomme)
Han skriver rätt fina dikter, den förste litteratur-nobelpristagaren någonsin. Men nu orkar jag inte läsa mer. Har läst för lite poesi för att kunna avgöra hur bra det här är egentligen. Men som sagt, ganska fint.
måndag 21 april 2008
Kopiornas uppror
För andra gången har jag läst Kopiornas uppror av Åsa Crona. Och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den. Men jag tror att jag tycker att den åtminstone är läsvärd.
Kopiornas uppror handlar om bantningshets och utseendefixering. Om att hellre leva upp till en bild, en yta, än att leva ett verkligt liv. Ett citat från boken: "En kopia är någon som i det längsta vill tro att hon också kan få hela härligheten - via bilden. Hennes motiv är starkt. En kopia är någon som ställer sig framför spegeln, inte bara med frågan: Är jag lik bilden? Utan som likställer den frågan med: Finns jag? Ur den aspekten är det inget konstigt att kroppens förändring efter ett extra paket glass kan bli en världsfråga för den som befinner sig i kroppen."
Kopiornas uppror är skriven på 90-talet, när debatten om banting och ätstörningar var som mest intensiv. Nu ser jag inte så mycket av den diskussionen i samhällsdebatten, även om problemet säkerligen inte har blivit mindre. Kraven på en perfekt yta kan kväva vem som helst, speciellt eftersom idealet är praktiskt taget ouppnåeligt även för de mest välformade. Här tycker jag att Cronas bok är intressant, eftersom hon pratar om vikten av att vara ett orginal istället för en kopia. Att frigöra sig från en destruktiv fokusering på sin egen kropp och istället koncentrera sig på det som gör mig lycklig och gör livet värt att leva. Att man måste bli ett orginal för att verkligen kunna möta en annan människa - annars blir det bara två bilder som möts. Ibland kan dock även hennes mål - att frigöra sig från bilden - kännas krävande och ouppnåelig. Kan man verkligen bli fri från skönhetshetsen? Hur ska det gå till? Räcker det med att bli medveten om hur sjuka idealen är, eller behöver vi en mer genomgripande förändring av samhällets värderingar?
Crona argumenterar ganska mycket utifrån en rad romaner och tidningsartiklar, vilket i och för sig är intressant, men också lite spretigt. Det blir lite lösryckta kommentarer här och där. Jag antar att hon försöker att sammanfatta samhällsklimatet, och kanske finns det inget bättre sätt att göra det. Men jag kan få lite svårt att få en överblick av boken eftersom den rymmer så många olika tankar och analyser.
Men Crona fick mig att börja fundera på skönheten som begrepp. Är det något universellt, eller lär vi oss vad som är vackert? Skönhet för mig kan vara så mycket. Harmoni, frihet, behagfullhet. Ett sätt att vara och röra sig. Kärleken förskönar - den jag älskar bli vacker. Industriell, massproducerad skönhet är lätt att kategorisera i "snygg-facket", men är inte intressant. Egentligen ganska ointressant. Det som är spännande är att hitta skönheten i det sköra, svaga, skeva. En fårad hand som läggs över min. Ett skyggt ögonkast. Inre skönhet och erfarenhet som strålar ut från en kropp som aldrig skulle tillåtas exponeras på catwalken. Tänk att kunna ändra blicken så att vi verkligen kan se varandras skönhet! Att få blick för att vår unikhet gör oss vackra.
Kopiornas uppror handlar om bantningshets och utseendefixering. Om att hellre leva upp till en bild, en yta, än att leva ett verkligt liv. Ett citat från boken: "En kopia är någon som i det längsta vill tro att hon också kan få hela härligheten - via bilden. Hennes motiv är starkt. En kopia är någon som ställer sig framför spegeln, inte bara med frågan: Är jag lik bilden? Utan som likställer den frågan med: Finns jag? Ur den aspekten är det inget konstigt att kroppens förändring efter ett extra paket glass kan bli en världsfråga för den som befinner sig i kroppen."
Kopiornas uppror är skriven på 90-talet, när debatten om banting och ätstörningar var som mest intensiv. Nu ser jag inte så mycket av den diskussionen i samhällsdebatten, även om problemet säkerligen inte har blivit mindre. Kraven på en perfekt yta kan kväva vem som helst, speciellt eftersom idealet är praktiskt taget ouppnåeligt även för de mest välformade. Här tycker jag att Cronas bok är intressant, eftersom hon pratar om vikten av att vara ett orginal istället för en kopia. Att frigöra sig från en destruktiv fokusering på sin egen kropp och istället koncentrera sig på det som gör mig lycklig och gör livet värt att leva. Att man måste bli ett orginal för att verkligen kunna möta en annan människa - annars blir det bara två bilder som möts. Ibland kan dock även hennes mål - att frigöra sig från bilden - kännas krävande och ouppnåelig. Kan man verkligen bli fri från skönhetshetsen? Hur ska det gå till? Räcker det med att bli medveten om hur sjuka idealen är, eller behöver vi en mer genomgripande förändring av samhällets värderingar?
Crona argumenterar ganska mycket utifrån en rad romaner och tidningsartiklar, vilket i och för sig är intressant, men också lite spretigt. Det blir lite lösryckta kommentarer här och där. Jag antar att hon försöker att sammanfatta samhällsklimatet, och kanske finns det inget bättre sätt att göra det. Men jag kan få lite svårt att få en överblick av boken eftersom den rymmer så många olika tankar och analyser.
Men Crona fick mig att börja fundera på skönheten som begrepp. Är det något universellt, eller lär vi oss vad som är vackert? Skönhet för mig kan vara så mycket. Harmoni, frihet, behagfullhet. Ett sätt att vara och röra sig. Kärleken förskönar - den jag älskar bli vacker. Industriell, massproducerad skönhet är lätt att kategorisera i "snygg-facket", men är inte intressant. Egentligen ganska ointressant. Det som är spännande är att hitta skönheten i det sköra, svaga, skeva. En fårad hand som läggs över min. Ett skyggt ögonkast. Inre skönhet och erfarenhet som strålar ut från en kropp som aldrig skulle tillåtas exponeras på catwalken. Tänk att kunna ändra blicken så att vi verkligen kan se varandras skönhet! Att få blick för att vår unikhet gör oss vackra.
Poetiskt
Jag är förkrossad för att mitt folk är krossat,
jag är mörk av sorg, skräcken har gripit mig.
Finns ingen balsam i Gilead,
finns ingen läkare där?
Varför läker inte såren hos mitt arma folk?
O om mitt huvud vore en källa
och mitt öga en brunn med tårar,
då skulle jag gråta dag och natt
över de fallna i mitt folk. (Jer 8:21-9:1)
Visst kan man diskutera vilken svensk bibelöversättning som är bäst, men språkligt sett måste jag ändå säga att Bibel 2000 är överlägsen. Jeremias förtvivlan griper tag i mig.
jag är mörk av sorg, skräcken har gripit mig.
Finns ingen balsam i Gilead,
finns ingen läkare där?
Varför läker inte såren hos mitt arma folk?
O om mitt huvud vore en källa
och mitt öga en brunn med tårar,
då skulle jag gråta dag och natt
över de fallna i mitt folk. (Jer 8:21-9:1)
Visst kan man diskutera vilken svensk bibelöversättning som är bäst, men språkligt sett måste jag ändå säga att Bibel 2000 är överlägsen. Jeremias förtvivlan griper tag i mig.
onsdag 9 april 2008
Ett missionärsbarnbarn
Vissa böcker slukar man bara. Jag är leopardpojkens dotter av Johanna Nilsson är en sån bok. Jag köpte den på bokrean för att jag kände på mig att jag skulle tycka om den. Det gjorde jag också.
Johanna skriver om sin farmor och farfar som tillbringade större delen av sitt liv som missionärer i Kongo och hennes pappa växte upp där. Jag har hört många missionärer berätta om sina erfarenheter på fältet och känner många missionärsbarn, men den här romanen skildrar allting ifrån ett lite annat perspektiv eftersom det är någon som inte riktigt delar den kristna övertygelsen som försöker återberätta och förstå. Johanna går igenom sina farföräldrars liv och reflekterar över deras val och motiv. Varför åkte de? Trodde de så starkt att Gud hade kallat dem? Var det värt uppoffringarna? Hur har det präglat hennes pappas liv? Och hennes eget?
Två av de tre barnen blev tvungna att stanna kvar i Sverige för att kallet att missionera var viktigare. Båda två föräldrarna arbetade mycket hårt och var borta från varandra i långa perioder. Det finns människor i Kongo som fortfarande kommer ihåg deras livsverk, medan två av deras barn knappt fick chansen att lära känna sin mamma och pappa.
Kan det vara rätt att offra sina barn på missionens altare? Kräver Gud sådana offer? Det är en fråga som Johanna ställer i sin bok. Många har offrat sina familjer i Guds namn. För att de har upplevt att kallet har gått före, att tjänsten inför Gud har varit viktigare. Men vad händer med ett barns gudsbild när föräldern är frånvarande för att Gud vill ha det så? Varför är det så lätt att sätta nära relationer på undantag framför ett arbete eller ett livskall? Hur ska man kunna ta hand om andra människor om man inte kan ta hand om sin egen familj? Det skrämmer mig att det har skett så ofta i historien att det snarare har varit regel än undantag. Visst var det vanligare och mer accepterat förr. Visst har tiderna förändrats. Men fortfarande tror jag det är lätt att prioritera arbetet och den bekräftelse som det ger framför familjen. Jag har svårt att tänka mig att det någonsin kan behaga Gud. Gud som ser i det fördolda. Som säger att barnen är störst i himmelriket.
Johanna skriver om sin farmor och farfar som tillbringade större delen av sitt liv som missionärer i Kongo och hennes pappa växte upp där. Jag har hört många missionärer berätta om sina erfarenheter på fältet och känner många missionärsbarn, men den här romanen skildrar allting ifrån ett lite annat perspektiv eftersom det är någon som inte riktigt delar den kristna övertygelsen som försöker återberätta och förstå. Johanna går igenom sina farföräldrars liv och reflekterar över deras val och motiv. Varför åkte de? Trodde de så starkt att Gud hade kallat dem? Var det värt uppoffringarna? Hur har det präglat hennes pappas liv? Och hennes eget?
Två av de tre barnen blev tvungna att stanna kvar i Sverige för att kallet att missionera var viktigare. Båda två föräldrarna arbetade mycket hårt och var borta från varandra i långa perioder. Det finns människor i Kongo som fortfarande kommer ihåg deras livsverk, medan två av deras barn knappt fick chansen att lära känna sin mamma och pappa.
Kan det vara rätt att offra sina barn på missionens altare? Kräver Gud sådana offer? Det är en fråga som Johanna ställer i sin bok. Många har offrat sina familjer i Guds namn. För att de har upplevt att kallet har gått före, att tjänsten inför Gud har varit viktigare. Men vad händer med ett barns gudsbild när föräldern är frånvarande för att Gud vill ha det så? Varför är det så lätt att sätta nära relationer på undantag framför ett arbete eller ett livskall? Hur ska man kunna ta hand om andra människor om man inte kan ta hand om sin egen familj? Det skrämmer mig att det har skett så ofta i historien att det snarare har varit regel än undantag. Visst var det vanligare och mer accepterat förr. Visst har tiderna förändrats. Men fortfarande tror jag det är lätt att prioritera arbetet och den bekräftelse som det ger framför familjen. Jag har svårt att tänka mig att det någonsin kan behaga Gud. Gud som ser i det fördolda. Som säger att barnen är störst i himmelriket.
söndag 16 mars 2008
Om bibeltolkning
Min vän Malin lånade ut ett gäng böcker för ett tag sedan som hon tyckte att jag skulle läsa. Har inte riktigt tagit mig igenom alla än. En av dem var en antologi vid namn Tolkning för livet - Åtta teologer om Bibelns auktoritet (Anne-Louise Eriksson red). Jag håller med om mycket av det som står där, men inte allt. Det bästa med boken var att jag började fundera själv på min bibelsyn och varför jag överhuvudtaget ska läsa Bibeln.
Att försöka förstå det som står i Bibeln är inte alltid en enkel sak. Själv vill jag se det kristna livet som en resa mot Gud, där vi ständigt får pröva och ompröva saker. Vi är inte färdiga, vi har inte hela bilden, vi behöver vara ödmjuka inför det vi möter i livet. Samtidigt kan inte allt vara flytande och öppet för tolkning. Någonting i mitt liv måste vara fast och jag måste ha något som utgångspunkt. Anledningen till att jag tror det är att vi ändå alltid utgår ifrån något, även om vi säger att vi inte gör det. Alltså har jag två alternativ: jag kan välja en grund att bygga mitt liv på eller avstå från att välja och därmed låta betydligt mer subtila krafter styra mitt sätt att tänka och betrakta världen. Självklart är dessa alternativ inte så renodlade som jag här framställer dem. Även om vi väljer utgångspunkt kommer vi att påverkas av saker som står i ett visst motsatsförhållande till den utgångspunkten. Vårt tänkande kommer alltid att vara en blandning av medvetna val och omedveten påverkan. Men min huvudpoäng kvarstår: vi har alltid en utgångspunkt. Det mest förrädiska är att tro att de värderingar och det tankesätt jag har står över influenser och att mitt sätt att se på världen därmed är fullt ut rationell och objektiv.
Jag står i en kristen tradition som är starkt rotad i Bibeln och ser det som Guds ord till människan. Samtidigt vet jag att det inte är så enkelt att jag bara kan läsa "som det står". Texten är gammal, jag lever nu. Det finns ett gap mellan bibelordet och mig som måste överbryggas. Min kultur, bakgrund och uppväxt får mig att förstå och reagera på orden jag läser på ett visst sätt. Jag kan till viss del undvika missförstånd genom att lära mig mer om det (eller de) sammanhang där Bibeln är skriven. Men trots att jag kan stöta på vissa svårigheter i min bibelläsning ser jag ändå Bibeln som ett rättesnöre för mitt liv. Den är inte bara en bok som vilken som helst. Den har en auktoritet i mitt liv, en auktoritet som jag har valt. Bibeln är utgångspunkten för mitt sätt att se och tolka världen. Därför kan jag inte håller med om det som Thomas Ekstrand skriver i Tolkning för livet:
"Vad Jesus tänkte eller gjorde behöver inte utgöra den enda källan för teologisk reflektion. Om teologi uppfattas på det sätt som jag föreslagit i den här artikeln, är det inte alls personen Jesus som är auktoritativ i sig. Teologins giltighet beror inte av varifrån den kommer, utan av hur väl den fungerar för oss. Men det utesluter inte att sådant som den historiske Jesus sagt och gjort kan vara värdefullt för oss att ta till oss, på samma sätt som vi kan finna värdefullt teologiskt material hos Platon, Paulus eller den heliga Birgitta."
Jag inser att det kan vara svårt att finna historiskt belägg för allt det evangelierna säger om Jesus. Jag har inga garantier för att det jag läser är sant. Men i berättelserna om Jesus finner jag en person som fascinerar mig. En person som jag dessutom tror mig ha mött och talar med varje dag. Som talar in i mitt liv, inte hörbart, men i mina känslor och tankar. Mitt liv är ett ständigt samtal med bibelordet, min gudsrelation och min omvärld. Dessa tre ger ljus åt och befruktar varandra. Och i slutändan handlar allt om tro. Jag kan inte veta att det som står om Jesus är sant, men jag tror att Gud ville förmedla något om sig själv till oss människor. Jag tror att Gud har skyddat sitt ord, så att vi kan bli befriade genom det. Om Jesus inte har funnits, eller inte förkunnade om det kommande riket, om Jesus aldrig dog och uppstod för vår skull, har det avgörande konsekvenser för mitt liv. Då skulle jag behöva ompröva allt, eftersom den person som sa sig vara vägen till Gud i själva verket var någon helt annan. Om Bibeln, som påstår sig vara inspirerad av Gud, i själva verket är en bok med lite underfundiga, fina, och ibland svårbegripliga tankar skulle jag behöva läsa Bibeln på ett helt annat sätt än jag gör idag. För om det bara är vad som "fungerar" som är måttstocken på vad som är värt att ta till sig, så kan jag ju läsa vilken vettig bok som helst. Eller så kan jag bara sätta mig ner och tänka en stund. Då behöver jag inte Jesus. Bibeln hävdar att jag verkligen behöver ta mitt kors och följa Honom som har gått före. Att jag är i desperat behov av Jesus. Hur kan jag ta till mig något av det som står i Bibeln om det inte är sant? Om hälften av det som står där måste sållas ut som tokerier som inte betyder något?
Men inte nog med det. Om jag plockar ut de delar som jag själv anser vara värdefulla försvinner något av det som jag tycker är allra mest spännande med Bibeln: brottningskampen. Jag vill utmanas, provoceras och formas av det jag läser, inte bara bli tröstad och bekräftad. Jag tror inte att jag har alla rätt. Jag tror inte att den kultur jag lever i har alla rätt. Jag tror att endast Gud är Sanningen och att Bibeln är Guds ord och därför behöver jag låta mig formas av det som står där. Aldrig utan frågor eller kamp, men ändå låta det ske. Jag väljer Bibeln som utgångspunkt och låter den belysa de erfarenheter jag har istället för att låta mina erfarenheter vara måttstocken för vad jag upplever vara värdefullt i Bibeln.
Kanske återkommer jag i denna fråga. Jag tror att jag har mer att säga.
Att försöka förstå det som står i Bibeln är inte alltid en enkel sak. Själv vill jag se det kristna livet som en resa mot Gud, där vi ständigt får pröva och ompröva saker. Vi är inte färdiga, vi har inte hela bilden, vi behöver vara ödmjuka inför det vi möter i livet. Samtidigt kan inte allt vara flytande och öppet för tolkning. Någonting i mitt liv måste vara fast och jag måste ha något som utgångspunkt. Anledningen till att jag tror det är att vi ändå alltid utgår ifrån något, även om vi säger att vi inte gör det. Alltså har jag två alternativ: jag kan välja en grund att bygga mitt liv på eller avstå från att välja och därmed låta betydligt mer subtila krafter styra mitt sätt att tänka och betrakta världen. Självklart är dessa alternativ inte så renodlade som jag här framställer dem. Även om vi väljer utgångspunkt kommer vi att påverkas av saker som står i ett visst motsatsförhållande till den utgångspunkten. Vårt tänkande kommer alltid att vara en blandning av medvetna val och omedveten påverkan. Men min huvudpoäng kvarstår: vi har alltid en utgångspunkt. Det mest förrädiska är att tro att de värderingar och det tankesätt jag har står över influenser och att mitt sätt att se på världen därmed är fullt ut rationell och objektiv.
Jag står i en kristen tradition som är starkt rotad i Bibeln och ser det som Guds ord till människan. Samtidigt vet jag att det inte är så enkelt att jag bara kan läsa "som det står". Texten är gammal, jag lever nu. Det finns ett gap mellan bibelordet och mig som måste överbryggas. Min kultur, bakgrund och uppväxt får mig att förstå och reagera på orden jag läser på ett visst sätt. Jag kan till viss del undvika missförstånd genom att lära mig mer om det (eller de) sammanhang där Bibeln är skriven. Men trots att jag kan stöta på vissa svårigheter i min bibelläsning ser jag ändå Bibeln som ett rättesnöre för mitt liv. Den är inte bara en bok som vilken som helst. Den har en auktoritet i mitt liv, en auktoritet som jag har valt. Bibeln är utgångspunkten för mitt sätt att se och tolka världen. Därför kan jag inte håller med om det som Thomas Ekstrand skriver i Tolkning för livet:
"Vad Jesus tänkte eller gjorde behöver inte utgöra den enda källan för teologisk reflektion. Om teologi uppfattas på det sätt som jag föreslagit i den här artikeln, är det inte alls personen Jesus som är auktoritativ i sig. Teologins giltighet beror inte av varifrån den kommer, utan av hur väl den fungerar för oss. Men det utesluter inte att sådant som den historiske Jesus sagt och gjort kan vara värdefullt för oss att ta till oss, på samma sätt som vi kan finna värdefullt teologiskt material hos Platon, Paulus eller den heliga Birgitta."
Jag inser att det kan vara svårt att finna historiskt belägg för allt det evangelierna säger om Jesus. Jag har inga garantier för att det jag läser är sant. Men i berättelserna om Jesus finner jag en person som fascinerar mig. En person som jag dessutom tror mig ha mött och talar med varje dag. Som talar in i mitt liv, inte hörbart, men i mina känslor och tankar. Mitt liv är ett ständigt samtal med bibelordet, min gudsrelation och min omvärld. Dessa tre ger ljus åt och befruktar varandra. Och i slutändan handlar allt om tro. Jag kan inte veta att det som står om Jesus är sant, men jag tror att Gud ville förmedla något om sig själv till oss människor. Jag tror att Gud har skyddat sitt ord, så att vi kan bli befriade genom det. Om Jesus inte har funnits, eller inte förkunnade om det kommande riket, om Jesus aldrig dog och uppstod för vår skull, har det avgörande konsekvenser för mitt liv. Då skulle jag behöva ompröva allt, eftersom den person som sa sig vara vägen till Gud i själva verket var någon helt annan. Om Bibeln, som påstår sig vara inspirerad av Gud, i själva verket är en bok med lite underfundiga, fina, och ibland svårbegripliga tankar skulle jag behöva läsa Bibeln på ett helt annat sätt än jag gör idag. För om det bara är vad som "fungerar" som är måttstocken på vad som är värt att ta till sig, så kan jag ju läsa vilken vettig bok som helst. Eller så kan jag bara sätta mig ner och tänka en stund. Då behöver jag inte Jesus. Bibeln hävdar att jag verkligen behöver ta mitt kors och följa Honom som har gått före. Att jag är i desperat behov av Jesus. Hur kan jag ta till mig något av det som står i Bibeln om det inte är sant? Om hälften av det som står där måste sållas ut som tokerier som inte betyder något?
Men inte nog med det. Om jag plockar ut de delar som jag själv anser vara värdefulla försvinner något av det som jag tycker är allra mest spännande med Bibeln: brottningskampen. Jag vill utmanas, provoceras och formas av det jag läser, inte bara bli tröstad och bekräftad. Jag tror inte att jag har alla rätt. Jag tror inte att den kultur jag lever i har alla rätt. Jag tror att endast Gud är Sanningen och att Bibeln är Guds ord och därför behöver jag låta mig formas av det som står där. Aldrig utan frågor eller kamp, men ändå låta det ske. Jag väljer Bibeln som utgångspunkt och låter den belysa de erfarenheter jag har istället för att låta mina erfarenheter vara måttstocken för vad jag upplever vara värdefullt i Bibeln.
Kanske återkommer jag i denna fråga. Jag tror att jag har mer att säga.
Bildens makt
Är man kvinna i vår kultur kan man inte gå ut på gatan, man kan inte slå upp en tidning eller sätta på TV:n utan att konfronteras med en bild av en kvinnokropp - eller, kanske snarare, delar av en kvinnokropp - som har vissa likheter med ens egen kropp, även om den inte riktigt ser ut som den. Det gäller i allt högre grad även män. När den masskulturella bilden inte finns närvarande rent fysiskt spelar den en viktig - ibland avgörande - roll i det sociala livet. Och bilden tränger sig inte bara in i förhållandet mellan människor utan också mellan människor och deras kroppar.
Kopia är en person som ser sig själv utifrån - som andra ser henne. Det är därför kopian blir så opålitlig - för att hon egentligen inte ser på andra, utan annan avsikt än att i den andra se sig själv... Kopia blir den som bestämmer sig för att det omedelbara intrycket är det enda som finns. Kopia är man om man tror att man måste bli vald av världen innan man själva har rätt att välja världen.
(Ur Kopiornas uppror)
Kopia är en person som ser sig själv utifrån - som andra ser henne. Det är därför kopian blir så opålitlig - för att hon egentligen inte ser på andra, utan annan avsikt än att i den andra se sig själv... Kopia blir den som bestämmer sig för att det omedelbara intrycket är det enda som finns. Kopia är man om man tror att man måste bli vald av världen innan man själva har rätt att välja världen.
(Ur Kopiornas uppror)
torsdag 13 mars 2008
Guds brustna hjärta
Har jag blivit till en öken för Israel, till ett mörkrets land? Varför säger mitt folk: "Vi går vart vi vill, vi kommer aldrig tillbaka till dig!" Inte glömmer en ung kvinna sina smycken eller en brud sin gördel? Men mitt folk har glömt mig i alla tider. (Jer 2:31-32)
Vår kärlek kan inte Gud kräva av oss, den kan vi bara ge av egen fri vilja. Men vår förmåga att älska är skadad, vi är varandra och vår Skapare mer trolösa än trogna. Vi bär alla på smärtsamma minnen, men jämfört med Gud är vår smärta begränsad. Gud, till skillnad från oss, älskar oupphörligt och utan begränsning. Därför bär Guds hjärta på de största, mest blödande såren.
Vår kärlek kan inte Gud kräva av oss, den kan vi bara ge av egen fri vilja. Men vår förmåga att älska är skadad, vi är varandra och vår Skapare mer trolösa än trogna. Vi bär alla på smärtsamma minnen, men jämfört med Gud är vår smärta begränsad. Gud, till skillnad från oss, älskar oupphörligt och utan begränsning. Därför bär Guds hjärta på de största, mest blödande såren.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)